Inget speciellt antecknat i kalendern och inga kalvningar på gång. Idag ringer jag till akuten och frågar om jag behöver åtgärda mitt värkande ben på något sätt. Det har hållit på i en vecka nu och är skarpt, blått och ömmande på smalbenet.

Kan du komma in genast? frågar sköterskan. Jo, det kan jag väl. Nu vet jag inte om det berodde på att hon trodde läget var akut eller om de bara råkade ha en ledig tid just då, men jag fick byta kläder och åka iväg direkt.

Väl på plats så konstaterar läkaren att jag har en ytlig trombos? eller något liknande och han ordinerar en salva, bra stödstrumpor och 1,5 Burana tre gånger per dag. Sätt benet i högläge så ofta som möjligt. Tack och hej. Jag föjer doktorns orders och köper ett par stödstrumpor för 70€!

Hem igen och forstätta arbeta. Men benet värker och jag är så nedrans trött. Tänk om jag kunde bryta benet istället så att jag skulle få sitta still i 2 månader.

Nåja i helgen stundar vallningsträning i Somero och försök att avlägga grundbanan med Yezz.

Nästa kalvning är beräknad till måndag och jag kommer att vara borta fre-lö-sö. Jag stänger i alla fall in de fyra som har beräknad kalvning under den följande veckan så att Krister ska kunna hålla bättre koll på dem.

Hela team Pampas ska bege sig iväg och jag ser fram emot en helg i goda vänners lag.

Jag måste snabba upp mina redogörelser om vi alls ska komma ikapp tiden. Jag släpar efter med 2 veckor nu.

Måndag -tisdag vanliga arbetsdagar fram till tisdag kväll då 320 Zerafina påbörjar sin kalvning, 5 dagar över tiden.

Bara det är ju en varningssignal.

Zerafina hade jag stora förhoppningar på. Hennes pappa är Olvert av Esered och morfar Amat av Matberga. Hennes mamma är en helt problemfri ko som jag planerar att hålla många år än. Zerafina var en klar kandidat för en ny semintjur. 

Hon seminerades således med Strabinos, blev dräktig på första försöket och allt var frid och fröjd.

Tills en dag då vi rengjorde stallarna då Krister plötsligt säger att den där 320 ska du sätta till slakt. Va? Nä, hon är en av mina mer lovande kvigor.

Hon hade skuffat till honom ordentligt då han stängde grindarna. Jag tänkte att det är väl bara en engångsföreteelse. Kanske hon var extra uppspelt av någon orsak.

Men skuffandet fortsatte och ibland gjorde hon även utfall mot mig, även om det aldrig tog i. men man började så småningom hålla ett extra öga på var hon befann sig. 

Detta är något som vi aldrig råkat ut för tidigare. Visst kan det ibland vara lite spännande i samband med kalvningar, men aldrig att en oprovocerad kviga skulle visa aggressiva tendenser.

Vid det här laget borde jag ju ha skickat henne på slakt då, men eftersom hon var dräktig med semintjur så valde jag att spara henne för en första kalv och om hon inte ändrat beteende efter det, så går hon till slakt.

Så, på tisdag ställde hon då till med förlossning. Krister var på en maskinföreläsning och jag var ensam hemma. Jag övervakade lite på avstånd, men kunde snart konstatera att det gick ovanligt långsamt framåt. Hennes temperament gjorde ju att jag inte på egen hand vågade gå in för att känna om allt stod rätt till utan jag fortsatte att observera från foderbordet. Till sist lade hon sig ner med krystvärkar. Och vad får jag se? Endast 1 klöv och dessutom en bakklöv. Suck och stön. Kalven kommer med bakfötterna först och dessutom bara en. Hur ska detta sluta?

Jag smyger försiktigt fram och trär på en draglina på klöven som syns. Hon stiger nästan genast upp och tittat misstänksamt på mig. Jag drar mig respektfullt tillbaka därifrån jag kom. Linan är i alla fall på plats.

Jag skickar sms till Krister att nu behöver jag nog hjälp. Samtidigt ringer jag till dejourerande veterinär och förklarar läget. Dejourerande veterinären talar endast finska! men jag lyckas berätta vad problemet är och hon lovar komma. Då Krister kommer så slänger jag lasso runt Zerafinas hals och får med herdestavens hjälp grimman runt nosen. Vi snurrar fast henne i järngrinden och jag vågar nu undersöka kalven närmare. 

Den andra klöven finns i öppningen, men den har bara hakat upp sig i utdrivningsgången. Lite lirkande krävs, men gansk snabbt får jag ut den andra klöven. Snabbt på med andra draglinan och nu drar vi allt vad vi orkar. Kalven ploppar ut, men den har dragit lungorna fulla med fostervatten och andas svagt. Jag ringer veterinären igen och säger att hon får vända om.

Med hjälp av en slang försöker vi suga ut vätskan ur näsborrarna och munhålan. Ganska mycket kommer ut, men andningen är fortfarande rätt svag. Vi drar upp aklven i liggbädden, masserar bröstkorgen och torkar av den innan vi släpper lös Zerafina så hon får ta hand om sin kalv.

Hon slickar den och verkar ta hand om den på bästa sätt. Vi låter de sköta om varandra i lugn och ro en stund innan vi börjar bråka med mjölkning och matning.

Vi tar natt och sover några timmar innan jag igen går upp för att försöka rädda kalven. Onsdagens program består av lammstyckning och om jag först ska hinna mata alla djur samt rädda ett litet liv så blir det att börja i tid. Kalven ser nu mycket svag ut. Jag sätter fast kon i fångstgrinden och mjölkar en flaska. Jag tar kalvens huvud i min famn och försöker få den att dricka. Några droppar först på tungan för att få den att piggna till. Jag känner att den är kall i munnen. För låg kroppstemperatur. Jag hämtar ett tjockt hästtäcke och virar in den samtidigt som jag masserar dess kropp för att få igång blodcirkulationen. Den är mycket svag nu.

Jag droppar in några droppar åt gången i munnen och ser till att den sväljer. Jag hör ett rasslande från lungorna.

Jag håller på tills flaska är tom och jag hoppas att mina åtgärder ska få den att återhämta sig. Nu måste jag iväg och stycka lammen om jag alls ska hinna med det idag.

Mor och far hjälper mig med styckningen och vi börjar få bra rutin på arbetsfördelningen. Lamm efter lamm hamnar i köttlådorna.

Efter en stund kommer ett sms från Krister: kalven e död nu.

Jaha, så gick det denna gång. Det går inte att rädda alla tyvärr. Jo kanske om man hade tillgång till klinik med kuvös och ett kris-team så hade denna också kunnat räddas. Men nu gick det inte så. Kalvens död lägger sordin på stämningen, men jobbet måste fortsätta. Då jag kommer hem igen är kalven redan nergrävd och jag noterar dödfödd i registret.

Zerafina hamnar på slaktlistan till v 46 och samtidigt stryker jag 299 Zeline som jag anmält för att jag trodde att hon var tom. Zerafina kommer att hamna i vår egen frys. Inte för att jag hyser agg till henne så att jag banne mig tänker äta upp fanskapet utan för att eftersom hon kalvat så betecknas hon som ko i registret och får därmed ett mycket sämre kilopris från slakteriet. Köttet har ju inte försämrats på något vis på ett så pass ungt djur, 24 månader, så det är hur bra som helst.

Det är väl lika för allt kvinnfolk. Efter barnafödande går värdet på köttmarknaden ner   

Detta var ju en litet tråkigare historia, ja från början till slut, men efter det här har det bara gått bra. Jag återkommer om det i nästa inlägg.

Hej så länge. 

Efter sisådär två timmars sömn tvingar jag mig upp och äter lite flingor. På med nya rena kläder och ut och titta till kalvarna. 

Alla ser bra ut förutom den nyaste som fortfarande ser väldigt medtagen ut. Jag har med en nappflaska och passar på att fylla den med råmjölk från Zeline som inte orkar stiga upp och protestera. Jag sätter flaskan i munnen på kalven, men tungan verkar gå åt fel håll och det mesta klottas bort i liggbädden. Nå, i alla fall lite gick dit det skulle. 

Nu måste jag lasta lammen innan slaktaren kommer.

Hästsläpet står utanför stallet och det går relativt enkelt att med hundens hjälp få dem att gå in i transporten.

medan jag lastar kommer Per och Isak. 

Vi går in och tar oss en kaffekopp. de har kört i 1,5 timme för att få komma och slakta hos oss. Visst är goda vänner guld värda?

Jag får föklara för dem att tyvärr kommer jag inte att hinna göra lunch åt dem idag, men de får välja av pizzerians meny så beställer jag hem pizza med dottern som lovat komma hem till 12-tiden, för hon ska hålla ridlektion till sina elever kl 13.00

Jag bokar pizzaleveransen. Hon ska dessutom hämta lillebror som spenderat natten hos en kompis i Kaskö. Döm om min förvåning då ingen pizzeria svarar! Det finns 3st pizzerior i centrum, men ingen av dem öppnar före 12 på lördagar. Panik igen. Linn får gå och banka på dörren och hoppas någon finns på plats. Hon får napp på stadens nyaste pizzeria och hon beställer 6 olika pizzor så får vi skära upp dem som buffet. 12.20 kommer pizzaleveransen och slaktarna får komma in på en välförtjänt lunch.

Själv vill jag inte vara med på själva slakten. Jag har inget obehag av döda djur, men att titta dem i ögonen strax innan skottet klarar jag helt enkelt inte av. Jag är en värdelös djurägare, jag vet. Det hör till att man borde klara av sånt, men jag har hittills anlitat andra till det värsta. Jag är en fegis.

Efter de kalla pizzabitarna går jag ut igen för att försöka få lite mjölk i kalven. Den här gången verkar han lite piggare och jag får största delen av flaskan dit den ska. Fortfarande ligger kalven raklång på liggbädden och jag måste lyfta hans huvud för att få mjölken rätt väg. Lite hoppfull blir jag.

Nu går jag in för en liten eftermiddagsvila. Jag sover en timme tills det är dags att mata alla djuren inklusive kalven. Denna gång går det ännu lite bättre och kalven gör ett försök att stiga upp. Modern står nu och äter vid foderbordet. Hon ser ut att ha klarat pärsen bra.

Slaktarna är nu färdiga och tolv kroppar hänger för mörning. 

Nu minns jag inte om det blev någon kvällsmat denna kväll. Jag matade kalven ytterligare en gång och tog en tidig kväll. Inatt ska jag sova, inga nya kalvar behöver komma nu.

I denna veva märker jag en ömmande blånad på mitt vänstra ben, men det hinner jag inte tänka desto mera på nu. På söndag måste jag få kalven på benen, annars är det kört.

Söndag morgon börjar bra då jag ser att kalven försöker resa sig upp. jag går in för att stöda hans vingliga bakdel.

Zeline står lungt bredvid och jag knuffar försiktigt kalven frammåt. Den söker spene!

Jag hjälper till och innan jag vet ordet av står kalven och dricker själv.

Vem skulle ha trott detta då man såg den nästan livlösa kalven ett dygn tidigare?

Och 10+ till Zeline som låtit mig hjälpa henne hela vägen. En klar kandidat på behåll-listan.

Efter detta har kalven klarat sig själv och allt vårt slit var värt besväret.

Nu var allt lungt fram till tisdagen då nästa felläge knackade på dörren........

Jag kommer in och värmer min kebabhamburgare i micron. Krister är på väg i säng, men han sätter på övervakningskameran innan han går. Ja vad tror ni vi ser där då?

Jo, kvigan 299 Zeline har födslovärkar. Zeline var den som jag trodde fick missfall i juni då hon plötslig fyllde upp juvret flera månader för tidigt. Tydligen var det bara en juverinflammation, för nu skulle hon helt tydligt kalva.

Ok, jag sätter mig ner framför tv,n medan jag avnjuter min kebab. Hmmm, det ser bra ut.

Så småningom sätter jag på rena kläder och beger mig ut igen. Den först köven syns och jag väntar avvaktande på att nästa ska komma fram. Nähä, nu syns plötsligt huvudet istället. Sablar,sablar, sablar. Det går inte. Båda klövarna måste fram om det ska rymmas ut. 

Jag går försiktigt fram, sätter på en skyddshandske och känner försiktigt efter hur det står till. Långt, långt där framme känner jag det andra benet som svänger in under kalven. Då måste jag alltså trycka tillbaka kalvens huvud och ena klöv för att ge rum för den andra klöven. Jag försöker först på egen hand. Jag vet ju vad som måste göras. Jag trycker tillbaka huvudet allt vad jag orkar, samtidigt som kvigan försöker krysta ut kalven. Hon tycker säkert jag är galen som försöker få kalven åt fel håll. Efter ett tag inser jag att jag inte kommer att klara av det här själv. 

Jag ringer Krister för att få hjälp. Inget svar. Han sover så djupt så han hör ingenting. Suck. Jag får gå och väcka honom helt enkelt. Jag går till ytterdörren och ringer på. Vid det här laget är jag ju igen smutsig från topp till tå.

Ingen reaktion. Jag får dra av mig dyngstövlarna och knalla in i sovrummet HALLLÅÅÅÅÅ! 

Karlstackarn hoppar upp från sängen. Jag behöver lite hjälp.

En liten parantes: I boxen bredvid står Xylvia med sina tvillingar. Gissa om jag blev glad då jag såg detta:

Tillbaka till Zeline.

Vi går gemensamt och försöker få  ut kalven. Kraften då en ko har krystvärkar är otrolig. Då man själv sätter in armen i hela dess längd så klämmer det till så otroligt så hela armen domnar. Man känner klöven man borde få fram, men fingrarna lyder helt enkelt inte. Kvigan kämpar på, men vi känner oss helt hjälplösa. I tre timmar håller vi på. Till sist orkar ingen av oss mer.

Vad gör vi nu? Nu skulle vi behöva en stark person med erfarenhet. Känner vi någon sådan? Jodå, vår goda vän Anders som har dubbelt så många djur som vi har och som har hjälpt oss i ett liknande fall en gång förr. Men klockan är 3 på natten, täcks vi ringa nu? 

Alternativet är ju att både kalven och kon dör. Ok, vi ringer.

Tack och lov svarar Anders. Jo han kommer.

Vi går igenom läget och diskuterar hur vi fortsätter.

Anders har nya krafter och efter en timmes jobb får han äntligen fram klöven. Är det sant???? Jo otroligt nog fick han det att fungera. Vi hjälps sedan alla tre åt att dra fram kalven. Vid det här laget är kon ganska torr och vi får ta i för allt vi är värda. Efter en stund kommer så äntligen kalven ut. Och den andas! Otroligt. Ansiktet är rejält svullet och både kon och kalven ligger helt utmattade i bädden. Inatt kan vi inte göra mera. 

Tvättmaskin fylls igen och jag får äntligen duscha. Då vi stupar i säng är klockan 5.

Klockan 8 i morgon bitti ska lammen stå färdigt i transporten för då är slaktaren på plats..........

Tack Anders!

Okej, ska nu försöka fortsätta där jag slutade.

Benet är bättre och sämre. I förrgår kändes det som om jag var i skick igen, men igår drabbades jag av en otrolig trötthet. Sov halva eftermiddagen. Idag känns det lite bättre igen.

Så, nu ska jag försöka minnas vad som hände för två veckor sedan.

jag avslutade ju med att berätta att Ronja fick en tjurkalv. Nåjo. Vid det här laget hade redan börjat skymma och jag måste passa på att stänga in slaktlammen så att de skulle stå redo tills nästa morgon. Jag tog in hela flocken med tackor i en hästbox och så sorterade jag ut de minsta 4 tacklammen som skulle gå till slakt. Jag sparar 5 tacklamm som inte kommer att betäckas utan som enbart ska fungera som träningsfår åt mig och hunden i vinter. Om man bara har dräktiga tackor så begränsar det ju träningsmöjligheterna. Jag har planerat att träningstackorna får bo i lösdriften med hästarna. 

Nåjo, efter sorteringen fick de övriga tackorna gå tillbaka ut i hagen.

Ni kanske minns att jag berättade att jag tidigare under dagen satt baggarna i en egen hage nära gården, utan ström i stängslet. Ledartackan har en skälla runt halsen och förstås hörde baggarna då jag drev tackorna över gården. Plötslig rusar hela flocken med baggar in i tackflocken. Där står jag mitt på gräsmattan med fullständigt kaos runt mig. Hjälp! Baggarna rusar runt och försöker hitta brunstiga tackor. En och annan försöker också hoppa på. 

In med hela flocken i stallet igen. Baggarna in i en hästbox och tackorna ut genom dörren. Tack och lov har de mycket ull så jag har något rejält att greppa då jag hivar dem åt olika håll. Så småningom har jag alla baggar i boxen. Jag går ett varv och känner efter så alla har påse baktill, så jag inte i misstag har stängt in någon tacka och slängt ut en bagge. Nej, det verkar stämma. Pust.

Jaha var är tackorna nu som jag slängt ut genom dörren?

Med Yezz hjälp hittar jag så småningom alla tackor som står lite här och var och mumsar i sig av gräsmattan. In tillbaka i hagen. Vad skulle man göra utan vallhund?

Medan jag rusar runt med får åt olika håll kommer kärestan hem från åkern och frågar: vad blir det för mat ikväll?

Ja, hmmm. Du kan ju se om det finns några kebabhamburgare i frysen som du kan värma i micron. Jag måste gå tillbaka och se till att kalvarna som kommit får den viktiga råmjölken innan jag vågar ta kväll.

Väl tillbaka till korna ser jag hur Ronja röjer runt med sin kalv på cementgolvet. Ibland får kossorna lite fel i huvudet vid kalvning och blir lite onödigt ivriga. Till sist har hon skuffat in kalven i boxen intill där det står 3 ettåriga tjurar på ca 600kg vardera. Hehe.

Jag kliver försiktigt in i boxen och skuffar tillbaka kalven till sin mor. tack och lov står ettåringarna lungt vid foderbordet och tuggar i sig kvällsmaten. Jag går till andra sidan foderbordet för att hjälpa tvillingkalvarna till ett första mål mat. den första kalven, som låg kvar i fosterpåsen, är svag och vinglig och jag inser ganska snabbt att han inte kommer att klara sig på egen hand. Jag får fast modern i fångstgrinden och föser varsamt kalven till juvret. Nu börjar det jobbiga. En drygt 40kg tung kalv ska skuffas fram till spenen. Spenen in i munnen, samtidigt som man måste se upp för kons eventuella sparkar.

jag bäddar upp med en rejäl hop med halm under kon för jag vet ju att jag kommer att få stå på knä i diverse vätskor som finns i skrapgången.

Tack och lov står kon ganska lungt i fångstgrinden medan jag kämpar på med kalven. En stor risk är också ifall kalven ramlar under kon och kon blir orolig och i misstag trampar på sin kalv, eller mig.

Svetten lackar medan jag försöker få det hela att fungera. Jag mjölkar några strålar in i munnen på kalven för att den ska få smak på den goda livsviktiga råmjölken.

Så småningom sitter spenen i munnen och kalven suger själv. Å herrejestas vad skönt det känns just då. den svaga kalven dricker ganska ordentligt och jag beslutar mig för att hämta den piggare kalven för att säkerställa mig om att även den fått råmjölk innan jag tar kväll.

Samtidigt ser jag på andra sidan foderbordet att Ronja fortsätter köra runt med sin kalv och hur den igen hamnar inne hos tjurarna. Denna gång låter jag den ligga kvar tills jag är färdig med tvillingarna, eftersom de stora tjurarna inte bryr sig ett dugg om honom. Skitko, tänker jag om Ronja, innan jag igen focuserar på tvilling nummer två.

Nu hade jag ju räknat med att det skulle gå lite smidigare eftersom den här kalven är piggare än sin bror. Tji fick jag. jag släpar fram kalven till spenen, stoppar spenen i munnen och väntar på en sugreflex. Nix, kalven vägrar suga utan kämpar istället bakåt allt han orkar. Min rygg, som redan nu börjar vara trött efter den första bataljen, protesterar och jag måste avbryta en stund för att stretcha lite. Okej, nya tag. kalven till spenen, spenen i munnen och....... ingenting. Men va f-n?

Nu börjar jag redan vara ordentligt trött och frustrerad. Jag låter kalven ligga i halmhopen samtidigt som jag håller upp ahns mun med ena handen och mjölkar kon med andra. Största delen av mjölken hamnar i alla fall i hans mun och jag håller på så en stund tills jag vet att han fått så mycket att han klarar sig till nästa morgon. Jag skuffar tillbaka kalvarna upp i liggbädden och släpper lös kon som genast går och slickar sina små. De klarar sig några timmar nu i alla fall. 

Jaha Ronja väntar oroligt på andra sidan. Vid det här laget är jag smutsig, trött, hungrig och ganska irriterad.

Jag öppnar grinden så att kalven kommer på rätt sida igen. jag härjar ordentligt med Ronja så att hon backar bort från mig och kalven och så får jag den på ostadiga ben upp på liggbädden. Denna kalv är tack och lov stor och stark och börjar själv ivrigt söka spenen så fort jag får honom till juvret. Ronja står ofattbart nog stilla medan jag hjälper till med spenarna och kalven hugger in som om han inte fått mat förr. Ja, det har han ju förstås inte heller. Åhh, så skönt det känns då det lyckas så mycket bättre än med tvillingarna.

Nu är klockan 22.00 och jag får äntligen ta kväll. Alla kläder hamnar direkt i tvättmaskin och jag luktar minst sagt pyton. Lite mat nu bara en dusch och så sängen.

Trodde jag....... 

För att skriva ett blogginlägg så måste en viss del inspiration infinna sig. Det har det inte gjort på sistone. Kanske delvis beroende av att jag för tillfället är sjukskriven.

Inget allvarligt, men jag har en ytlig propp i vänster ben. Tillbringade en dag på sjukhus i Vasa och får nu blodförtunnande medicin som förhoppningsvis ska lösa upp proppen och förhindra att den går vidare till några viktigare organ.

Jag är sjukskriven till 9.11. 

Sjukskrivning på bondgården innebär ju inget annat än att jag jobbar lite långsammare än vanligt och så har jag tagit mig tid att gå in och vila lite efter lunchen. För jag är så fasligt trött. Benet värker visserligen också, men tröttheten är värst. Jag orkar inte engagera mig det minsta. Kanske förstärks det av det faktum att det är november och mörkt och vått, men jag tror nog jag är tröttare än vanligt.

Så, jag ska fortsätta berättelsen om kalvningarna, men inte just nu. 

 Ha tålamod, så småningom kvicknar jag väl till igen.