Okej, nu har Idi bott med oss i snart 3 veckor och jag börjar känna honom lite.

Vi börjar med det positiva.

Idi är en snäll och trevlig hund. Han gillar att vara med folk och han kom genast bra överens med gårdens andra djur, såväl hundar som katter. Nemo blev glad att få en kompis av samma skrot och korn och de har sprungit upp och ner längs åkrarna jämsides och haft roligt. 

Yezz har varit glad att slippa Nemo och få sköta sig själv på promenaderna. Hon är ju en vuxen dam och inte som de flamsiga ungpojkarna.

Han kom till oss med bilskjuts till vallhundstävlingarna i Pensala och fick tillbringa de först fyra dagarna mest i en hundbur i bilen. Men det gick bra.

Första natten sov vi tillsammans i min systers gäststuga.

Han försökte komma upp i sängen en gång, men nöjde sig med en nedknuffning.

Jag lät honom gå i koppel bakom stora fårflocken i Pensala några gånger, men han verkade inte se fåren utan var mer intresserad av de andra hundarna. Så jag hade inte så stora förhoppningar på att han skulle kunna användas som vallhund. De tidigare ägarna hade varken tiden eller det rätta intresset och kunskapen att träna den.

Nåja, vi kom hem och kunde konstatera att de enda kommandona han förstod var SITT och VÄNTA. Inget annat.

Vilket jag ju kan tycka är lite tragiskt. Världens mest samarbetsvilliga hundras och 3 år gammal.

Jag satte på honom en lång lina och gick ut till baggarna för att se hur han reagerade. Nu verkar han faktiskt titta på fåren! Han springer lite osäkert runt och jag berömmer hans försök. Det ser lungt och fint ut.

Jag avbryter ganska snabbt, för att inte förivra mig och hålla på för länge. Glad och nöjd går jag därifrån.

Nästa dag försöker jag igen. Denna gång är baggarna långt bort på fältet och jag skickar Yezz iväg för att hämta dem.

Nu har jag då precis varit på en jättebra vallhundskurs med Yezz och just försökt förbättra hämtet. Jag har inte haft kontakten med henne på långa avstånd, vilket gjort att hon kommit med dem i allt för högt tempo. Först 100 meter från mig har hon börjat lyssna. Men det där hade vi nu då tränat på och nu skulle det sättas i praktik. Jo pyttsan!

Man skickar alltså höger eller vänster och hunden ska göra en fin djup hämtning som inte stör fåren före de lyfter flocken bakifrån i lungn takt. För att få henne att ta mina kommandon skulle jag då stanna henne några gånger då hon springer ut, för att liksom visa att jag nog är med hela vägen.

Så jag skickade Yezz höger, med Idi i koppel. Stannade henne efter 10m, LIGG!- Yezz stannar, skickar igen höger, 10 m - LIGG! Yezz stannar. Skickar igen höger, 10 m _LIGG! Yezz stannar INTE!

Istället sätter hon i högsta växeln, visar fingret åt mig (känns det som) och genomför hela hämtet.

Varpå jag springer efter i gummistövlar och med Idi i koppel efter mig, vrålande hela vägen- GÅ BORT - GÅ BORT!!!!!!!

Vilket gör att Yezz springer ännu längre bort och ser missnöjd ut.

Nåväl, Idi och jag är framme vid baggarna och jag beslutar att istället låta honom gå några varv runt flocken med bara koppelt hängande efter sig som säkerhetslina.

STORT MISSTAG!

Bagglammen som stått och förundrat tittat på då jag springer, (så fort som en medelålderskärring i gummistövlar över en blöt åker nu kan springa) sätter plötsligt iväg i full galopp då Idi försöker runda dem.

Idi tycker att detta var ju häftigt och sätter iväg i en vild jakt efter dem.

Baggarna rusar mot grinden. Jag springer ,igen, efter får och hund nu skrikandes på finska! Maahan, maahan, maahan!!!!!!!

Men Idi som bara kan sitt och vänta och som dessutom har jätteroligt lyssnar inte alls.

Yezz har jag ju skickat långt bort åt andra hållet och hon bara ligger och tittar förvånat på. Ska jag hjälpa till eller?

Nå baggarna forcerar grinden och sticker iväg hemmåt längs vägen. Idi tar till sist mitt Maahan och ligger innanför grinden. Jag pustar och stånkar och tar fast honom. Så skickar jag Yezz efter bagglammen. Hämta! Yezz far iväg efter dem.

Jag ringer till Linn som står i hästhagen tillsammans med Liam och ska sköta om hästarna. Jag vill varna dem så inte hästarna blir skrämda och springer över barna.

Men baggar och hund är redan framme. Yezz håller dem mot hästhagen. Hästarna tack och lov inte så lättskrämda.

Trött arg kärring försöker så få Yezz att lungt föra fåren tillbaka längs vägen. Men fåren var skärrade, Yezz  osäker och jag arg och frustrerad. Så hela byn märkte nog säkert denna dag att jag skaffat mig en finskspråkig hund.

Idi visste inte vad han skulle tro.

men skam den som ger sig.

Nästa dag kom långlinan på igen. Och nu visste Idi vad maahan betyder -LIGG!  

Så visst finns det hopp. Men det kräver en del träning.

Frågan nu är väl om jag ska sätta tiden på honom och få honom till en halvbra vallhund, eller ska jag försöka hitta ett nytt hem till honom?

Vilket hem skulle passa Idi då?

Nå, det bästa skulle ju vara om han fick ett hem med någon som har mycket tid för honom. Han skulle må mycket bra som innehund och som aktiv träningskompis. Någon som gillar att springa varje dag med honom eller hålla på med någon hundsport som spår, lydnad eller agility. Men de 3 första åren är ju förlorade förstås. Det är kanske lättare att börja från valp. Men alla gillar ju inte valptiden, med söndertuggade skor och piss på mattan.

Jag tror ju nog ockå att en kunnig vallhundsmännsika skulle få ordning på honom i vallningen, men idag kan jag inte sälja honom som arbetshund i alla fall.

Det som är lite speciellt med Idi är att han är väldigt sugen på mat. Mina andra hundar prioriterar inte ätandet. De äter om de hinner. Men Idi blir alldeles till sig då det är dags för mat. Det gör ju att han säkert har lätt för sig att lära sig med hjälp av godis som belöning.

Men han gillar inte att sitta i bur. Då skäller han konstant. 

Ja vi får se hur framtiden blir för Idi. Vi gillar honom, men han skulle förtjäna ett hem med tid för bara honom. Vet du någon som skulle passa åt Idi, så hör gärna av dig. Han är inte till salu åt vem som helst. Nästa familj/person ska vara för evigt.