Om vi nu lämnar semestern och återgår till saker vi gjort under hösten och vintern.

En stor sak var ju att mina får äntligen fick ett eget hus. Och det började från ett gammalt uthus som använts till förvaring av diverse under många herrans år. Vi köpte det då för 2-3 år sedan och Krister har nu ändrat om det till ett fungerande fårhus. Det blev ett minst sagt lågbudjet hus, men det fungerar bra. Inte den stora hall som jag kanske drömde om en gång, men kanske helt tillräckligt för de behov vi har just nu.

Då man börjar från gamla hus, så innebär det ju först och främst städning av gammal skräp. Halva golvet var gjutet, men resten var jordgolv med stora stenar, döljt av ett rejält plankgolv. Så ut med skiten, in med grävmaskin, dra in vattenledningar och gjut nytt golv.

Jag borde ju ha fotograferat medan det var fyllt med diverse skrot också, men ni kan ju föreställa er hur det såg ut innan vi började röja.

Så småningom växte ett fårhus fram.

Gjutning av nytt golv, här jämnar jag upp spåren:

Och passligt till frosten kunde fåren flytta in.

Ja det blev ju fullt direkt.

Men här är ännu slaktlammen med och fåren oklippta.

I år använde vi oss för första gången av en yrkesklippare som kom och klippte alla fåren på ett par timmar. Jag var mycket nöjd med hans jobb. Han hanterade djuren väl och han var snabb och stark. Det blir nog att anlita samma tjänst i vår igen.

Här har jag samlat fåren i väntan på klippning.

  Yezz och jag går till fåren om kvällarna och myser i lugnet bland får som tuggar gräs. Mycket rofyllt.

Hemma igen efter att ha varit och förbättrat världen lite. Tufft det här att vara planetskötare. Men om vi alla hjälps åt lite så kanske det blir lite bättre var dag.

Och en glädjande nyhet är att slakteriet gav med sig och betalade lammpris för alla mina lamm. Puh, tack och lov. Det föll en tyngd från magen då jag fick beskedet. Det är ju inga toppenpriser för det, men bättre än halva priset i alla fall. Läser om att flera fårbönder har svåra problem med att få lammen till slakt i vinter. Det är långa köer överallt. Inte så roligt då årets lamningssänong börjar på och man har fjolårslammen kvar i stallarna. Och efter senaste sommars dåliga grässkördar dessutom. Jag är glad att jag bara satte en mindre grupp tackor med baggen i höst. Om ingen vill ha lammkött så behöver jag inte öka på överskottet. Våra fårs huvuduppgift är ju att hålla skärgården betad. För att gynna en riklig flora och fauna.

Men nu blev det ett långt mellansnack här. Vi var ju på resa i staterna!

Denna första semesterdag gick vi över 20 000 steg upp och ner i backarna i San Francisco. Och visst ser man att luftkvaliteten är dålig då man blickar ut mot Bay bridge i SF Bay pga skogsbränderna som samtidigt rasade i Paradise. Vi fick gratis munskydd i hotellreceptionen, men luften kändes faktiskt inte så fasligt dålig. Ingen röklukt. Men det var säkert inte så hälsosamt att vistas i. Men dagen var passligt varm och behaglig och vi njöt i fulla drag av att vara där. 

Jag njöt dessutom av att bara behöva tänka på mig själv. Hösten hade varit stressig och livet som småbarnsmamma kan vara rätt så intensivt. Så trots den dåliga luften så kändes livet rätt så gött.

Vi gick från Union square ner till pirerna fram till Fishermans wharf. Ett stopp för kaffe på vägen och sakta vi gå genom stan.

Här syns det ökända fängelset Alcatraz från änden av pier 39. Inga båtresor ordnades dit denna dag och inte heller de berömda cable cars körde pga dålig luftkvalitet.

Vi fortsatte vidare efter god skaldjurslunch till Girardellis på en liten glass.

Inte heller denna gång orkade någon äta upp portionen. Jag tror jag var mätt från det jag kom till USA tills vi kom hem igen. För mätt.

Nå delvis så var ju kroppen inte riktigt van med mattiderna. På morgonen var man ju faktiskt lite hungrig, för då tyckte kroppen att det var middagsdags, men på kvällen så räckte det oftast med något smått. Men hur lätt är det då man äter ute och de sätter fram gigantiska portioner med läcker mat? 

Efter middagen så ojade vi oss alla och kände oss övermätta. Vi är ju uppfostrade med att man ska äta upp allt på tallriken. Men det bara gick inte. 

Efter glassen fick vi dock känna på benmusklerna då vi sökte oss vidare till Lumbard street, världens krokigaste gata. Det gick lite uppför vill jag lova. Det blev att stanna och flåsa lite ibland och luta sig bakåt mot en trädstam. Och jag hade platta skor. Ni ska veta att allt vandrande i backarna kändes i vaderna nästa morgon.

Nej, nu måste jag bryta för ikväll. Imorgon kl 7.30 är huset fullt av byggare.

Ja, de håller på än....... Det blir en egen liten story så småningom.

Ja nu är jag här på bloggen igen, efter en liten svacka. 

Klockan är lite efter 3 på natten och jag har just kommit ur duschen. Hmmm. 

Jo det ligger till som så att jag de senaste månaderna faktiskt har kunnat sova rätt så bra om nätterna och då har jag inte hunnit blogga, för dagarna räcker inte riktigt till för det. Det finns ju alltid annat jobb som behöver göras vid datorn om man sätter sig ner där och då får jag dåligt samvete om jag bloggar istället för att använda datorn till något nyttigare. Och visst borde jag översätta några sidor från finska till svenska för simmentalföreningens årsmöte nu också, men nätterna ger jag mig tillåtelse att inte jobba. Det blir sällan ett bra resultat heller det man gör då man egentligen borde sova.

Nå varför sover jag inte inatt då?

Ja egentligen borde jag sova som en stock, för jag har en arbetssam dag bakom mig, men Liam kröp upp i min säng halv 3 tiden och snurrade några varv, och då vaknade jag ordentligt och började fundera över jobbiga saker och så var jag plötsligt klarvaken och beslöt mig för att gå i duschen, som jag borde ha gjort redan innan jag gick till sängs, men inte orkade.

Så, nu är jag vaken och kan hälsa på här. Hej!

Mitt senaste inlägg handlade ju om vår resa till Kalifornien, så jag borde ju fortsätta där, så det inte glöms bort. Samtidigt har det hänt så mycket den senaste tiden som jag så gärna vill berätta om, så nu vet jag inte in eller ut i vilken ända jag ska börja tråkla upp allting. Så nu blir jag stressad över detta också......

Men jag vet att jag själv har nytta att skriva ner sånt som oroar mig, så är det sedan lättare att dra vettiga slutsatser då man får det ner i text.

På tal om stress....., så var vi tidigare i höst på en Må bra dag, för bönder. En riktigt trevlig dag med föreläsningar och mat och lite skratt. Bra ordnad dag.

Nåväl, en sak som jag tog med mig därifrån var att man ska undvika att använda ordet stressad. Man ska undvika att använda det för att det är ett negativt ord, som i sig leder till mera stress.

Man kan istället säga att man har mycket att göra. Det är inte farligt på något vis att ha mycket att göra.

Det var faktiskt en liten ögonöppnare för mig. Jag överanvänder kanske ordet stress. Och det tror jag många andra gör också.

Ja, jag har ibland mycket att göra, men det är inget farligt med det. Jag gillar att ha mycket att göra. Och skulle jag av någon orsak ha lite mindre att göra, så är jag säker på att det inte tar länge innan jag hittat på nåt nytt fanskap.

Men inatt känner jag mig lite stressad, inte över för mycket jobb utan över lammen som vi skickade till slakt denna vecka.

Det tycks alltid vara ett himla sjå med dessa får.

Nåväl för att göra en lång historia inte alltför lång, så var det så att jag i månadsskiftet november-december anmälde 4 tjurar, 2 kor och 25 lamm till slakt. Nöten ville jag skicka till slakt i början av året för då får man en liten säsonghöjning på priset efter hösten då största delen vill få sina djur till slakt. Ett sätt att jämna ut utbudet.

Lammen började vid anmälningstillfället alla bli slaktmogna. Viktgränsen för det bästa priset ligger på en slaktvikt på 18kg, så man siktar ju på att ha alla i gruppen över den vikten, vilket innebär att de borde ha en levande vikt på 45-50kg. Men då man skickar en hel grupp så väger ju inte alla exakt lika.

Men jag ville ju göra det så lätt för transportplanerarna som möjligt, så jag sa att lammen får ju hämtas på samma gång som nöten, alltså i början på januari så behöver de inte komma ut ända till Norrnäs en extra gång bara för 25 lamm.

Nå i början på januari kom de och hämtade nöten, precis som planerat, men det var slaktkö på lamm, så det skulle ta en tid ännu innan de kunde ta dem.

Nå veckorna gick och lammen fortsatte växa. I onsdags hämtade de då äntligen lammen.

Jag hade då ringt till transportplanerarna och frågat hur det går då några av de äldsta tacklammen kommer att hinna bli över 12 månader. Får de då ännu lammpris, eller klassas de som får och får bara halva priset?

Nej, han kunde inte se några krav på åldern, utan han antog att så länge de inte fått egna lamm så räknas de som lamm. 

Nå, jag var nöjd med svaret, då jag ju såg att några precis skulle hinna bli över 12 månader.

(Det var de där överraskningslammen som kom i januari i fjol om ni minns.)

Nå nu kom slaktresultaten.

Alla tacklamm som hunnit bli 12 månader är klassade som får. Halva priset.

Alla baggar, utom 3, är över viktgränsen på 30 kg. Halva priset.

2 baggar är dessutom i fettklass 5 = halva priset av halva priset.

Baggarna har jättebra köttklass och de har ju vuxit jättebra. det handlar alltså om jättebra kött!

Men pga av att de gått över 30kg, så rasar priset.

Är det vi då som ska ta emot smällen för att det är kö till slakteriet? 

Har någon av er sett det billiga köttet av för tunga djur i butiken?

Jag blev så frustrerad så jag skrev till slakteriet att om ni inte betalr fullt pris för mina djur, så kommer jag och hämtar dem och säljer köttet själv, till ett pris som de är värda.

Men nu är jag rädd att de ska svara att kom och hämta dem då.   

Hur ska jag få 25 lamm sålda hux flux? Och hur ska jag få hem 750kg lamm från slakteriet?

Då måste jag annonsera och ringa runt till butiker och restauranger och gamla kunderoch truga ut. Det var inte riktigt vad jag hade planerat göra inkommande vecka.

Nå inte hjälper det ju att ligga osovandes och fundera. Inget jag kan göra åt innan jag får svar från slakteriet nästa vecka heller.

Men en knut i magen blir nog kvar tills jag har det här utrett. Halva priset har jag inte råd att sälja dem till. Då inte fullt pris räcker till för att få någon lönsamhet.

Och det som också retar mig att det ju är bästa tänkbara kött. 

Nej, att vara fårbonde är inte lätt. Finns inget bättre än att få vara med då nya lamm föds, men resten kunde jag kanske leva utan.

Och Brumma-gullet som alltid kommer och ska ha en kram   

Idag blåste det bara 2-3m/s och vi kunde ge oss iväg ut till Märigrund för att ta hem tackorna.

Klockan 10 startade vi från sundet. Väl i hamn började gubbarna bygga upp en liten fålla av mina flyttbara grindar och jag och hundarna gav oss iväg för att söka tackorna.

Jag gick rakt söderut från minnesmärket över de saknade från Riipelälinjen, mot klipporna, och jag hann inte gå långt före jag fick ett bräkande svar på mina lockrop.

Hundarna som sprang ivrigt före mig och sökte och ändrade plötsligt stil och kröp ihop och började fösa flocken mot mig. Jag vände på klacken och började gå mot flotten. Där hade de precis fått grindarna på plats och fåren sprang rätt in. Det tog inte många minuter. MEN, det var bara 19 djur. Det borde vara 32.

Vi skulle ändå köra fåren i två omgångar, så vi lastade de 19 fåren och for iväg med första lasset.

Jag och hundarna blev ensamma kvar för att söka efter resten.

Först gick vi tillbaka där vi hittade första gruppen och så gick vi runt hela södra udden runt fyren utan att se några får. Sen gick vi tillbaka till hamnen för att se om de kanske sökt sig dit. Fortfarande ingen skymt av dem.

Vi tog en tur tvärs över ön rakt västerut och gick sedan söderut längs stranden och så tillbaka till hamnen igen. Inga får!

Nu ser jag redan att flotten syns vid Ledörens södra udde på väg tillbaka.

Jag fortsätter in i skogen norrut. Här växer mycket enrisbuskar och det är ganska besvärlig terräng att ta sig fram i, men fåren har gjort små stigar kors och tvärs som gör det lättare att ta sig fram på.

Hundarna springer kors och tvärs och söker. Plötsligt ger Nemo upp ett skall. Border collies ska inte skälla, men nu förstår jag att han hittat något. Om det är älg, hjort, björn, varg eller får vet jag förstås inte då, men jag återupptar mina lockrop och försöker ropa så högt jag kan. I skogen hörs min röst ganska bra, men vid stränderna försvinner ropen då vågorna slår mot klipporna.

Men Nemo har hittat flocken och plötsligt kommer 13 får springande mot mig. Jag svänger på klacken och skyndar mot hamnen. Där har Krister, pappa och Kalle precis tagit iland och jag får leda fåren rakt på flotten utan att ta in dem i fållan. Några missar rampen och hoppar upp på flotten från vattnet. På utsidan av fållan, men det går ju att öppna och släppa in dem.

32 får körde vi ut och 32 fina får kom hem. Det syntes bra att de betat på hela ön. I år har det ju varit extremt torrt, men jag gissar att 30-40 får är ett lämpligt antal får att sköta holmen. Man måste ju lära sig vad ett lämpligt betestryck är.

Och det kunde inte gå snabbare än vad det gjorde även om jag misströstade ett tag då jag inte trodde jag skulle hitta de sista fåren.

Klockan två var vi färdiga och hade alla djur på torra land. Då återstod bara att köra hem dem i hästtransporten de 13 km hem. Det blev 3 varv och jag hade alla hemma till klockan 4 och då fick jag bara byta bil och åka och hämta Liam till Päivis.

Nemo har koll på tackorna.

Dragbåten och Kalle.

Pappa i hjälpbåten.

Vi var nästan rädda att Yezz skulle falla i vattnet där hon låg och tog igen sig på hemfärden. Riktigt på kanten.

Skönt med ett dopp efter tuff arbetsdag. Och vad högt vatten vi har!

Och så skönt det känns att ha hem fåren. Imorgon ska vi försöka köra hem kossorna från Sjöslätan. Vi rustar inför vintern.

Märigrund är ju en ö längst ut i havsbandet. Sverige är nästa stopp. Där finns inga sommarstugor och ingen el. Endast några enkla fiskestugor som använts av fiskare i långa tider. Märigrund har en jättebra naturlig hamn som är skyddad från vindar från de flesta vindriktningarna.

Vi åker dit och tittar till fåren så ofta vi kan och då det är så lugnt så vi tar oss ut riskfritt. Jag och min pappa var ut en vacker höstdag och tittade till dem. Bifogar lite foton.

Brumma kom genast och ville gosa. Härliga Brumma.

Fåren var välmående och betet verkade räcka till.

Det enda som inte var så roligt var allt skräp som hade flutit i land över alla stränderna. Vi plockade med allt vi kunde få med, men mycket blev kvar. Det är bara sorgligt. Vad hände med Håll skärgården ren?

Kanske dags för ett jippo av något slag? Nerskräpande är så otroligt onödigt. Har folk inget vett i skallen alls? Vi har ju så välfungerande sophämtning.

Nästa gång ska jag ta med en rulle med svarta sopsäckar och samla en större mängd. Så här kan det ju inte fortsätta.

Och nu vill jag ha hem mina fina tackor. Visst är det roligt att sätta ut alla djuren på bete. Men frågan är om det inte är ännu roligare då man har alla hemma under tak igen. Där man vet att de är trygga från vargen och där man kan behandla alla åkommor och ha kolla på att alla får mat och vatten  i rätt mängd alla dagar. Borta bra men hemma bäst, eller hur är det?

Gruppen med höstkalvande kor har fått komma in från betet och Zeline och Dietrisch är instängda i varsin kalvningsbox i väntan på höstens första kalvar.

Zeline kanske ni minns från förra vinterna då hennes stackars kalv omkom så tragiskt under en foderhäck. 

Nu är hon seminerad med en kanadensisk tjur som heter Bank Roll. Vi ska hoppas att det lyckas bra för Zeline denna gång. Zeline skulle behöva få träffa klövvårdaren, och nu har vi ju en ny fin klövverkningsutrustning, men klövverkare växer inte på träd i våra trakter, så jag kan inte släpa hit dem för några enstaka djur, utan vi får ta på en klövverkningsdag senare i höst då alla djur är inne från betet.

Dietrisch är dräktig med svenske tjuren Pepper. Tjuren som jag blev rekommenderad att använda till kvigor, men som de senare drog tillbaka helt pga svåra kalvningar. Så det är lite spännande att se hur det går.

Andra tjurar som vi har använt denna gång är Unne och Hugin. Hugin har jag använt förr, men de tre andra är helt nya bekanskaper så det ska bli spännande att se hurudana kalvar vi får. Till sist kommer sedan kalvar efter vår egen Charmör, men det borde ju gå som en pärthyvel om det fortsätter på samma sätt som i våras.

Slaktbilen kommer på tisdag. Då åker överraskningsbässarna från i vintras samt en av trillingkvigorna och kossan som fick en dödfödd kalv i våras som senare ledde till kalvningsförlamning. Då det nu visat sig att hon inte är dräktig så är slutdestinationen klar.

Köttretur får vi 4.10, så om det är någon som ännu vill beställa malet kött, så går det ännu fram tills bilen kommer. Alla köttlådor är bokade, men malet kött i 10kg förpackningar finns. Bara att packa om i lämplig storlek till den egna familjen.

Jag har tackorna som varit på Ledören på ett bete med bara vanligt stängsel, inget vargstängsel. Detta pga att betet varit dåligt i år och vi inte kan bygga vargstängsel på tillfälliga arrendemarker. Det är allt för mycket jobb ifall vi mister arrendet och måste slita ner stängslet igen. Det känns ibland som om jag inte gör annat än sätter upp och tar ner stängsel. Och flyttar djur fram och tillbaka.

Drömmer om en framtid med all mark samlad på ett ställe. Vargstängsel runt alltihop och så lättare stängsel som delar av i mindre fållor. Bara att öppna grindar och låta djuren gå vidare vartefter betet tryter.

Men varför göra det enkelt då man kan göra det besvärligt?

Tackorna på Märigrund är ännu ute på holmen. Det gnager lite av oro över när vi ska få hem dem. När kommer frosten? När är det så lugnt vatten så vi kan åka ut med flotten och hämta dem? Och finns det folk att tillgå då vädret är lämpligt?

Och nya fårhuset är ännu inte färdigt. Golvet ska gjutas någon dag då vi har tillräckligt med spadhållare för att jämna ut cementen. 

Ja och så var det ju kalvningarna nu då också som inte håller sig till några planerade tider utan det gäller att stå i givakt då kossorna behagar föda.

Har ni märkt annars att inget någonsin blir färdigt? Det finns alltid något som är sönder, något ska tvättas, något ska köpas, något ska till återvinning. 

Hur i helskotta har någon människa tid att dö? Jag bara undrar.

Är det hösten som kommer här?

Bo Kaspers orkester är fantastiska. Kan lyssna på alla deras låtar och bara njuta. 

Nytt bete åt baggarna, hmmmm..... Några gröna strån syns ju.

Jag har som vanligt tagit massor med bilder i sommar, men jag hinner inte alltid skriva inlägg om dem. Men jag vill ju så gärna visa bilderna i alla fall. Så jag tänkte lite kompromissa och sätta in en film och bildtråd, med lite nytt i några dagar framåt. Hinner jag bifoga text så inflikar jag det vartefter.

Solnedgångar hos tjurarna borde ha fått en egen kategori denna sommar. Nästan varje kväll har bjudit på ett enastående skådespel. Energiladdning när det är som bäst. Best things in life are free.