Alla inlägg under oktober 2019

Av Cindi Groop - 28 oktober 2019 21:26

Ja hör ni. Tänkte bara berätta att pojken kom fram till rätt ställe och nu är på sin första skoldag. Nu kan jag slappna av lite.

De bor 26 elever i samma byggnad och delar på 3 badrum. Kom att tänka på Cornelis.

Av Cindi Groop - 27 oktober 2019 21:51

Ja hör ni, det har inte blivit mycket sömn denna vecka. Trodde jag skulle få en hel natt nu, men istället sitter jag vid datorn och söker information. Jag har varit på besök i huvudstaden fram och åter i torsdags, men det berättar jag om en annan gång för just nu pågår en trasslig följetong.


Jo, ni minns kanske min goda idé att skicka mellansonen på språkresa till Kaliforninen.

Nå nu är han där.

Bra så, men det har inte gått riktigt som på räls om man uttrycker det så.


Planerat flyg lördag morgon 8.30 från Vasa, via Stockholm till Los Angeles. 

Kvällen innan råkar vi ut för en riktig höststorm. 33m/sekund uppmättes i Kaskö.

Klockan tolv får han textmeddelande att flyget från Vasa är inhiberat!


Han väcker mig och vi försöker hitta information på nätet. Internet fungerar inte pga strömavbrott under kvällen. Vi delar internet från telefonen och slipper ut på nätet. Men det är ju mitt i natten. På flygplatsens hemsida finns inga uppdateringar. 

Efter en timme kommer ett nytt textmeddelande. Flyget försenat med en timme, ny avgång 9.30. 

Kruxet är bara att han hade 1h10min tid i Stockholm med sitt planerade flyg. Med en timmes försening så har han 10 minuter i Stockholm. Inte så lovande.

Nå vi beslutar oss för att gå och sova en stund igen vid 2 tiden och stiga upp som planerat vid 5 och köra den en timmar långa resan till flygplatsen.

Väl framme får vi information om att flygplanet inte kunnat landa i stormen, men att de istället skickar ett större plan som flyger till Stockholm på 45 minuter istället för planerade 1h15minuter.


Så han far iväg och jag får så meddelande att han hann med på LA planet. Pust!


Nå, väl framme i LA kl 12.15 på lördag eftermiddag lokal tid, 22.15 här. 

Jag hade köpt bussbiljett till Santa Barbara på förhand. Bussen gick kl 14.

Han missar precis bussen.

Skickar meddelande åt mig som lyder:

Öh...

Missade bussen.

What to do?

Nevermind.


Jag som har ställt telefonen på ljudlös ser meddelandet vid 2-tiden på natten. What? Var är han nu?


Nå , det visar sig att han fick hjälp av en anställd på flygplatsen som säger åt honom att snabbt hoppa in i en bil och så körde de ikapp bussen.  


Nå han kom med och kom lyckligt fram och tog in på hotellet som jag bokat i förväg pga att inget flyg gick på söndagen, så han kom en dag för tidigt för skolans boende.

Så idag söndag hade vi fått instruktioner om att han skulle ta sig till skolan på eftermiddagen mellan 12-15 för att få sitt boende. Då han kommer fram är hela stället öde och dörrarna låsta. Han prövar ringa de telefonnummer han har, men ingen svarar. Till sist ringer han ett nödnummer som han fått till skolan och därifrån har han nu fått lite vägledning om vart han ska ta sig.

Men där är han nu, ensam, med kappsäcken på släp och vet inte riktigt vart han är på väg.

Så nu sitter jag och väntar vid datorn på att höra om och när han hittar sitt boende.

Jag har börjat söka på hotell i närheten, ifall det blir att ta in på hotell en natt till.


Det är ju lite besvärligt med 10 timmars tidskillnad, så nu då det är dag där så är det natt här. Och jag får sitta upp en natt till.

Nå huvudsaken det ordnar sig för pojken. Men lite onödigt spännande helg har det varit.

 


Av Cindi Groop - 22 oktober 2019 06:20

Idag stormar det i knutarna. Huu.

Frassfan väckte mig före fem och sen fick jag inte sova. Har läst tidningarna och druckit mitt kaffe.

Har ett webmöte kl 8.00 men hinner blogga lite innan. Idag ska vi förhoppningsvis besluta vilka semintjurar som ska importeras. Dessutom ska vi väl komma med ett förslag till datum för vår avelsdjursshoppingresa till Sverige i januari.


Igår var jag då på information om genom-projektet för alla biffkoraser i Finland.

Jag hade då anmält mig till detta första informationsmöte och tanken var då att vi skulle skriva under och ansluta oss till projektet. men jag skrev inte under, men tog hem pappren för att fundera lite.


Som med allt annat här i världen så är det ju inte svart eller vitt. 

Projektet går ut på att vi genetiskt ska kartlägga våra kor och avelstjurar som vi har värden på. Dvs djur med avkommor som vägts, både under uppväxten mes sen förstås också slaktresultat som innehåller information om slaktvikt, dagstillväxt, köttighet och fetthalt.

De dna testade djuren med mätbara värden blir då sen referensmaterial för kommande kalvar, så att man på basen av insamlat material kan ge djuret ett förväntat värde baserat på arvsanlag redan som nyfödd.

Vissa egenskaper, som t.ex hornlöshet och konstaterande att mor och far faktiskt stämmer överens med ägarens uppgifter, kan ju konstateras med samma dna test.


Problemen som jag ser det är ju dels att för många av dessa egenskaper som nu ska testas, så inverkar arvet endast med 1/3 medan miljön inverkar med 2/3. Då är ju risken att vi förlitar oss för mycket på ett djurs förväntade värde och inte beaktar sånt som på verkar under djurets livstid.

Men med ett brett undersökningsmaterial som referens så blir ju det förväntade avelsvärdet säkrare.


Det är här som det största problemet är för Finlands del, tycker jag. För att alls kunna ha ett referenstal som ger ett sanningsenligt resultat så bör man ha åtminstone 2000 djur från varje ras. 10 000 djur vore förstås ännu bättre, men 2000 är minimi för att alls kunna använda informationen som samlas in på ett vettigt sätt.

I Finland så hör i dagsläget ca 1700 simmentalkor till kontrollen, dvs vi som väger kalvarna vid födsel, 200 dagar och ett års ålder. Så inte fast alla skulle ta prov på sina djur så skulle underlaget räcka till. Dessutom så fungerar det här projektet inte i hela landet utan endast här i mellersta Finland, vilket då gör att potentiella provtagningar blir ännu färre. Projektets tid är endast ett år, så att få ihop 2000 genomprov på ett år synes rätt omöjligt.


Jag har redan köpt öronmärken för våra kommande kalvar med inbyggt provtagningsrör för dna test. Det här är något jag efterfrågat länge. Jag tycker att samtliga stamboksförda djur borde dna testas för att fastslå släktskap. Detta då de flesta uppfödare använder sig av både semin plus en gårdstjur. Ett dna öronmärke kostar ca 5€ plus moms och en dna analys kostar 25€/djur. 

Att stamboksföra en tjur kostar nästan 100€ och för det får vi endast ett stamboksnummer för tjuren. Jag tycker gott att stamboksföringsavgiften kunde innehålla kostnaden för dna analysen. Jag menar hur svårt är det att ge ett djur ett stamboksnummer. Det kan inte kosta 100€.


Under projekttiden skulle vi få analysen för 5€/analys. Så jag måste väl nog anmäla mig till projektet. Det är ju nog betydligt förmånligare att analysera kalvarna.

Men det innebär då att jag även måste ta dna prov på resten av besättningen. Och det ska då tas genom ett prov med 30-40 hårprov tagna från svansen med hårsäckarna med. Vi ska alltså gå och rycka loss hår från alla kossors svansar, lägga i skilda plastpåsar och skicka på analys. Proven ska dessutom vara rena från annan dna, vilket innebär att proven ska tas med engångshandskar. Hmmm, jag är inte så pigg på detta. Då nyttan dessutom är ifrågasatt eftersom jag är rätt säker att vi inte kommer upp till 2000 djur som referens. 

Vi kunde ju använda resultat även från de andra nordiska länderna tycker man eftersom vi i det stora hela använder oss av samma semintjurar. Och det skulle väl göras till en viss del, men ändå ville man ha 2000 djur från Finland.


Mera jobb, till tveksam nytta. Men bara att börja på antar jag.


Jag fick annars meddelande att vår nötköttsretur kommer redan nästa onsdag, alltså 30.10 Men vi kan ju hålla det i vårt kylrum ifall datumet inte passar-


Nu dags för webmöte. Vi hörs.

 





Av Cindi Groop - 20 oktober 2019 07:59

Ja det är söndag morgon och huset är alldeles tyst. Ahhh.

Just me, myself and I. Och kaffe.


Nu är det höst på allvar.

 

Frosten kom, och tog mina blommor.

Det regnar och är blött.


Vi beställde täckdikning i april i år. Än har de inte setts till. Nu börjar det bli på gränsen om det längre går att köra med tunga maskiner på åkrarna längre.

Slaktbilen kommer imorgon. 4 stora tjurar, 2 kor och en kviga står på listan. Köttretur 31.10 Än idag kan jag ta emot köttbeställningar.

Fåren har jag inte fått något avhämtningsdatum för än. Däremot så går det i höst att få återtag även på lammen. Det var ju ett positivt framsteg.

Om det inte var för att vi i förra veckan fick brev om att vårt slakteri helt kommer att sluta med fårslakt och vi istället hänvisas till ett slakteri i Lappland. Så lammköttsproduktionen i våra trakter är nog hotad nu igen.

Vi har haft det bra med svenskspråkig slaktverksamhet hittills, men det är slut nu för fårens del.

Själv sätter jag inte på någon bagge alls i höst. Känns meningslöst. Det är tydligen bättre att importera lammkött från Nya Zeeland.


Jag får ju känna mig lyckligt lottad som har så pass liten fårverksamhet att jag kan välja. Värre är det för de gårdar som satsat på lammproduktion. Marknaden vill ha mera dikor, inte får. Men vissa gårdars marker och andra omständigheter gör att de lämpar sig bättre för får. Men det bryr sig markanden inte om.

Det är ju lite lustigt kan man tycka att det skrivs så mycket om hur viktigt det är för den biologiska mångfalden med betande djur, speciellt i skärgården för alla häckande fåglar och den speciella växtlighet som finns där, men att det i praktiken är väldigt besvärligt att hålla får. Fåren lever ju året runt, men betessäsongen är bara 4-5 månader i året. 

Jag vet att det är många fårfarmare som upplever väldig osäkerhet inför framtiden just nu.


Jag fick annars just meddelande att Lucas fällt sin första älg! 

Han är första året med i jaktlaget och denna helg är den tredje i höst som de är ut och jagar.

Han har trivts jättebra i laget och jag är tacksam för att de rutinerade jägarna tar väl hand om nykomlingar. 

Varken Krister eller jag jagar ju, så han har väl ärvt intresset av sin morfar. Därifrån har han också fått mycket hjälp med allt som är nytt. 

Så glad för Lucas skull idag.


Idi, som numera heter Didi, har fått åka på en vecka specialbehandling hos Linn i Solf. Bara de två och massa hundgodis. Didi är överlycklig. Nu är det kommandoträning som gäller. Och språkkurs. Inte så svårt att lära nytt då det inte fanns så många fungerande kommandon från förr.


Måste också visa vilka fina vinteräpplen vi fått i år.

 

Stora och helt utan maskhål. Kylrummet är välfyllt med äpplen och på menyn finns 50 recept på äpplen, typ.

Det är minsann inte ofta våra äpplen blir så bra som i år.


Solrosorna har frusit bort nu, men de var fina en kort stund i alla fall.

 


Ja och en morgon nyligen så hade vi invasion av nattfjärlilar på häbret.

 

Tyvärr suddig bild, men det var massor av dem.

Häbret har annars fått ny färg av flickorna i sommar.

 

Häbret är troligen den äldsta byggnaden på gården. Det står 1752 inristat i stockarna.


Nu dags att ta tag i dagens göromål. Stänga in slaktkorna i box, skriva färdigt köttreturblanketterna och alla dokument som ska följa med djuren. Flytta tackorna på nytt bete, jo det finns ännu lite, men slaktbilen får gärna komma nu snart. Och så kommer hästskoaren via och slår fast en ny sko på Athina som tappat en framsko.


Annars så har jag troligen ett tufft beslut att ta ganska snart. Piruett, som är 22 år, mår inte så bra. Hennes tänder klarar inte riktigt av att tugga gräset som hon ska. Det kommer ut otuggade gräsbollar då och då och det märks både på hullet och pälsen att något inte står riktigt rätt till. Veterinären kommer för att se till tänderna inkommande fredag.

Men dessutom tror jag hon har ont i ett bakben. Så när ska man dra gränsen?

Inget roligt beslut, för hon är på gott humör.

Men jag har lovat att inget djur ska gå kvar här för min skull om de inte mår bra. Jag vet ju att slutet närmar sig, men hur bråttom är det? Klarar hon en vinter eller två till, eller borde jag ta bort henne denna vecka? Ska rådfråga veterinären på fredag.

Men det är ju sånt som maler i bakhuvudet hela tiden. Vad är rätt och vad är fel beslut?

Jag tycker inte man behöver ta bort ett djur bara för att det är gammalt, men att utsätta djur för onödigt lidande vill jag inte vara med om. De döljer ju dessutom instinktivt smärta de här djuren.


Okej, men nu till jobbet och slut på funderingarna.

Imorgon ska jag annars på en kurs till Kauhajoki. Kursen handlar om genetisk kartläggning av våra dikor. Såkallat genom- projekt. 

Återkommer då jag vet mera.

Och så är det utvecklingssamtal på Päivis kl 15.

Den här hjärnan måste vara med i alla möjliga kringelkrokar.


Det har annars börjat en intressant serie på SVT om hjärnans utveckling. Den ska ni titta på om ni har möjlighet. Intressant!


Och så lite musik för hjärnan denna gråmulna dag.





Av Cindi Groop - 18 oktober 2019 05:30

Liam och jag mötte några mäktiga pjäser här om dagen på vägen till Linn.

Många vindkraftsparker på väg att byggas i våra trakter just nu. Nya tider.


 

Av Cindi Groop - 17 oktober 2019 11:26

Okej, nu har Idi bott med oss i snart 3 veckor och jag börjar känna honom lite.

 

Vi börjar med det positiva.

Idi är en snäll och trevlig hund. Han gillar att vara med folk och han kom genast bra överens med gårdens andra djur, såväl hundar som katter. Nemo blev glad att få en kompis av samma skrot och korn och de har sprungit upp och ner längs åkrarna jämsides och haft roligt. 

Yezz har varit glad att slippa Nemo och få sköta sig själv på promenaderna. Hon är ju en vuxen dam och inte som de flamsiga ungpojkarna.


Han kom till oss med bilskjuts till vallhundstävlingarna i Pensala och fick tillbringa de först fyra dagarna mest i en hundbur i bilen. Men det gick bra.

Första natten sov vi tillsammans i min systers gäststuga.

 

Han försökte komma upp i sängen en gång, men nöjde sig med en nedknuffning.


Jag lät honom gå i koppel bakom stora fårflocken i Pensala några gånger, men han verkade inte se fåren utan var mer intresserad av de andra hundarna. Så jag hade inte så stora förhoppningar på att han skulle kunna användas som vallhund. De tidigare ägarna hade varken tiden eller det rätta intresset och kunskapen att träna den.


Nåja, vi kom hem och kunde konstatera att de enda kommandona han förstod var SITT och VÄNTA. Inget annat.

Vilket jag ju kan tycka är lite tragiskt. Världens mest samarbetsvilliga hundras och 3 år gammal.


Jag satte på honom en lång lina och gick ut till baggarna för att se hur han reagerade. Nu verkar han faktiskt titta på fåren! Han springer lite osäkert runt och jag berömmer hans försök. Det ser lungt och fint ut.


Jag avbryter ganska snabbt, för att inte förivra mig och hålla på för länge. Glad och nöjd går jag därifrån.

Nästa dag försöker jag igen. Denna gång är baggarna långt bort på fältet och jag skickar Yezz iväg för att hämta dem.


Nu har jag då precis varit på en jättebra vallhundskurs med Yezz och just försökt förbättra hämtet. Jag har inte haft kontakten med henne på långa avstånd, vilket gjort att hon kommit med dem i allt för högt tempo. Först 100 meter från mig har hon börjat lyssna. Men det där hade vi nu då tränat på och nu skulle det sättas i praktik. Jo pyttsan!


Man skickar alltså höger eller vänster och hunden ska göra en fin djup hämtning som inte stör fåren före de lyfter flocken bakifrån i lungn takt. För att få henne att ta mina kommandon skulle jag då stanna henne några gånger då hon springer ut, för att liksom visa att jag nog är med hela vägen.

Så jag skickade Yezz höger, med Idi i koppel. Stannade henne efter 10m, LIGG!- Yezz stannar, skickar igen höger, 10 m - LIGG! Yezz stannar. Skickar igen höger, 10 m _LIGG! Yezz stannar INTE!

Istället sätter hon i högsta växeln, visar fingret åt mig (känns det som) och genomför hela hämtet.

Varpå jag springer efter i gummistövlar och med Idi i koppel efter mig, vrålande hela vägen- GÅ BORT - GÅ BORT!!!!!!!


Vilket gör att Yezz springer ännu längre bort och ser missnöjd ut.


Nåväl, Idi och jag är framme vid baggarna och jag beslutar att istället låta honom gå några varv runt flocken med bara koppelt hängande efter sig som säkerhetslina.

STORT MISSTAG!


Bagglammen som stått och förundrat tittat på då jag springer, (så fort som en medelålderskärring i gummistövlar över en blöt åker nu kan springa) sätter plötsligt iväg i full galopp då Idi försöker runda dem.

Idi tycker att detta var ju häftigt och sätter iväg i en vild jakt efter dem.

Baggarna rusar mot grinden. Jag springer ,igen, efter får och hund nu skrikandes på finska! Maahan, maahan, maahan!!!!!!!

Men Idi som bara kan sitt och vänta och som dessutom har jätteroligt lyssnar inte alls.

Yezz har jag ju skickat långt bort åt andra hållet och hon bara ligger och tittar förvånat på. Ska jag hjälpa till eller?


Nå baggarna forcerar grinden och sticker iväg hemmåt längs vägen. Idi tar till sist mitt Maahan och ligger innanför grinden. Jag pustar och stånkar och tar fast honom. Så skickar jag Yezz efter bagglammen. Hämta! Yezz far iväg efter dem.

Jag ringer till Linn som står i hästhagen tillsammans med Liam och ska sköta om hästarna. Jag vill varna dem så inte hästarna blir skrämda och springer över barna.

Men baggar och hund är redan framme. Yezz håller dem mot hästhagen. Hästarna tack och lov inte så lättskrämda.


Trött arg kärring försöker så få Yezz att lungt föra fåren tillbaka längs vägen. Men fåren var skärrade, Yezz  osäker och jag arg och frustrerad. Så hela byn märkte nog säkert denna dag att jag skaffat mig en finskspråkig hund.


Idi visste inte vad han skulle tro.

men skam den som ger sig.

Nästa dag kom långlinan på igen. Och nu visste Idi vad maahan betyder -LIGG!  


 

Så visst finns det hopp. Men det kräver en del träning.


Frågan nu är väl om jag ska sätta tiden på honom och få honom till en halvbra vallhund, eller ska jag försöka hitta ett nytt hem till honom?

Vilket hem skulle passa Idi då?

Nå, det bästa skulle ju vara om han fick ett hem med någon som har mycket tid för honom. Han skulle må mycket bra som innehund och som aktiv träningskompis. Någon som gillar att springa varje dag med honom eller hålla på med någon hundsport som spår, lydnad eller agility. Men de 3 första åren är ju förlorade förstås. Det är kanske lättare att börja från valp. Men alla gillar ju inte valptiden, med söndertuggade skor och piss på mattan.

Jag tror ju nog ockå att en kunnig vallhundsmännsika skulle få ordning på honom i vallningen, men idag kan jag inte sälja honom som arbetshund i alla fall.

Det som är lite speciellt med Idi är att han är väldigt sugen på mat. Mina andra hundar prioriterar inte ätandet. De äter om de hinner. Men Idi blir alldeles till sig då det är dags för mat. Det gör ju att han säkert har lätt för sig att lära sig med hjälp av godis som belöning.

Men han gillar inte att sitta i bur. Då skäller han konstant. 


Ja vi får se hur framtiden blir för Idi. Vi gillar honom, men han skulle förtjäna ett hem med tid för bara honom. Vet du någon som skulle passa åt Idi, så hör gärna av dig. Han är inte till salu åt vem som helst. Nästa familj/person ska vara för evigt.

 



Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards