Senaste inläggen

Av Cindi Groop - 18 oktober 2019 05:30

Liam och jag mötte några mäktiga pjäser här om dagen på vägen till Linn.

Många vindkraftsparker på väg att byggas i våra trakter just nu. Nya tider.


 

ANNONS
Av Cindi Groop - 17 oktober 2019 11:26

Okej, nu har Idi bott med oss i snart 3 veckor och jag börjar känna honom lite.

 

Vi börjar med det positiva.

Idi är en snäll och trevlig hund. Han gillar att vara med folk och han kom genast bra överens med gårdens andra djur, såväl hundar som katter. Nemo blev glad att få en kompis av samma skrot och korn och de har sprungit upp och ner längs åkrarna jämsides och haft roligt. 

Yezz har varit glad att slippa Nemo och få sköta sig själv på promenaderna. Hon är ju en vuxen dam och inte som de flamsiga ungpojkarna.


Han kom till oss med bilskjuts till vallhundstävlingarna i Pensala och fick tillbringa de först fyra dagarna mest i en hundbur i bilen. Men det gick bra.

Första natten sov vi tillsammans i min systers gäststuga.

 

Han försökte komma upp i sängen en gång, men nöjde sig med en nedknuffning.


Jag lät honom gå i koppel bakom stora fårflocken i Pensala några gånger, men han verkade inte se fåren utan var mer intresserad av de andra hundarna. Så jag hade inte så stora förhoppningar på att han skulle kunna användas som vallhund. De tidigare ägarna hade varken tiden eller det rätta intresset och kunskapen att träna den.


Nåja, vi kom hem och kunde konstatera att de enda kommandona han förstod var SITT och VÄNTA. Inget annat.

Vilket jag ju kan tycka är lite tragiskt. Världens mest samarbetsvilliga hundras och 3 år gammal.


Jag satte på honom en lång lina och gick ut till baggarna för att se hur han reagerade. Nu verkar han faktiskt titta på fåren! Han springer lite osäkert runt och jag berömmer hans försök. Det ser lungt och fint ut.


Jag avbryter ganska snabbt, för att inte förivra mig och hålla på för länge. Glad och nöjd går jag därifrån.

Nästa dag försöker jag igen. Denna gång är baggarna långt bort på fältet och jag skickar Yezz iväg för att hämta dem.


Nu har jag då precis varit på en jättebra vallhundskurs med Yezz och just försökt förbättra hämtet. Jag har inte haft kontakten med henne på långa avstånd, vilket gjort att hon kommit med dem i allt för högt tempo. Först 100 meter från mig har hon börjat lyssna. Men det där hade vi nu då tränat på och nu skulle det sättas i praktik. Jo pyttsan!


Man skickar alltså höger eller vänster och hunden ska göra en fin djup hämtning som inte stör fåren före de lyfter flocken bakifrån i lungn takt. För att få henne att ta mina kommandon skulle jag då stanna henne några gånger då hon springer ut, för att liksom visa att jag nog är med hela vägen.

Så jag skickade Yezz höger, med Idi i koppel. Stannade henne efter 10m, LIGG!- Yezz stannar, skickar igen höger, 10 m - LIGG! Yezz stannar. Skickar igen höger, 10 m _LIGG! Yezz stannar INTE!

Istället sätter hon i högsta växeln, visar fingret åt mig (känns det som) och genomför hela hämtet.

Varpå jag springer efter i gummistövlar och med Idi i koppel efter mig, vrålande hela vägen- GÅ BORT - GÅ BORT!!!!!!!


Vilket gör att Yezz springer ännu längre bort och ser missnöjd ut.


Nåväl, Idi och jag är framme vid baggarna och jag beslutar att istället låta honom gå några varv runt flocken med bara koppelt hängande efter sig som säkerhetslina.

STORT MISSTAG!


Bagglammen som stått och förundrat tittat på då jag springer, (så fort som en medelålderskärring i gummistövlar över en blöt åker nu kan springa) sätter plötsligt iväg i full galopp då Idi försöker runda dem.

Idi tycker att detta var ju häftigt och sätter iväg i en vild jakt efter dem.

Baggarna rusar mot grinden. Jag springer ,igen, efter får och hund nu skrikandes på finska! Maahan, maahan, maahan!!!!!!!

Men Idi som bara kan sitt och vänta och som dessutom har jätteroligt lyssnar inte alls.

Yezz har jag ju skickat långt bort åt andra hållet och hon bara ligger och tittar förvånat på. Ska jag hjälpa till eller?


Nå baggarna forcerar grinden och sticker iväg hemmåt längs vägen. Idi tar till sist mitt Maahan och ligger innanför grinden. Jag pustar och stånkar och tar fast honom. Så skickar jag Yezz efter bagglammen. Hämta! Yezz far iväg efter dem.

Jag ringer till Linn som står i hästhagen tillsammans med Liam och ska sköta om hästarna. Jag vill varna dem så inte hästarna blir skrämda och springer över barna.

Men baggar och hund är redan framme. Yezz håller dem mot hästhagen. Hästarna tack och lov inte så lättskrämda.


Trött arg kärring försöker så få Yezz att lungt föra fåren tillbaka längs vägen. Men fåren var skärrade, Yezz  osäker och jag arg och frustrerad. Så hela byn märkte nog säkert denna dag att jag skaffat mig en finskspråkig hund.


Idi visste inte vad han skulle tro.

men skam den som ger sig.

Nästa dag kom långlinan på igen. Och nu visste Idi vad maahan betyder -LIGG!  


 

Så visst finns det hopp. Men det kräver en del träning.


Frågan nu är väl om jag ska sätta tiden på honom och få honom till en halvbra vallhund, eller ska jag försöka hitta ett nytt hem till honom?

Vilket hem skulle passa Idi då?

Nå, det bästa skulle ju vara om han fick ett hem med någon som har mycket tid för honom. Han skulle må mycket bra som innehund och som aktiv träningskompis. Någon som gillar att springa varje dag med honom eller hålla på med någon hundsport som spår, lydnad eller agility. Men de 3 första åren är ju förlorade förstås. Det är kanske lättare att börja från valp. Men alla gillar ju inte valptiden, med söndertuggade skor och piss på mattan.

Jag tror ju nog ockå att en kunnig vallhundsmännsika skulle få ordning på honom i vallningen, men idag kan jag inte sälja honom som arbetshund i alla fall.

Det som är lite speciellt med Idi är att han är väldigt sugen på mat. Mina andra hundar prioriterar inte ätandet. De äter om de hinner. Men Idi blir alldeles till sig då det är dags för mat. Det gör ju att han säkert har lätt för sig att lära sig med hjälp av godis som belöning.

Men han gillar inte att sitta i bur. Då skäller han konstant. 


Ja vi får se hur framtiden blir för Idi. Vi gillar honom, men han skulle förtjäna ett hem med tid för bara honom. Vet du någon som skulle passa åt Idi, så hör gärna av dig. Han är inte till salu åt vem som helst. Nästa familj/person ska vara för evigt.

 



ANNONS
Av Cindi Groop - 24 september 2019 22:30

Sitter och tittar i övervakningskameran och funderar om jag borde gå till sängs eller om jag borde hålla mig vaken? Tänker Ditte kalva inatt eller är hon nu bara lite allmänt höggravid och obekväm?

Vad tror ni?

Nåja, jag bloggar lite och tittar till henne om en stund.


Fåren kom hem från Märigrund igår. Havet låg spegelblankt då vi gav oss iväg. En ordentlig köldknäpp på natten gjorde flotten förrädiskt hal.

Ja, morgonen började med att Krister matade kossorna och storasyster förde Liam till Päivis, medan jag satt på webmöte med simmentalföreningen. 

Men vi var färdiga för avfärd kl 10.


     

Regnskyar syntes ut till havs, men inget som störde oss.


Hela flocken låg och sov vid stranden då vi kom,så ingen tid gick åt att söka får.

Vi stängde in halva flocken i en fålla som vi byggde upp av lösgrindar och så lastade vi på den andra hälften. Gick bra med hjälp av hundarna. Lite mankemang med grindarna, men det löste sig.

 

Det tar ungefär en timme att köra flotten fram och tillbaka, plus lastning och lossning. Vi har en uppsamlingshage på fastlandet där de får vänta tills vi hämtat alla och där de får stå medan jag kör hem dem i hästsläpet de 13 kilometrarna hem. 

Så det blev lite stressigt att hinna hämta Liam före kl 17. Men det gick.

Tog hem pizza till middag, för det fanns ju mera att göra denna dag än fårflytt, så det fanns inte tid för matlagning.

Krister slog av det sista gräset för i år på eftermiddagen medan jag körde skytteltrafik med fåren.

Nemo fick hjälpa mig att lasta i släpet och Yezz fick hjälpa mig flytta fåren ur transporten och in i beteshagen här hemma. Funkade kanonbra.


Jag utlovade ju film av tvillingarna Grynet och Greta, pappa Spartacus. Så här kommer den:


I söndags var jag hela dagen och hjälpte till att ställa till inför vallningstävling och kurs i Pensala inkommande helg.

Starten blevtyvärr lite fördröjd, då en tjur hade fastnat med huvudet mellan järnrören i inredningen.

 

Varför han stoppat in huvudet där kan jag inte förstå, men försök lämna gården bara så händer allt möjligt och omöjligt. 

Nå efter en stunds svett och tårar så fick vi loss honom och jag kunde tvätta upp mig och hundarna och åka iväg.

Det var ett heldagsprojekt innan vi var klara och det hann bli mörkt innan jag var hemma igen.

 

35 startande ekipage i den högsta klassen ska starta här nästa helg. Jag står med i gänget som ställer ut fåren till de tävlande.

Domaren Mosse flygs in från Scotland. Honom ska vi då gå på kurs för under måndag och tisdag. Jag har inte riktigt funderat ut vad jag vill lära mig på kursen och vilken hund jag ska satsa på. Yezz är ju min bästa hund och om jag ännu vill tävla så är det ju henne jag borde lägga krutet på. Men Nemo fyller snart 3 och han har blivit lite eftersatt. Jag har lite dåligt samvete över hans ringa träningstid. Visst, han funkar bra i det dagliga arbetet att flytta undan kossor, men en vallningstävling skulle han ju inte klara av. Stackars lilla Nemis.

Nå det är ju jag som ska lära mig nytt under kursen så att jag kan träna rätt där hemma, så kanske Yezz får vara min läromästare denna gång. Så kan jag använda det jag lär mig på Nemo då jag kommer hem. 

Ska vi hoppas.


Väderprognosen visar konstant regn från natten till lördag fram till natten till onsdag och vi ska stå ute på en åker under dygnets alla ljusa timmar. Kul.

Äsch, nu vräker jag i mig en massa ostbågar här framför datorn också. Inte så smart. Men varför lämnar de fram ostbågar på bordet?


Jag lämnar er ikväll med en blomma från betesängen.

 

Så får jag gå och se nudå om det blir sängen eller kalvningsboxen för mig inatt.

Hu, minusgrader på termometern alla redan.


Vi höres!




 

Av Cindi Groop - 19 september 2019 16:12

Jag har för tillfället så många ouppklarade affärer på gång, så jag har svårt att fokusera på bloggandet. Måste koncentrera mig för att hålla ordning på allt. Rädd att jag ska missa något viktigt-


Höstkalvningarna har i alla fall kommit igång lite smått. Igår kväll skulle jag egentligen varit på föräldramöte, men då fick jag istället ta emot två fina kokalvar efter Spartacus. Jag har foton och film, men de kommer med fördröjning som vanligt.

Idag blev det en tur till centralsjukhuset med sonen på magnetröntgen, svaret får vi tidigast om en vecka. Men nog tror jag han är i skick. 

Igår var sotaren förbi och i förrgår var hästskoaren hit. Det går åt så mycket tid till allt möjligt och omöjligt extra.

Imorgon hoppas jag få in de sista höstkalvande korna från bete. De ska köras med lastbil, så det tar ju sin lilla tid att ställa till och få allt att löpa.

De unga kvigorna får gå kvar ute på bete en tid än. Deras boxar behöver ses över lite innan de kan tas in.


Ikäll fuskar jag lite och värmer en burk ärtsoppa. Det är ju gott det också ibland.


Kan ju passa på att visa bilder från Liams 4 års kalas i maj......

   

Då fuskade jag också och köpte färdigafrysta  tårtor. De är faktiskt otroligt goda. 

Krister bror med fru var också med och min svägerska tog kort av hela familjen.

 

Det är ju allt för sällan man får alla samlade på samma bild.


Jag fick då en begonia av min svägerska och den har blommat vackert precis hela sommaren och den blommar än.

 

Tack för den!



Av Cindi Groop - 10 september 2019 05:15

iam och jag tillverkade en kråkskrämma i år. Hon heter Elsa.

 

Vi har inte haft något problem med trastar i sommar, men skatungar är inte rädda för lejon tydligen.

Och så lite mera blommor. 

     

Jag har ett vätskefat åt humlor och fjärilar.

 

Det har faktiskt varit välbesökt. Speciellt en torr sommar som denna. Stenarna fungerar som öar som insekterna kan klättra upp på så de inte dränker sig.


  Här är två som gillar blåbär.


Av Cindi Groop - 9 september 2019 05:45

Ja, vårt liv består ju mest av kossor. Kossor är ju inte kanske jämförbart med ett annat arbete utan de är ju på ett sätt en del av familjen. Vårt liv kretsar runt kossornas liv. Vi planerar egentligen det mesta vi gör utgående från vad kossorna behöver. Deras årsrytm påverkar våra arbetstimmar. Just nu är det ju fokus på att se till att det finns tillräckligt med foder och halm så att vi klarar vintern och snart står fokus på att ta emot de nya kalvarna.


 

Största delen av de höstkalvande korna tog jag ju in förra veckan. Det går bra att göra ensam med hundarna. Korna vet ju vad som är på gång och hittar hem.

De fick stanna några timmar i hästarnas hage och hjälpa till att äta upp hästarnas gräs. Två hästar klarar inte riktigt av att äta upp en hel bal innan den börjar mögla, speciellt den här tiden på året. Och då måste vi slänga en massa foder. Och det är ju rätt onödigt.

 

Men då de ätit färdigt så gick de vidare till grinden och sa att nu vill vi gå hem.

 

Mina medhjälpare efter dagens arbete-

 

Jag såg annars bild på en skylt som jag gärna skulle vilja ha.

 

Jag läste igår igen på tidningen om en skola i Vasa som ska handla "klimatsmart" och inte servera gris- och nötkött några veckor i höst.

Sucka mitt hjärta.

Tänk då det ska vara så svårt att fatta att nötkött från Finland inte kan jämföras med kött från Sydamerika, där de skövlar regnskog.

I Finland föder vi upp biffkött på gräs som binder koldioxid då det växer. För att inte tala om vilken nytta betande djur gör för den biologiska mångfalden.

Allt hänger ihop. Djur, gödsel, öppna marker, blommor som trivs endast på betesmarker, insekter som utnyttjar dessa blommor, fåglar som lever av insekterna. 

Det är egentligen inte så svårt att förstå, men stadsfolk har på bara en generation kommit så långt från landsbygd och kretslopp så man nästan blir mörkrädd.

Här gillar vi biff i alla fall.

 


Min lösning på klimatkrisen är enkel. Se till att familjeplaneringen fungerar i områden som inte klarar av att föda sin befolkning.


Nåja, det kommer nog väggen mot en vacker dag. Om det då är naturkatastrofer eller virussjukdomar återstår att se.

Men vi kan väl försöka tänka efter före, åtminstone lite?

 


Av Cindi Groop - 8 september 2019 05:15

Vi firade inte villaavslutning vid skären i år, utan istället firade vi Linns examen med familjen här hemma.

Vi är 13 personer då jag och mina systrar med familj och våra föräldrar samlas. Nästan så att den nybyggda salongen redan är för liten   


 

Jag måste ju bara få visa vårt nya bord som jag lät en hantverkare i byn fixa åt mig av några gamla golvplankor som stått i vårt garage i många herrans år. Till bordsben satte vi gamla symaskinsunderreden från förr.

 

Runt borde ryms 12 stolar ( eller 13).


Vi åt middag och så gjorde jag för första gången i mitt liv en glutenfri karuselltårta. Det var spännande att göra.

 

Jag gjorde den med en lemoncurd och med vaniljgrädde och hallon på. Men man kan ju fylla den med vad man haver.

Så här blev den.

 


Jag har i samband med vår renovering återbrukat lite gamla möbler.

 

Det här gamla skåpet har stått hos Kristers farbror och inte blivit använt på årtionden. Jag blev förälskad i skåpet första gången jag såg det, men inte haft någonstans att sätta det förrän nu.


I nya farstun har jag gjorte en hatthylla av en gammal sits från en hästkärra som funnits här på gården. Den är nytillverkad, alltså den har aldrig hunnit användas på någon hästkärra. Tillverkare lite oklar, men troligen är det min farfars morfar som tillverkat den.

 

Stråhatten hittade jag också på vinden. Den är tillverkad i början av 1900-talet i Finland, men vem som använt den är lite oklart.

Jag har också burit in min farfars Olofs gamla Amerikatrunk.

 

Den är lite spännande tycker jag. I lådorna finns gamla fotografier och brev som skickades mellan Amerika och hemlandet i början av 1900-talet. Där har jag ett projekt att gå igenom då snön yr runt knutarna i vinter.


Jag gillar trunken, dels påminner den mig om min familjs historia med många Amerikaemigranter och dels är den en påminnelse om att man ska våga drömma.

Tänk vilket äventyr att för 100 år sedan ge sig iväg på hästkärra genom Finland och Sverige för att gå ombord på båten till Amerika.

Jag tycker ju att det är jobbigt nu att resa fast det bekväma flyget tar mig direkt från Helsingfors till San Fransisco på 11 timmar.

Ja, jag kan inte föreställa mig de mödor de gått igenom. Det måste ha varit oerhört spännande.

Av Cindi Groop - 7 september 2019 05:45

Jag ligger lite efter i sommarredovisningen.

Lite sommarblommor:

       

Lite gott:

       

Alltså det här är världens godaste efterrätt-

vaniljglass med röda vinbär och varm kolasås.

Kolasåsen är väldigt enkel, bara lika delar farinsocker och grädde som kokas upp så den blir lite tjock och så häller man den varma såsen på glassen och bären.

Det är kallt och varmt och sött och surt och alldeles underbart!


Bilden ovanför är österbottnisk zuccinipaj. Men den hinner jag inte skriva receptet på nu. Kanske senare idag.


Och så lite spänning från Humlegården


 

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5 6 7
8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ rafbackensranch med Blogkeen
Följ rafbackensranch med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se