Ja jisses. Sitter på världens tråkigaste möte. Jag hade så sett fram emot en föreläsning om lönsamheten inom jordbruket men föreläsaren lever nog i en egen värld. Oj tänk om jag stannat hemma istället.

Hur ska vi få honom att sluta?

Idag har jag varit på möte hela dagen, nämligen på förbundsfullmäktige för Österbottens svenska producentförbund.

Många intressanta diskussioner, många frågor, inte så många svar.

Vi fick dock uppmaning att komma med och demonstrera nästa veckas tisdag utanför landsbygdsverket Mavi i Seinäjoki nästa veckas tisdag med anledning av att de hotar med att skjuta upp största delen av jordbruksstöden för 2015 till år 2016 pga av att de inte hinner göra allt färdigt i tid. Vilken annan arbetsgrupp skulle gå med på att lönen skjuts upp på obestämd framtid? Låter som något från någon gammal öststat.

Så alla som vill ha stöden utbetalde som sig bör under 2015 bör infinna sig till demonstration och visa myndigheterna att detta går vi inte med på. Vi kan inte överlåta allt till intresseorganisationerna utan ibland måste bönderna själva våga och orka visa sitt missnöje med hur vi blir behandlade. Ösp ordnar med busstransport och bjuder på ärtsoppa. Anmäl ditt deltagande till Ösp´s kansli. Alla med.

Nu ska jag förbereda mig för morgondagens möte med simmentalföreningen, även det i Seinäjoki. Men jag hittar förbaske mig inte inbjudan. Jag minns att det var på ABC-stationen i Senäjoki kl 12.30, men finns det månne fler än en ABC-station där?

Skit, skit skit. Jag hade just skrivit en massa text som plötslig försvann då jag sökte lämplig bild. Tack och lov hade jag sparat halva inlägget så allt försvann inte, men nu orkar jag inte repetera allt igen. Gonatt.

Sitter här med en tékopp och en pepparkaka. Just hemkommen från butiken där jag förföll i frestelse och köpte både pepparkakor och jullimpa. Nåja, det är ju bara två veckor kvar till lillajul så kanske man kan unna sig lite gott redan.

Jag har haft problem med två rymlingar.

Här den ena fångad på bild. Det har inte stört mig så fasligt, för gräsmattan mår bara bra av att bli klippt en sista gång. Men nu har de tu tydligen insett att gräset på grannens gräsmatta är grönare. Varje gång jag sett dem ge sig iväg så har jag skickat hunden  för att hämta hem dem igen. Man tycker ju kanske att de kunde räkna ut att om de bara hålls på egen gräsmatta så får de vara ifred. Nu har de gått så långt så att de springer direkt till grannen så fort de tar sig ut. Så igår satte jag eftermiddagen på att gå igenom stängslet och  stänga för alla eventuella kryphål. Till sist testade jag styrkan i elstängslet och det small nu till ordentligt i mätstickan så nu borde de nog hållas inne, tyckte jag.

Vad tror ni jag ser då jag tittar ut genom köksfönstret idag på morgonen?

Jo två får som går och smaskar i sig hos grannen. Suck och stön.

Att de äter deras gräs är väl inte hela världen, men då de lämnar så mycket otrevliga visitkort efter sig. Den ena har dessutom smitit in i sädförrådet och ätit för mycket säd, så hennes visitkort är blött och kletigt och inte fina små preplor.

Yezz, som redan är ute och underhåller sig själv med en leksak, reagerar direkt då jag skickar höger. Som en kanonkula springer hon iväg och söker upp rymlingarna. Jag får stå kvar i tossorna vid trappan och dirigera henne.

Men det är jätteskönt att hon helt ignorerar djuren som går lösa medan hon är ensam. Utan mig rör hon dem inte. Fantastisk hund.

Men var går fåren ut?. Jag ställde ut mer fårgrindar utanför grinden som går in till hagen. Kan de verkligen krypa under grinden? Nu har de hållits inne sedan jag stängde in dem i morse. Hoppas det fungerar denna gång. 

I mitt nästa liv vill jag bli en kastrerad hankatt.

Om vi alls ska ha någon möjlighet att komma fram till dagens datum så kör vi nu lite snabbspolning de två första veckorna i november.

Onsdag efter min sjukskrivning var vi på lunch för att avtacka vår mångårige veterinär.

Han har alltså jobbat som veterinär i Närpes i 47 år. Ganska svårslaget.

Han har varit en personlighet  och vi har fått många goda skratt tillsammans med honom. Lite vemodigt var det att säga adjö till honom nu. Vi har delat både glädje och sorg tillsammans.  Många goda historier fick vi även ta del av under lunchen.

På onsdag och torsdag kalvar Xelmina och Zaria utan problem varsin kokalv.

Torsdagen tänkte jag njuta av sovmorgon med anledning av min sjukskrivning. Nähäpp, av det blir det inget. Krister rusar in och säger att en kviga håller på och kalvar, det hänger ut en till synes livlös kalv halvvägs och så ligger det två nyfödda kalvar ute i rasthagen som han inte vet vem de tillhör. Ok, på med arbetskläderna och ut.

Kvigans kalv visar sig vara i gott skick,då jag hjälper henne att dra ut den sista biten och de två kalvarna där ute tillhör Polka. Vi hämtar en skottkärra och kör in kalvarna i en kalvningsbox och det visar sig att de är pigga och själva hittar spenarna. Polkas tvillingar är båda flickor och kan således sparas till avel. Polka fick ju även ifjol tvillingar, men då dog den ena i hjärtfel. I år ser det mycket bättre ut.

Nu återstår endast 3 kalvningar i höst. 23 kalvningar med resultatet 23 kalvar hittills. Två döda och två par tvillingar.

Ja nu vet jag inte om det hänt något annat speciellt. Igår hämtade slaktbilen 4 tjurar, 7 kvigor och 7 kor. Med det lyckades jag få ner antalet vårkalvande till 20 st. Det var svårt, men jag tvingade mig själv att vara hård.

Men Hirscht är kvar. Jag kunde bara inte sätta henne till slakt. Dumt kanske, men måste man alltid vara så himla förnuftig då? 

Efter slaktbilen flyttade vi djuren runt åt alla olika håll. Avskiljde de sista vårfödda kalvarna och glesade ur i kvig- och tjurboxar. Så nu har alla mer utrymme . Känns skönt att ha det klart.

Ja och mysteriet 281 Xana har löst sig. Hon hade ju beräknad kalvning i maj, men kalven kom 15 oktober. Tror jag kanske missat något där. 

I början av månaden njöt jag av att kalendern var så otroligt tom, men nu har den fyllts upp av allt möjligt konstigt. Nästa vecka ska jag på möten mån, tis, onsdag, köttretur på torsdag och följande vecka ser ut nästan på samma sätt. Det är bara att hänga med.

Natten till måndagen efter vår vallningshelg känner jag plötsligt att jag får kramp i mitt vänstra ben. Jag försöker ligga stilla och slappna av och jag slumrar till fram och åter. Då väckarklockan ringer kan jag knappt ta mig ur sängen. Hur jag ska ta mig över korridoren och väcka sonen har jag ingen aning om.

Jag stöder mig mot väggen medan jag hoppar på ett ben in till köket. Jag inmundigar några Burana och försöker försiktigt börja röra foten fram och tillbaka. Så småningom släpper den värsta smärtan och jag kan halta iväg ut till djuren. Det är ju måndag = dyngdag och vi har mycket jobb som väntar. På något sätt lyckas jag ta mig igenom dagen och innan kvällen känns benent ungefär som tidigare. Jag kan stöda på det helt ok och värken finns bara på det hårda området. Kanske det bara var en slump tänker jag då jag igen går till sängs.

Det var det inte. Tisdag morgon likadant. En strålande smärta i hela benent och jag kan inte alls stöda på foten. Jag ringer igen till akuten och frågar om det är meningen att det ska kännas så här. Kom upp igen och visa upp dig, säger de på akuten.

Jag får tid till 11.40 Klockan hinner bli närmare 14.00 innan jag släpps in till läkare. Samma läkare som förra veckan. Han kan konstatera att jag nu är mycket sämre än förra veckan och han skickar mig vidare till akuten i Vasa. Där får jag igen sitta i 1,5 timmar innan jag träffar en läkare. Hon vill ha blodprov och ultraljudsundersökning på mig och jag förs vidare i rullstol för undersökningarna. Efter det träffar jag läkaren igen som kan konstatera att jag inte har någon allvarlig propp, men att det troligen krävs blodförtunnande medicin i 40 dagar för att det ska ge med sig. Jag blir sjukskriven i 1,5 veckor och så blir jag instruerad i hur jag själv ska injicera en spruta i magen varje dag i 40 dagar. He, kul. Men det måste gå.

Jag åker hem igen och sova. Herrejestas så trött jag är. 

Nu har jag tagit medicinen i 15 dagar och benet blir långsamt bättre. Den värsta tröttheten har också givit med sig även om jag ännu är ganska slö. Månne det inte ska bli bra det här också.

Inget speciellt antecknat i kalendern och inga kalvningar på gång. Idag ringer jag till akuten och frågar om jag behöver åtgärda mitt värkande ben på något sätt. Det har hållit på i en vecka nu och är skarpt, blått och ömmande på smalbenet.

Kan du komma in genast? frågar sköterskan. Jo, det kan jag väl. Nu vet jag inte om det berodde på att hon trodde läget var akut eller om de bara råkade ha en ledig tid just då, men jag fick byta kläder och åka iväg direkt.

Väl på plats så konstaterar läkaren att jag har en ytlig trombos? eller något liknande och han ordinerar en salva, bra stödstrumpor och 1,5 Burana tre gånger per dag. Sätt benet i högläge så ofta som möjligt. Tack och hej. Jag föjer doktorns orders och köper ett par stödstrumpor för 70€!

Hem igen och forstätta arbeta. Men benet värker och jag är så nedrans trött. Tänk om jag kunde bryta benet istället så att jag skulle få sitta still i 2 månader.

Nåja i helgen stundar vallningsträning i Somero och försök att avlägga grundbanan med Yezz.

Nästa kalvning är beräknad till måndag och jag kommer att vara borta fre-lö-sö. Jag stänger i alla fall in de fyra som har beräknad kalvning under den följande veckan så att Krister ska kunna hålla bättre koll på dem.

Hela team Pampas ska bege sig iväg och jag ser fram emot en helg i goda vänners lag.

Efter sisådär två timmars sömn tvingar jag mig upp och äter lite flingor. På med nya rena kläder och ut och titta till kalvarna. 

Alla ser bra ut förutom den nyaste som fortfarande ser väldigt medtagen ut. Jag har med en nappflaska och passar på att fylla den med råmjölk från Zeline som inte orkar stiga upp och protestera. Jag sätter flaskan i munnen på kalven, men tungan verkar gå åt fel håll och det mesta klottas bort i liggbädden. Nå, i alla fall lite gick dit det skulle. 

Nu måste jag lasta lammen innan slaktaren kommer.

Hästsläpet står utanför stallet och det går relativt enkelt att med hundens hjälp få dem att gå in i transporten.

medan jag lastar kommer Per och Isak. 

Vi går in och tar oss en kaffekopp. de har kört i 1,5 timme för att få komma och slakta hos oss. Visst är goda vänner guld värda?

Jag får föklara för dem att tyvärr kommer jag inte att hinna göra lunch åt dem idag, men de får välja av pizzerians meny så beställer jag hem pizza med dottern som lovat komma hem till 12-tiden, för hon ska hålla ridlektion till sina elever kl 13.00

Jag bokar pizzaleveransen. Hon ska dessutom hämta lillebror som spenderat natten hos en kompis i Kaskö. Döm om min förvåning då ingen pizzeria svarar! Det finns 3st pizzerior i centrum, men ingen av dem öppnar före 12 på lördagar. Panik igen. Linn får gå och banka på dörren och hoppas någon finns på plats. Hon får napp på stadens nyaste pizzeria och hon beställer 6 olika pizzor så får vi skära upp dem som buffet. 12.20 kommer pizzaleveransen och slaktarna får komma in på en välförtjänt lunch.

Själv vill jag inte vara med på själva slakten. Jag har inget obehag av döda djur, men att titta dem i ögonen strax innan skottet klarar jag helt enkelt inte av. Jag är en värdelös djurägare, jag vet. Det hör till att man borde klara av sånt, men jag har hittills anlitat andra till det värsta. Jag är en fegis.

Efter de kalla pizzabitarna går jag ut igen för att försöka få lite mjölk i kalven. Den här gången verkar han lite piggare och jag får största delen av flaskan dit den ska. Fortfarande ligger kalven raklång på liggbädden och jag måste lyfta hans huvud för att få mjölken rätt väg. Lite hoppfull blir jag.

Nu går jag in för en liten eftermiddagsvila. Jag sover en timme tills det är dags att mata alla djuren inklusive kalven. Denna gång går det ännu lite bättre och kalven gör ett försök att stiga upp. Modern står nu och äter vid foderbordet. Hon ser ut att ha klarat pärsen bra.

Slaktarna är nu färdiga och tolv kroppar hänger för mörning. 

Nu minns jag inte om det blev någon kvällsmat denna kväll. Jag matade kalven ytterligare en gång och tog en tidig kväll. Inatt ska jag sova, inga nya kalvar behöver komma nu.

I denna veva märker jag en ömmande blånad på mitt vänstra ben, men det hinner jag inte tänka desto mera på nu. På söndag måste jag få kalven på benen, annars är det kört.

Söndag morgon börjar bra då jag ser att kalven försöker resa sig upp. jag går in för att stöda hans vingliga bakdel.

Zeline står lungt bredvid och jag knuffar försiktigt kalven frammåt. Den söker spene!

Jag hjälper till och innan jag vet ordet av står kalven och dricker själv.

Vem skulle ha trott detta då man såg den nästan livlösa kalven ett dygn tidigare?

Och 10+ till Zeline som låtit mig hjälpa henne hela vägen. En klar kandidat på behåll-listan.

Efter detta har kalven klarat sig själv och allt vårt slit var värt besväret.

Nu var allt lungt fram till tisdagen då nästa felläge knackade på dörren........