Jag kommer in och värmer min kebabhamburgare i micron. Krister är på väg i säng, men han sätter på övervakningskameran innan han går. Ja vad tror ni vi ser där då?

Jo, kvigan 299 Zeline har födslovärkar. Zeline var den som jag trodde fick missfall i juni då hon plötslig fyllde upp juvret flera månader för tidigt. Tydligen var det bara en juverinflammation, för nu skulle hon helt tydligt kalva.

Ok, jag sätter mig ner framför tv,n medan jag avnjuter min kebab. Hmmm, det ser bra ut.

Så småningom sätter jag på rena kläder och beger mig ut igen. Den först köven syns och jag väntar avvaktande på att nästa ska komma fram. Nähä, nu syns plötsligt huvudet istället. Sablar,sablar, sablar. Det går inte. Båda klövarna måste fram om det ska rymmas ut. 

Jag går försiktigt fram, sätter på en skyddshandske och känner försiktigt efter hur det står till. Långt, långt där framme känner jag det andra benet som svänger in under kalven. Då måste jag alltså trycka tillbaka kalvens huvud och ena klöv för att ge rum för den andra klöven. Jag försöker först på egen hand. Jag vet ju vad som måste göras. Jag trycker tillbaka huvudet allt vad jag orkar, samtidigt som kvigan försöker krysta ut kalven. Hon tycker säkert jag är galen som försöker få kalven åt fel håll. Efter ett tag inser jag att jag inte kommer att klara av det här själv. 

Jag ringer Krister för att få hjälp. Inget svar. Han sover så djupt så han hör ingenting. Suck. Jag får gå och väcka honom helt enkelt. Jag går till ytterdörren och ringer på. Vid det här laget är jag ju igen smutsig från topp till tå.

Ingen reaktion. Jag får dra av mig dyngstövlarna och knalla in i sovrummet HALLLÅÅÅÅÅ! 

Karlstackarn hoppar upp från sängen. Jag behöver lite hjälp.

En liten parantes: I boxen bredvid står Xylvia med sina tvillingar. Gissa om jag blev glad då jag såg detta:

Tillbaka till Zeline.

Vi går gemensamt och försöker få  ut kalven. Kraften då en ko har krystvärkar är otrolig. Då man själv sätter in armen i hela dess längd så klämmer det till så otroligt så hela armen domnar. Man känner klöven man borde få fram, men fingrarna lyder helt enkelt inte. Kvigan kämpar på, men vi känner oss helt hjälplösa. I tre timmar håller vi på. Till sist orkar ingen av oss mer.

Vad gör vi nu? Nu skulle vi behöva en stark person med erfarenhet. Känner vi någon sådan? Jodå, vår goda vän Anders som har dubbelt så många djur som vi har och som har hjälpt oss i ett liknande fall en gång förr. Men klockan är 3 på natten, täcks vi ringa nu? 

Alternativet är ju att både kalven och kon dör. Ok, vi ringer.

Tack och lov svarar Anders. Jo han kommer.

Vi går igenom läget och diskuterar hur vi fortsätter.

Anders har nya krafter och efter en timmes jobb får han äntligen fram klöven. Är det sant???? Jo otroligt nog fick han det att fungera. Vi hjälps sedan alla tre åt att dra fram kalven. Vid det här laget är kon ganska torr och vi får ta i för allt vi är värda. Efter en stund kommer så äntligen kalven ut. Och den andas! Otroligt. Ansiktet är rejält svullet och både kon och kalven ligger helt utmattade i bädden. Inatt kan vi inte göra mera. 

Tvättmaskin fylls igen och jag får äntligen duscha. Då vi stupar i säng är klockan 5.

Klockan 8 i morgon bitti ska lammen stå färdigt i transporten för då är slaktaren på plats..........

Tack Anders!

Okej, ska nu försöka fortsätta där jag slutade.

Benet är bättre och sämre. I förrgår kändes det som om jag var i skick igen, men igår drabbades jag av en otrolig trötthet. Sov halva eftermiddagen. Idag känns det lite bättre igen.

Så, nu ska jag försöka minnas vad som hände för två veckor sedan.

jag avslutade ju med att berätta att Ronja fick en tjurkalv. Nåjo. Vid det här laget hade redan börjat skymma och jag måste passa på att stänga in slaktlammen så att de skulle stå redo tills nästa morgon. Jag tog in hela flocken med tackor i en hästbox och så sorterade jag ut de minsta 4 tacklammen som skulle gå till slakt. Jag sparar 5 tacklamm som inte kommer att betäckas utan som enbart ska fungera som träningsfår åt mig och hunden i vinter. Om man bara har dräktiga tackor så begränsar det ju träningsmöjligheterna. Jag har planerat att träningstackorna får bo i lösdriften med hästarna. 

Nåjo, efter sorteringen fick de övriga tackorna gå tillbaka ut i hagen.

Ni kanske minns att jag berättade att jag tidigare under dagen satt baggarna i en egen hage nära gården, utan ström i stängslet. Ledartackan har en skälla runt halsen och förstås hörde baggarna då jag drev tackorna över gården. Plötslig rusar hela flocken med baggar in i tackflocken. Där står jag mitt på gräsmattan med fullständigt kaos runt mig. Hjälp! Baggarna rusar runt och försöker hitta brunstiga tackor. En och annan försöker också hoppa på. 

In med hela flocken i stallet igen. Baggarna in i en hästbox och tackorna ut genom dörren. Tack och lov har de mycket ull så jag har något rejält att greppa då jag hivar dem åt olika håll. Så småningom har jag alla baggar i boxen. Jag går ett varv och känner efter så alla har påse baktill, så jag inte i misstag har stängt in någon tacka och slängt ut en bagge. Nej, det verkar stämma. Pust.

Jaha var är tackorna nu som jag slängt ut genom dörren?

Med Yezz hjälp hittar jag så småningom alla tackor som står lite här och var och mumsar i sig av gräsmattan. In tillbaka i hagen. Vad skulle man göra utan vallhund?

Medan jag rusar runt med får åt olika håll kommer kärestan hem från åkern och frågar: vad blir det för mat ikväll?

Ja, hmmm. Du kan ju se om det finns några kebabhamburgare i frysen som du kan värma i micron. Jag måste gå tillbaka och se till att kalvarna som kommit får den viktiga råmjölken innan jag vågar ta kväll.

Väl tillbaka till korna ser jag hur Ronja röjer runt med sin kalv på cementgolvet. Ibland får kossorna lite fel i huvudet vid kalvning och blir lite onödigt ivriga. Till sist har hon skuffat in kalven i boxen intill där det står 3 ettåriga tjurar på ca 600kg vardera. Hehe.

Jag kliver försiktigt in i boxen och skuffar tillbaka kalven till sin mor. tack och lov står ettåringarna lungt vid foderbordet och tuggar i sig kvällsmaten. Jag går till andra sidan foderbordet för att hjälpa tvillingkalvarna till ett första mål mat. den första kalven, som låg kvar i fosterpåsen, är svag och vinglig och jag inser ganska snabbt att han inte kommer att klara sig på egen hand. Jag får fast modern i fångstgrinden och föser varsamt kalven till juvret. Nu börjar det jobbiga. En drygt 40kg tung kalv ska skuffas fram till spenen. Spenen in i munnen, samtidigt som man måste se upp för kons eventuella sparkar.

jag bäddar upp med en rejäl hop med halm under kon för jag vet ju att jag kommer att få stå på knä i diverse vätskor som finns i skrapgången.

Tack och lov står kon ganska lungt i fångstgrinden medan jag kämpar på med kalven. En stor risk är också ifall kalven ramlar under kon och kon blir orolig och i misstag trampar på sin kalv, eller mig.

Svetten lackar medan jag försöker få det hela att fungera. Jag mjölkar några strålar in i munnen på kalven för att den ska få smak på den goda livsviktiga råmjölken.

Så småningom sitter spenen i munnen och kalven suger själv. Å herrejestas vad skönt det känns just då. den svaga kalven dricker ganska ordentligt och jag beslutar mig för att hämta den piggare kalven för att säkerställa mig om att även den fått råmjölk innan jag tar kväll.

Samtidigt ser jag på andra sidan foderbordet att Ronja fortsätter köra runt med sin kalv och hur den igen hamnar inne hos tjurarna. Denna gång låter jag den ligga kvar tills jag är färdig med tvillingarna, eftersom de stora tjurarna inte bryr sig ett dugg om honom. Skitko, tänker jag om Ronja, innan jag igen focuserar på tvilling nummer två.

Nu hade jag ju räknat med att det skulle gå lite smidigare eftersom den här kalven är piggare än sin bror. Tji fick jag. jag släpar fram kalven till spenen, stoppar spenen i munnen och väntar på en sugreflex. Nix, kalven vägrar suga utan kämpar istället bakåt allt han orkar. Min rygg, som redan nu börjar vara trött efter den första bataljen, protesterar och jag måste avbryta en stund för att stretcha lite. Okej, nya tag. kalven till spenen, spenen i munnen och....... ingenting. Men va f-n?

Nu börjar jag redan vara ordentligt trött och frustrerad. Jag låter kalven ligga i halmhopen samtidigt som jag håller upp ahns mun med ena handen och mjölkar kon med andra. Största delen av mjölken hamnar i alla fall i hans mun och jag håller på så en stund tills jag vet att han fått så mycket att han klarar sig till nästa morgon. Jag skuffar tillbaka kalvarna upp i liggbädden och släpper lös kon som genast går och slickar sina små. De klarar sig några timmar nu i alla fall. 

Jaha Ronja väntar oroligt på andra sidan. Vid det här laget är jag smutsig, trött, hungrig och ganska irriterad.

Jag öppnar grinden så att kalven kommer på rätt sida igen. jag härjar ordentligt med Ronja så att hon backar bort från mig och kalven och så får jag den på ostadiga ben upp på liggbädden. Denna kalv är tack och lov stor och stark och börjar själv ivrigt söka spenen så fort jag får honom till juvret. Ronja står ofattbart nog stilla medan jag hjälper till med spenarna och kalven hugger in som om han inte fått mat förr. Ja, det har han ju förstås inte heller. Åhh, så skönt det känns då det lyckas så mycket bättre än med tvillingarna.

Nu är klockan 22.00 och jag får äntligen ta kväll. Alla kläder hamnar direkt i tvättmaskin och jag luktar minst sagt pyton. Lite mat nu bara en dusch och så sängen.

Trodde jag....... 

För att skriva ett blogginlägg så måste en viss del inspiration infinna sig. Det har det inte gjort på sistone. Kanske delvis beroende av att jag för tillfället är sjukskriven.

Inget allvarligt, men jag har en ytlig propp i vänster ben. Tillbringade en dag på sjukhus i Vasa och får nu blodförtunnande medicin som förhoppningsvis ska lösa upp proppen och förhindra att den går vidare till några viktigare organ.

Jag är sjukskriven till 9.11. 

Sjukskrivning på bondgården innebär ju inget annat än att jag jobbar lite långsammare än vanligt och så har jag tagit mig tid att gå in och vila lite efter lunchen. För jag är så fasligt trött. Benet värker visserligen också, men tröttheten är värst. Jag orkar inte engagera mig det minsta. Kanske förstärks det av det faktum att det är november och mörkt och vått, men jag tror nog jag är tröttare än vanligt.

Så, jag ska fortsätta berättelsen om kalvningarna, men inte just nu. 

 Ha tålamod, så småningom kvicknar jag väl till igen.

Min plan för fredagen var att ta hem lammen från bete och stänga in dem i stallet över natten så att de är nära till hands till lördagens slakt. Dessutom planerade jag att förbereda mat åt Isak och Per som skulle komma och hjälpa oss med slakten.

Nåja, det började bra. Jag hämtade baggarna från Sjöslätan och satte dem i en hage hemma, så att jag bara kunde ta in dem sedan innan mörkret. Jag satte ju ingen ström i staketet för de skulle ju bara stå där några timmar. Tacklammen fanns ju färdigt på gården tillsammans med hästarna.

Vi tog lunch och kunde i övervakningskameran konstatera att Xylvia har krystvärkar. Nåjo, en kalvning ska jag väl nog hinna med.

Jag hinner precis ut tills kalven föds. Tyvärr ligger huvudet kvar i fostersäcken och nosen ligger i en pöl av vätska. Xylvia stiger upp och börjar slicka kalven på ryggen. nej, nej, nej. Jag rusar in, skrämmer kon, och sliter sönder säcken. Samtidigt tar jag tag i bakbenen och drar kalven ur pölen. Jag kan pusta ut då kalven ruskar kraftigt på huvudet.

Jag märker att Xylvia blivit lite upprörd av mitt tilltag och jag skyndar mig ut samma väg jag kom in.

Jag stannar kvar en stund för att se att allt går som det ska.

Xylvia kalvade första gången förra året och fick då tvillingskalvar efter Gormo. Xylvias pappa är Tiset Vagn och morfar Hedetoft United.

Efter en stund börjar jag fundera att det kanske kommer en kalv till även denna gång. Och mycket riktigt, snart sticker två nya klövar ut. Xylvia stiger upp i utdrivningsskedet och kalven faller handlöst ner i liggbädden, landar uppochner med huvudet under kroppen. jag försöker igen rusa in för att rädda situationen, men denna gång säger Xylvia tydligt med sitt kroppsspråk att kom inte nära min kalv, kärring. Jag retirerar och observerar från foderbordet. Jo, den andas, och så småningom lyckas han själv lirka sig ur sin obekväma ställning. Två tjurar i år, två kvigor i fjol. 4 kalvar på två kalvningar, ganska bra resultat. Mycket bättre än Hirscht i alla fall som bara har en levande kalv på 3 kalvningar.

Nu har klockan hunnit bli så mycket så jag bestämmer mig för att börja ge djuren kvällsmat istället för att förbereda morgondagens kalops och äppelpaj.

Då jag stänger ut korna för att skrapa gången ser jag Ronja gå med svansen utåt. Jaha, en kalvning till. Jag stänger in henne i en egen kalvningsbox och forsätter kvällsmatningen. Efter en stund föder även hon en tjurkalv.

Äsch, hinner inte skriva mer ikväll.

Fortsättning följer..........

Just hemkommen från veckans matshopping. Något jag undviker så länge det går, men är det tomt i alla skåp så är jag så illa tvungen.

Kalvar, kalvar, kalvar. I alla knutar och vrår. Allt har nu gått så mycket bättre än med Hirscht. Om hon fick en elefant så kom det en liten antilop dagen efter. Krister var på lantbruksmässa och jag hade inget annat än att sköta om djuren och matlagning till mig och sonen före jag skulle åka på hans konsert till simhallen. Allt gick fint, men på förmiddagen började jag titta på kvigan Ziesta att hon nog hade ovanligt spänt juver. Hmmm...

Kollade min lista och kunde konstatera att hon har beräknat datum till 23.10, så det är lungt inte kalvar hon ju nu då. Men tji fick jag.

Jag förde upp sonen till 16.45 Då hade jag bara kvar att halma 2 halmbalar och ge en ensilagebal. Inga problem. jag skulle ändå hinna till konserten i god tid.

Då jag kommer ut igen kan jag konstatera att Ziesta går med svansen utåt och ser bekymrad ut. nej fasiken, hon tänker visst kalva i alla fall. Okej, jag för bort de andra korna och sätter in henne i kalvningsbox. Inte går det väl så snabbt tänker jag och börjar därför skrapa gången där jag ska köra balrivaren. jag kikar in som hastigast och ser förstås två fötter sticka ut. jasså, det går så här snabbt! Jag springer in efter handdukar och draglinor för säkerhets skull. Då jag kommer ut igen har de utstängda korna lyckats få upp grinden och springer glatt skuttande omkring på min nyskrapade gång NEJ!!!!!!!! Jag hinner inte med sånt här skit nu. Fast med yttergrinden och ut med korna igen. Visst har de hunnit smutsa ner en del, men det hinner jag inte bry mig om nu. Jag går in igen till kvigan och får se då hon föder en liten, liten tjurkalv. Klockan är då 19.10 och konserten började för 10 minuter sedan. Suck. Jag halmar och kör gräs, kollar att ko och kalv har det bra. Springer en snabb tur med hundarna, duschar och kör snabbt upp till centrum. Jag hinner höra den sista låten.

Förlåt, jag hade faktiskt velat vara där.........

Bifogar också en filmsnutt av en djupt sovande liten kalv. ibland blir man ju rädd att de är allvarligt skadade.

och Mette-Marit har fått tackorna som sällskap medan Atte skolar sig på Kimito.

Vet inte hur bra de trivs med varandra, men hon behöver nu inte vara ensam i alla fall.

Nu åter till kossorna, vägning av gårdagens kalvar och instängning av blivande föderskor står först på programmet. 

Vill bara infoga vår fina logo på baksidan av vår jacka:

Fredagskvällen fick ett sorgligt slut då vi fick en elefantunge efter många om och men ur Hirscht. En död sådan.

Det var ju så här det inte fick sluta. Jag tar varje kalvs död väldigt personligt. Vad hade jag kunnat göra bättre? Borde jag ha tagit veterinärhjälp och satt igång förlossningen redan för en vecka sedan?

Men det är ju nog meningen att korna ska klara det på egen hand. Vad berättar det faktum att Hirscht endast har en kalv i livet efter 3 kalvningar? 

Ja kalla fakta säger ju att hon borde gå på slaktlistan, men hon är en av mina absoluta favoriter. Hon kommer fram och sätter huvudet i min famn, varje gång jag går in i hagen, och vill bli kliad runt nacken. Hon är så lugn och sävlig. Jag vill gärna avla på hennes lynne, men om kalvarna blir för stora?

Tyvärr är hon också för fet. Hennes bakgrund med döda kalvar och försenade dräktigheter har gjort att all mat som skulle gå till hennes mjölkproduktion istället har satt sig på låren och ryggen. Högst antagligen är även hennes övervikt en delorsak till kalvningsproblemen. Inte första gången, men kanske denna gång.

Hur ska jag då få henne att gå ner i vikt? Ja nu borde jag då ha tillgång till flera olika fållor för att kunna ge rätt sorts mat till rätt ko. Hirscht borde ju nu få i princip bara halm och mineraler, men hon kommer att gå i samma grupp som dräktiga kvigor och de behöver betydligt bättre mat än så. Men får Hirscht bra ensilage nu så blir hon ju bara fetare och fetare och nästa kalvning blir ännu svårare.

Jag hade ju enkom valt en semintjur åt henne  i år som skulle ge mindre kalvar, men det hjälpte inte.

Suck och stön. Enklast skulle det ju vara med slaktbilen. Men då jag inte vill!!!!!!!!!!!

F-n också då man blandar känslor in i sina val. 

Kanske jag anmäler henne till programmet Biggest looser?

Min fina Hirscht   

Ja nu tror ni kanske det är party på gång. Men så är icke fallet.  Har just matat djuren färdigt och sitter nu på en träpall och övervakar Hirscht kalvning. Tyvärr har jag onda aningar. Hon är 7 dagar över beräknad tid och det ser inte ut som det brukar.  Hon hade blodblandade flytningar tidigare idag och nu då kalvningen kommit igång kom det ut något långt och slemmigt. Jag är mycket orolig över hur det här ska sluta.

Hirscht är ju en av mina importkvigor, seminerad med Strabinos. Det får inte skita dig nu.