Ahhhh, vilken underbar vårdag. Solen skiner och talgoxarna skriker i träden. Jag har sett 3 tofsvipor och blomlökarna växer så det knakar.

Lite bilder från min dag:

Vi börjar vid Ledörssundet

Öppet vatten vid Tavelgrund och stora vågaor slog mot hällorna i söder. Skulle blivit vackra bilder om man varit närmare öppet hav.

Vår granne traskade faktiskt över sundet idag, visserligen med flytkälke, men jag väntade nog bara att han skulle gå igenom. Men han klarade sig dit och satte sig därefter ned för att sola i stranden. Alltså 8 mars. Otroligt.

Även hönorna njöt av den fina dagen.

Och hundpromenaden tog vi på barmark, nästan så det börjar grönska. När månne djuren kan gå på bete?

Tackan däremot satte på lite extra kläder idag.

Och till sist ett litet makabert foto. Ett katthuvud.

Nä, jag skojar. Visst finns det en kropp också.

Katterna har hittat klädkorgarna med tvättade kläder. Tror ni vi hittar några vita hårstrån i kläderna?

Nu ska jag tvätta upp mig och åka på fest.

Agrologernas förening har årsfestmiddag på Baccus ikväll med tre rätters årsfestmiddag, festtalare Stefan Saaristo från Österbottens Kött.

Vem vinner melodifestivalen då? Jag är beredd att lägga en slant på Ace Wilder. Får se då om jag har rätt eller fel.

Ni har kanske märkt att jag inte sagt något om kvinnodagen. Stämmer bra det. Eftersom jag tycker det har blivit ett kommersielt jippo som så många andra dagar. Skulle någon komma med en blomma åt mig på kvinnodagen så skulle jag se det som en förolämpning. Kvinnodagen handlar inte om blommor och choklad. Om du inte fattat vad den handlar om, så läs på!

Igår var vi så på möte med vindkraftverksgubbarna. Vi hade gott hopp om att komma till en lösning denna gång.

För mig personligen så hann jag uppleva många känslor på en och samma dag. På väg dit var vi peppade och hoppfulla. Nu skulle vi få ett bud som vi skulle kunna lägga fram till markägarna och hela denna rumba skulle vara över. Slutet gott allting gott. Vi hade nämligen fått en antydan till bud för några månader sedan och det tyckte vi att vi skulle kunna godkänna.

Väl på plats så börjar de pruta på budet, budet till markägarna stod fast men bygdepengen som också varit på tal var plötsligt något helt annat.

Jag eldade upp mig en aning och informerade herrarna om att vi varit redo att komma dem till mötes, men att de nu sätter hela projektet i gungning pga småsummor i sammanhanget. Vi bad dem fundera en gång till och komma med ett bättre bud nästa fredag, då vi kallar alla delägare till möte. Då ska vi ta beslut om vi godkänner deras bud eller går vi vidare med besvär mot projektet i nästa rättsinstans.

På vägen hem blev jag fundersam om jag hade gjort rätt då jag la ut texten som jag gjorde, men jag ville nu göra klart för dem hur vi såg på saken.

På kvällen hade jag svårt att komma till ro och klockan hann bli 2 på natten innan jag tog mig i säng. Alltså såna här förhandlingar tar på. Att inte veta hur det kommer att sluta och om man gör rätt eller är man bara korkad. Ingen av oss har ju någon erfarenhet av att förhandla om affärskontrakt.

Det gamla ordspråket: Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket, hann genom mitt huvud några gånger.

På fredag vet vi mera, antingen har de höjt på budet, eller så har de strukit bygdepengen helt.

Förutom att vara nervös för hur förhandlingarna med bolaget ska gå, så måste vi ju då redogöra för alla markägare vad vi förhandlat fram. Då får vi ju höra deras åsikt också. I värsta fall tycker de att vi gjort ett uselt jobb.

Nåja, hur som helst så stiger jag åt sidan efter nästa fredag. Det känns som om vi nu har kommit till vägs ände. Antingen blir det ett avtal på fredag, eller så går vi vidare med besväret, men då får någon annan ta över förhandlingarna. Jag kan inte göra mera.

Bifogar en bild på vår fastkörda plog. Lite som det känns just nu.

Idag har jag gjort något jag inte prövat på förr. Tack och lov, kan jag väl säga.

Jag har nämligen varit till en advokatbyrå för att lämna in en räkning till indrivning. Jag skriver om det för att informera andra om hur det går till.

Vi uförde en entreprenad sommaren 2012. Skickade räkning i normal ordning - inga pengar kom. Skickade påminnelse - inga pengar kom. Pratade direkt med hen - lovades få pengar - inga pengar kom. I januari i år skickade vi ännu en påminnelse med tillägget att om inga pengar kommer denna gång, så går räkningen till indrivning - inga pengar kom.

Så idag for jag med första räkningen från 2012 till advokatbyrån. Där räknar de ut räntan och plussar till sin andel till räkningen och de i sin tur kommer att skicka indrivningsbrev till kunden i fråga. Om hen inte heller nu betalar räkningen, så går det vidare till rätten. I det skedet måste vi betala 80€, men den summan får vi tillbaka senare då summan drivits in.

Så nu är det bara att vänta och se hur länge det tar att få in pengarna.

Så alla som ligger med en oersatt räkning, skicka påminnelser och om inget händer, gå vidare till advokat. Det är den som har obetald räkning som står för kostnaderna.

Tyvärr finns det oärliga människor som sätter sånt här i system genom att begära tjänster lite överallt och vara lite skyldig här och lite skyldig där. Varje gång hen slipper betala, så har hen gått på vinst.

Visst har vi råkat ut för såna som haft svårt att betala sina räkningar förr, men vanligtvis så går det ju att diskutera och komma överens om avbetalning eller uppskjutning av betalningsdag. Alla kan hamna i pengknipa, men denna gång var det fråga om bedrägeri, så valet var egentligen enkelt.

   Ajabaja, så gör man inte!

Måste ju bara berätta om ett litet missöde.

Jag berättade ju att jag till jul köpte en smartphone åt mig själv. Nåja det gick ju inte många veckor, så var det något strul med skärmen. Jag förde den tillbaka på service, fick beskedet att den inte kunde repareras och fick således en ny på garanti.

Nåja, i fredags då jag gick till sängs runt tolvslaget, så hördes plötsligt några dova dunkslag utifrån. Jag satte mig upp i sängen och lyssnade: Är det någon på gården?

Jag knuffar i min sängkamrat och frågar vad är det för oljud?

Han svänger sig på sidan och snarkar vidare!

Nåja, jag smyger mig ut i pyjamas för att se vad som är på gång. Då är allt tyst. Sonen kommer efter mig i springande och undrar vad som är på gång.

Vi går via kossorna, där är allt lungt, hos fåren samma sak. Vi går vidare och plötslig hör vi ljudet igen, från stallet!

Det visar sig vara Atte, som stängts in i en box i lösdriften till natten eftersom Linn varit på hoppträning på kvällen och hon ville vara säker på att han höll sig inomhus och inte blev kall. Men se där ville han inte vara. Han stod helt stressad och slog bakut mot stallsväggen.

Jag pustar ut då jag förstår att inga banditer i alla fall smyger runt knutarna.

Det här blev en lång historia nu innan jag alls kommer fram till vad som hände med telefonen.

Nåja, eftersom jag ännu springer omkring i bara pyjamas på gården, så går jag in för att sätta på mig arbetshalaren innan jag går in i lösdriften för att släppa ut den stressade hästen. Lite uppjagad är jag ju då ännu, och då jag ska sätta telefonen i bröstfickan så glider den utanför fickan och ner i klinkersgolvet. Shit! Hela touchscreenen fylld av sprickor! Nääääää.......

Och varför måste jag ta med mig telefonen för att gå och släppa ut en häst?

Telefonen fungerar ju ännu, men man känner tydligt sprickorna då man för fingret över glaset. Varför tusan har de glas på telefonen? Skulle det inte fungera lika bra med plexi, som inte skulle vara lika känsligt för stengolv?

Jaha hur gör jag nu? Ersätter försäkringsbolaget dylika drulleskador månne? Min tredje telefon på lika många månader. Suck, tänk vad enkelt det var då telefonen satt fast i väggen.

Jag tittar i min kalender och undrar förvånat: Hur kommer det sig att jag är inblandad i allt möjligt? Alltså helt absurda saker ibland. Ikväll t.ex ska vi träffas och diskutera bakslaget vi markägare fick från tingsrätten på vårt besvär mot stadens planering av vindkraftparken i Norrskogen. På onsdag är det möte med kostymnissarna från bolaget. I det här sammanhanget får man verkligen kalla sig för Don Quiote, han som slogs mot väderkvarnar ni vet. Eller kanske jag är bonden Sancho Panza, den trogne väpnaren?

Nåja skämt åsido. Det är på inget sätt roligt då ett storbolag kommer till landet och roffar åt sig, på markägarnas bekostnad. Och med den egna stadens understöd. Jag är nu nog så j-vla envis så jag kommer att stå med svärdet draget mitt på vägen då de kommer in med sina bulldozers för att förändra vår miljö för all överskådlig framtid.

Frågan är ju på det sättet speciell, att markägarna på inget sätt motsätter sig vindkraft. Nej, motståndet gäller storbolagets sätt att erövra land utan att ge skälig ersättning till de drabbade. De vill alltså muta in våra marker, men behålla hela förtjänsten själva.

Av någon konstig anledning så vill vi markägare i området få en ändring till stånd i detta ärende. Visst, släng upp era vindkraftverk, visst varsågod och tjäna pengar, men eftersom det är vår mark ni tjänar pengar på, så vill vi ha en del av kakan. Comprende?

Dessutom vill vi ha en liten skärva till byarna som berörs, för att byarna ska kunna få någonting positivt ut av det hela också. Staden får visserligen en del fastighetsskatt/turbin, men de pengarna går garanterat till investeringar i centrum, inte till utbyarna.

Så nu står jag mentalt och sparrar och peppar mig själv inför kostymherrarnas möte.  

Wish us luck!

Kidsen nuförtiden tar ju en massa bilder på sig själv, sk selfies, så jag kan ju inte vara sämre jag, tänkte jag.

Mitt första försök är då valpen och jag säger godmorgon åt varandra:

En ganska beskrivande bild. Precis sådär kaotiskt är det. Varje morgon är det som om vi inte setts på flera år. Tyvärr får man ju inte med ljud på bild. Måste kanske försöka filma någon morgon, för hon har ett så roligt språk.

Mitt andra försök blev kanske lite tydligare:

Jag ville ju ha med det jag gjort på bild också, men det är svårt att få med så mycket på en armslängds avstånd.

Nå , nu var det provat.

Då jag kom hem ur skogen igår märkte jag att korna haft lite rajtantajtan medan jag varit borta.

Pralin och Silla hade tydligen haft något otalt med varandra, så båda var genomsvettiga, flåsiga och med fradga runt munnen. Liggbädden var kolsvart av deras slagsmål och en järngrind som stod lutad mot väggen på utsidan! av huset hade vält omkull. Detta är alltså två högdräktiga damer som varit tillsammans i hela sitt liv och så plötsligt så blir det riktig catfight.

Tack och lov att jag var borta, jag hade inte klarat av att titta på.

Idag var friden återställd igen. Vem som vann vet jag inte, men huvudsaken att de har det uppklarat.

Jag tog mig friheten att ta en liten stund vallningsövning med valpen idag igen. Hon fyller snart 11 månader. Skruva ner volymen då du tittar på filmen, för jag både filmar och skriker kommandon samtidigt   

Nämnas bör att hon är lydigare då jag inte filmar, men då kan jag ju använda mitt kroppsspråk på ett annat sätt. Men hon är alltså inte ens ett år ännu! Jag tycker hon är jätteduktig.