Jag bor i en mycket liten by med bara några hundra invånare. Trots det finns här lågstadieskola, bybutik och bankfilial. Vi får vara nöjda så länge den servicen finns.

De som bor utanför centrumområden vet förstås att om man vill att något ska hända ute i bygden, så måste man göra det själv. Stadens insatser går i huvudsak åt till att hålla service i centrumområdet.

I vår by finns, och har funnits i långa tider, en vi-känsla som jag är stolt över att vara en del av. Byborna ställer upp för sin by och vill att byn ska utvecklas och inte bara somna in. Det är här jag hittar mitt favoritord : ELDSJÄL.

Enligt ordboken betyder eldsjäl en person med brinnande entusiasm för något. I vår by finns flera eldsjälar. Personer som sätter tid och omtanke på att alla Norrnäsbor ska känna sig glada över att vara just Norrnäsbor. Jag hoppas att de som aldrig själv har möjlighet att delta i byns gemensamma strävanden i alla fall erkänner att det finns underbara människor som ställer upp för oss andra.

Samtidigt hoppas jag att dessa eldsjälar förstår att de är uppskattade, fast vi andra allt som oftast glömmer att säga det och tacka för att ni orkar engagera er.

Jag kom att tänka på detta i samband med att vi planerar den årliga nyårsfesten i byns ungdomslokal. Varje år ordnar ungdomsföreningen nyårsfest med tre rätters middag, sketcher av byns ungdomar samt dans till levande musik. Vid midnatt dansar hela salen fågeldansen  

Varje år besöks denna fest av över 100 personer. En uppskattad fest alltså i en liten by. På denna fest umgås gammal och ung över generationer. De yngsta är i lågstadieåldern och de äldsta har varit pensionärer i många år redan.

Denna fest och allt annat som ordnas i byn, skulle inte vara möjlig utan just eldsjälar.

Så TACK alla ni som drar igång diverse projekt och ordnar fester för oss alla. Hoppas ni orkar många år ännu och hoppas att det finns gryende eldsjälar i dagens ungdomar.

Allt som är på gång i byn kan ni läsa om på byns hemsida www.norrnas.fi och så finns föreningen förstås på facebook.

Ni kommer väl ihåg skinkan som jag satte på torkning hösten 2011? Nu är den äntligen färdig.

Ja, jag måste medge att jag tvivlat många gånger på att detta projekt ska lyckas, men tro det eller ej, efter drygt ett års väntan har vi nu provsmakat och förundrat oss att man faktiskt kan äta en gammal skinka som bara förvarats i kylen.

Så här såg skinkan ut då jag tog fram den. Skarp och torr.

Efter att svålen , ytan och benet putsats bort såg den ut så här:

Skivad ser den ut så här:

Av den ursprungliga vikten på 11kg skinka, blev det kvar ca 2,5kg färdigt skivat. Ja, jag kanske tog bort lite väl mycket, men jag ville verkligen vara på den säkra sidan så att vi inte skulle äta något som inte var bra.

Jag fick ensam provsmaka igår, för att se om jag skulle bli sjuk, men skinkan smakade bra och ingen har blivit sjuk :)

Jag vacumpackade skivorna i 150gr förpackningar och tänker nu frysa ner dem eller ge bort dem som julklappar.

Ett litet experiment utsatte jag familjen för: de fick alla varsin tallrik med en bit av min lufttorkade skinka och en bit äkta Parmaskinka från Italien.

De fick inte veta vilken som var vilken. Skinkan med pinnen i är min. Skinkan lindades runt en bit honungsmelon.

De kunde alla konstatera att utseende, konsistens och smak var nästan identiska. Parmaskinkan var aningen saltare, men båda kunde barnen gott leva utan. Ingen höjdare i deras smak alltså   

Nu måste jag alltså hitta på recept som gör att den lufttorkade skinkan kommer till sin rätt så att de lär sig uppskatta denna delikatess.

Jag borde ju förstås också ha någon sakkunnig att smaka på min skinka för att höra någon annans åsikt.

Blir det någon fortsättning då, kanske ni undrar?

Nåja, inte av årets grisar i alla fall. De är ju redan i frysen, men kanske nästa år om vi inte är utleda på lufttorkad skinka efter att ha ätit upp 2,5kg.

Att börja tillverka för försäljning verkar orealistiskt. Kraven som ställs på produktionen är för höga för att jag skulle orka börja bråka för min lilla produktion. Men kanske någon annan vågar försöka, för det är ju egentligen inte så svårt att göra, det bara tar så otroligt lång tid.

Hoppas att jag inspirerat någon att våga torka eget kött. Det går ju också att torka mindre köttbitar, även av nötkött, då blir ju torkningstiden kortare. Information om torkning finns på nätet.

Grymt, sa grisen, om julen.

Ja, lyckliga grisar blir det garanterat nästa år, lufttorkad skinka är mera tveksamt, men ett lärorikt och intressant projekt har detta varit.

För att hoppen mellan inläggen inte ska bli så långa, så fortsätter jag redan idag! Fortfarande ingen kalv, borde kanske sätta igång henne, men då hon ser så färdig ut. Inbillar mig idag igen att hon nog kommer att kalva inom ett dygn.

Ett glädjebudskap kan jag dock komma med: Orvars första renrasiga tjurkalv är född! Äntligen. Han föddes den 3.12, en kall dag. Kalvningen förlöpte utan komplikationer och efter 10 minuter stod han på benen och inom en halv timme stod han och diade sin mamma. Han fick heta Zlatan.

Idag har jag varit på möte till skogsvårdsföreningen och komponerat ett svar på en insändare om vårt vindkraftsprojekt. Ja, jag borde ju skriva flera inlägg om hur vindkraftsprojektet framskrider, men det blir så mycket text så det får bli någon annan gång.

Nu ska jag ta in två kossor som ska semineras idag, den ena med Vingegaard Filius och den andra med Nisse av Gyllebo. Jag har fått textmeddelande om att seminören kommer mellan kl 14.00-16.00 Vi har köpt en grind som man hänger fast vid foderbordet där kon står, för att hon ska stå stilla under semineringen och för att seminören ska klara sig oskadd utan ko-tramp eller -spark. Jag kan kanske fotografera den vid tillfälle så får ni se hur den fungerar.

Ikväll blir det lutfisk, med bacon, ärter, potatis, morotslåda och vitsås. Kanske vi hinner tända det andra adventsljuset ikäll också. Bättre sent än aldrig.

Här några bilder av katternas sysselsättning under kalla dagar:

Jahapp, då har dagarna rusat iväg som vanligt, och min stackars blogg har sovit sin skönhetssömn. Idag har jag kontorsdag och då passar jag på att blogga! Jag borde ju alltså se till att fårregistret är i skick, men då det är så himla trååååkigt.

Husse är på en resan norrut i landet med ett projekt som heter InnoNauta som vi varit med i i år. Till projektet har hört diverse kurser och föreläsningar inom nötproduktion och vallodling. Nu är det alltså avslutning med en resa med besök på flera gårdar med olika inriktningar och middag med provsmakning av biffkött ikväll samt övernattning på en herrgård och flera besök imorgon. Tyvärr kunde vi ju inte åka båda, eftersom djuren ska skötas varje dag och jag ju faktiskt for bort på Stockholm International Horseshow förra helgen. För mer info om den resan kan ni gå in på dotterns blogg www.blackandwhite.bloggplatsen.se.

Jag väntar på sista kon som ska kalva. Hon hade beräknad tid till 4.12, så nu är hon flera dagar över tiden :(

Många nätter redan har vi vakat över denna ko. Samtidigt har semineringarna börjat. Jag tror att vi har 7st seminerade redan, bara ca 15st till.

Vi köpte en ny fångstgrind som vi tänkte använda då vi seminerar kvigorna, men då jag inte ser att de är brunstiga!!!!

Jag står och tittar på dem och de står bara och tittar tillbaka, knaskvigor.

Den lilla kalven med böjda framben tar sig bra. Benen är nästan helt raka nu. Men kossan kom aldrig igång ordentligt med mjölkningen. Jag har då aldrig varit med om något liknande. Jag började med att ge kalven två liter mjölk morgon och kväll, men nu ger jag 2,5l tre gånger per dag och lika hungrig är han varje gång. Det konstiga är att efter att han druckit ur ämbaret så går han och diar sin mamma, och länge håller han på samtidigt som hon står lungt och idisslar!? Någon mjölk måste ju komma eftersom han fortsätter dia och hon lockar på honom då hon vill att han ska komma och dricka, men varför är han hungrig då?

Ja, en sak som är ganska genant i samanhanget, jag borde ju inte berätta hur dum jag är, men efter att jag arbetat med den lilla kalven i 2 veckor!, som jag döpt till Zenla och anmält som kviga i nötkreatursregistret, så upptäcker jag att det inte är en kokalv utan en tjur! Hur kan jag ha missat det? Nåja, ingen fara. Jag ringde till registret och bad dem ändra kön i registret från ko till tjur samt namnet från Zenla till Zeus, men tyvärr har han ju en kvigas öron nummer nu. Vi har alltså olika nummerserier för tjurar och kvigor. Alla kvigor har en nummer på 300 och alla tjurar har på 2000. Därmed är det lättare att hålla skillnad på dem. Det här ställer ju till det då jag sitter i kontoret och planerar vägning, sortering och slakt t.ex.,eftersom jag då brukar utgå från deras öronnummer. En till sak att hålla i huvudet bara.

Pappersarbete, suck. Jag måste också renskriva mina betesdagböcker. Ja, kan ni förstå, vi måste föra dagbok över allt som händer på våra beten. När har vi satt ut hur många djur, hur ofta har vi röjt gräs under stängsel eller gjort reparationsarbeten, hur är betestrycket, när har hurudana djur tagits hem från betet? Det räcker alltså inte med att vi gjort dessa arbeten i praktiken, nej, enligt byråkraterna har vi inte gjort någonting om det inte har dokumenterats. Och det kan jag ju hålla med om att byråkraterna inte vet vad vi gjort om vi inte skriver ner det, men jag tycker ju att det kanske skulle räcka med att vi undertecknar ett papper där vi intygar att vi skött om betesmarken och djuren enligt förordningarna. Det går ju åt en massa byråkrater till att läsa dessa dagböcker också. Ett sånt trams. Men om jag inte skriver, så dras stöden in, då spelar det ingen roll om det praktiska arbetet är gjort eller inte. Omvänt kan man ju säga att man kan lämna det praktiska arbetet ogjort, alltså ha djuren inomhus året runt, bara man antecknat i betesdagboken att man har haft dem på bete, för dagboken är ju intyget på att det hänt;)

Ja, jag klarar nog av det, det är bara min sura inställning som gör jobbet så tråkigt. Så dags att ta en pepparkaka (EN TILL?), bita ihop och skriv ner skiten på papper.

Ja inga bilder idag, kameran är på resa :)

Fast förstås en gammal bild eller två över höstens blöta åkrar kan jag ju sätta in.

Nej, nu måste jag skärpa mig och börja jobba. Kul att du tittade in