Solen! Fredagen den 13 bjöd på underbart höstväder. Löven lyser i starka färger och höstsolen förstärker färgerna så man blir alldeles hänförd.

Jag har fått ändra mina vallningsträningar från kväll till förmiddagar av den enkla orsaken att det inte finns några kvällar längre. Det är mörkt. Om man skickar hunden för att hämta fåren så försvinner hon. Hallå? Var är hunden?

Inte särskilt effektiv träning kan tyckas. Istället har jag haft det så bra ställt denna vecka att Liam har fått gå och mocka stallet med storasyster på förmiddagen medan jag går och tränar. Alla är glada och nöjda.

Denna dag var ju vädret dessutom så härligt så det kändes riktigt skönt att leva.

Man borde ju faktiskt fokusera mera på sånt som gör en glad. Glöm kärnvapen, könsstymning och pedofiler. Inte blir det ju bättre av att jag går omkring och mår dåligt av sånt om jag ändå inte tänker göra något åt det. Tror jag ska kasta ut tv`n.

I fortsättningen ska jag försöka njuta mera av att vara den priviligerade vita kvinnan med tak över huvudet och mat på bordet. Tre friska ungar och gud vet allt som jag kan räkna upp som en stor del av världens befolkning bara kan drömma om. Nä nu får jag ju dåligt samvete igen......

Nej, tillbaka till den vackra höstdagen, då jag fick göra det jag njuter mest av. Ensamtid, med min hund på jorden bästa plats; Sjöslätt. Och mina fina dorpers   

Kan bara kompletteras med lite härlig musik.

Denna vecka har varit omväxlande. Förra fredagen var nästan för spännande.

Efter arbetsdagen beställde jag att bastun skulle vara varm till åtta-tiden.

Så medan jag gick och skötte får/hästar/hund så gick Liam och Krister och satte eld i bastuugnen.

Jag kom in straxt före åtta och hörde dem pyssla på i musikrummet. Själv hämtade jag handduk och smög mig ner vid datorn i kontoret i väntan på att få gå i bastun.

Plötslig ser jag Krister rusa ut och ropa: Släng ut hundarna, det brinner!

Rök väller ut från bastun, jag nappar tag i Liam, slänger ut Yezz och går upp på övre våningen.

Krister får tag på en brandsläckare och tar sig tillbaka in i bastun.

Han får branden snabbt släckt, men rök har vällt ut i hela källaren och sprider sig nu till oss där uppe.

Vi sätter på ytterkläderna och flyttar oss till gamla stugan tvärs över vägen.

Flyktingar.

Här sitter vi tills Krister vädrat ut värsta röken och vi kan gå tillbaka till huset. Det blev ingen bastu denna kväll.

Jag ringer till räddningsverket och meddelar att vi haft en liten incident, men att läget nu är under kontroll.

Det som hände var att då de tänt eld i ugnen så hade de använt tändvätska. Men för att Liam inte skulle springa runt och spruta tändvätska runt huset så ställde Krister flaskan högt upp utom räckhåll, ovanpå bastuugnen. Meningen var ju förstås att ta med den ut, men som alla vet som har småbarn, så kan man bli tvungen att springa efter vilda ungar. Vilket alltså hände, och flaskan glömdes bort.

Tur i oturen var ju att de stannade kvar i rummet utanför bastun och kunde reagera direkt rök sipprade fram under dörren. Hade de varit uppe i huset så hade hela huset kunnat brinna ner.

Nåja, eländet var inte över denna kväll.

Vi bytte om till pyjamas, tog en flaska vinbärssaft och förberedde oss för sängen. Medan jag plockar av bordet klättrar Liam upp på en stol, svänger för hastigt, faller och pang! ögat mot bordskanten. Jag hör direkt att nu tog det bra.

Nå smärta och blått öga, men annars ok.

Så nu ser han ut så här.   

Gullplutten.

Varför är det så att de dagar jag bara jobbat på kontoret, så känns det som om jag inte "arbetat"?

Idag då regnet skvalar där ute har jag försökt komma ikapp med pappersarbetet. Ringt några samtal, skrivit epost, registrerat kalvar och ordnat i pappershögarna. Lite avelsplanering.

Men nu har jag nästan lite dåligt samvete över att inte gjort något konkret. Även om pappersarbetet också är nödvändigt. Men det är ju inget som syns!

Av någon konstig anledning så känns det bättre att gå en dag med röjsågen. Även om en dag på kontoret säkert är bättre rent ekonomiskt.

Jag hittade några bilder från i sommar på en stekel som höll till i Liams sandlåda.

Det var bara en och den stannade några dagar och grävde små hål i sanden. Enligt facebookgruppen Naturväktarna så kan det vara ljus lergeting. Jag har ingen aning, men jag har inte sett någon sådan förr. Finns det insektkunniga bland mina läsare?

Nu ska jag värma rester från igår. Nötstek med gräddsås. Mmmmm

Jag är inte teknisk,men jag har för mig att jag läst någonstans att man kan köpa en mojäng som man stoppar i eluttaget och så kan man få internet typ från routern genom eltrådarna till andra delar av huset. 

Detta låter för mig lite som magi, men finns detta hjälpmedel faktiskt eller är det något jag missuppfattat? Rätta mig gärna.

Jag kom osökt att tänka på då min moster berättade om då hon började jobba på en radiostation, så fick hon gå runt och se alla teknik och lära sig hur allting fungerar. Till sist så frågar hon: Men hur kommer radiosändningen ut till folks radioapparater då?- Oh, thats magic!, fick hon till svar   

Och för mig är mycket teknik just det, trolleri. Min hjärna fattar inte hur teknik fungerar. El i alla dess former är jag livrädd för.

Nåja, orsaken till att jag frågar är för att, trots ny dator, så försvann ett nytt blogginlägg ut i yttre rymden igår. Det var vårt wifi som plötsligt slutade fungera. Varför gör det på detta viset? Det känns ju så dumt då man har en laptop för att kunna skriva var som helst, men internet inte riktigt vill hänga med. Jaja, stora bekymmer.

Men fasiken så skönt att ha dessa triviala bekymmer. Jag vågar knappt se på nyheterna mera. Man blir ju så nedstämd. Bara elände.

- Jaha,  vad gjorde du i helgen då?

Jo jag fick tillbringa lördagskvällen med att dra fram en ny kalv.

Räfbacken Zilla hade beräknad kalvning till 24.9 Så jag har haft henne instängd i kalvningsbox i en veckas tid redan. I fredags tröttnade jag på att vänta.

Krister ville att jag skulle känna efter så att det inte var något felläge som gjorde att det inte kom igång.

Sagt och gjort. Fast med kossan i fångstgrinden

På med handske och massa glidmedel.

Nej, allt kändes normalt-

Jag släppte ut henne med de andra kossorna så hon skulle få vandra lite mera.

Istället tog jag in en annan ko som såg mera kalvningsfärdig ut.

Under fredagen kom ingen kalv.

Men efter hundpromenaden på lördag kväll ser jag att förstås kossan jag släppte ut igen har börjat kalva.

In med henne i box igen och hämta hjälpmedel för säkerhets skull.

Nu är det jobbigt.

Jag tänkte filma kalvningen.

Men här har jag inte nerver att vänta längre utan beslutar mig för att hjälpa till.

Allt gick bra.

  Jag väntar med dem ännu en timme för att vara säker på att det inte är tvillingar.

Men kossan rensar sig och kalven stiger upp och börjar söka spene.

Nu fryser jag ordentligt och går in till tolvslaget och somnar bredvid lille Liam.

Sånt hos oss en lördagkväll.
 

Vår usla sommar till trots, så finns det ju vissa ljuspunkter i blomrabatten.

Några Björnbär har vi fått skörda. De smakar inte så mycket, men de är ju snygga som dekoration på bakverk.

Vindruvorna mognar faktiskt också i år på söderväggen.

Och solrosorna blommar rikligt och får lysa upp vår tillvaro i avsaknad av den riktiga solen.

Många knoppar finns ännu på min Klematis. Får se om de hinner slå ut innan frosten tar dem.

De japanska lyktorna börjar få sin fina höstfärg nu.

Dillblomman kan också vara jättevacker i all sin enkelhet.

Det är många som gillar solrosen. Tyvärr hann en fjäril flyga iväg innan jag fick upp kameran, men många andra insekter njuter av det ljuva livet.

Ute ligger dimman tät. Vi har ännu en del otröskat och nästa vecka utlovas stora mängder regn. Om vi inte får bort det före regnen så finns det troligen inget kvar att hämta där. Det är för fuktigt så kärnorna börjar gro. Speciellt ärtorna är känsliga då luftfuktigheten ligger runt 90% under längre tid.

Men än finns det hopp.

Kanske, kanske börjar det blåsa lite så dimman orkar lätta.

Det börjar mörkna därute. Jag sitter och kopplar av efter middagen med ett glas rött. Det behövde jag.

Idag har vi bl.a fört ett lass med skräp till återvinningsstation. Finns nog material till många resor än.

Och så har jag tränat lite vallning. Finska mästerskapen för juniorer och unghundar är om tre veckor. Och jag har anmält Yezz.... Olidligt spännande. Tränade också lite med lille Nemo. Han är riktigt trevlig att träna med. Försiktig och lyssnar bra. Verkar lovande. Med god tur får han tävla nästa höst. Förhoppningsvis mot flera av sina kullsyskon.

Vi har dock mycket att slipa på innan vi täcks tävla. Men en liten stunds träning minst 5 dagar per vecka nu fram till tävlingen, så kanske vi får det att löpa lite bättre.

Ikväll återstå endast en pissrunda med hundarna, sista maten åt hästarna samt förhoppningsvis bara en sista koll att allt är lungt hos kossorna. Sen mysstund med Liam och en flaska saft till Dobidoo. Å sen sängen.

Natti, natti!

Bifogar en bild från Yezz då hon visar vallning på lantbruksutställningen i somras.

Klockan är just 2 på natten. Jag har varit uppe lite senare eftersom jag tänkte gå och titta till en ko som ser ut som om hon tänker kalva när som helst.

Det är runt 0 grader och jag tittar till kossan som sover sött. Jag går in och försöker sova, men det går bara inte.

Tusen tankar flyger huller om buller i min skalle. Ingen ordning alls.

Jag hör hur en ko därute lockar på sin kalv med ett starkt muuande. Så brukar de göra då kalven legat för länge i kalvgömman och juvret behöver tömmas. Då kalven vaknar brukar det tystna. Jag går ut på trappan och lyssnar - Nej, nu var det tyst. Nu har säkert kalven kommit upp. Jag går tillbaka till sängen. Snurrar 15 varv. Kossan råmar på nytt.

Nåja, jag kan väl gå ett extra varv och titta till dem. Jag drar på ytterjackan över pyjamasen och första bästa sko par som ligger i farstun. Jag sätter på belysningen hos korna och tittar runt. De flesta sover gott, allt är tyst. Jag börjar släcka lamporna på nytt då kossan råmar högt igen. Vem är det som ropar, och var är hon?

Jag går på utsidan av rasthagen och lyser med min ficklampa in genom hagen. En grupp kor och kalvar står och äter gräs ur en foderhäck.

Kossan råmar igen.

Inte kan väl en foderhäck ha stjälpt över någon, tänker jag. Jag ser något diffust i mörkret.

Jag springer upp mot stallet och sätter på utelampan för att se bättre. Jovisst ligger något där.

Jag tar upp grinden och springer in genom koskiten för att se om mina farhågor besannas.

Och visst SATAN ligger en kalv ihjälklämd med ett järnrör rakt över bröstkorgen.

Nej, nej, nej! Och 299 Zeline står och hoppas att jag kan hjälpa hennes lilla kalv. NEJ! Åhh, vad förbannad, frustrerad och oerhört ledsen jag blir. Förbannade foderhäckar!

Kalven är drygt veckan gammal. Zeline som har haft ont i fötterna under senare delen av dräktigheten och äntligen fått sin kalv och blivit bättre. En jättefin kalv efter Evoluton. Så otroligt onödigt!

Vilket skitår detta har varit. Skit, skit, skit.

Krister sover, jag ids inte väcka honom. Det finns inget han kan göra inatt heller.

Jaha, jag får ringa kadaverbilen imorgon bitti då. Nej fy.

Åhhhh....... Varför händer sån här skit?

Nej, det här fick bara inte hända.  Nu hör jag henne skika ännu högre där ute. Hjälp min kalv!

Nej, förlåt Zeline. Jag kan inte..... förlåt...