Det blev en dramatisk start på lördagsmorgonen.

Liam och jag vaknar som vanligt och sitter och gosar en stund i favoritfåtöljen. 

Då ringer Krister och jag hör direkt på hans röst att nu är det allvar. En ko har fastnat i foderhäcken och håller på att kvävas. -jag kommer!

Jag sätter ner Liam i babygymmet, byter till arbetskläder och bankar på tonåringens dörr att nu måste han passa lillebror, jag måste ut!

Väl ute hittar jag kvigan som ligger i en onaturlig ställning, andas svagt och med tömda tarmar. Nu är goda råd dyra.

Det som troligen hänt är att då gräset tagit slut i häcken har kvigan sträckt sig efter ett sista grässtrå, varpå hon med sin tyngd fått häcken att stjälpa framåt. Den här kvigan har horn och har därför säkert fastnat och följt med häcken i fallet. Så nu ligger hon med huvudet fast under järnstolparna och håller fast sitt huvud med egen tyngd.

Krister kör in hjullastaren och vi funderar en stund hur vi kan lyfta häcken utan att bryta nacken av kvigan. Det går inte. Han springer efter en bulttång och försöker knipa av skruvarna som håller ihop häcken, men det lyckas inte heller. Sen springer han efter skarvsladdar och vinkelslip och skär av skruvarna så vi får upp grinden så att hon kan dra bort huvudet. Det lyckas!

Kvigan stiger upp och ser förvånandsvärt pigg ut. Tack och lov!

Ett knäckt horn är allt som visar vad hon varit med om.

Och jag får gå in tillbaka och fortsätta gosa. Tonåringens dörr fortfarande stängd.......