Vi hade besök för ett par nätter sedan, troligen av en lokatt.

Spåren kom västerifrån upp för backen, bakom nötse, upp på betonkanten som går runt gödselstacken, ut i skogen norrut och sen in igen i fårhagen, fram till ingången till iglon där fåren sover, men tackochlov ut igen och vidare till grannens gård, men tillbaka in på ridplan och sen försvinner spåren på sjöslättvägen.Spåren var tydliga i den nya snön. Vi har bilder i telefon, men då det är så himla svårt att få dem överförda till datorn. Igen önskar jag att jag hade ett datasnille i lådan att plocka fram vid behov. Ja, kanske inget snille direkt behövs i detta fall, men ändå.

Hoppas det bara var ett tillfälligt besök. Jag vet inte om lokatten klarar av att ta kalvar, men fåren är garanterat ett lätt byte i sin vinterhage.

Och katterna! Mina söta så gullbollar, tänk om lon fick tag på dem, huadå. Mina knaskatter skulle troligen inte heller ha vett att vara rädda, utan snällt sitta och titta på den spännande kissen.

Jag är annars en stor vän av skogens rovdjur. Jag tycker att det är extremt spännande att vi har björn, varg och lo i skogarna nära oss. Min högsta önskan är att få se helst någon av dem ute i det fria. De är så mystiska och stiliga djur. Dessutom gillar jag tanken på att naturen själv sköter balansen mellan rovdjur och bytesdjur.

Men mina djur ska de banne mig låta vara ifred!Visst har jag förståelse för att de inte ser skillnad på mina djur och skogens vilda djur. Jag kan ju inte sättta upp en skylt åt dem där de får läsa att tamdjur inte är lovligt byte. Men en stilla önskan har jag försås att jag skulle ha garanterad rätt att skydda mina husdjur om det behövs. Det starkaste vapen vi har på gården är ett luftgevär, så rovdjuren går nog ganska trygga genom här. Om de inte råkar möta mig förstås. Ser mig själv ryta som Baloo och attackera med med händer och tänder.Stackars lilla lo