Senaste vinter var tufft för många i min rabatt.

Alla rosorna dog. Kölden slog till med besked i höstas innan snön hade fallit och många arter hade inte hunnit förbereda sig för vintern. Jag tror också att min klematis har utvintrat, ser i alla fall inget tecken på liv ännu.

Glädjande nog så lever hösthortensiorna och min magnolia.

Men mitt persikaträd?

Alltså det ser inte dött ut, eller det har ju inga blad så det verkar ju inte så lovande. Men kvistarna ser inte döda ut. Så jag hoppas ännu, fast hoppet blir svagare för varje dag utan mössöron.

Jäkla skitklimat. Jag vill ju ha ett persikaträd.

Spelar en av mina favortitexter för er idag. Mina barns vaggvisa.

Jag har köpt en egen flotte, som jag kan åka på....

Hör ni Ted Gärdestads melodi?

Jag har märkt med mig själv att jag har blivit sämre på att ta beslut. Jag velar fram och tillbaka och måste ofta rådfråga andra innan jag vågar göra något.

Jag kom själv till slutsatsen att det är för länge sedan jag fått någon drink. Jag borde ta en sup eller två för att tagga ner lite, slappna av, inse att livet inte är så himla allvarligt.

Men jag ammar fortfarande och får vänta med min sup.

Då var det någon som påstod att det blir så då man blir äldre, man funderar mer över saker innan man slår slag i saken och kanske skjuter upp beslut på framtiden.

Men så kan det väl inte vara heller? Jag gammal?

Visserligen har min syn blivit sämre också det senaste året, men gammal, jag?

Nä, jag håller fast vid min teori om supen. Känns bättre så.

Men detta var en parentes.

Det jag ju egentligen skulle berätta idag var att jag kom till skott och beställde mig en flotte att flytta fåren på.

Det var bara att ringa ett samtal, säga vad jag ville ha och så kom det levererat till stranden.

Svårare än så var det inte.

Tänk så många år jag funderat på detta. Varför gjorde jag inte det här för 10 år sedan?

Nåja, ännu väntar jag på löstagbara grindar som vi ska bygga en fålla av så djuren står stadigt under överfarten. Så det är på intet sätt färdigt än. Men själva flotten guppar nu på vågorna.

I tisdags då vi skulle ha vår stora granskningsdag går Krister tidigt upp för att hinna få djuren färdigt matade före inspektören kommer. Snabbt kommer han in igen och säger att vår nyaste kalv brutit benet!

Nej, vad?!

Jag för ner Liam till mormor och börjar söka kalven.

Eller det var så här...

Förra tisdagen, den sista maj, då jag sent på kvällen skötte om Viivi som låg förlamad. Så märkte jag att 297 Zilla, som vi väntat länge på börjar kalva. Nå det går ju bra att övervaka två kor på samma gång. De låg dessutom i boxarna bredvid varandra, så allt var perfekt.

Det var en vacker kväll och medan jag väntade gick jag runt och njöt av den fina vårkvällen med en vacker solnedgång.

Tjurarna har byns bästa utsikt från sin rasthage.

Det var lungt, det var fint och jag fick snossa på i lungn och ro med mina kossor. Livet var gott, förutom att Viivi var sjuk då.

Lite före tolvslaget föddes då Räfbackens Darling.

Allt gick bra, en fin liten flicka.   

Klockan tolv gick jag via tjurarna igen innan jag gick in till min egen lopplåda.

Midnatt i brytningen mellan maj och juni.

Efter någon dag vägdes och märktes Darling som vanligt och fick gå ut med resten av flocken. Allt såg fint ut, tills i tisdags då hon inte kunde stöda på vänster framben.

Och igen fick jag ringa veterinären!  

Alltså vi har nästan aldrig behov av veterinär och så denna vecka har vi haft veterinär 5 gånger.

Vad är sannolikheten? 

Otroligt nog så krockade inte inspektören och veterinären , utan inspektören hann åka hem innan veterinären kom.

Så blev det sövning och gipsning.

Vi tror att det ska växa ihop och bli bra igen.

Kalven är pigg, även om det ser tungt ut att bära det gipsade benet.

Huvudsaken att det går att äta fast man är lite sjuk.

Idag är det förrästen skitväder. Full storm och plus 10 grader. Känns som höst. Växtrötterna får kämpa för att hinna transportera upp vatten till de vindpinade bladen.

Nu känns förra veckans värmebölja långt bort.

idag finns det tyvärr också risk för att arbetet kommer att köra ihop sig. Väntar en viktig transport på eftermiddagen och så kommer seminören mellan 13.30-15.30 Garanterat på samma gång.

Den viktiga transporten skriver jag om en ny dag.

Ha det bra. Mössan på!

Jaha, nu kan vi väl så småningom börja kalla oss ekobönder?!

Granskningen gick bra. Vi fick beröm för välskriven djurskötselplan och att alla anteckningar var i skick. Stallarna och lagren blev godkända, odlingen även så.

Så tjolahopp, det gick vägen!

En milstolpe igen passerad.

Känns på många sätt overkligt. Jag har under hela min verksamma tid velat bli ekologisk odlare, men inte förrän nu har tiden varit mogen. 2003 skrev jag min avhandling om omläggning till eko för en dikogård. Jisses, det är ju redan 13 år sedan!

Nu gäller det bara att lämna in stödansökan i år också. deadline 15.6. 

Suck, då en sak är klar är det bara att hugga tänderna i nästa.

Bifogar idag lite bilder på ekologisk gräsklippning i tidiga sommarkvällen. bra hundträning på samma gång.

Har 8 tackor kvar som ska få lamm i år.

Månne det inte kommer snart ;)

Idag kommer den officiella inledande ekogranskningen att ske. 

Nu kommer vi att gå igenom alla tänkbara och otänkbara dokument, granska djurens utrymmen och alla skiften och lagerutrymmen. Hon har bra reserverat en dag hos oss. Hoppas hon har god fart på......

Förstås är det mitt i grässkörden och stora regnmängder utlovas fr.o.m onsdag kväll. Det betyder att Krister bara kommer att kunna vara med på granskningen en stund, sen måste han åka iväg och bala gräs. Efter det måste jag vara ensam med stora stygga inspektören.

Denna dag har vi väntat på länge, både med förväntan men också med en gnutta skräck. Har vi allt i skick nu?

Vi har gått alla kurser, vi har läst alla anvisningar, vi har försökt följa allt till punkt och pricka. Men räcker det?

Huadå.

Ikväll vet jag mer.

För att lätta upp stämmningen lite bifogar jag en liten film med en rolig liten kille.

Barnen gråter inte om de får göra som de vill - gammalt djungelordspråk   
 

Att sköta om sjuka kor har ju inte varit det enda på agendan denna vecka. Tyvärr har det varit så mycket så jag börjar redan glömma allt som hänt.

En sak som vi tvunget måste göra denna vecka var att klippa fåren. Linn som ska utför sin praktik nu på en häst/fårgård fick instruktioner om hur man klipper får.

i gassande solsken och närmare 30 grader varmt instruerade jag på Brumma och sa: Nu får du klippa resten.

Och hon har flitigt knatat på och klippt den ena efter den andra. 16st klara nu, 4 kvar.

men då man hanterar djur så går det ju inte alltid som på Strömsö.

Som ni ser på bilden så använder vi en klippstol där vi spänner fast tackan vid halsen, men i övrigt får de stå fritt. Järnstängerna runt halsen gör att man inte kan klippa ullen på halsen utan till sist måste man hålla dem i grimma medan man klipper.

Nåja, hon hade klippt flera och allt hade gått lungt och bra, men plötsligt då hon klipper en förstagångslammare så hoppar tackan rakt upp i luften då hon släpper lös huvudet och fast Linn håller i allt hon orkar så landar tackan med hela sin tyngd på det ena järnröret. Röret stryker in i buken en bit bakom frambenen.

Jag undersöker såret, men kan inte bedöma hur allvarlig de inre skadorna är. Vi sätter tackan med sina lamm ensam i en liten hage och beslutar att avvakta och se hur hon börjar reagera.

Efter några timmar börjar någon konstig vävnad tränga ut ur såret. Tackan ser i övrigt ut att må bra. Hon äter och dricker och sköter sina lamm, men vi inser att vi nog måste göra något åt såret. Kanske antibiotisk blåspray, steril kompress och ett bandage runt hela magen? 

Det är då vår nya veterinär ringer och säger att han står på vårt foderbord och kontrollerar att kossan vi behandlade igår är på benen. Åhhh, bingo! Veterinären är här. Vi har en liten fråga......

Så vi släpar med veterinär med fru ut i fårhagen och visar skadan. Ojoj, säger han, jag ska söva henne.

Ojdå, vi som tänkte sätta på en kompress!

Tackan sövs och plötsligt har vi en operation på gång i hagen.

Han putsar och trycker in vävnaden igen som visar sig vara fettvävnad som omger tarmarna. Sedan syr han både inne i såret och till sist syr han ihop hudflikarna. Han avslutar med antibiotika i såret och i lårmuskeln. Jag får en spruta till att ge om 24 timmar. 

Där hade tackan allt tur, att veterinären råkar komma via på samma dag som hon skadas.

Nu står hon hemma i hundhagen, men imorgon ska hon få gå ut med de andra om allt ser bra ut.

Tack och lov att väderleken slog om till svalt och blåsigt, så att inte flugorna besvärar henne i såret.

Ja allt möjligt.

Samtidigt for Krister och slog det första gräset. Ensilageskörden inledd 4.6 i år. Det är väldigt tidigt hos oss.

Det borde vara bra kvalitet på gräset nu. Så nu får vi hoppas att meterologen håller vad de lovat och håller regnen borta några dagar.

Säga vad man vill om att ha djur, tråkigt blir det aldrig. På gott och ont.

Alltså denna vecka! Jag vet inte var jag ska börja?

Jag börjar väl med att berätta sagan om Viivi som jag började med förra gången.

Nåjo, det var en gång en ko som hette Viivi. Hon föddes i Kokemäki 2006 och flyttade till oss 2007 då hon var 1 år gammal.

Nej, vi tar väl bara den senaste veckan, eller?

Jo, Viivi låg paralyserad i måndags. Vi ringde vår veterinär som gav en flaska Parevet 500ml. Hon konstaterade att vommen stannat och sa att vi borde ge 3-4 burkar soda utblandat i vatten. Jag frågade om det inte skulle vara bäst att ta en tugga från en annan ko, och hon sa att jo, det kan du prova. Men hon är troligen död imorgon.

Så vi funderade en stund om vi skulle höra efter en slaktare direkt, eller om vi skulle ge henne en chans.

Eftersom hon hade en 2 månader gammal kalv, så beslöt vi att försöka för hans skull.

Nå, jag gav henne en tugga från en annan ko, plus soda och vommen startade igen, men kon hade ju som jag skrev fallit ihop igen.

Då veterinären åkt läste vi på flaskan att dosen var för en 500kg ko. Dessutom rann en hel del av medlet ner på halsen. Jag påpekade detta för vet, som bara sa att jo, det är något fel på nålarna från leverantören.

Jaha! Först får en 800kg ko en för liten dos som dessutom hälften rinner fel. Alltså bara halv dos. 

Är det konstigt att hon ännu ligger?

Nästa morgon ringer jag igen och säger att hon måste komma och ge mera. Hon kommer, ger en flaska i blodet och en under huden.

Viivi äter och dricker och försöker under dagen hela tiden stiga upp men benen bär helt enkelt inte.

Vi tänker nu att kanske det är som de två tidigare fallen att hon tappat tron, eftersom det misslyckats så många gånger och att om hon får vila så stiger hon snart upp.

Från onsdag till torsdag rörs hon inte alls.

På torsdag beslutar vi oss för att svänga henne med hjälp av hjullastaren för att blodcirkulationen i benen inte helt ska stanna av.

Veterinären ringer mig i ett annat ärende, men hon frågar inte ens hur Viivi mår. Jag säger heller inget.

Någon timme efter att vi svängt henne på torsdag, lägger hon sig igen raklång, helt oförmögen att röra sig.

Då jag nattat alla pojkar går jag ut och tar farväl av Viivi. Ber om ursäkt för att jag misslyckats. Ger henne några flaskor vatten som hon gärna dricker. Jag tömmer vattnet i mungipan och hon suger i sig allt jag ger.

F-n, att det ska sluta så här tänker jag och önskar att jag inte höll på med djur överhuvudtaget. Det känns så skit då man inte klarar av att hålla sina djur vid liv. Jag ska sluta med djuren och börja jobba med något helt annat. Det är för tungt. Jag orkar inte.......

Nästa morgon är vi säkra på att Viivi redan är död.

Men då jag går närmare ser jag att hon försöker ta sig upp. Benen rycker och Viivi kämpar. Jag hämtar mera vatten och ger åt henne och hon dricker tacksamt.

Om du orkar kämpa Viivi, så ska också jag kämpa!

Jag ringer en annan veterinär. Han som kom en kväll och hjälpte oss då vi hade livmoderframfall på en förstföderska.

Han frågar: Varför du ringer först nu om kon har legat sedan i måndags? Jag försöker försvara mig med att veterinär har varit två gånger redan, men att inget hjälpt.

-jag kommer, säger han.

Lång väntan, till efter middagstid då han äntligen dyker upp.

Jag berättar vad vi gjort och vilka mängder hon fått.

-det är som att ge karameller till elefant! -säger veterinären och börjar rada upp flaskor och sprutor i mängder.

_Varför har ni gett soda, frågar han? Det är ju om vommen är sur, inte om den stannat av kalvningsförlamning!

Ja, men den andra veterinären sa......

Han ger  kalcium, glucos, askorbinsyra och multivitamin.

- Om 4 timmar ska hon få en chock. Skräm upp henne så hon får fart och tar sig upp!

- Då hon äter och dricker, ge 1/2 liter vodka med 1 tsk chilipulver, blandat i mycket vatten.

Vi väntar 4 timmar. Jag går med hunden och försöker skrämma upp henne - ingen reaktion.

Vi hämtar hjullastaren och drar upp henne i rätt liggande ställning.

Nu börjar jag känna hopp.

Hon dricker nu flera ämbar vatten då hon kan dricka själv. Hon äter några strån ensilage.

Efter en stund reser hon sig upp och går några steg, men ramlar sen handlöst igen på sidan. Suck!

Efter en sen middag kör vi in hjullastaren igen och drar upp henne ännu en gång i liggande läge. Mera vatten, mera ensilgae.

HON STIGER UPP!

Vinglig, men stående. Jag lovprisar veterinären. Skickar bild och sms med ett stort tack!

Hon står , hon dricker, hon äter. Efter kanske en timmes tid, lägger hon sig försiktigt ner igen. På rätt sätt denna gång.

Idag på morgonen mår hon nästan som vanligt igen. Veterinären kommer körande förbi för att se hur hon mår.

Vi har inte gett vodka, men det tycker han nog att vi ska ge. Och färskt gräs, det innehåller mycket vitaminer.

Sagt och gjort, jag hämtar en stor skottkärra med nyslaget gräs. Viivi mumsar ivrigt i sig.

Men vodka har hon ännu inte fått. Hur tusan skulle vi få i henne det?

Ikväll hämtade jag in hennes kalv som hon inte träffat sedan måndag.

Ahhhhh..........

Ojojoj. Nu känns det bra igen. Vi lyckades!

Men vilken skillnad på veterinärer!

Tror inte jag ringer vår veterinär igen. Jag har gett henne flera chanser och hon har misslyckats varje gång.

Men tack och lov verkar vi nu ha hittat en riktigt bra veterinär. Hoppas han stannar i trakterna i många, många år.

Tack Vytautas! Det känns så skönt att kunna få kompetent hjälp då man behöver det.

Och mycket annat har hänt, men nu är klockan snart 1 på tidig söndag morgon och klockan 8 ska några tjurar stå klara för transport till Kokemäki och Eura. Det blir en kort natt.

Men en mycket trevligare natt än den vi fick i torsdags.