Som ni kanske märkte på mitt senaste inlägg så försvann halva texten. Man blir ju lite bitter....

Av någon konstig anledning så har vårt trådlösa internet blivit så slött. Internetkabel direkt i väggen har vi endast i sonens rum och i resten av huset har vi trådlöst. Och det har fungerat rätt bra tills nu. Eller egentligen är det bara här på min bärbara dator som det nu krånglar. Är det något inställningsfel eller är det nåt virus eller vad kan det månne vara? Tröttsamt är det i alla fall då ingenting fungerar utan datorn bara står och stampar på stället.

Dagarna har annars varit fulla av omväxlande program. Vi har hunnit vara på 70-års kalas, på studentfest, på smörgåsbredartalko, på julkonsert, till tammerfors en sväng och idag via akuten. Ja och det var meningen att vi skulle på 12-årskalas ikväll men då kom ett olycksfall i vägen. Och det var ju så typiskt då systerdotterns kalas flyttats från söndag till tisdag bara för att vi inte skulle hinna på söndag och så hann vi inte idag heller. Men grattis i alla fall söta Sanne. Hoppas vi träffas över julen istället.

Ja akuten kanske ni undrar. Jo, Krister och jag stod beredda med vågar och grindar och skulle just börja väga 10 ungdjur då de ringer från skolhälsovården och undrar om jag har tid att prata en stund.Nja, inte egentligen sa jag men vad gäller det? Jo Lucas har ramlat på gymnastiken och är nu på väg till akuten! Jaha, ja men klart att jag har tid då!!!!

Vi packar ihop vågar och grindar och släpper ut djuren igen och jag springer in och byter om och kör upp till akuten. Jag luktar ju säkert apa, men det får de så lov att klara av. Nåja jag hittar Lucas med en ispåse på handleden. Han har röntgats och han har en spricka i tillväxtpunkten i handleden och måste kanske till Vasa för operation. De hade sprungit baklänges i gymnastiken och han hade tappat balansen, ramlat bakåt och tagit mot sig med händerna.

Efter konsultation med läkare i Vasa beslutes att han får gips  på handleden och så får han komma på ny röntgen om en vecka så får de besluta då igen om han behöver opereras eller inte.

Han har två julkonserter kvar att spela före julen men dem får han nog glömma nu. En trummis med handleden i gips är ingen bra kombination.

I morgon ska vi på producenternas höstmöte. Men på torsdag tror jag inte att jag har något speciellt inbokat. Vad konstigt. Kanske jag får en normal arbetsdag då?

Ja, vi har ju börjat seminera de höstkalvande korna nu, men då jag aldrig är hemma så är det svårt att parera seminören. Och nu märks det att jag varit borta i november. Normalt skulle jag ha noggranna anteckningar om när korna visat brunst för att lättare kunna övervaka inför kommande semineringar. Men nu är almanackan helt tom så brunstkontrollen tar extra mycket tid. Fast idag fick Orvar komma i tjänst då jag missat att både Ronja och Truls visar brunst. Nåja, ingen fara. Bara jag inte missar mina Skånetjejers brunst!

Nu ska jag hoppa i duschen och tidigt i säng så vi hinner få korna mätta och nöjda innan vi åker på möte.

Ungtjuren 2085 efter Tiset vagn har fått en egen grupp kvigor att leka med.

Vaknar för tidigt efter en mardröm om att jag sett ett Air France plan störta i vattnet utanför Nämpnäs!

Huadå, tror inte jag ska flyga på ett tag. Jo, jag är ju lite flygrädd fast jag flyger kors och tvärs med jämna mellanrum.

Nåja, försöker skaka av mig den obehagliga känslan.

Igår kom slaktbilen. 4 kor, 2 kvigor och 3 tjurar fick åka iväg på en åktur. De står väl just nu och väntar på sin tur i slakteriet........

Jag börjar bli för blödig för det här yrket.

Igår for en av mina favoritkor. Jenny, den första renrasiga simmentalko vi köpte för 12 år sen. Hon har varit så snäll och förståndig och gett oss många fina kalvar, alla utan problem. Men nu börjar hon ha värk i höfterna och problem att bli dräktig, så slakt var enda vägen. Men en gammal trotjänare som henne känns det nog hemskt att skicka till slakt.

Usch och fy och blä. Jag bara önskar att det är över. Så länge jag vet att hon står där och kanske är rädd och inte vet vad som händer, så länge mår även jag dåligt. Då jag vet att hon är död så släpper även min ångest. Att vara död är ju inte farligt. Dö ska vi ju alla. Fast förhoppningsvis inte i ett slakthus, eller i en flygplanskrasch.

Forsätter på ett trevligare tema.

Efter lastningen for jag iväg på vallningsträning. Ett par timmar försenad, men iväg kom jag.

Mina lilla valp är så duktig. En liten film har jag också, lovar ladda upp den inom kort.

Tills vidare bjuder jag på några foton.

Snö och hårda vindar stör ingenting då man har roligt. Ett litet gäng knasiga vallentusiaster hade samlats för att stå på en åker på lillajul och träna hund. I love it!

Samtidigt tog jag hem en ny avelsbagge. Endast till låns, fina gotlandsbaggen Gottfrid. Så tackorna har roligt idag hoppas jag. Ska försöka fånga honom på bild.

Trevlig decembermorgon till er. Nu ska jag äta jullimpa med festleverpastej och saltgurka till frukost. Det bästa med julentiden är ju maten förstås.

Livet på gården stannar ju på inget sätt av fast man åker på semester. Denna gång var det bara jag och 13-åriga sonen som fick åka bort ett tag. Krister och Linn fick stanna hemma med djuren. Och jobba, det fick dom.

Jag skrev ju om Tarja som hann få tvillingar innan jag for. Allt gick ju bra, men på onsdagskvällen förundrade jag mig över att Tarjas juver var så slappt. Efter kalvningen så brukar juvret vara stort och spännt. Tvillingarna verkade också vara lite svaga. Jag hjälpte dem att dricka och de såg nog friska ut, men kanske lite slöa. Tarja såg lite hängig ut.

Eftersom jag på onsdagseftermiddagen slängt ner lite kläder i kappsäcken så var jag redo för uppstigning kl 03.00 på torsdag morgon för att åka till flygplatsen.

En sista kvällspromenad med hundarna bara så skulle allt vara klart. Heh, trodde jag alltså.

För säkerhets skull tog jag tempen på Tarja för att kolla att allt var ok. Det var det inte!

Termometern visade 40grader och juvret var tomt. Panik! Jag har inte tid med det här nu. Alla andra hade gått och lagt sig och jag måste skrida till åtgärder för imorgon bitti sitter jag på planet.

Jag ringde dejourerande veterinär och vi kom fram till att jag skulle ge hela flaskan på 100ml Ethacillin åt henne som jag hade i skåpet som första hjälp. Jag fick ett rep runt huvudet på henne och knöt fast henne vid en stolpe. I varje spruta ryms 25ml, så jag fick sticka henne några gånger.

Kl. 12 kom jag in, skitig och trött. Bra! 3 h tills jag ska ge mig ut på en 24h resa.

Jag skrev en lång minneslapp åt Krister. Ring vet, mera medicin, ge extra mat åt kalvarna.

Tyvärr hann inte Wilhelmiina kalva innan jag for. Wilhelmiina är en av våra största kor. Stor och maffig och med ett dåligt lynne. Eller egentligen så är hon bara rädd för människor, men hon beter ju sig aggressivt för att hon är rädd. Därför ville jag så innerligt att hon skulle kalva medan jag var hemma, för jag känner henne bäst och vet hur hon ska hanteras. Därför förmanade jag avbytarna att de inte skulle hjälpa till vid förlossningen i onödan, det skulle bara göra henne stressad.

Kalvningen gick bra och hon fick en stor kvigkalv. Första dagen var den lite vinglig på benen,men nästa dag sprang den omkring pigg och glad så de antog att hon hade druckit.Tredje dagen var den dock slö. Den hade inte hittat spenarna. Eftersom det gått två dagar och kalven inte fått den viktiga råmjölken så var alla försök med tillskottsmjölk förjäves. Kanske om den fått penicillin så skulle den gått att rädda, men den dog tyvärr. Det gick ju inte att hantera mamman heller för hon var så stressad och aggressiv, inte ens med hanteringsgrinden fick de kalven att börja dricka. Några gånger försökte de med sondmatning men till ingen nytta. Tyvärr är det sånt jag får ta på mig då jag är borta. Det är mitt jobb att sköta kalvningarna och det är inte så enkelt att hoppa in på ett jobb som man vanligen inte gör. Så min resa kostade mig en kalv. Inget säger ju att jag skulle ha fått den att överleva om jag varit hemma, men jag hade i varje fall haft en större chans.

Eftersom vi väntar slaktbilen denna vecka så frågade jag dottern om jag skulle anmäla Wilhelmiina till slakt på samma gång och jag fick ett definitivt ja till svar. Wilhelmiinas besvärliga lynne gjorde att det blir slaktbilen för henne. Dåligt lynne är ingenting att avla på, då får de vara hur stora och fina som helst. Till hennes försvar kan jag dock berätta att vi har en dotter till henne som är hur snäll som helst, så dåligt lynne behöver inte gå i arv även om det ofta gör det. Dels är lynnet ärftligt och dels så lär sig kalven hur mamman beter sig.

Tarja och tvillingarna klarade sig dock fint och även de två kvigorna som kalvade senare klarade sig bra även om de tvingades hjälpa till att dra ut en av kalvarna.

Så mycket extra jobb fick de med tanke på att vi tidigare i år inte behövt varken tilläggsmata eller medicinera någon ko, men far bort från gården så kommer garanterat problemen.

Nu är kalvningarna över för i år och saldot är 42 kalvar på 40 kor. Vi får vara nöjda, även om vi miste 2 kalvar så ligger vi på plus. Min nollvision på kalvdödlighet höll inte riktigt i år, men 2014 då ska jag banne mig inte åka någonstans utan sitta i kalvningsboxen hela tiden och då ska 0 kalvar dö. Så det så!

Vill bara meddela att vi är lyckligt hemma igen. Resan har varit fantastisk. Återkommer med bilder och berättelser då tiden medger.

Disneyhöns :)

Jaha, klockan har passerat tolvslaget och här sitter jag.....

Jag börjar känna mig lite stressad. Flyget går kl. 06.00 på torsdag morgon från Vasa och jag har inte ens sökt fram kappsäckarna ännu. Idag har jag dock tvättat alla kläder som fanns i tvättkorgarna. Nu börjar det vara brist på platser att hänga allt. Ingen idé att hänga ut och torka eftersom det utlovas 20mm regn imorgon.

Idag har jag även varit via banken och handlat hundmat och diverse som bör finnas i lager medan jag är borta.

Klänningen jag beställde var snygg, men för liten :( Så den är redan returnerad.

Istället for jag tillsammans med mamma till Vasa i fredags och handlade en klänning där. Den första klänningen jag satte handen på passade och den blev det. Vi fick ändå dagen i stan att gå till diverse handlande.

Igår var jag på vallningsträning till Kauhajoki. 5 damer och 8 hundar stod hela dagen på en blöt åker och med varierande framgång tränade vi på oinvallade får. Jag hade med Wilma för att hon har mest erfarenhet, men hon var helt stressad och gjorde ingen nytta. Då jag satte henne i bilen kunde jag träna valpen i lugn och ro. Då gick det bättre.

På vägen hem mötte vi en liten terriertyp hund som sprang längs mittlinjen på stora vägen. Bilar körde 80km/h åt båda hållen. Vi stannade och jag försökte locka den till mig, men den var helt skärrad och sprang undan. För att inte ställa till med någon större olycka i den livliga trafiken så måste vi fortsätta. Jag stod ju mitt på vägen utan reflex och viftade som en galning för att trafiken skulle sakta ner, men jag vet inte om det gjorde någon nytta.

 Jag vet inte hur det gick för hunden, men jag misstänker att det slutade dåligt. Usch, vilken obehaglig känsla då man inte kunde göra något. Knasig hund också för den delen som sprang mitt på vägen på en så livligt trafikerad väg.

Ja, det jag egentligen skulle säga idag var att jag nu inte vet om jag kommer att ha möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag. Jag är hemma igen den 25.11, så efter det någon gång ska jag väl publicera något om vår resa. De två dagarna som återstår nu före jag far så kommer att vara stressiga så det här är nog mitt sista inlägg på ett bra tag.

Imorgon ska vi rengöra åt kossorna och väga en grupp avvanda kalvar. Jag hoppas även hinna packa litet imorgon. Ja så har jag ju min lektion imorgon kväll. Inte har jag övat något denna vecka heller. Ännu ett misslyckat projekt. Alltså jag vill kunna spela ukulele, men jag hinner ju inte. När ska jag lära mig att inte dra på mig mera projekt?

Alltså är det någon annan som upplever att tiden inte vill räcka till för allt man vill och måste göra?

Jag känner mig så tudelad på många plan. Alltså om jag fick göra som jag ville så skulle jag bara var hemma och jobba med mina djur och så skulle jag åka ut ibland och träna mina hundar och hästar. Allt annat skulle jag helst vilja stryka.

Har man en gång ställt upp i en förening eller organisation av något slag så är det så svårt att ta sig ur. Visst jag förstår att man måste ställa upp i det ena och det andra för att samhället ska fungera. Om ingen gör något så händer ju inget, så enkelt är det. Men nu känner jag att jag gärna skulle rå om mitt eget en stund. Ta en timeout. Får man tycka så? Eller är jag egoistisk, oengagerad och lat?

Trött är jag nu i alla fall. Borde kanske luta mig mot kudden en stund. Snart är det jobb igen. Och ja! jag hoppas verkligen att Tarja och Wilhelmiina hinner få sina kalvar nu de här två dagarna innan jag far. För jag ska ju hinna flytta några ungdjur ännu efter att de har kalvat och så ska kalvarna märkas och vägas. Så hepp-hepp flickor, tryck ut dem nu för jag hinner inte vänta längre.

Gonatt, vi ses om några veckor.

Blev visst ett roligt syftningsfel i mitt senaste inlägg. Det var ju förstås rosen som blev räddad ur rabatten   

Hej, du där ute!

Jag skriver mina historier om vad jag gör på dagarna och jag har ingen aning om vem du är som läser det här.

Det är helt ok, men jag uppskattar alltid feedback i form av kommentarer eller så kan man klicka på det lilla hjärtat under texten om jag skrivit något som just du gillar att läsa om.

Gillar man, så är man helt anonym, och om man kommenterar så får man också skriva under alias. Ingen behöver få veta vem du är, inte ens jag.

Kommentarer går till på det viset att de kommer till min inbox, och publiceras inte på bloggen före jag läst och godkännt den. Man kan också kommentera och skriva att man inte vill att kommentaren ska synas på bloggen. Då är det bara jag som läser den. Ros, ris och frågor. Allt är lika välkommet.

Hoppas att få höra av er.

En ros till dig kära läsare som jag räddade ur rabatten innan frosten. Ha en bra höstdag.

Kram. Cindi.

Äntligen har min andra skånekviga fått en kalv med Orvar. Hirschts pappa är WKF Romeo.

Första året seminerades hon med Prostock Hickory, gick 9 dagar över tiden. Fick en för stor tjurkalv som hann dö innan vi fick ut den. Förra juni seminerades hon igen, blev dräktig, men fick troligen missfall i ett tidigt skede. I december så seminerades hon igen, blev inte dräktig utan fick gå ut i gruppen med Orvar. Och Orvar gjorde sitt jobb, så nu föddes en flicka i söndags som vägde 48kg. Mor och dotter mår bra och jag kan andas ut. Om det inte skulle ha lyckats denna gång så hade framtiden inte sett så ljus ut för Hirscht.

Detta är Hirscht på betet i sommar.

Nu får jag planera hennes nästa seminering i december. Jag har beställt 10 nya doser av en tjur som heter Strabinos. Han kan också användas till kvigor. Jag funderar lite på om jag ska använda honom till Hirscht. Avkommor efter Hirscht kan jag ju använda själv, så jag behöver använda en semintjur av en släkt som jag inte använt förr. Jag har dock ännu kvar 2 doser av Steinadler som har det fantastiska avelsvärdet +49. Skulle det vara smartare att använda honom som jag vet är bra? Strabinos har inget avelsvärde ännu i Finland eftersom han är så ny att han inte har 10 vägda avkommor som krävs.

Hmmmhmmm.... Det är sådana beslut jag måste ta och hoppas att jag gör rätt beslut.

Steinadler borde jag kanske använda till mina egna kor som har högst avelsvärde, t.ex Victoria som har +31 eller Xenia som har ett förväntat värde på +25. Om jag får en avkomma av Steinadler och Victoria så får kalven ett förväntat värde på +40, med möjlighet att bli ännu bättre om den växer bra. Mumma, det skulle nog vara läckert det. Men nu är Victoria redan dräktig med Orvar och den kombinationen ger en kalv med väntevärde +23. Inte dåligt det heller, men nog skulle +40 kännas bra. Månne inte jag måste spara Steinadler till Victoria nästa sommar?

För övrigt fick vi 2 kalvar till också under helgen. Stina fick en tjur i lördags och Truls fick en kviga på söndag kväll. Allt gick bra och Orvar är far till alla. Jag har ännu instängd en kviga som hade beräknad kalvning igår, men ännu har ingenting hänt. Hon är dräktig med Semintjuren Nisse av Gyllebo, den sista seminavkomman detta år. Resten som kommer är alla Orvars.

På söndag kväll hade vi tänkt åka på musik-och komikkväll i byns ungdomslokal, men Truls kalvning råkade sammanfalla med det, så då var ju valet enkelt. Vi fick vår underhållning i kalvningsboxen istället.

På söndagen for vi undantagsvis ut på lunch. Det var växthusrestaurangen Lind´s kök som firade sin 8-årsdag med buffét och kaffe och tårta.

Då vi kom dit så var väntetiden in ca 1h! Vi svängde i dörren och istället for vi till Teuva och tittade på en harv. Det är typiskt en bonde. Om det finns möjlighet att titta på maskiner då man en gång är utanför gården så tar man ju förstås chansen    Tack och lov var det bara en skrothög, så vi fick vända tillbaka utan harv.

Denna gång var kön kortare till lunchen och vi kom in efter ca 10 minuter.

Och vilken lunch!!!! Det var så snyggt och så gott. Vi behövde nog inte äta mer den dagen. Om ni har vägarna förbi Närpes så kan jag vekligen rekommendera stället.

Nu ska jag grava några sikfiléer som vi fått. Hoppas jag lyckas få dem goda och passligt salta. För övrigt så ska jag på eftermiddagen med Lucas på allergiutvärdering, skjutsa honom till Yttermark, hem och sköta en ko eller två, laga mat, tillbaka till Yttermark på min lektion och så hem igen, äta och sköta allt det jag inte hann med förra varvet jag var hem.

Kanske dags att börja på?