Hemma igen efter att ha varit och förbättrat världen lite. Tufft det här att vara planetskötare. Men om vi alla hjälps åt lite så kanske det blir lite bättre var dag.

Och en glädjande nyhet är att slakteriet gav med sig och betalade lammpris för alla mina lamm. Puh, tack och lov. Det föll en tyngd från magen då jag fick beskedet. Det är ju inga toppenpriser för det, men bättre än halva priset i alla fall. Läser om att flera fårbönder har svåra problem med att få lammen till slakt i vinter. Det är långa köer överallt. Inte så roligt då årets lamningssänong börjar på och man har fjolårslammen kvar i stallarna. Och efter senaste sommars dåliga grässkördar dessutom. Jag är glad att jag bara satte en mindre grupp tackor med baggen i höst. Om ingen vill ha lammkött så behöver jag inte öka på överskottet. Våra fårs huvuduppgift är ju att hålla skärgården betad. För att gynna en riklig flora och fauna.

Men nu blev det ett långt mellansnack här. Vi var ju på resa i staterna!

Denna första semesterdag gick vi över 20 000 steg upp och ner i backarna i San Francisco. Och visst ser man att luftkvaliteten är dålig då man blickar ut mot Bay bridge i SF Bay pga skogsbränderna som samtidigt rasade i Paradise. Vi fick gratis munskydd i hotellreceptionen, men luften kändes faktiskt inte så fasligt dålig. Ingen röklukt. Men det var säkert inte så hälsosamt att vistas i. Men dagen var passligt varm och behaglig och vi njöt i fulla drag av att vara där. 

Jag njöt dessutom av att bara behöva tänka på mig själv. Hösten hade varit stressig och livet som småbarnsmamma kan vara rätt så intensivt. Så trots den dåliga luften så kändes livet rätt så gött.

Vi gick från Union square ner till pirerna fram till Fishermans wharf. Ett stopp för kaffe på vägen och sakta vi gå genom stan.

Här syns det ökända fängelset Alcatraz från änden av pier 39. Inga båtresor ordnades dit denna dag och inte heller de berömda cable cars körde pga dålig luftkvalitet.

Vi fortsatte vidare efter god skaldjurslunch till Girardellis på en liten glass.

Inte heller denna gång orkade någon äta upp portionen. Jag tror jag var mätt från det jag kom till USA tills vi kom hem igen. För mätt.

Nå delvis så var ju kroppen inte riktigt van med mattiderna. På morgonen var man ju faktiskt lite hungrig, för då tyckte kroppen att det var middagsdags, men på kvällen så räckte det oftast med något smått. Men hur lätt är det då man äter ute och de sätter fram gigantiska portioner med läcker mat? 

Efter middagen så ojade vi oss alla och kände oss övermätta. Vi är ju uppfostrade med att man ska äta upp allt på tallriken. Men det bara gick inte. 

Efter glassen fick vi dock känna på benmusklerna då vi sökte oss vidare till Lumbard street, världens krokigaste gata. Det gick lite uppför vill jag lova. Det blev att stanna och flåsa lite ibland och luta sig bakåt mot en trädstam. Och jag hade platta skor. Ni ska veta att allt vandrande i backarna kändes i vaderna nästa morgon.

Nej, nu måste jag bryta för ikväll. Imorgon kl 7.30 är huset fullt av byggare.

Ja, de håller på än....... Det blir en egen liten story så småningom.

Ska iväg på möte med bönder ikväll, men jag passar på att lägga in lite bilder före jag måste byta kläder och ge mig iväg.

Kaliforninen i november jo.

Första frukosten i San Francisco!

Ett litet ställe som vi ramlade över i misstag. Färskpressad apelsinjuice till som var så himmelskt god. Och så en kaffekopp på det. Det vita är två ägg-

Fanns ju ingen chans i världen att jag skulle orka äta upp allt, men bara åsynen av denna frukost gjorde ju att semesterna började på bästa tänkbara sätt. Mätt i magen och ett leende på.

Hmm, nu börjar bondetelefonlinjen gå het här.  Riksdagsvalskandidater hit och dit.

Tror inte jag hinner visa alla bilder idag heller, men vi är ju på gång i alla fall. Någon månad senare än tänkt.

Minnena kommer tillbaka nu då jag ser bilderna.

Det var så att både min syster Pia och jag var väldigt förkylda då vi for. Pia saknade fullständigt röst, så hon hade en anteckningsbok med som hon kommunicerade med. Hon är glutenallergiker och frågade då servitriserna med hjälp av sin bok vilka glutenfria alternativ som fanns. 

Det roliga var att då svarade servitriserna åt mig, detta hände alltså flera gånger, och om de ville fråga Pia något så frågade de också åt mig. Det var alltså inget fel med hennes hörsel   , hon saknade bara röst.

Ja det var lite kul.

Vi andra hade också roligt åt boken och sa att det var så lugn och skön resa då Pia var tyst. Och inte förstod vi hennes handstil heller. Det blev många skratt på bokens bekostnad.