En av våra kogrupper fick i år tillgång till ett bete som de inte tidigare varit på. 

Det var nära intill deras gamla vanliga bete och de behövde bara gå genom en korridor över en grannes mark för att komma till nytt fint grönt gräs.

Nåjo, de gick längs korridoren, fram till det nya betet, och där var det stopp. Så svängde de och gick hem igen. Krister gick före med sädämbare och försökte locka dem, men nehepp, tvärstopp. Dit gick de inte!

Det här var alltså i juni då jag var mer eller mindre fast i hemmet med lilleman. Nåja tiden gick och gräset växte och så kom jag på att jag skulle pröva på ett Pettson och Findus trick. Kor är väldigt nyfikna djur och i en bok med Pettson och Findus så har grannes kor rymt och då drar Findus en påse över sig och då blir korna så nyfikna att de följer efter honom in i hagen igen.

Jag drog ingen påse över huvudet, men jag tog tackorna med lamm och flyttade dem genom hela kohagen, via korridoren och in på nya betet. 

Och då kunde korna inte hålla sig längre utan då måste de också prova.

Varför drev jag inte över dem med hunden, kanske ni undrar?

Jo, för då kor blir riktigt uppspelta och nervösa så springer de hellre genom stängslet än in på ett område som de är lite rädda för. Om jag hade haft korna i korridoren och hunden bakom och den hemska betesmarken framför, så är risken stor att de hade försökt forcera stängslet eller svänga och springa över hunden. Och jag ville ju inte riskera något av de alternativen. Så Findustricket är jag mycket nöjd med.

       
  Nu borde jag ju infoga en bild på hur området ser ut idag, men jag har inte orkat vandra ända dit. Kanske en annan dag.