Jag sitter med i styrelsen för Norrnäs samfällighet. Vad det är kan du läsa här www.norrnas-samfallighet.fi

I år kom vi på idén att föra ut en grupp med får till Märigrund, som är en ö långt ut i havsbandet där det finns bevarat gamla fiskestugor. Eftersom det är mycket jobb med att hålla området snyggt och prydligt, så tyckte vi att några får kunde få göra jobbet åt oss. Får har funnits där för ca 50 år sedan.

Att föra ut fåren var inga problem. Vi hämtade 10 tackor från en fårgård i Nämpnäs och så körde vi ner dem till stranden i en hästtransportvagn. Vid stranden mötte oss en fiskebåt, som vi lastade tackorna i för transport ut till Märigrund. Tackorna sprang glatt ut på ön och började gnaga i sig av den frodiga grönskan.

I måndags var det så dags att ta hem dem igen. Faktiskt på den rätta dagen enligt gammal sed nämligen Mickelsmässmåndagen (stavas det så?)

Wilma vet vad som är på gång och är så ivrig så hon knappt hålls i båten.

Ägarna till fåren hade åkt ut på förhand för att bygga en liten fålla dit de tänkte locka in tackorna. Då samfällighetns talkogäng inklusive Wilma the sheepdog tog iland vid 17.30 tiden stod fållan fortfarande tom. Vi gick in i storstugan i väntan på fåren. Fåren kom, tittade på fållan och sprang vidare i full karriär. Jag släppte Wilma för att stoppa dem och hon satte iväg i full fart efter dem. Så snabbt som en 11 år gammal hund med spondylos nu kan springa. Vi gick efter och fick se henne hålla dem i stranden.

Fåren som inte träffat en vallhund förr var ganska snabba i den steniga terrängen och vi fick ganska snabbt överge tanken på att driva in dem i fållan. Wilma skulle ha sprungit tills hon stupat.

Istället beslöt vi oss för att försöka ta fast en tacka åt gången, sätta grimma på och leda den till båten. Det blev ganska mycket spring och vi var alla rätt svettiga innan alla var infångade. Dessutom mörknar kvällarna rätt fort nu, så de sista två fick vi nog riktigt i sista minuten innan det blev kolmörkt.

Kvällen var annars fantastiskt lugn och vacker. Vi hann beundra den vackra utsikten ibland.

Vi avslutade med en båtresa på främmande vatten i kolmörker.

Båtfärden blev rätt spännande med krånglande motorer och sjunkande temperaturer.

Vi kom hem straxt före 10, trötta och kalla, men rätt nöjda med att alla fåren nu var hemma igen. Det hade nog kännts tungt om vi hade varit tvungna att åka ut igen och söka vilda får.

Vi hade ett jättebra samarbete, men det tål att tänkas på vilket som är enklare; att röja runt stugorna med röjsåg, eller springa efter får. Med flera skolade hundar skulle det ju förstås ha gått mycket enklare, men nu hann vi inte ordna det. Men det finns saker att fundera på tills nästa sommar.

Tack till alla som hjälpte till och tack för att jag fick använda dina bilder Anders :)

som jag skrev igår så hade Asterix blivit sämre och jag fick ny medicin av veterinären.

Då jag kom ut idag så låg han raklång i bädden och andades svagt. Jag sprang efter mer medicin och satte på honom ett varmt hästtäcke. Jag ringde på nytt till veterinären och han lovade komma igen för att pröva ännu en ny medicin. Ge inte mer av det du fick igår sa han, men det var redan försent, för det var ju det första jag gjorde. Skit, jag har väl inte gjort honom sämre jag nu då?

Det gick en timme ungefär så somnade han in.

Jag ringde veterinären igen och sa att han inte behövde komma mera nu. Men han sa att han kommer i alla fall av eget intresse för att obducera honom.

Jag gick in och ringde till kadaveruppsamlingen i Honkajoki. Vi får ju inte gräva ner självdöda djur, utan de ska brännas upp och förstöras av godkännt bolag.

Jag drog ut kalven och virade in den i gammalt ensilageplast. Veterinären kom och skar upp bröstkorgen. Min söta lilla Asterix, min kommande avelstjur. Suck, så orättvist. Nu har jag bara kvar hans sterila tvillingsyster. Men bättre än ingenting.

Dödsorsaken konstaterades vara ett medfött hjärtfel. Hjärtat var förstorat och ett hål i mitten gjorde att syrefattigt blod blandades med syrerikt blod vilket i sin tur innebar att kalven hela tiden lidit av syrebrist. Därav hans snabba andning. Lungorna var friska.

Känns skönt att veta orsaken i alla fall. Under veterinärens 50 år i tjänst har han sett samma fel totalt kanske 10ggr. Mycket ovanligt alltså.

Hejdå Asterix   

Ragnhild har just fått en kalv. Det gick bra.

Årets första efter Orvar. Men hon kalvade 6 dagar före beräknad tid, så för säkerhets skull sitter jag uppe en stund till och väntar ifall vi får mer tvillingar.

Ni som följt min blogg kanske minns att jag skrev om Ragnhild redan för två år sedan, då hon hade ett allvarlig slidframfall som krävde veterinärvård. Jag valde att chansa på att hon skulle klara en kalvning till och nu kom då hennes andra kalv utan problem.

Vi fick tvillingar på nytt natten till söndag.

Krister for och övernattade till skären, men jag vågade inte följa med eftersom Xylvia såg så nära ut. Xylvia är kviga och en av våra intressantare släkten, så jag måste prioritera hennes kalvning före allt annat.

En kort släktutredning:

Xilvia är dotter till RM Victoria vars far är danska topptjuren Hedetoft United. Xylvias pappa är danska Tiset Vagn, som det bara finns avkommor av på en annan gård i Finland. Kalvarnas pappa är österrikiska Gormo. En semintjur som inte har så högt avelsvärde i Finland, men de kalvar jag fått av honom är jag mycket nöjd med. De är välbyggda och har gott lynne.

Då jag varit ut med hundarna sista gången så kikade jag in och såg att något var på gång. Jag gick ut igen ca kl 23 och kunde konstatera att jo, det kommer nog kalv inatt. Jag satt uppe till 1 tiden och tittade på någon film. Då syntes inga fötter än. Jag gick och lade mig till kl. 3 och då jag kom ut så var den första redan född och fötterna stack ut på nr 2. Den kom med bakbenen först så jag skyndade mig in i boxen och satte på draglinorna på benen. Xylvia blev lite orolig av min närvaro, men accepterade hjälpen. Då bakbenen kommer först så är det bråttom att få ut kalven eftersom de drar efter andan då navelsträngen brister. Om huvudet då är kvar i livmodern så drar de lungorna fulla av fostevatten och dränks.

Kalven kom enkelt ut då jag fick ett stadigt tag om benen. Inga problem, och kalven var pigg och fin. Kl. 4.30 fick jag gå och lägga mig en stund igen, innan det var dags för morgonstallet.

Två kvigkalvar blev det, och jag kommer säkert att behålla båda om de växer bra. De heter Räfbackens Agnes och Astrid. De vägde 37 respektive 39kg. Inte illa av en förstagångskalvare. Nu är det bara att hoppas att hennes mjölk räcker till åt båda. Hon sköter om dem jättebra i alla fall.

Veterinären var här idag pga av att jag inte tyckte att kalven Asterix ännu har andningen i skick. Han fick en ny sorts antibiotika plus en cocktail av vitaminer. Jag ska ge honom två sprutor per dag i tre dagar. Hoppas han blir frisk nu.

Jag körde också ut en halmbal utanför rasthagen som extra bädd åt gruppen kor med kalv. Nu straffar det sig att vi i våras hade en fördröjd kalvning pga vår resa. Kalvningarna började ju först i april. Det betyder att ingen av vårkalvarna ännu är 6 månader, som är vår vanligaste avvänjningsålder. Och eftersom nästa alla höstkalvande kor istället valt att kalva tidigare än beräknat så innebär det att vi har mer kor i gruppen än vad vi egentligen har rum med. I våras kalvade 18 kor och nu har redan 11 höstkalvande kor kalvat. Det innebär att det nu finns 29 kor + 32 kalvar på ett utrymme som är beräknat för 20+20. Nja, det är ju inte riktigt sanningen, för jag har 5 kor med kalv fortfarande instängda i egna kalvningsboxar, men de måste ju ut ganska så snart eftersom det finns mer kor i kalvningskön. Förutom att det blir knappt om liggplatser så blir det även trångt vid foderbordet då jag ger kraftfoder. Korna får fri tillgång på ensilage ur foderhäck, så det är inga problem, men mineraler och säd ger vi inne på foderbord.

Dagarna har varit välfyllda av allehanda roliga och oroliga saker. Måste försöka uppdatera allt som hänt. I korthet kan jag i alla fall berätta att allt nu är färdigt skördat och halmen är hemkörd. Fodret har bra kvalitet och borde räcka bra över vintern.

Jag vet inte om jag berättat hur vi lagrar halmen?

Vi skär alltså plasten av ensilagebalarna vartefter vi utfodrar och så drar vi huvorna för hand över halmbalarna. Återvinning :)

 Så radar vi dem på varandra och sätter en med plast överst som lock. Detta hindrar då regnet att tränga ner och förstöra balarna. En del kondens kan bildas under plasten, men det blir bara lite vått i yttersta lagret. Balen går ändå bra att använda som strö.

Har inga bilder på nya kalvarna men kan bifoga en bild på en oväntad gäst i flugfällan. Ser ni vad det är?

Hudå.

Jag visste inte att vi hade fladdermöss här hemma också. På skären har de bott med oss i många år redan, men att de fanns här var nytt för mig. 

Hade en skatunge i fällan någon dag tidigare. Den sköt jag med luftgevär, för det gick inte att få loss vingarna ur pappret. Då det frestar så att äta från färdigt dukat bord, men det kan straffa sig med döden.........

Ragnhild ser nog lugn ut. Det blir nog bara en kalv ikväll. Ska jag våga gå och lägga mig? Jag är så trött. Men tänk om......

Jag tittar en stund till på tv, för säkerhets skull.