Jahapp, då har dagarna rusat iväg som vanligt, och min stackars blogg har sovit sin skönhetssömn. Idag har jag kontorsdag och då passar jag på att blogga! Jag borde ju alltså se till att fårregistret är i skick, men då det är så himla trååååkigt.

Husse är på en resan norrut i landet med ett projekt som heter InnoNauta som vi varit med i i år. Till projektet har hört diverse kurser och föreläsningar inom nötproduktion och vallodling. Nu är det alltså avslutning med en resa med besök på flera gårdar med olika inriktningar och middag med provsmakning av biffkött ikväll samt övernattning på en herrgård och flera besök imorgon. Tyvärr kunde vi ju inte åka båda, eftersom djuren ska skötas varje dag och jag ju faktiskt for bort på Stockholm International Horseshow förra helgen. För mer info om den resan kan ni gå in på dotterns blogg www.blackandwhite.bloggplatsen.se.

Jag väntar på sista kon som ska kalva. Hon hade beräknad tid till 4.12, så nu är hon flera dagar över tiden :(

Många nätter redan har vi vakat över denna ko. Samtidigt har semineringarna börjat. Jag tror att vi har 7st seminerade redan, bara ca 15st till.

Vi köpte en ny fångstgrind som vi tänkte använda då vi seminerar kvigorna, men då jag inte ser att de är brunstiga!!!!

Jag står och tittar på dem och de står bara och tittar tillbaka, knaskvigor.

Den lilla kalven med böjda framben tar sig bra. Benen är nästan helt raka nu. Men kossan kom aldrig igång ordentligt med mjölkningen. Jag har då aldrig varit med om något liknande. Jag började med att ge kalven två liter mjölk morgon och kväll, men nu ger jag 2,5l tre gånger per dag och lika hungrig är han varje gång. Det konstiga är att efter att han druckit ur ämbaret så går han och diar sin mamma, och länge håller han på samtidigt som hon står lungt och idisslar!? Någon mjölk måste ju komma eftersom han fortsätter dia och hon lockar på honom då hon vill att han ska komma och dricka, men varför är han hungrig då?

Ja, en sak som är ganska genant i samanhanget, jag borde ju inte berätta hur dum jag är, men efter att jag arbetat med den lilla kalven i 2 veckor!, som jag döpt till Zenla och anmält som kviga i nötkreatursregistret, så upptäcker jag att det inte är en kokalv utan en tjur! Hur kan jag ha missat det? Nåja, ingen fara. Jag ringde till registret och bad dem ändra kön i registret från ko till tjur samt namnet från Zenla till Zeus, men tyvärr har han ju en kvigas öron nummer nu. Vi har alltså olika nummerserier för tjurar och kvigor. Alla kvigor har en nummer på 300 och alla tjurar har på 2000. Därmed är det lättare att hålla skillnad på dem. Det här ställer ju till det då jag sitter i kontoret och planerar vägning, sortering och slakt t.ex.,eftersom jag då brukar utgå från deras öronnummer. En till sak att hålla i huvudet bara.

Pappersarbete, suck. Jag måste också renskriva mina betesdagböcker. Ja, kan ni förstå, vi måste föra dagbok över allt som händer på våra beten. När har vi satt ut hur många djur, hur ofta har vi röjt gräs under stängsel eller gjort reparationsarbeten, hur är betestrycket, när har hurudana djur tagits hem från betet? Det räcker alltså inte med att vi gjort dessa arbeten i praktiken, nej, enligt byråkraterna har vi inte gjort någonting om det inte har dokumenterats. Och det kan jag ju hålla med om att byråkraterna inte vet vad vi gjort om vi inte skriver ner det, men jag tycker ju att det kanske skulle räcka med att vi undertecknar ett papper där vi intygar att vi skött om betesmarken och djuren enligt förordningarna. Det går ju åt en massa byråkrater till att läsa dessa dagböcker också. Ett sånt trams. Men om jag inte skriver, så dras stöden in, då spelar det ingen roll om det praktiska arbetet är gjort eller inte. Omvänt kan man ju säga att man kan lämna det praktiska arbetet ogjort, alltså ha djuren inomhus året runt, bara man antecknat i betesdagboken att man har haft dem på bete, för dagboken är ju intyget på att det hänt;)

Ja, jag klarar nog av det, det är bara min sura inställning som gör jobbet så tråkigt. Så dags att ta en pepparkaka (EN TILL?), bita ihop och skriv ner skiten på papper.

Ja inga bilder idag, kameran är på resa :)

Fast förstås en gammal bild eller två över höstens blöta åkrar kan jag ju sätta in.

Nej, nu måste jag skärpa mig och börja jobba. Kul att du tittade in   

Vill bara önska dig en bra dag med dessa bilder från i sommar:

Det blev att ta hatten till hjälp då inte burkarna räckte till.

Knastret från den öppna spisen på skären   

Skönt sommarregn.

Min utsikt från diskhon :)

Sköna sommarkvällar i Ledörsundet.

Och alla dessa blommor.

Villaavslutning.

Puss på dig frassin.

Hoppas jag kunde pigga upp din dag en aning.

Snart är det sommar igen, jag lovar.

Ja, min ton på bloggen har väl kanske gått lite i moll på sistone. Detta är dock en normal spegling av mitt humör denna årstid. Jag tycker alltid att livet är som tyngst under den mörkaste tiden. Denna depression brukar kulminera under julhelgen. Det värsta jag vet är den påtvingade glädje man "måste" uppleva under julen. Åhhh, allt är så fint med ljus och glitter och julklappar   

Själv skulle jag helst göra som Pippi Långstrump och sova med fötterna på huvudkudden och huvudet långt under täcket. Fira ni andra bara, men låt mig deppa ifred. Jag blir inte gladare heller av att folk försöker muntra upp mig, snarare tvärtom.

Jag tinar nog upp igen, om inte förr, så i alla fall då flyttfåglarna återvänder.

Så här gick det förrästen med vindruvorna. Ingen hann ta vara på dem innan frosten kom. Nåja fjolårets vin finns ju ännu kvar. Hög promillehalt måste det innehålla i alla fall, märkte jag igår kväll då jag beslöt att tvinga i mig ett glas. Smakade inte så dumt faktiskt. Påminner kanske en aning om sherry.

Oj, nu är bastun varm och jag måste ännu hinna ut ett varv med hunden i regnet före.

Längtar efter soooool.........

Idag tog vi oss friheten att ta en sovmorgon. Inga kalvningar är på gång och semineringarna börjar först i december. Eftersom alla har mat fritt tillgängligt så gör det inte så mycket fast vi kommer en dag först kl. 10.00. 

Då semineringarna börjar, om två veckor, så måste jag se till djuren många gånger om dygnet. Då får man ingen sovmorgon minsann. Anmälningen till seminören ska vara gjord senast kl 8.00. 

Om djuren ligger eller äter så kan man fort missa en brunst. Om man missar brunsten så är det 3 veckor till nästa chans att få djuret dräktigt.

Vi kommer nu att seminera alla kor som visar brunst inom december månad. Efter nyår får Orvar gå ut och betäcka de som inte blivit dräktiga.

Idag borde jag göra upp en seminplan. Det går alltså ut på att jag läser info om de semintjurar jag har i lager och ser på deras för- och nackdelar och försöker para ihop med de som bäst passar ihop med mina kor. Om man t.ex har en ko som brukar ge stora kalvar, så söker jag efter en semintjur som ger små kalvar. Givetvis måste man också hålla koll på att de inte har någon gemensam släkt, så att det blir inavel.

Jag har fått några presentkort från Faba på gratis användning av valfri semintjur. Jag beställde således en ny tjur för några månader sedan som jag tänkte betala med dessa presentkort. Men den tjuren har inte kommit fram till seminören ännu. Suck. Det är så harmligt då sådant inte löper. Då går tid åt att ringa runt och söka. Och hinner den alls komma fram till december då jag behöver den? Jag får för säkerhets skull sätta in en reservtjur i seminplanen ifall Vingegård Filius inte hinner fram.

Imorgon har Faba( www.faba.fi) årets sista resultatkörning. Det innebär alltså att alla årets vikter körs i datorn och jämförs med alla gårdar i hela Finland som har samma ras.  Detta resultat används för tävlingen om de bästa djuren i landet.

Jag är lite orolig för årets körning. Delvis för att vi kanske hamnar i en annan grupp i år. Förra året tävlade vi i gruppen stora besättningar, men i år kommer vi att slakta bort flera kor samtidigt som vi haft rekordmånga kvigor som kalvat in i höst. Dessa ungkor får inget avelsvärde förrän deras kalvar vägts vid 200 dagar och räknas därför inte med i totala djurantalet i jämförelsen. I gruppen små gårdar finns en besättning som har mycket högre avelsvärde än alla andra. Så om vi hamnar i den gruppen så har vi ingen chans på titeln bäst i landet. 

Om vi ändå stannar i gruppen stora besättningar så har vi lite större chans. Vårt medeltal torde ha förbättrats en aning från förra året, men  det kan det ju ha gjort på de konkurrerande gårdarna också. Spännande alltså.

Varför är det så viktigt att bli bäst i landet då?

Givetvis har det sina fördelar att synas med bra avelsvärden då man konkurrerar om att få sälja avelsdjur. Som jag sagt tidigare så är ju avelstjuren en dikobesättnings viktigaste djur. Då dikogårdarna då ser att det finns avelstjurar till salu från Finlands bästa besättning så är det ju klart att det kan ha inverkan på valet av gård. Det finns mer avelstjurar till salu än vad som behövs, så konkurrensen är hård.

T.ex har jag nu anmält två tjurar med mycket högt avelsvärde till slakt, den ena har +16 till avelsvärde och den andra +22. Harmligt som sjutton.

I år däremot så har vi ju fått så otroligt lite tjurar. Det betyder ju att vi har lite avelstjurar att sälja nästa sommar. Dessutom kommer ju inte alla som fötts att uppfylla alla kriterier en bra avelstjur ska ha, så vi får se hur det går då. Kommer vi att ha fler köpare nästa år än vi har tjurar?

Kalven med de dåliga frambenen har fått stödskenor och två doser e-vitamin och selen.

Det vill säga isoleringsmaterial från en vattenledning, en träbit och jesustejp runt om :)

Första försöket misslyckades. Det ena stödet var borttrampat nästa morgon och det andra hade hamnat snett, men nu har vi förnyat det och nu verkar det hållas bättre. Hungrig är hon i allafall och det är ju ett gott tecken, men vi får se om hon någonsin blir "till folk".

På bilden står hon ju ändå någorlunda, men hon kan också stå med sista leden pekande 90grader bakåt.

Usch vilket gråväder det är ute idag. Ingen lust att göra något faktiskt.

Slaktbilen borde komma denna vecka och köttreturen nästa vecka. Slakteriet har passat på att höja slaktkostnaden för dem som säljer köttet vidare med 50cent/kg. Visst förstår jag att de måste få betalt för sina kostnader, men igen är det ju så att vi måste höja priset till konsumenten, men det är inte bonden som får ta del av denna höjning. Vi täcks ju inte sätta på mer än 50cent/kg i höjning, men vi kan ju inte själva betala den extra kostnaden heller.

Det här med att sälja närproducerat kött är knepigt. Det finns inga små slakterier i närheten där vi bor, utan vi är tvungna att utnyttja de stora slakteriernas tjänster. Och eftersom vi är en så pass liten gård, så får vi bara vara tacksamma så länge de ids köra så här långt för att hämta våra slaktdjur. Jag misstänker att det snart kommer en dag då de säger att de bara hämtar djur om slaktbilden blir full. Den dagen får vi stänga.

Det går ju mot bara större och större besättningar. Jag läste just i tidningen åkerbirka om en bonde som hade 600 slakttjurar på sin gård. Han menade att man antingen skulle ha "tillräckligt" många djur, eller inga alls.

Från oss kommer ca 30 slaktdjur i året, så ni förstår ju att vi är en utrotningshotad art.

Vi har ingen möjlighet att bli större på den plats vi befinner oss. Grannar på båda sidorna om produktionsbyggnaderna, bostadshuset på den tredje sidan och ett stup på den fjärde. Vi har varit bönder i över 20år och hoppas att vi klarar oss med den produktion vi har tills vår tid är slut.

Ett liv är ju nog så otroligt kort i alla fall.

Jag tittar på de gamla byggnaderna som finns på vår gård, den äldsta från 1752. Hur såg det månne ut då? Det skulle vara roligt att ha en tidsmaskin och åka tillbaka för att se hur vardagen såg ut på gården då.

Tyvärr har jag ingen större framtidstro för framtida bönder på vår gård. Inte för att det inte finns intresse i nästa generation, men för att förutsättningarna för att vara djurbonde är så väldigt svåra. I vår by finns massor med små skiften, ibland t.o.m med öppna diken. Steniga små åkrar som är utplacerade på ett stort område. De insatser som skulle behövas för att skapa en framtid för nästa generation bönder finns inte här. Viljan blan markägarna finns troligen inte heller.

De priser som nu betals för åkermark i vår kommun är huvudlösa. Tror att många bönder glömt lågstadiets matematik så de köper åkermark. Det kan inte gå att få lönsamhet i jordbruket om man betalar dessa överpriser, det går inte!

Och varför skulle man behöva stanna, där man växt upp? Javisst, gården har drivits av samma släkt i flera hundra år, det ger en starka rötter och ett ansvar att driva gården vidare. Men det kan väl inte vara värt att plåga en människa med ett helt liv av motgångar, bara för att inte bryta kedjan. Missförstå mig inte, jag har inga större plågor, men finns det någon framtid här?

Jag älskar den plats jag växt upp på, men ibland skulle jag ha lust att sätta hela fanskapet på tidningen och flytta till en annan plats. Börja om, med kunskapen jag fått med mig från denna plats och förhoppningsvis inte göra om samma misstag en gång till. Men är gräset månne grönare på andra sidan?

Mina känslor är minst sagt tudelade, ska jag puffa mina ungar ur boet och uppmana dem att söka sig ett liv någon annanstans eller ska jag jobba hårt för att försöka ge dem förutsättningar att kunna fortsätta här om de vill?

Den som arbetar för att förändra något möter ofrånkomligen på motstånd. Vet inte om jag orkar ta den kampen.

Vet inte heller om jag behöver ta den kampen. Vi klarar som sagt oss nog, så vem behöver fundera över framtiden?

Det blir som det blir, när det är som det är, eller?

Humöret är lite bättre idag. Jag blir alltid lite nedstämd då det är slakt på gång, men då det är över så känns det bra igen. Nu ser jag fram emot smaskigt lammkött. Grisköttet hade betydligt mindre fett på sig i år. Kropparna var 50kg! lättare i medeltal än förra året. En liten besvikelse måste jag säga. Kanske berodde det på att vi fick en annan ras i år, kanske inverkade även det kalla vädret i sommar, kanske var de lite yngre detta år. Nästa år ska vi i alla fall vara tidigare ute med kultingköpet och även försöka få tag på korsningsgrisar. Jag har inte hört så många kommentarer av folk som köpt griskött av oss än, men av de som sagt något har vissa varit nöjda medan andra saknat det fina fläsket. Jag saknar nog också fläsket. Vill absolut inte behöva vara tvungen att sätta smör i pannan då man steker fläsk.

Veterinären var just på besök. Vi har två kor som gått över tiden. Kalvarna låg rätt, och så fick kossorna en liten injektion. Förhoppningsvis får jag snart gå och ta emot lite kalvar. Vi diskuterade lite utfodring och vi kom fram till att vi alltid ska ha en låda med slickstensmineraler åt digivande kor, så att de säkert får alla mineraler som behövs för att få en fin och välväxande kalv. Annars får de bara mineraler på foderbordet i samband med kraftfodergivan, men vi är ju inte 100% säkra att all får i sig tillräckligt av mineralerna. Förhoppningsvis löser det sig med en minerallåda.

På matrasten fick jag också snabbt rafsa ihop en insändare till den lokala tidningen och svara på en fråga som kommit om etableringen av vindkraftverk i vår kommun. Jag skrev den på ca 15min, utan att tänka desto mera, men den ska kontrollläsas av de andra i arbetsgruppen och sedan snabbt in till redaktionen så att den hinner med morgondagens tidning. Ibland är det mycket som ska gå i kors i hjärnan; kalvningar, utfodringar och vindkraftverk allting hullerombuller.

En glädjenyhet är dock att jag igår bokade båt, hotell och biljetter till Stockholm Horse Show i slutet av månaden. Jag har velat åka många gånger, men alltid har det varit något som satt käppar i hjulen. Men i år ska det verkligen ske. Jag får fara med min kära dotter. Vi ska ha så kul   

Vi fick en påse abborrar igår som jag nu ska filéa. Skynda, skynda innan kalvarna kommer.

Är anmälda till en kurs i Jakobstad imorgon, men det tyder nog på att jag måste stanna hemma med kossorna, på onsdagkväll är det byaplanering i lokalen, på torsdag är det lammstyckning på dagen och möte med stadens representanter på kvällen, fredagen är tom i kalendern hittills, men på lördag kommer hästskoaren och sätter på vinterskorna.

Tackorna fick gå ut på bete en sväng idag, men jag hämtar nog hem dem till kvällen. Passlig motion både åt dem och hunden :)

Trevlig fortsättning på måndagen, kära läsare!

De senaste veckorna har djurantalet på backen minskat med drygt 20st. Det är höst och slakttider. En vemodig avslutning på denna sommar. 12 grisar slaktades förra veckan, 1 tupp fick gå och igår var det dags för 11 lamm.

Ännu kvarstår 8 tjurar, 4 kvigor och 4 kor som är anmälda till slakteriet till vecka 47.

För oss är detta förstås en del av vardagen. Vi är köttproducenter, för att få kött måste ett djur dö. Så enkelt är det. Man kanske inte tänker på det när man som konsument plockar runt bland köttpaketen i butiken, men för oss är det väldigt konkret. Vi ska döda våra djur.

Jag har väldigt blandade känslor inför detta. Dels är jag mycket glad över att själv veta att köttet som vi äter kommer från djur som har haft det bra under sin relativt kort livstid.

Men vad är då ett gott liv för ett djur?

Då jag studerade till agrolog, så specialiserade jag mig på djurens naturliga beteenden. D.v.s jag har läst om djurens instinkter och hur de beter sig om de får leva i frihet. Dennna kunskap har jag som grund i mitt "tänk" då det kommer till djurhantering. Det här är känsliga saker förstås att diskutera eftersom alla har sin egen åsikt om vad som är rätt och fel. Som köttproducent måste man ju förstås komma till någon slags lösning som fungerar både för djur och för djurskötare. Oj, nu finns risk att detta blir en roman. Jag ska försöka hålla mig kort.

Det finns så många experter där ute som utgår kanske från Disneyfilmer eller på sin egen övertygelse att djur tänker precis som människor. Tyvärr är dessa människor nästan lika farliga som de männsikor som inte alls bryr sig om på vilket sätt djur hanteras. 

Produktionsdjur kommer alltid att finnas. Därför tycker jag att det är så synd att så mycket energi ska gå åt att diskutera med folk och organisationer som vill förbjuda alla slags djurnäringar. Varför inte diskutera på vilket sätt djuren ska hanteras i stället? Det finns alltid plats för förbättringar, inom alla näringar, men det är ju kanske lite synd att de flesta "experterna" finns i huvudstadsområdet.

Men förstås om vi gör all produktion omöjlig i Finland, så får vi ju importera från andra länder och hoppas på att deras djurhållning är bättre än den vi kört i botten i Finland. För det är ju kanske lite svårare att påverka hur produktionen går till utomlands. Man kan ju också tänka som så att det man inte vet något om, så lider man inte av. En enkel och smärtfri lösning på problemet alltså.

Vi kan köpa våra köttpaket i butiken som vanligt och inte tänka på hur djuren haft det, för det är ju inget vi kan göra något åt heller, eller. Du är konsument, du avgör.

Med hopp om att du väljer svanenmärkta produkter i köttdisken. Alltid. Det har betydelse för mig, för dig och inte minst för djuren. 

Svanenmärket är en garanti att köttet i produkten är 100% inhemskt.

En liten allhelgona hälsning från oss på Räfbacken till er alla.

Den senaste tiden kan betäcknas som smått kaotisk. Det är så mycket olika saker på gång samtidigt. Idag har jag däremot lovat mig själv att försöka ta det lite lungt mellan djurskötarturerna. Dock ligger ju en massa kontorsjobb och väntar på mig, så lite sånt kan man väl kanske sköta samtidigt som man vilar   

Och ja, vår fina tupp Arthur blev nackad för någon dag sedan. Han har ju dragits med benproblem nästan hela sommaren och nu blev han så dålig att det inte fanns någon återvändo. Jag ringde till far min som kom och gjorde processen kort, men jag blev tvungen att agera ihållare. Inte min favoritsysselsättning, men då djur mår dåligt så är man så illa tvungen.

En ersättare till Arthur har jag sökt länge, och så ordnade det sig så fint, att en av de tuppar som jag sålde tidigare kom tillbaka hem eftersom han var inblandad i så mycket slagsmål där. Så nu är vår nygamla Udo högste chef i hönshuset.

Lite dåligt med stjärtfjädrar har han, men han blir nog snygg igen till nästa sommar. Speciellt fina tycker jag hans svart-gula nackfjädrar är som bildar en fin krans runt nacken. 

Ja klockan är redan så mycket att jag borde gå och mata kossorna, men ett litet inlägg hinner jag väl med :)

Grisarna for till slakt igår. Vi lastade först dem i vår egen lastbil i väntan på slakteriets bil. Det gick väldigt smidigt faktiskt. Bilen har en speciell lastbrygga  för grisar, som man kan fälla upp väggar på så att de inte smiter ut. Grisar är ju väldigt nyfikna djur, så de tänkte nästan inte vänta tills vi hade ställt till färdigt, utan de stod i kö för att få gå på och undersöka denna spännande tingest. Jag gick före upp på bilen med ett ärtämbar, strödde ut lite på golvet, och så kom de alla knallande in. Mycket lungt och fint. Vi tog dem i två grupper. Alltså först tog vi in 6st och stängde in dem fram i bilen och sen släppte vi på resten. Vi hade lagt in stora hopar med halm, så de kunde böka runt där tills slaktbilen kom. De gick faktisk ganska snart och sova i halmen, de var alltså helt lugna och nöjda. Så kom då slaktbilen!

Suck. Jag har domderat med många slaktbilsförare och berättat för dem hur man behandlar djur på denna gård. De har varit rätt så lydiga och lastningen har skett utan problem de senaste åren. Nu kom det en ny chaufför, som tydligen hade fasligt bråttom. Det första jag lade märke till var elpådrivaren han hade i sin bakficka. Tycker jag inte om! Jag sa till att jag sköter lastningen själv, att han får står och ta emot i sin bil bara.

Försiktigt och tyst gick jag bakom grisarna så att de förflyttade sig mot slaktbilen. Grisar vill ju gärna titta lite då det är något nytt. Tydligen kunde han inte vänta mer än 30 sekunder för han hoppade in i vår bil och började vifta och skrika. Elpådrivaren använde han friskt. Första gruppen sprang förskräckta på och jag gick igen lungt och stilla  bakom de resterande grisarna och förde dem framåt i bilen. Grisarna gick lydigt fram där de igen möttes av denna stressade, gormande person. Det var ju bara så onödigt   

Förstå mig rätt, han gjorde ju dem ingen fysisk skada. Grisar tål nog en hel del, men varför bete sig på detta viset när situationen inte krävde det?

Det tog 15min från att bilen kom in på gården tills att den åkte igen. Kvar stor jag med en tom känsla.

För det första för att våra kära sommargrisar for, men också för att jag mår dåligt då någon behandlara mina djur på detta vis.

Jag kan nog också slå till mina djur om de bråkar eller om de gör utfall mot mig. De tål nog regäla smällar. Man ser ju hur hårt de kan behandla varandra utan att det blir någon skada.

Men om ett djur beter sig rätt, fast det tar en stund på sig att fundera då den möter något nytt. Då tycker jag att man kan ge djuret lite tid, lite respekt. Det är ju i alla fall döden vi ställer dem inför.

Tankar från en gnällig kärring.