Dottern och jag var helt överens. Då beslutet var taget att Linn skulle börja sin skola i Ypäjä i höst, så kom vi båda fram till att det klokaste beslutet skulle vara att sälja alla hästar. Dels för att de flesta är ganska gamla redan och dels så har jag inte tiden att sköta alla hästarna medan Linn studerar på annan ort, speciellt nu då jag har en unghund att skola till vallhund också.

Till allas vår förvåning så började då Krister protestera. -Inte kan ni ju sälja bort såna där duktiga och snälla hästar, och nu då ni har så bra stall åt dem också.

Linn och jag ser på varandra och undrar om vi hört fel???????

Va? Krister som stånkat och stönat varje gång vi släpat hem någon ny häst, och nu är det han som vill ha dem kvar!

Nej tänkte vi, vi säljer dem i alla fall. Vi började lite försiktigt med att bjuda ut två av dem till försäljning, Piruett och Linett. Dels för att de är äldst och för att de inte kan utvecklas så mycket mera.

Det tog inte många dagar före de båda var bokade. Det gick ju fint tyckte vi.

Vi kom överens om att vi levererar hästarna till deras nya hem.

Så i början av augusti lastade vi på våra damer inklusive utrustning och begav oss iväg norrut. Även om det kändes konstigt att vara på väg att sälja våra fina tanter, så kändes det lungt och bra på något sätt. Vi hade tagit rätt beslut och nu var det dags att genomföra det.

Första anhalten var Linetts nya hem. Där mötte oss mor och dotter samt en shettlandsponny som skulle bli Linetts nya sällskap. Hagen var stor och grön och de skulle få varsin lösdriftsbox. Det kändes bra att lasta av Linett där och hon verkade snabbt finna sig till rätta. Vi lastade snabbt av hennes utrustning, skrev på köpekontraktet och fortsatte genast eftersom Piruett blivit ganska orolig i transporten efter att vi lastat ur Linett.

Vi drog ett andetag och höll tillbaka tårarna. Det här blir bra, var vi båda överens om.

Efter kanske 45 minuters körning var vi framme till nästa köpare. Då vi svängde in på gården säger Linn -Det känns inte bra det här.

Vi har kommit fram till ett litet bostadsområde och mellan huset och bilgaraget ser vi en liten hage, med betoning på liten, där det står en ensam ponny. På gården möter oss föräldrar och barnen som ska få en häst samt många vänner och grannar antar jag.

Linn och jag går ur och hälsar och så går vi fram och tittar på hagen. Vi konstaterar snabbt att hagen är för liten för att riskfritt kunna släppa ihop två främmande hästar. Vi funderar en stund på alternativa lösningar och byggande av nya hagar. Det går ju så småningom upp för mig att Piruett kommer att stå i den lilla hagen i ur och skur i vinter, och på basen av deras frågor så inser jag ju att de är helt okunniga om hästhållning. Linn börjar gråta och jag börjar gråta. Nej, vi kan inte leva med att sätta av vår älskade Piruett här. Vi skulle må dåligt och oroa oss och ha dåligt samvete i långa tider om vi visste att vi sålt vår underbara Piraja till ett sådant ställe.  

Gråtande meddelar jag att vi tar hem henne igen. Vi sätter oss i bilen och åker iväg.

Barnen blev förstås mycket besvikna. De hade äntligen fått köpa sin första häst, provridit Piruett och blivit förälskade och nu väntat i två veckor tills hon skulle bli deras alldeles egna första häst. Jag kan sätta mig in i deras förtvivlan då vi for hem med hästen igen.

MEN, att ha en häst innebär ett stort ansvar. Ett ansvar över ett djur som väger kanske 700kg. Ett djur som måste skötas på ett sätt som hästar kräver.

Det första kravet jag ställer på en hästköpare är att det ska finnas stora hagar där hästarna kan utöva sitt naturliga beteende att springa och beta. Vintertid i Finland behövs utrymme också för att kunna springa för att hålla värmen. En häst måste också ha skydd både mot sol, men också mot regn, köld och vindar. Det ska finnas fri tillgång på rent vatten. En häst ska skötas varje dag, året om, även söndagar och julafton.

Ja egentligen låter det inte som några stora krav, tycker jag. Men ändå alldeles grundläggande.

Vi har försökt sälja Piruett två gånger förr, men båda gångerna har det slutat med att hon kommit hem igen.

Vi kom på förhand överens om att om hon kommer tillbaka en tredje gång, så då får hon stanna här. Hon är född här, hon kommer att få dö här. Men ännu har vi förhoppningsvis många år tillsammans.

Jaha, nu skulle vi alltså inte sälja Piruett då. Men kvar har vi då Atte och Mette-Marit.

-Jag vill inte sälja Atte, säger dottern plötsligt.

Jaha, inte Piruett och inte Atte.

Men Mette-Marit då?

Ja, henne ska vi föröka hitta en fodervärd åt. En fodervärd som klarar av att hantera en unghäst och i bästa fall hjälpa henne att utvecklas vidare. Så får mette-Marit komma hem igen då Linns studier är klara.

Sagt och gjort. Vi satte in en annons på Mette-Marit. Till salu eller på foder.

Vi har fått några förfrågningar, men de har alla varit av barn. Och vi är tveksamma till att sälja henne som barnhäst. Dessutom vill ju barnfamiljerna ta henne på foder. En gratis häst alltså, tänk va bra. Så får de tyst på barnens tjat om en egen häst.

Nej, den som ska få Mettis på foder ska vara ansvarsfull och kunnig!

Vi lärde oss en läxa med Piruett, och denna gång är vi noggranna med eventuella köpare eller fodervärdar.

Så istället för att ha ett tomt stall nu då dottern flyttat, så går här ännu 3 av 4. Linn har 6st medryttare som kommer och håller igång hästarna och jag står för mat, vatten och övrig skötsel.

Nu går det ju bra. Solen skiner och dagarna är ännu långa. Men det är en lång vinter och Linn kommer sällan hem.

Så nu hoppas vi att den perfekta fodervärden dyker upp runt hörnet. Kanske någon ung människa som ridit i många år, men just nu inte har någon egen häst. Någon som bor vid ett litet stall med många fina ridvägar.

Ja, allt brukar lösa sig så småningom. De måste bara hitta varandra, den perfekta fodervärden och Mette-Marit.

Jag har bara en bild på Piruett i mitt jäkla bildarkiv. Men visst tusan är hon fin. Och hon är bara, bara min. Ja , och kanske Linn´s lite också