Det är flera år sedan jag först läste om fårrasen Dorper, blev förtjust, och bestämde mig för att såna ska jag ha.

Det var ju bara ett litet knix, rasen finns inte i Finland. Jag tog kontakt med en stor dorperproducent som har uppfödning i Mexico, Canada och Sverige och var riktigt ivrig där ett tag. Tills förståndet hann ikapp min iver och jag satte mina planer i malpåse. Det blev helt enkelt för dyrt. Inte ens jag, som handlar och vandlar med alla slags djur, kunde förmå mig till att ta en så stor risk som en investering i en helt ny fårras skulle innebära. Det blev en såndär undangömd dröm, som visserligen fortfarande glödde hett i mitt hjärta, men som kvävts tillbaka av den krassa verkligheten. 

Vad är det då som är så speciellt med denna ras, kanske ni undrar? Ja nå, i princip allt. Det är den perfekta fårrasen.

Den växer bra på svaga marker, den föder små livskraftiga lamm som har en bra tillväxt, den har en naturligt bra motståndskraft mot parasiter. Tackan kan få 3 kullar på två år med i snitt 1,7 lamm per gång. Dorperns möra och smakrika kött är eftertraktat över hela världen och sist men inte minst den fäller ullen själv och behöver alltså inte klippas.Som en extra bonus så blir korsningslamm efter dorper jättefina med roliga teckningar på skinnen.

Jag längtar så oerhört efter att få se hurudana lamm vi får i vår.

Nå så hände det som nästan är lite overkligt. Jag fick ett samtal från en dam som hörde sig för om arbetande border collievalpar. Jag är först alltid lite reserverad då okända ringer och frågar om valpar, för det är så många som bara har sett en så fin hund och vill ha en sån för att de matchar deras inredning, typ.

Så jag börjar med att fråga om erfarenhet av hundar och vilken typ av arbete den skulle få göra. Så denna dam börjar berätta att de har ett tjugotal tackor och en hel del andra djur och så har de precis köpt en dorperbagge.

Gulp! Vad sa hon? Dorperbagge?!

Min undangömda dröm flyter plötsligt upp till ytan igen och jag kan nästan inte dölja min barnsliga iver och stackarn får istället tusen frågor från mig istället för de svar hon ringde om.

Nå för att göra en lång historia något kortare så slutade denna historia med att hon beställde en valp och jag fick hyra hennes dorperbagge.

Och i början av december fick Nelson flytta hit.

Här syns det att han håller på att tappa fällen. Är han inte snygg?

Att det gick så här hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tro på. Det finns för tillfället säkert inte mer än en handfull dorperbaggar i landet. Och en av dem går på backen hos oss!

Bara att tänka på honom får mig att bli alldeles bubbligt lycklig.

Precis som det overkliga då jag började drömma om avelstjuren Orvar som bodde i Skåne, så trädde även denna gång ödet in och gjorde att min dröm förverkligades. Helt otroligt!

Nu slutar ju inte den här historien här, utan nu måste jag ju få tag på en ny dorper till nästa höst att betäcka Nelsons döttrar med. Men jag är förväntansfull inför hur det ska gå till. Kanske någon ny människa ringer och bjuder ut sin bagge. You never know   

 Mina brokiga korsningstackor, finull, texel och gotlandsfår.

Vi avslutar med en sång till Nelson: