Simmentalföreningen i Finland firade senaste sommar sitt 20 års jubileum på Nyby Gård i södra Finland. Nyby Gård är en alldeles nybyggd gård (restaurerad) som satsat stort på en renrasig simmentalbesättning. De mörka djuren är avkommor av renrasiga simmentalkor korsade med aberdeen angus tjur till första kalvningen.

Till festen kom representanter från både Sveriges och Danmarks simmentalföreningar samt även representanter från andra rasföreningar i Finland kom för att uppvakta.

Det var en strålande vacker kväll vi firade med god mat och tal av gästerna. En mycket lyckad kväll där jag igen fick träffa många av dem jag lärt känna på resan till Skåne tidigare på våren. Att inte kunna tal finska flytande är ett hinder, men jag försöker så gott jag kan och de finskspråkiga försöker tala så bra svenska som de kan. De viktigaste är ju att vi kan umgås på ett trevligt sätt tillsammans. Bara man vill försöka så går det nog. Jag lär mig mera finska för varje gång jag träffar simmentalföreningen och jag har alltid känt mig välkommen trots mitt lustiga språk.

Med på festen var också uppfödaren av Orvar, så det var ju en bonus att få träffa honom igen.

Jag kommer här att lägga upp en bildkanon, som jag hoppas de inblandade uppskattar. Tack för trevligt sällskap.

Klicka på bilderna för att få dem större.

Den 7-8.2 var vi på dikodagarna i Ikalis. Dikodagarna ordnas av avelsföreningen Faba. Dagarna består av seminarier, rasföreningarnas årsmöten, utställningar av bl.a biffrasföreningarna och slakterier samt festmiddag och prisutdelningar. Dagarna är mycket intressanta för ko-nördarsom oss, inte minst för att man träffar så många andra med samma intresse. Det blir många spännande möten och vi får öva oss på vår knaggliga finska. Bara nyttigt, med andra ord. I år samlades ca 200 producenter.

Festmiddagen i år var verkligen bra. Först fick vi förrätt med sikröra och flodkräftstjärtar, sen fick vi lite vitmögelost med hjortronsylt. Till huvudrätt serverades oxinrefilé på potatiskaka i portvinssås. Till efterätt blev det appelsin cremé brylé och till sist kaffe med chokladpralin och cognac. Jag mådde som en prinsessa. Jag tycker att det är väldigt viktigt att maten är bra, det sätter stämmning till hela tillsällningen på något sätt. Festen pågick hela natten hörde jag, men vi gick och lade oss rätt tidigt för vi blev så väldigt sömninga efter cognacen. Vi brukar annars nog sitta med till det bittra slutet, men ibland måste man lyda kroppen. Det hade varit tidig uppstigning och en lång dag med föreläsningar.

Fördelen med att gå och lägga sig tidigt är ju att det är mycket lättare att sitta på föreläsning nästa dag.

Vi fick tre diplom i år, och vi var snubblande nära första platsen i alla tre tävlingarna. Bästa simmentaltjur blev Pulkkalan Hoppu med avelsvärde 32. Vår Winston har avelsvärde 31. Bästa simmentalko blev Cellerina av Stegatorp med avelsvärde 36. Vår Victoria har avelsvärde 35. I gårdarnas medeltaltävling hade vinnaren Marko Heiskanen från Vieremä 9,3, vår gård ligger på 9,2.

Så nästa år gott folk, siktar vi på första platsen. Spännande tider   

Nåja, allt kan ju hända på ett helt år, men man ska ju sätta upp mål för sig. Nu känns det i alla fall som att det är möjligt, det skulle jag aldrig ha trott då vi började på med vår avelsbesättning, att lilla vi skulle vara med och tävla med de bästa.

Varning för starka bilder!!

Livet är inte alltid en dans på rosor, som ni alla vet.

Ibland händer det mindre trevliga saker även i nötse. I lördags då jag kom till djuren möttes jag av en mindre trevlig syn. De äldsta tjurarna hade haft ett ordentligt slagsmål om rangordningen. För det mesta är det lugnt i boxarna och alla vet sin ställning, men ibland blir testosteronnivån för hög och en ranglåg tjur försöker arbeta sig uppåt. Det är hårda tag då 1000kg tjur sätter huvud mot huvud. Ibland förvånas man över hur mycket stryk de kan ta utan att det alls syns utanpå. Inredningen i stallarna måste också vara starka för att stå emot tyngden. Det värsta som kan hända är ju att inredningen går sönder och djuren skadar sig på den.

Denna gång orsakade slagsmålet dock en skada som ser ganska makaber ut. Tack och lov är det inte så farligt som det ser ut. Det som har hänt är alltså att det yttre skalet på tjurens horn slitits loss och förorsakat en stor blödning. det blöder i några timmar och sedan slutar blödningen av sig själv. Man kan inte behandla djuret på något sätt, utan det får läka sig själv. Att sätta bandage på kan se bättre ut, men det hålls inte på lång stund och så kan bandaget riva upp såret igen istället.

Det här har hänt hos oss ca. 5 gånger under de 20 år jag varit djurbonde. Den första gången det hände blev jag helt förskräckt och trodde att djuret skulle dö av blodförlusten, men veterinären lugnade mig och jag märkte ju själv hur snabbt det läkte. Säkert har han huvudvärk, men även det är ju övergående. Ja se pojkar........

Kontaktannons: Det här är Räfbackens Ulrik, egenhändigt avhornad. Född 2.5.2010, födelsevikt: 56kg, 200dagarsvikt: 415kg, ettårsvikt: 702kg. Avelsvärde +0. Bra exteriörbedömning. Söker egen koflock för trevligare umgänge än med mina tjurkompisar.

Nu börjar försäljningen av avelstjurar komma igång inför sommaren. Det här är faktiskt bästa tiden att boka en avelstjur, även om det känns långt till juni då de flesta sätter sina tjurar i arbete.

Orsaken till att man ska välja tjur redan nu är förstås att det nu finns mest tjurar att välja bland. Om du söker efter en specifik egenskap hos din avelstjur så är det ju bäst att börja söka medan det finns ett urval.

De flesta söker en tjur med den lägsta födelsevikten och den högsta ettårsvikten. Gärna får tjuren också vara medfödd hornlös.

Tyvärr brukar det inte vara samma tjur som har den lägsta födelsevikten som har den högsta ettårsvikten.

Jag brukar därför uppmana tjurköparna att tänka igenom vad det är som de främst behöver förbättra i sin besättning. Om de inte har problem med födelsevikterna utan istället vill ha tyngre slaktvikter så bör de prioritera en tjur med hög ettårsvikt. Hos tjurarna jag har till salu i år är lägsta ettårsvikten 623kg och högsta 732kg. En skillnad vid ett-årsålder på 109kg. Då är det givetvis skillnad på tjurens pris också, men om man kan överföra den viktskillnaden på sina egna slaktdjur, så är det kanske lönsamt att köpa den dyrare avelstjuren.

Om du istället vet att du kommer att behöva spara kvigor efter din nya avelstjur, så är det 200dagarsvikten som är den viktiga. En hög 200dagarsvikt betyder att tjurmodern har mjölkat bra och förhoppningsvis ärver tjuren ner den egenskapen till sina döttrar.

Många vill också att tjuren ger hornlösa avkommor. Detta för att djur utan horn är säkrare att hantera och så är risken mindre att de skadar varandra om alla är hornlösa. Jag har några kor kvar med horn och de kan vara så otroligt elaka med de andra korna. De sänker huvudet och kör in hornen i sidan på de andra. Ofta bara för att visa sin dominans.

Det här är en bild av Valdemar som blev bokad igår. Han kommer att flytta till sitt nya hem i Lillby i juni och där få en egen flock dikor med Hereford och Aberdeen Angus kor. Valdemar är medfödd hornlös och kommer förhoppningsvis att ge hornlösa avkommor.

Dagens Orvar:

Jag sa i senaste inlägget att Orvar ska få gå kvar i tre veckor till för att visa om det finns tomma kor kvar, men nu blev det ändrade planer p.g.a kölden. Underlaget där ute blev så otroligt skarpt, så jag vågar inte riskera att Orvar halkar på det förrädiska underlaget om han fösöker betäcka. Så nu är han inne i box igen. Jag får sätta in brunstiga kor till honom om det behövs. Nu vill vi ha snö och mildare för att underlaget ska bli mjukt igen.

Bifogar en bild av Orvar då han blev behandlad av klövvårdaren. Behandlingsboxen hade vi hyrt för en dag. Det skulle vara bra att ha en egen behandlingsbox, men de är väldigt dyra och det är sällan de behöver användas så vi är nöjda med möjligheten att få hyra en.

Måste bara infoga en bild på Kajsa, en riktig busko.

Den gula tingesten hon har i näsan är till för att förhindra att Kajsa ska stjäla mjölk från andra kor. Ja, kan ni förstå, att Kajsa som är 11 år måste bära sig åt på detta sätt. Hon passar på då andra kors kalvar diar, så smyger hon sig med och stjäl mjölk. Det är meningen att nosringen skall sticka den andra kon i juvret så att hon sparkar undan en sådan här mjölktjuv. Men Kajsa är listig och klarar på något sätt att svänga pixarna uppåt mot egen nos så att det inte märks av den andra kon. Värst är det då jag tar bort kornas egna kalvar för att de skall sina av innan det kommer en ny kalv. Då passar Kajsa på eftersom de då gärna vill få bort mjölken från sitt spända juver.

Nu har jag tagit in Kajsa i en ensambox så att alla kor skall hinna bli sinlagda före vårkalvningen.

Fy skäms Kajsa!

Ja, jag måste ju få berätta att min saga slutar lyckligt. Orvar har nu varit tillsammans med korna på heltid sedan 16 januari och före det fick han betäcka 6st kor inne i box. Det verkar som om han klarat av sin uppgift med den äran. Victoria har blivit brunstig en gång till och blivit betäckt igen, men de övriga fem verkar ha blivit dräktiga med Orvar. Jag är nu oerhört lättad. Jag fick klippa bort hans stödsko med en kvistsax,efter ett samtal med klövvårdaren, för han började vrida klöven på ett konstigt sätt. Men efter det har han rört sig så gott som normalt. Han kommer nu att få gå kvar hos korna några veckor till för att jag skall se om de alla blivit dräktiga eller om det ännu finns tomma kor kvar. De som blir brunstiga ännu i februari hamnar på slaktlistan. Ja, inte Victoria då, hon är för bra, men nästan alla de andra. Jag har ett överskott på 5-6 kor som måste mönstras ut p.g.a utrymmesbrist så då är tomma kor förstås de som får gå först.

Jag måste annars bifoga en bild jag hittade på svenska simmentalföreningens hemsida av de bästa simmentaldjuren på höstens Elmia-mässa.

Kvigan till höger som blev vald till bästa hondjur och fick Champion titel, heter Polka av Frönshult och är helsyster med Polka av Frönshult som vi importerade förra våren.

Den nedre bilden är alltså min Polka då hon just kommit till Norrnäs.

Ganska lik sin syster, tycker jag. Nästan så min Polka är snäppet snyggare    

Jag har haft en sån otrolig tur då jag köpt avelsdjur, så det är helt otroligt. Det roliga är att jag ofta köper djur mera med hjärta än med hjärna. Mitt hjärta låser sig på något konstigt sätt på de djur jag vill ha och då går det inte att resonera sakligt med mig. Det här gäller även då jag köper hästar och hundar också. Ibland har jag ju förstås dragit nitlotter, både på häst- och hundfronten, men kossorna har jag lyckats bra med hittills i alla fall.

Mina nitlotter ska jag återkomma till i ett senare inlägg.

Medan jag skrivit detta inlägg har söndagen övergått till måndag och det börjar bli dags för mig att krypa upp i lopplådan. Imorgon kör vi dynga bönder! Ja, vi gör det i alla fall varje måndag. Vi räknar veckans dagar som Dyngdag, tisdag, onsdag o.s.v

Ha det gott och klä på er ordentligt, det lär bli kallt denna vecka.

Idag måste jag försöka få ordning på lite papper som ligger och skräpar på kontoret. Till mitt arbete hör också en hel massa registrering och uppföljning av allt möjligt och omöjligt. Allt som berör djuren skall antecknas på många olika sätt. Då man dessutom har massa olika djurslag, så blir det en hel del papper att hålla reda på. Det är sådana dagar man önskar att hjärnan fungerade som en dator, bara bläddra i filerna och ta fram filen med förflyttningar av djur på bete, copy, paste och så är allt klart. Nehej, det var inte så min hjärna fungerade.

Jag är en lappmänniska, d.v.s jag antecknar allt möjligt på viktiga små lappar som jag hoppas att jag hittar någon gång i framtiden då jag behöver dem. Tyvärr är de flesta lapparna borta då jag har tid att överföra denna viktiga information till datorn. Då jag äntligen då tar mig tid att arkivera, så går halva dagen åt att söka lappar. Jo, jag har fina plastlådor där jag samlar allt viktigt, men varför är inte mina lappar där nu då?

Dessutom spenderar jag en hel del tid med att stirra ut i tomma intet och fundera över vad f-n det egentligen var meningen att jag skulle göra på datorn idag. Det är helt blankt. Jag borde skriva en lapp för att komma ihåg allt jag behöver göra på datorn, och sätta lappen i min plastlåda så kan jag börja dagen med att söka lappen som säger åt mig vad jag egentligen ska göra.......

En sak som stod på min agenda idag var att uppdatera uppgifterna på min hemsida om avelstjurar som jag har till salu inför sommarens betäckningssäsong. Jag har haft problem med att uppdatera min hemsida, så både viktiga uppgifter om djur till salu och även info om vallhundsföreningen är föråldrade. Mitt gamla program har slutat att fungera, så nu har jag fått ett nytt, men inte heller det fungerar. Jag kan nu skriva in nya uppgifter, men då jag försöker spara uppgifterna så händer ingenting. Det är så frustrerande då man sätter ner en massa tid och så försvinner det bara ut i cyberrymden.

Jag gör också anteckningar idag till djurregistret om betäckningar. Jag fick en jättefin brunstkalender av svenska simmentalföreningen på Elmia mässan i höst, där man enkelt kan följa med vilka kor som kan stå i tur att bli brunstiga. Kalendern är indelad i tre-veckors perioder så den blir lättavläst, eftersom kor blir brunstiga med ca tre veckors intervall.

Som tur är finns det ju alltid tvätt att vika och kanske det börjar bli dags att ta ner julgardinerna?

Det är bäst att ta ett avbrott då hjärnan blinkar *ERROR*

Den senaste veckan har inte varit utan dramatik.

Eftersom Orvar stått på standby, har seminörerna sprungit här mest var och varannan dag. Vi har hittills seminerat 25 gånger. Jag tycker att vi lyckats få de flesta på rätt tidpunkt, men det lyckas inte varje gång i alla fall.

Förstås överaskade två av mina bästa kor mig med att visa ny brunst, dessutom tre dagar tidigare än väntat. Jag hade sovit lite längre den dagen eftersom jag inte förväntade mig några brunstiga kor. Då jag öppnade dörren till nötse slog ångan emot mig av två svettiga kor i högbrunst. Typiskt! Och tiden för beställning av seminören hade precis gått ut. Skit, skit, skit. Nåja, vad gör jag. Jo, jag tar en kort diskussion med Orvar som lovar att försöka göra sitt bästa.

Sagt och gjort, jag stänger ut onödiga deltagare och öppnar grinden till Orvar.

Jag hade tyvärr inte tid att stå och titta på hela dagen, så jag är inte hundra procent säker på om han fullföljde sitt uppdrag, men alla tre inblandade var trötta och nöjda på kvällen i alla fall. Om tre veckor får jag se om han fungerat som han ska.

Efter det har han fått betäcka 3 st till. Hoppat har han i alla fall, men resultatet vet jag alltså inte ännu. Det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, från att vara en sängliggande tjur till detta.

Denna vecka väntar jag inga brunstiga kor, så nu får Orvar gå utomhus med flocken alla dagar för att träna musklerna. Hans bakfötter är ännu inte helt bra, men jag hoppas de stärks dag för dag.

Igår vid matningen märkte jag till min förskräckelse att en av de dräktiga kvigorna betedde sig underligt. Hon gick för sig själv och höll svansen lite böjd utåt. Jag tyckte mig också märka att hennes juver blivit större. Vad är nu detta, tänkte jag. Det är ju två månader kvar till förväntad kalvning. Jag måste gå igenom alla tänkbara scenarion och fråga mig själv om det är möjligt att hon blivit betäckt i misstag och isåfall av vem? Men jag kom nog fram till att det inte var möjligt, kvigorna står ju ensamma i ett eget hus.

Ändå visade Ulla helt tydligt att en kalvning var på gång. Jag skyndade mig att ge mat åt de övriga djuren och sprang tillbaka för att stänga in Ulla i en egen box, men då jag kom tillbaka var det redan färdigt. Ulla hade fått missfall   

Kalven såg ut som en liten naken gris, annars helt normal. Inga synliga missbildningar eller något sådant. Att kor får missfall i ett så sent skede är mycket ovanligt. Vanligen märker man inte att en ko fått missfall på annat sätt än att hon börjar visa ny brunst efter en tid.

Ulla var såld till en ny gård och var snart på väg att flytta, men det blir nu ändrade planer och Ulla får gå på slaktbilen istället. Det är en hård värld kossorna lever i; producera eller dö.

Har du tankar om detta? Kommentera eller fråga gärna.

Detta är Ulla på bete sensommaren 2011