Oj vilken höjning i läsarstatistiken jag fick på en gång! Intressant fenomen det här bloggandet.

Första dagen utan Wilma. Vi hade åska inatt och jag tänkte direkt att vad skönt att Wilma inte behöver vara rädd för åskan inatt. Hade hon varit i livet ännu skulle hon ha sprungit fram och tillbaka i vårt sovrum med klorna klapprande i laminat golvet och nervöst snabbt flämtande. Rädslan för skott och åska har hon börjat med på äldre dar. Jag kopplar ihop det med medicineringen hon fick mot ryggsmärtorna, men jag vet ju inte om det har något samband.

Se nu till att få någon ordning på valpen, sa husse, så vi har någon arbetshund som fungerar.

Och jovisst, vår lilla skräphund visar goda tecken på att bli en riktigt bra vallhund. Vallhundsprovet ska vi försöka klara i oktober. Jag ska just ställa till en övningsbana på en åker, där jag kan öva på vårens lamm efter att vi avskilt dem från tackorna.

Jag försökte ta en selfie med lilla Yezz, men hon envisas med att pussas istället.

Yezz är mycket mer samarbetsvillig än vad Wilma var. Wilma var alltid av den åsikten att hon visste bättre än mig hur djuren skulle flyttas. Och visst hade hon ofta rätt, men det är ju inte det som är pointen. Hunden ska göra som jag säger oberoende om det går åt helsike. Men då är det ju mitt fel. I ärlighetens namn måste jag säga att jag och Wilma inte riktigt kunde samarbeta bra, vi var båda för envisa och temperamentsfulla. Jisses vad jag härjat med den hunden.

Med Yezz är det mycket mer gullegull och det är mycket roligare att träna med henne. Hon har lite samma livsåskådning som mig, allt är inte så himla allvarsamt, man ska ha kul i vardagen.

För Wilma var inget kul, allt var på förbannat allvar.

Nåja, vi öppnar ett nytt kapitel.