Vi hade besök för ett par nätter sedan, troligen av en lokatt.

Spåren kom västerifrån upp för backen, bakom nötse, upp på betonkanten som går runt gödselstacken, ut i skogen norrut och sen in igen i fårhagen, fram till ingången till iglon där fåren sover, men tackochlov ut igen och vidare till grannens gård, men tillbaka in på ridplan och sen försvinner spåren på sjöslättvägen.Spåren var tydliga i den nya snön. Vi har bilder i telefon, men då det är så himla svårt att få dem överförda till datorn. Igen önskar jag att jag hade ett datasnille i lådan att plocka fram vid behov. Ja, kanske inget snille direkt behövs i detta fall, men ändå.

Hoppas det bara var ett tillfälligt besök. Jag vet inte om lokatten klarar av att ta kalvar, men fåren är garanterat ett lätt byte i sin vinterhage.

Och katterna! Mina söta så gullbollar, tänk om lon fick tag på dem, huadå. Mina knaskatter skulle troligen inte heller ha vett att vara rädda, utan snällt sitta och titta på den spännande kissen.

Jag är annars en stor vän av skogens rovdjur. Jag tycker att det är extremt spännande att vi har björn, varg och lo i skogarna nära oss. Min högsta önskan är att få se helst någon av dem ute i det fria. De är så mystiska och stiliga djur. Dessutom gillar jag tanken på att naturen själv sköter balansen mellan rovdjur och bytesdjur.

Men mina djur ska de banne mig låta vara ifred!Visst har jag förståelse för att de inte ser skillnad på mina djur och skogens vilda djur. Jag kan ju inte sättta upp en skylt åt dem där de får läsa att tamdjur inte är lovligt byte. Men en stilla önskan har jag försås att jag skulle ha garanterad rätt att skydda mina husdjur om det behövs. Det starkaste vapen vi har på gården är ett luftgevär, så rovdjuren går nog ganska trygga genom här. Om de inte råkar möta mig förstås. Ser mig själv ryta som Baloo och attackera med med händer och tänder.Stackars lilla lo   

En liten sammanfattning av året:

Vi har plats för 40 dikor + kalvar och ungdjur, men p.g.a att jag sålde 5 dräktiga kossor i år så har vi bara haft 35 kalvande 2012. Av dessa föddes 11 tjurkalvar och 24 kokalvar. En tjurkalv dog vid födseln, i övrigt är alla vid liv.

Vi har en nollvision här på gården, d.v.s att inga kalvar får dö vid födseln. Jag sätter mycket tid på att övervaka brunster, så att jag kan beräkna förväntad kalvningsdatum och så sätter jag mycket tid på att övervaka kalvningar. I de alllra flesta fall så behövs ingen assistans vid kalvningen, men jag försöker i alla fall se till att det inte sker onödiga missöden som jag kunde ha åtgärdat.

Med facit i hand så inser jag ju att jag väntade för länge på att kvigan Hirscht skulle börja kalva. Hon var seminerad och jag visste förväntat kalvningsdatum, ändå gjorde jag inget fast hon gick mer än en vecka över tiden. Det var dumt, och ska inte upprepas. Tyvärr blev Hirscht inte heller dräktig senaste sommar, men hon är nu seminerad med Gormo. Jag håller tummarna för att det ska lyckas bättre nästa gång.

I övrigt så var 15 kalvar efter seminfäder, 18 efter Orvar av Frönshult och 2 efter egen ungtjur.

Alla Orvars kalvar föddes utan problem, och det har varit pigga, fina kalvar som vuxit väldigt bra. Dessutom är samtliga hornlösa. Det betyder alltså att Orvar är homozygot hornlös och endast nedärver hornlösa kalvar.

Jag är SÅ nöjd med min "lilla" Orvar   

Han har nog varit värd besväret, med både importen och sjukdomar. Nu är han frisk och på gång igen.

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag kommer att släppa ut honom efter nyår för att betäcka de kossor som inte blivit dräktiga genom semin, men jag släppte ut honom redan några dagar innan jul , eftersom jag var upptagen med mycket annat än att parera seminören.

De kor som i alla fall blivit seminerade har inte visat ny brunst, vilket innebär att semineringarna lyckats bra.

Vi lyckade till sist få två tjurkalvar efter Orvar.

Det här är Räfbackens Zero. Han föddes på luciadagen, årets sista kalvning. Nästa kalvning beräknas till början av april.

Nu får jag gäster, måste fortsätta en annan gång.