I söndags var det Märigrundsdag med intressant program. Meningen var att vi skulle åka dit, men vi fick vända då vi kom vid södra udden av Ledören då stora vågor slog in vatten över vår lilla båt. Utlovades eventuell åska också mot eftermiddagen, så vi vågade oss inte ut. Det var lite synd. Hade sett fram emot att lyssna vad biolog Hästbacka hade att säga om fårbetet som vi inlett på ön och hur det påverkar öns flora och fauna. Nåja, kanske nästa år. 

Vi är ju inget sjöfolk varken Krister eller jag. Borde ju kanske skaffa oss en större båt så att vi kan ta oss ut till fåren oberoende av väder, men då det riktiga intresset för båtar inte riktigt finns. Jag känner mig nog tryggast på torra land.

På vallhundstävlingarna i söndags gick det som jag förutspått. En Team Pampas medlem tog hem vandringspokalen!

6 tävlingar under 4 dagar i över 30 graders värme. Grattis Sofie och Hannah!!!!

Dessutom tävlade Josefin med Affe för första gången för både tjej och hund och klarade sig riktigt bra. Affe är kullsyskon med Nemo och klarade dessutom av anlagsprovet, grundbanan, på första försöket! Strongt gjort av en ung tjej med sin första vallhund. Och hunden är också bara 1,5 år. Som uppfödare är jag förstås glad och stolt, men det är ju nog Josefins förtjänst att de kommit så långt redan. Utan engagerade ägare blir det inget av hundarna. Grattis!

På söndagskvällen kom sedan ett mäktigt åskväder in över oss. Det var fantastiskt att uppleva vädrets makter. Tyvärr räckte det bara till 11mm regn hos oss. Min syster, som bor 70km norrut, har fått över 120mm regn dennna vecka. Så olika kan dessa åskskurar slå ut.

Under veckan har vi sedan bara gjort det nödvändigaste. Ett dopp i havet om kvällarna är nästan en nödvändighet om man alls ska kunna sova i ett över 30 grader varmt hus. En luftkonditioneringsapparat av någon sort ligger nog högt på önskelistan nu. Kanske ett tips till julbocken?

I tisdags träffade jag en kär gammal vän. Hon bor i Stockholm nu för tiden så det blir inte att vi ses så ofta. Faktiskt 3 år sedan sist. 

Men mötet gjorde mig så himla glad. Åhhh, denna underbara människa, min vän. Tänk då man med äkta vänner bara kan fortsätta prata som om man såg varandra igår fast det gått flera år. Jag gick med ett leende på läpparna hela dagen efter det. Hoppas vi hinner träffas igen innan tre år har gått igen.

Igår var det då dags för lilleman att börja Päivis!

Det gick otroligt bra. In genom dörren och direkt till lekhörnan. Det var knappt att han hann säga hejdå åt mig.

De hade också varit ut och lekt i lekparken under dagen, men då Liam tyckte att de räckte så hade han bara sagt att nu går han in! Det var liksom ingen fråga, utan han var färdig ute. Han har väl ett ock annat att lära sig. Svårt att förstå hur man ska bete sig i grupp då man är van att vara ensam herre på täppan.

På onsdagskvällen for vi till Åminne folkpark för att uppleva min mammas 80-årspresent. Middag i restaurangen, jag tog jägarsmörgås

en positiv överraskning.

Avslutades med pavlova

Och så ,The Divine, lättsam opera i paviljongen.

Jag filmade en snutt, men uppladdningen vill inte samarbeta just nu. Så talar vi inte mer om det. Teknikskit......

Annars en riktigt lyckad 1 augusti.

Det råkar ju också vara vår tjugosjätte bröllopsdag, men det hann vi inte riktigt uppmärksamma denna dag. Vi får ta det en annan dag. Eller något annat år. 

Blev långt det här igen. Nu måste jag ta itu med kvällsmaten. Liam har somnat framför tvn i värmen. Blir en sen kväll alltså.

Hej så länge!

Vilken tur jag har bloggen att gå till då sömnen inte hittar hit. Kan ju förstås inverka att vi har 30 grader varmt i huset, men jag har både simmat i sundet ikväll och duschat straxt innan läggdags, så inte är jag övervarm på något sätt. Men ibland blir det bara så här om nätterna. Ligger och vänder mig och funderar på saker som jag borde gjort. Helt mörkt ute nu faktiskt då klockan är lite över ett. Fullmåne är det tydligen också, men det lär ju inte störa nattsömnen enligt experterna, så det är väl något annat som håller mig vaken då.

Jag vet nog vad som hjälper då man har svårt att sova. Ett glas mjölk och en bulle! Sen somnar man direkt. Men såna fasoner kan man inte börja med då man redan ligger 15 kg över önskvärd vikt.

Har annars börja känna av ålderstillägg som värk i knäna. Det känns som om det är för lite smörjmedel i lederna. Man borde ha en sån där vaselinnippa i knävecket som finns på maskiner. Bara att pumpa in lite vaselin då och då. Knävärk är en sådan där ärftlig sak som alla kvinnor i min familj drabbas av. Bara att tacka och ta emot. 

Det jag skulle berätta om nu inatt är en sak som jag inte gjort. Ganska onödigt att berätta om saker som inte hänt, men en lite uppdatering om vart jag är på väg för tillfället.

Nämligen samtidigt som vi hade vår nordiska simmentalträff så pågick årets Gunnelkurs i österbotten. Trevlig, nyttig vallhundträning som jag förstås inte kunde vara med på. Jag kunde kanske klona mig för att kunna vara på två ställen samtidigt, men denna sommar missade jag sommarens vallningshöjdpunkt. Det harmar förstås, men jag har ju vetat om att datumen krockar ganska länge, så det var bara att sätta det åt sidan. 

Nemo skulle verkligen ha haft nytta av att gå på kurs nu då han är 1,5år, men kanske han hinner lära sig något ännu nästa sommar.

Yezz är jag lite konfunderad över nu. Hon gör så konstiga saker ibland. Alltså som ikväll då vi försökte flytta en ensam ko som inte vågar gå över bron till betet fast maten är slut där hon är. Först gick det riktigt bra med båda hundarna, men sen bröt sig kon igenom vårt led och hundarna skulle springa och stoppa henne. Nemo fungerade riktigt bra, men plötsligt börjar Yezz driva kossan åt fel håll!???? Vad gör du? NEJNEJNEJ!

Jag fick henne bort och vi kunde börja om, men sådana där konstigheter har hon gjort nu ibland som jag inte alls förstår mig på. Hon borde veta bättre. Tillockmed lilla fis Nemo förstod vart kossan skulle, men inte Yezz!?

Nåväl, livet för Yezz är inte det ideala just nu. Jag har faktiskt tänkt tanken att hon skulle ha det bättre någon annan stans än hos oss nu. Hon älskar Liam. Att detta är ett problem kanske ni tycker är konstigt, men som jag skrivit förr så är Liam en buse. Liam vet att han inte får kasta stenar, sand eller pinnar åt hundarna. Liam vet att jag blir hysteriskt arg om han kastar stenar, sand eller pinnar. Yezz blir som besatt om Liam börjar kasta. Liam älskar uppmärksamheten från Yezz. Så allt som oftast så får jag sätta Yezz i källaren och bära in en skrikande pojke. Med en mamma som får räkna till 10, eller 20.......

Nemo undviker hellre Liam och det är mycket bättre. Då har Liam inget intresse av honom heller.

Nåväl, det var vallning jag skulle skriva om.

En träning har vi faktiskt tagit oss ut på med Nemo i sommar. Och det var riktigt roligt att se lite var vi ligger i träningsväg just nu. Men jag var ju tvungen att ha med Liam och fast jag hade med barnvaktshjälp, så går det inte att träna som man vill med en treåring med.

Det här är ju lite mitt dilemma. Ska jag fortsätta att träna hund, som jag älskar, trots att det innebär frustrationer över min älskade son? Jag vet ju att han är liten bara en kort stund. Snart är han tonåring och sitter inlåst i sitt rum med sin dator. Men samtidigt har jag ju bra hundar nu, som kommer att vara för gamla då Liam är tonåring. För att inte ens nämna min egen ålder!

Argggghhhhh!!!

Och jag har ett sånt härligt, duktigt träningsteam som jag får träna med nu. De kommer att träna vidare till oanade framgångar inom de närmaste åren.

Och jag försöker bara hindra att min hund inte får 3kg sand i magen, blandat med sten och pinnar.

Denna vecka pågår Pohjanmaan Open, som är en 4 dagar lång vallhundstävling som är uppdelad på 2 gårdar. Den ena gården är i Pensala där vi brukar träna.

Jag borde varit där. Jag borde för det första ha tävlat, men eftersom jag inte hunnit träna mina hundar, så var tävling inte aktuellt. Men jag borde varit där och hjälpt till på tävlingarna och hejat fram mina tävlande vänner.

Men det går inte. Jag hade varit tvungen att ta med Liam. 

30 grader varmt, trotsig treåring, tävling, fårflockar som ska ställas fram.

Om livet skulle ha följt mina planer, så skulle jag ha varit med. Men nu känner jag mer och mer att vallningen är det som jag måste stryka. Det är väl ingen stor sak, kanske ni tycker. 

Och nej, det är ju bara en sport, en hobby, en krydda i vardagen.

Men vallningen har jag hållit på med i 30 år, och kommer förstås att fortsätta använda mig av hund. Men det är med Team Pampas som jag utvecklats mest och vi peppar varandra att bli bättre. Nu trillar jag liksom av. Det är ju inte något definitivt avslut, men det blir ju så. Jag bara plågar mig själv, då jag planerar att ta mig ut på träningar som inte blir av.

Men jag kommer att följa de andras framgångar. Jag vet att de är på rätt väg. Jag är glad att jag fick vara med och se dessa stjärnor födas.

Jag får ta vara på de sena kvällar då jag får gå en sväng ensam med mina hundar och träna på någon ensvis gammal kossa. Det är nog roligt det också.

Nemo fick vara med om en ny upplevelse ikväll ockå. De kan sparkas de där kojävlarna.

Aj!

Han såg ut som ett frågetecken ett tag. Men jag uppmuntrade honom att gå på igen. -Duktig Nemo, duktig.

Och så fortsatte han flytta kossan.   

Det finns hopp, även för lilla fis Nemo   

För två veckor sedan hade vi nordisk simmentalträff i Österbotten. Vi hämtade våra gäster från flygplatsen på onsdagen i strålande vackert sommarväder.

De kom två personer vardera från Sverige, Norge och Danmark. 

Vårt första stop var vid Österbottens kött´s kontor som ligger nära flygplatsen. Anskaffningschefen Kim gav oss lite allmän information om företaget och så lite djupdykning om dikoproduktion i Finland. Ett intressant program och så bjöds vi på kaffe och smörgåsar.

Efter det så for vi vidare till vår första besöksgård i Vörå. Hos Peter och Ann-Louise fick vi se produktion med 100 simmental dikor med slutuppfödning. Ekologisk växtproduktion, men med konventionellt uppfödda djur.

Dagen avslutades med avfärd till powerpark i Härmä där vi avnjöt gemensam middag och övernattade i Silverstone-stugorna. Vi småbarnsföräldrar tog en tidig kväll, men de övriga fortsatte diskussionerna i den ljusa, ljumma sommarnatten.

Torsdagen forsatte med gemensamt styrelsemöte på powerpark på förmiddagen. Övriga med på resan fick förlusta sig på parkområdet. 

Presentationer över vad som var aktuellt i de olika länderna och så diskussion över hur vi kan utveckla samarbetet länderna emellan. Det var givande diskussioner och vi enades om att mötas igen nästa sommar i Sverige. Det skulle gynna rasen om vi inom den nordiska simmentalavelsrådgivningen skulle enas om gemensamma avelsmål och riktlinjer. Så att de som köper simmentaldoser från Norden vet vad de förväntas få för djurmaterial om de väljer simmental.

Det som skiljer länderna emellan nu är olika prioriteringar då egenskaperna väljs ut. I Sverige och Norge läggs stor vikt vid låga födelsevikter, lätta kalvningar, medan man i Danmark anser att stora födelsevikter inte är något problem bara man har stora kor. Där sätter man större vikt vid djurens tillväxtförmåga.

I Finland råder ju lite mera vilda västern och varje uppfödare har sina egna avelsmål. I Finland finns ju heller ingen seminstation för köttraser, utan vi köper in doser som produceras i andra länder.

Intressant är det ändå att lyssna på proffsen.

Efter lunch på parkområdet gav vi oss iväg norrut till föreningens ordförandes gård i Toholampi. Där fick vi se deras 35 dikor plus ungdjur, konventionell produktion, och så kom tidningen Landsbygdens Folk och gjorde ett reportage om vår träff. Ska bli spännande att läsa vad som skrivs.

Semex sposorerade oss med skyddskläder till alla gårdsbesök.

På kvällen bjöd ordförande på grillfest med inre filé av kött från gården. Under dagen och kvällen anslöt flera av föreningens medlemmar till träffen och vi fick en trevlig kväll i fantastiskt väder på hotell Hirvikoski.

Frukost klockan 7 på fredag före avfärd till Jaakkos gård i Ilmajoki. 100 fina dikor med slutuppfödning. Konventionell produktion. Jaakko har tidigare också sålt avelsdjur, men har nu övergått till att enbart föda upp djur till slakt. Ett stort avelsintresse har han dock och hans kossor är mycket fina.

Vi fortsatte färden till Linds kök i Närpes där vi fick avnjuta en läcker lunch i växthusmiljö. Detta uppskattades också av våra finländska medlemmar tror jag som inte visste om att denna trevliga restaurang fanns. Vi hade tur och slapp in relativt snabbt utan att köa speciellt länge. Efter oss kom två busslaster med lunchgäster, så då var kön in långt ut på parkeringen. Man fick inte göra bordsreserveringar under lunchtid, så jag var nog lite nervös före ifall vi skulle hinna med lunch där, men det gick som sagt riktigt smidigt.

Efter lunchen styrde vi kosan mot Norrnäs. Nu var vi redan ett ganska så stort följe. Jag blev lite överraskad över det stora intresset från medlemmarnas sida. Alla anmälningar hade inte riktigt kommit fram, men det gick bra i alla fall.

Eftersom norrmännen skulle iväg med ett flyg redan 17.40, så hann vi inte se alla våra djur med hela gruppen. Våra djur är ju dessutom på flera olika beten, så vi tittade först bara på våra höstkalvande kor och tjurarna. Jag hade printat ut djurlistor så folk fick titta på djurens uppgifter på egen hand. Det är ju svårt att hinna svara på allas frågor. Där fick de uppgifter på släktlinjer och index samt vilken tjur som använts till seminering och betäckning.

Då svenskarna och norrmännen åkt iväg till flygplatsen blev ett gäng finländska uppfödare kvar, samt danskarna som inte fick biljetter hem före på lördag eftermiddag.

Vi forsatte att se på våra djur och så dricka lite läskande på terassen. 30 grader varmt fortsättningsvis. Vi hade fantastik tur med vädret. Tänk om vi hade haft träffen förra året då det bara var kallt, blåsigt och regningt.

Då alla övriga åkt vidare hem installerade vi danskarna för övernattning i Linns lägenhet.

(Roligt i sammanhanget är ju att Roger som var en av deltagarna från Sverige, är chef över djuren på Bollerup där Linn praktiserar. Så Linn var i Skåne och hennes chef var i Norrnäs. Det tyckte jag var rätt kul faktiskt.)

Sedan for vi ner till skären och tog med dem på en båttur ut till Märigrund där vi har får på bete. En båttur hade de speciellt bett om att få göra. 

Inga får hittade vi, men vi fick en fin kväll med grillad korv och några öl och en vacker solnedgång. Väldigt lyckat faktiskt och vi hade givande diskussioner om lantbruk i våra länder.

Vi blev inbjudna på en öl till min syster Pia på vägen hem och i skymmningen tog vi fel infart till Saga kanal och körde på en sten! Lite spänning fick de uppleva också   

Kvällen avslutades med älgsafari. Vi körde hem via Mjödträsk och Vikbäckvägen och tror ni inte vi fick se en ståtlig älgko stå i dimman på åkern. Som grädde på moset på en härlig dag. 

Nästa dag tog vi med dem på en tur till Söderfjärden och Meteorian. Meteoritnedslag var tydligen Hennings specialintresse och han visste mycket mer om Söderfjärden än vad vi gjorde! Han var mycket glad över att få se det.

Här blickar Krister och Jörgen ut över Söderfjärden.

Då vi ännu hade lite tid så svängde vi in för en rundtur och en kaffekopp på Stundars. Sirkkas café där kan verkligen rekommenderas.

Vi var även glada över att komma ut på lite sightseeing i närområdet. Inte far man ju på egen hand ut och tittar på sådant. Eller i alla fall inte vi. Får vi lite ledigt så far vi för det mesta bara ner till skären en stund.

Efter Stundars for vi till flygplatsen och vinkade av våra nyfunna vänner.

Det var en mycket lyckad träff tycker jag. Programmet fungerade enligt planerna och gästerna verkade nöjda med det de fick se och uppleva. Ena svensken sa att han levt i tron att det var kallt i Finland, men nu var det andra gången han var hit och båda gångerna har det varit 30 grader varmt.

Så jag sa att det bara var en myt att det är kallt i Finland. Nej, så här har vi det hela tiden.

I wish!

Nu har jag fått bättre självförtroende att ordna dylika träffar. Det har ju gått lite trögt i planeringen under vintern, men nu vet jag bättre hur jag ska bära mig åt en ny gång.

Har redan börjat fundera på att ordna en resa för simmentalföreningens medlemmar till tjurauktionen i Gunnarp nästa vår.

Plus en resa till simmentalträff i Sverige nästa sommar. Kanske kombinerat med en liten semestertripp för resten av familjen i södra Sverige. 

Jag som inte skulle planera något extra till nästa år.......

Vaknade klockan 5 idag. ovanligt för en kvällsmänniska som mig, men kände mig lite orolig av någon orsak. Nu har jag ätit smörgås och tar en kaffekopp i väntan på att Liam ska vakna.

Stängde jag säkert av vattnet igår då jag fyllde i vattentanken åt betesdjuren? Slipper inte iväg och kolla nu medan han sover.

Ifall någon går förbi vid Humlegården (nytt namn på köpta gården) där jag fyller på vatten och vattnet flödar över gården får man gärna stänga kranen   

Ja om jag ska börja berätta lite om sommarens händelser kanske. Linn är i Skåne på praktik på Bollerups lantbruksgymnasium. Har jag berättat det? Svårt att minnas när och vad jag har skrivit. Verkar vara ett riktigt bra ställe att göra praktik på. Och Skåne är fantastiskt. Så mycket spännande hon får vara med om. Och imorgon ska hon besöka Mandelmans gård i Rörum. Jag önskar så att jag hade fått komma med.

Mittensonen har fått jobb på grönsakspackeri. Samtidigt har han gått sommarkurser i studentmatte och finska. Han har faktiskt jobbat på riktigt duktigt i sommar. Just nu är han på väg till Åland med kompisar till Rockoff-festivalen.

Och så tänker han börja skolmusikkåren igen efter 3 års uppehåll! Jag är så glad för hans skull att han återfått glädjen att spela trummor.

Så glada barn, glada föräldrar. 

Liam börjar Päivis nästa onsdag. Och jag ska inte sticka under stol med att jag längtar. Han börjar bli ganska så påfrestande i längden. Det är tungt att övervaka en treåring som absolut måste testa allt som går att testa, och provocera. Blir mamma arg så är det bara ännu roligare......

Att jobba som bonde är flera gånger enklare än att umgås dygnet runt med trotsig treåring. Hoppas på normalare vardag då vi får vara ifrån varandra några timmar då och då.

Jag misstänker att Liam på Kvännback kan bli ett begrepp så småningom. Typ som Emil i Lönneberga. LIIIIAAAM, FÖRGRÖMMADE ONGE!!!!!

Jag bävar för vad den ungen ännu ska hitta på. Han har minst en räv bakom örat.

Jaha, det var bara lite om barna. Vi får ta resten senare. Trevlig sommardag på er!

Det gick faktiskt över förväntan att kontakta Elisa via facebook. Jag fick fullständigt svenskspråkig service av en tillmötesgående kontaktperson.

Hen nollade mitt abonnemang som jag inte ville ha. Justerade räkningen så vi inte behövde betala julis räkning för det oanvända abonnemanget. 

Hen kollade upp saken med samfällighetens sim-kort och beklagade att det inte kommit, samt lovade att ett sim-kort kommer inom några dagar.

Däremot kunde han inte ändra Det som var fel för Lucas och Kristers del. För det måste de själva ta kontakt.

Men det är väl förståeligt att ingen annan kan ändra deras avtal. Men nu vet vi hur vi ska göra i alla fall.

Lucas får själv ta kontakt via facebook, men hur Krister ska få något ändrat, då han inte har facebook, vet jag inte.

Men det är hans bekymmer.

Länge leve facebook. Tänk vad mycket som fungerar via det nu för tiden. Fantastiskt!

Och Liam har både varit på pottan och ätit en ordentlig lunch. Så inga bobbor från vattnet tack och lov.

Jaja, sitter nu här i den vackra sommaren och försöker få tag i kundtjänst på mobiltjänstföretaget Elisa, på svenska.....

Det ringde en så trevlig kille för ca en månad sedan och försökte sälja en internetanslutning åt mig. Det ville jag inte ha, men eftersom jag hade problem med att få anslutningen till samfällighetens övervakningskamera att fungera, så var jag glad att han ringde. 

Så med lite diskussion, så fick han ordnat en billigare anslutning åt samfälligheten. Toppen!

Nåväl, eftersom jag har en rätt billig telefonanslutning, så bad jag om att få en till samma pris åt Krister och åt Lucas. Nå då Lucas nu är myndig, så skulle han kontakta honom skillt, men en anslutning åt Krister skulle jag få och samtidigt en ny telefon för endast 4 €. Ok, Kristers telefon är dålig vi tar en 4 euros telefon och en ny anslutning.

Jo tack och hej. 

Lucas blev kontaktad och han tog ett nytt billigare abonnemang och samtidigt beställde han en ny (dyrare än 4 euro) telefon.

Alla glada och nöjda.

Tills då ingenting fungerar......

Lucas fick bara ett brev att ahn enligt magistratet inte bor i Finland. Namnet och eposten felstavat. Så ingen ny telefon och inget nytt abonnemang.

Jag fick ett nytt simkort, men ingen info om det är samfällighetens eller Kristers?????

Nu kom räkningen och så visar det sig att Kristers abonnemang inte blivit bytt, utan vi har fått ett till!!!!!

Alltså blev räkningen nästan dubbelt så dyr. 

Suck och stön och teknikskiiiiiiit!!!!!

Så nu sitter jag och söker information på deras hemsida. Varför inte bara en telefonnummer dit jag kan ringa och få service på svenska?? Jag vill inte sitta halva dagen i telefonkö och bli kopplad hit och dit.

Försökte nu skicka på deras facebooksida med önskan om att bli uppringd på svenska, men har inga höga förväntningar på resultat.

Samtidigt har jag en gnällig unge som varken varit på pottan eller ätit frukost än. Hoppas han inte fått något skit i sig i badvattnet igår kväll. Det var några lite äldre barn vid stranden som bubblade i vattnet och det måste ju Liam pröva på förstås. Han svalde säkert istället en massa smutsvatten. Det hjälper liksom inte att säga att han inte ska göra så. Gör andra barn det, så bara måste han prova.

Nej, hur ska jag få ordning på telefonerna nu? Närmaste Elisa butik finns i Vasa. Inte måste man väl för tusan köra 80km en väg för att få service?

Vilken fantastisk sommar vi har! Vecka efter vecka sedan början av maj har prognosen visat uppehåll och värme. Åhhh, vad jag saknat detta! Nu lever jag. Hela mitt väsen suger i sig av denna sköna värme och både hår och hy får en annan lyster. Visserligen är det ingen höjdare att jobba utomhus då det blir långt över 30 grader varmt i solen, men man kan ju arbeta på kvällen. 

Nu är jag ju ingen strandhängare, men jag har nog faktiskt simmat några gånger redan. Fast temperaturen på vattnet i sundet där vi håller till inte är mycket att hurra för. Det är för kallt för att kallas njutbart.

Fast jag då mår toppen, så finns det förstås allvarliga konsekvenser av det torra vädret. De som köper mat i butiken behöver ju inte oroa sig förstås......., men för oss längst ner på näringskedjan så börjar sakta inse fakta. Det kommer att finnas för lite foder i vinter. För lite foder betyder mera djur till slakt i höst, vilket innebär slaktningsköer och till nästa år mindre kött. Vi får innerligt hoppas att vi slipper se tragedier både bland djuren och bland bönderna. 

I Sverige, Norge och Danmark är läget till och med ännu värre. Beten som torkar bort tvingar bönderna att börja använda vinterfodret redan nu. Vinterfoder som på sin höjd har gett halva skörden i år. Vinterfoder som tar slut i september....... 

Vi hade ännu hoppats att andra skörden skulle kompensera i mängd det som blev borta av första skörden. Nu måste vi börja slå andra skörden pga att det börjar vissna. Vi fick 5mm regn igår. Första regnet sedan midsommarafton. 5mm räcker inte alls. Ännu kan vi lite hoppas på en tredje skörd, men då krävs minst 50mm regn och fortsatt värme. Kommer frosten tidigt så är vi helt ärligt i pisset. Något motsvarande har vi aldrig tidigare upplevt. 

Det här som lite uppdatering om vad som kretsar i våra tankar just nu.

Vi har haft mycket på gång i sommar och jag lovar skriva mer så småningom. Men denna vecka ska jag njuta av 30 grader varmt. Njuta av värmen samtidigt som det gnager i bakhuvudet att jag borde önska mig regn.

Jaha, nu spilldes det visst ut saft.....

Återkommer.