Ja klockan är redan så mycket att jag borde gå och mata kossorna, men ett litet inlägg hinner jag väl med :)

Grisarna for till slakt igår. Vi lastade först dem i vår egen lastbil i väntan på slakteriets bil. Det gick väldigt smidigt faktiskt. Bilen har en speciell lastbrygga  för grisar, som man kan fälla upp väggar på så att de inte smiter ut. Grisar är ju väldigt nyfikna djur, så de tänkte nästan inte vänta tills vi hade ställt till färdigt, utan de stod i kö för att få gå på och undersöka denna spännande tingest. Jag gick före upp på bilen med ett ärtämbar, strödde ut lite på golvet, och så kom de alla knallande in. Mycket lungt och fint. Vi tog dem i två grupper. Alltså först tog vi in 6st och stängde in dem fram i bilen och sen släppte vi på resten. Vi hade lagt in stora hopar med halm, så de kunde böka runt där tills slaktbilen kom. De gick faktisk ganska snart och sova i halmen, de var alltså helt lugna och nöjda. Så kom då slaktbilen!

Suck. Jag har domderat med många slaktbilsförare och berättat för dem hur man behandlar djur på denna gård. De har varit rätt så lydiga och lastningen har skett utan problem de senaste åren. Nu kom det en ny chaufför, som tydligen hade fasligt bråttom. Det första jag lade märke till var elpådrivaren han hade i sin bakficka. Tycker jag inte om! Jag sa till att jag sköter lastningen själv, att han får står och ta emot i sin bil bara.

Försiktigt och tyst gick jag bakom grisarna så att de förflyttade sig mot slaktbilen. Grisar vill ju gärna titta lite då det är något nytt. Tydligen kunde han inte vänta mer än 30 sekunder för han hoppade in i vår bil och började vifta och skrika. Elpådrivaren använde han friskt. Första gruppen sprang förskräckta på och jag gick igen lungt och stilla  bakom de resterande grisarna och förde dem framåt i bilen. Grisarna gick lydigt fram där de igen möttes av denna stressade, gormande person. Det var ju bara så onödigt   

Förstå mig rätt, han gjorde ju dem ingen fysisk skada. Grisar tål nog en hel del, men varför bete sig på detta viset när situationen inte krävde det?

Det tog 15min från att bilen kom in på gården tills att den åkte igen. Kvar stor jag med en tom känsla.

För det första för att våra kära sommargrisar for, men också för att jag mår dåligt då någon behandlara mina djur på detta vis.

Jag kan nog också slå till mina djur om de bråkar eller om de gör utfall mot mig. De tål nog regäla smällar. Man ser ju hur hårt de kan behandla varandra utan att det blir någon skada.

Men om ett djur beter sig rätt, fast det tar en stund på sig att fundera då den möter något nytt. Då tycker jag att man kan ge djuret lite tid, lite respekt. Det är ju i alla fall döden vi ställer dem inför.

Tankar från en gnällig kärring.

Denna helg var jag alltså mycket inblandad i en kurs för bönder som använder vallhundar i arbete. Min del gick i det stora hela ut på att ordna med lämplig fårgård att träna på, valla in fåren, ordna med frukost, lunch och eftermiddagskaffe både lördag och söndag till alla kursdeltagare, agera som kassör samt ordna med mat och husrum för kursdragaren som kom uppkörande till Österbotten ända från Ekenäs. Deltagarna kom från en ca 250km radie från Närpes, och en stor del var finskspråkiga. Tränaren är fullständigt tvåspråkig, och jag pratar det jag kan. Ibland går det bättre och ibland går det sämre    

Gården vi fick träna på har ett jättefint, nybyggt fårhus.

De har själva ännu ingen egen arbetande hund, men deras ungtackor är i alla fall ordentligt invallade efter denna helg.

Kursdeltagarna var väldigt nöjda med arrangemangen och de duktiga fåren. Så då får jag vara nöjd också. Det är alltid lite nervöst då man ställer till med kurs för andra, eftersom de betalar och sätter ner mycket tid på att köra hit och vara hela dagen på kurs, så är det ju harmligt om kursen inte motsvarar förväntningarna.

Fastän meterologen hade utlovat regn hela helgen, så fick vi njuta av en underbart vacker helg i strålande solsken. Det är ju så mycket roligare att stå ute på en åker hela dagen om vädret är vackert.

Det här är några unga kursdeltagare på lördagen.

Här tränar Fia´s dräng, kelpien Dixie att lyssna på föraren fast fåren kanske skulle vara mycket mera intressanta.

Dixie är faktiskt importerad ända från Australien och en mycket trevlig vallare.

Fåren är här instängda i en mindre fålla, för att hundföraren inte ska behöva vara rädd att fåren rusar iväg, utan föraren kan hålla sig lugn och helt fokuserad på hunden. Då man börjar på med vallning är det ofta mycket att hålla reda på; var står föraren själv, vart springer fåren och vad tusan sysslar hunden med???? Om fåren står tryggt och stilla så har man själv bättre tid att tänka och ta in det tränaren försöker lära ut.

Vi hade byggt upp en mindre träningsfålla, där det är enklare att träna med ovana hundar, men vi hade också möjlighet att ta ut dem i en stor hagen för att träna andra saker också.

Jag är mycket nöjd med helgen och jag hoppas verkligen att alla andra som varit med på sätt eller annat är det också.

Förstås, då jag for iväg med lunchen på söndag morgon, så började kvigan Veronica kalva. Hon är dotter till vår prisbelönta ko Victoria och seminerad med Olvert av Esered. Det var lite stressande att veta att kursdeltagarnas står och väntar på mat och jag egentligen borde gå ut och övervaka kalvningen. Men kvigors kalvning brukar dra ut lite på tiden, så jag tänkte att jag snabbt kör det 10 kilometrarna iväg med lunchen och sedan snabbt hem igen och tar emot kalven, för säkerhets skull ropade jag åt husse att gå och se efter henne i 15min medan jag är borta. Väl framme så ringer han och berättar att vi fått en liten kalv, allt har gått bra. Pust, tack och lov.

Min egen hund hann jag knappt ta ut på pisspaus denna helg. Jodå, hon var ju med både morgon och kväll, men det kan nog hända att hon funderade över när det nu månne skulle vara hennes tur att valla, alltså massa vallhundar och massa får och hon får bara titta på?????? Stackars Wilma, nästa gång är det hennes tur. Nu får vi hålla tillgodo på de egna baggarna så länge de ännu finns kvar.

Nu måste jag ut och ta hand om djuren igen, husse plogar allt han hinner nu före snön kommer och jag ska ju på möte ikväll igen. Ja, egentligen borde jag gå på två möten ikväll. Västra Närpes lokalavdelning till Österbottens svenska producentförbund har styrelsemöte ikväll, men så sitter jag ju med i arbetsgruppen som förhandlar för markägarna med det stora stygga vindkraftsbolaget också och vi har kallat till möte för alla markägare ikväll, så det måste jag ju nog prioritera denna gång. Det ska bli intressant att se hur markägarna tar emot vindkraftsbolagets skambud.

Jag hade tänkt att skriva en motion till Ösp också, men vi får se om jag hinner. Den är i stora drag klar i hjärnkontoret, men den borde ju komma fram på papper också.

Barnen har ju haft höstlov denna vecka, men de har tackochlov kunnat sysselsätta sig själva. Mat har de ju fått i alla fall eftersom jag varit kock hela helgen, men annars har vi inte hunnit byta många ord.

Jag har nog mera att berätta nu, men det får bli en annan gång.

Nu är både folk och fä på Räfbacken friska igen. Nåja, 100% effektiv kanske jag inte är än, men sjuk kan jag ju inte kalla mig fast kroppen är lite slö än.

Min hjärna har en hel del att planera och bearbeta för tillfället och jag har lite svårt att koncentrera mig och göra det viktigaste först. Allt är så spretigt för tillfället. Kanske genom att skriva ner en del här på bloggen, kan jag hjälpa mig själv att få en bättre översikt.

Praktiska saker: Hushållet! Bordet rinner över av smutsig disk, smutstvätt finns, tvättade kläder finns som ska sorteras, kanske strykas, terassmöblerna ska på vinterförvaring, det behövs dammsugas; ÅKE!!!!, och golvet har inte blivit tvättat de senaste 100 åren känns det som.

Lobo äpplena borde varsamt plockas ner och sättas i kylrummet, kronärtskockorna och majskolvarna skördas efter senaste natts frost. Husse är på maskinmässa idag, så jag ska sköta djuren ensam, borde jag göra det först, så att det säkert blir gjort?

Planeringar: Vallhundskurs nästa helg, vem övernattar, hur många ska ha mat, när träna kursfåren, vad behöver skaffas?

Tjejkväll på lördag i skäribastun, vad behöver göras, kan man överhuvudtaget ta in folk där efter fönster, dörr, takbyte, vad skall städas? 

Våra pågående projekt inom samfälligheten, skriv ut, kör runt och hämta underskrifter på protokoll, posta. Ta itu med försäkringsbolaget angående busshållplatsen som förstörts i olycka.

Föräldramöte på måndag, dikesrensningsmöte på tisdag, vindkraftsmöte på torsdag och därpåföljande måndag, förberedelser inför dessa. Meddela alla som beställt griskött att det är köttleverans 1.11 Ordna med lammslakt, informera mera kunder.......

En eftermiddagstupplur skulle inte vara helt fel.

Jag satte tillbaka fåren till betet idag. Vattnet har återått till normalt, så nu finns det ström i tråden. Solen skiner och gräset är ännu grönt.

Djuren som blev skadade i somras är nu alla helt återställda, tack och lov. Orvar har fått flytta ut i fållan tillsammans med sinkorna, alltså samma kor som han tillbringat sommaren med på bete. Om någon av dem inte är dräktig, så lär han ju visa det, så jag får mönstra ut den. Effektivare och billigare än att ta ut veterinären på dräktighetsundersökningar. Slaktbilen kommer och hämtar ungdjuren och 4 kor vecka 47, köttretur 29.11

Och snyggare än någonsin är han:

Ser ni hur snälla ögon han har, mysgubben min?

Ja, hans första höstkalv har fötts, en liten flicka! Förstås, kan han inte göra pojkar alls månntro?

Mette-Marits sår har läkt ihop, och hon har blivit körd några gånger.

Mina blåbär blir så småningom lite blåare, men inte är de ju skördemogna än.

Vindruvorna däremot borde skördas, men jag vet inte vad jag ska göra av dem, vinet vi gjorde ifjol finns kvar än. Det är inte speciellt gott måste jag medge.

Jaha, vad kom jag till nu då? Disken först?

Djuren sen, och så får vi se hur mycket som är kvar av dagen, ja och så måste jag ju elda också, så att det finns varmvatten.

Vi hörs, tack för att jag fick lätta mitt hjärta lite. Nu måste jag få baken av stolen och börja på. 

Jag fick höra att två vargar setts i grannbyn i fredags, så vi beslöt att ta hem fåren från gamla kobetet på Sjöslätan till en hage närmare hem, så att vi kan hålla bättre koll på dem. Tyvärr finns det inte tillräckligt med bete åt dem här, men vi får väl stödutfodra istället. Hellre det än att plocka ihop slärvorna efter fåren om vargen kommer på besök. Vi har ju rovdjursstängsel runt Sjöslätan, men p.g.a översvämmningarna vi haft de senaste dagarna så ligger de nedersta trådarna under vatten, så ingen ström finns i tråden. Bara för Zeke att klampa in till dukat bord alltså.

Med hundens hjälp är det enkelt att ta hem dem.

Jag kan bli lite högljudd ibland då jag vallar med hunden, då hon vill vara lite för ivrig. Men det är inte så farligt som det låter. Vi brukar vara glada och nöjda båda två efter avslutat arbete. Hon är bara lite onödigt intensiv i sitt arbete. Hon tror liksom inte på mig om jag kommenderar ligg i normalt tonläge, det krävs ett ordentligt LIGG NER.

Hemma igen i trygg förvaring på ridplan.

Vackra bilder över vad som ser ut som insjö Finland har jag fått ta på åkrarna.

Den här har jag så konstnärligt kallat: Sjunger på sista versen.

Gäller både ladan och sångsvanarna

  simma lungt

Ja, jag höll ju på att glömma att berätta att min fina spättade kyckling låg död i lekstugan i går morse! Inget synligt fel någonstans. Och jag som var så ivrig över min fula ankunge   Jag har inte en susning över vad som hänt. BESVIKEN!

Ja, förlåt att jag lät historien om Vickan hänga i luften, men det kom något emellan som det brukar heta. Hela familjen har nämligen insjuknat. Dottern har hostat i över en månads tid med ilande smärta i revbenen som följd och dessutom fick hon spysjuka i helgen. Resten av familjen har gjort bekantskap med en sjukdom som heter höstblåsor. Det börjar med hög feber några dagar och sjuk hals och övergår sedan i brännande blåsor överallt på kroppen. Inget kul alls kan jag intyga. Allt vi gjort de senaste dagarna är sova, dricka Finrexin, ut och sköta djuren, in, ta Burana, sova en stund, upp och ta Finrexin och ut till djuren igen. Tyvärr har de brännande blåsorna gjort det svårt att sova också. Men det är ju en sjukdom som så småningom går över, så det är bara att uthärda. Vi får ju vara tacksamma för att det kom nu och inte förra veckan då vi hade bråttom med att få det sista tröskat.

Nåja tillbaka till Vickan. Senare, samma kväll som jag skrev sist, satte värkarna igång:

Man ser att hon är lite orolig, öronen hänger ner och hon ligger på sidan. Juvret är sprängfyllt.

  Oj, vad skönt då kalvningen äntligen satte igång. Ja, kanske inte så skönt för henne, men för mig att väntan äntligen var över.

Eftersom vi var på plats och kvigan var flera dagar över tiden, gick vi och hjälpte till att dra så fort framfötterna syntes. Hjälpen kanske inte skulle ha behövts, men jag vill gärna hjälpa så fort som möjligt då det handlar om en kviga.

Här fick vi ut en stor tjurkalv. Han vägde 52kg, som ju är onödigt stort för en förstföderska, men det vill bli så då de går över tiden.

Hej på dig Räfbackens Zolvert! Far: Olvert av Esered.

Den unga modern med sin förstfödde. Först var hon nog lite fundersam över vad tusan som låg i halmen, men rätt snart började hon torka honom torr.

Vickan och Zolvert har nu fått gå ut tillsammans med de andra kossorna och senaste natt kom ytterligare en kalv. Den här gången blev det en kokalv efter Nisse av Gyllebo. Ser bra ut.

Ja , jag hann ju nämna i ett tidigare inlägg att årets kalvar kommit tidigare än beräknat och att jag tog in kvigan Vickan som såg ut att börja kalva snart. Det skulle jag ju inte ha sagt. Vickan har förstås inte kalvat än!

Hon har beräknat tid till 28.9, alltså i fredags, och hon fyllde upp juvret redan tidigare. Så jag hade alltså väntat mig en tidig kalvning nu igen. Men icke.

Igår ringde jag efter veterinären för att han skulle känna efter om kalven vänder rätt. Det gjorde den tack och lov. Dessutom hängde det slem ur henne och juvret är som sagt välfyllt, så han sa att hon kalvar nog snart. Men han gav henne i alla fall en hormonspruta som ska sätta igång kalvningen inom 24h. Ja, nu har det gått snart 24h och ännu har ingenting hänt.

Det har varit mycket spring, dygnet runt för denna kviga. Hoppas hon nu får ut en levande kalv. Fader till kalven är en ungtjur från Sverige som började användas till semin förra året. Han heter Olvert av Esered. Jag har köpt 15st semindoser av Olvert, men det här är den första som ska födas nu.

Vickan hör till en av mina bättre släkten. Morfar är Camel av Häggenäs och pappa är Räfbackens Sickan, med avelsvärde +36 för tillfället. Jag vill alltså verkligen inte att detta ska gå fel nu. Ja, jag tror faktiskt att det här är den första av Sickans avkommor som kalvar in. Spännande, spännande. Nytt på flera sätt.

Så här ser det ut i övervakningskameran i kalvningsboxen. Vickan är den som har bakändan mot kameran i mittersta boxen. Tack vare kameran kan jag alltså blogga och övervaka kalvning på samma gång.

Idag flyttade vi in vårens kalvar i box. Tjurarna och kvigorna sorteras i skillda boxar och kvigorna flyttades över med lastbilen till ett annat hus. Jag älskar lastbilen mer och mer. De här kvigorna hade ju flyttats till och från bete i lastbilen också, så det var inte alls några problem med att få dem att gå på bilen. Förr har vi byggt stängsel runt gården och haft kvigorna att springa själv över gården, men det har nog ibland varit lite cirkus. Det är alltid svårt då man ska flytta djur till en plats de inte varit till förut.

Nu skulle jag behöva åka iväg och handla. Det är tomt i kylskåpet som vanligt. Men om kalvningen börjar medan jag är borta då.......  

Lucas är hemma från skolan p.g.a höstblåsor. En sjukdom jag inte har hört talas om förr heller. Det är tydligen ett virus som påminner om vattkoppor.

Så här ser han ut på händer, fötter och ansikte. Blåsorna svider, vilket har inneburit dåligt med sömn och aptit. Det började i lördags med över 39 graders feber och halsont. Det är ingen rolig sjukdom alls. Dessutom är den ju väldigt smittsam, så vi vet ju vad vi har att vänta oss.  

Det enda positiva med denna sjukdom är ju förstås att man vet att den är övergående, även om det är jobbigt medan den pågår.