Det är min födelsedag idag. Och jag fyller 23.

Ja, inte 23 år då, nej det blev visst det dubbla. Men veckor! Jo, jag är tydligen gravid i vecka 23.

Hur gick det här till då? Ja, jag är lika förvånad som ni säkert är. Och tänk att jag missat halva graviditeten.

Under hösten har jag ju varit trött, känt mig gammal och haft dålig kondition. Jag har så lätt blivit andfådd under hundpromenaderna. Ja och så var det ju den där blodproppen i benet. Men gravid, det hade jag inte en tanke på. Jag räknade helt kallt att den tiden var över för min del. Ja vad är sannolikheten för att man blir gravid vid 45 års ålder då mensen upphört? Man läser ju överallt hur svårt det är att bli gravid efter 35. Nåjo, tydligen är det inte alls svårt.

Över julen kände jag mig stinn och pösig. Jag började så småning om misstänka att jag hade något fel i magen, kanske nåt strul med tarmarna? Men ingen smärta, så jag såg ingen anledning att besöka läkare.

Så i mellandagarna började jag känna rörelser i magen. ?????????

Jag googlade på , i vilken vecka kan man börja känna fosterrörelser? Fick svaret, runt vecka 20. Hmmmmm.....

Nej, det är säkert inte det. Men för säkerhets skull köpte jag ett test från apoteket på nyårsafton. Och vad skådar mitt högra öga, positivt! Oh shit!

Ber min kära make komma och titta. Han skrattar till och säger, nä, det tror jag inte. Ja inte jag heller, men stickan visar positivt och det är garanterat något som rörs i min mage.

Nåjo, det är helg och mellandagar och först 7.1 ringer jag till mödravården och ber om att få ett ultraljud. De sätter in en akuttid åt mig på onsdagen och jag får lägga mig på britsen. Läkaren känner mig på magen och konstaterar genast att jo, visst finns där något. Shit igen, nu är det alltså bekräftat. Vi tittar på ultraljudet och kan konstatera att jag är i vecka 21+2. Hur är det möjligt att jag missat halva graviditeten??????

Beräknad tid 19.5 Alltså snart.

Ringer hem och gratulerar den blivande fadern. Ni kan tro att vi blev chockade. 

Jag köper hem pizza och berättar nyheten för de intet ont anande syskonen. Tystnad...... Va? På riktigt? Skojar ni?

Ja så där är vi nu. Nyheten börjar sjunka in.

Jag frågade om riskerna eftersom jag är lite äldre än normalt, men läkaren sa att de största riskerna är redan över. Ingen idé att ta fostervattenprov eftersom det är för sent att göra något i detta läge. Bara att tacka och ta emot nu.

Ok, men jag fick i alla fall åka på ett 4D-ultraljud till Vasa där de kunde konstatera att alla inre organ såg bra ut och vi inte har något att oroa oss för.

Känslorna har växlat från glädje till att vara alldeles skräckslagen. Vad har vi gjort? Hur ska det här gå? Hur, varför, hur ska det sluta?

Nu börjar vi så småningom landa i vad som är på gång. Alla barnkläder har vi skänkt till välgörenhet, men leksaker och böcker finns visst sparade. Vi försöker ta dagen som den kommer och hoppas på det bästa.

Visst räknas det här som en högriskgraviditet, både för mig och barnet. Men för tillfället mår vi båda bra och jag gör allt jag kan för att det ska fortsätta så. 

Enda nackdelen hittills är att jag fick tillbaka min blodtunnande medicinering, för att undvika blodpropp. Så nu sticker jag mig i magen varje kväll resten av graviditeten plus en månad efter förlossning. Men, det måste jag väl kunna leva med.

Nu kommer inte bloggen att ändras till en mammablogg.Kanske någon uppdatering då och då.

Arbetet på gården fortsätter ju som vanligt, även om mina arbetsuppgifter kanske måste anpassas lite efter situationen. Ska försöka att inte stå ivägen för varken grindar eller kossor.

Svarar på frågor gör jag fortsättningsvis, även om min graviditet.

Livet är fullt av överraskningar,

hälsningar 46 år och gravid!