Alltså denna vecka! Jag vet inte var jag ska börja?

Jag börjar väl med att berätta sagan om Viivi som jag började med förra gången.

Nåjo, det var en gång en ko som hette Viivi. Hon föddes i Kokemäki 2006 och flyttade till oss 2007 då hon var 1 år gammal.

Nej, vi tar väl bara den senaste veckan, eller?

Jo, Viivi låg paralyserad i måndags. Vi ringde vår veterinär som gav en flaska Parevet 500ml. Hon konstaterade att vommen stannat och sa att vi borde ge 3-4 burkar soda utblandat i vatten. Jag frågade om det inte skulle vara bäst att ta en tugga från en annan ko, och hon sa att jo, det kan du prova. Men hon är troligen död imorgon.

Så vi funderade en stund om vi skulle höra efter en slaktare direkt, eller om vi skulle ge henne en chans.

Eftersom hon hade en 2 månader gammal kalv, så beslöt vi att försöka för hans skull.

Nå, jag gav henne en tugga från en annan ko, plus soda och vommen startade igen, men kon hade ju som jag skrev fallit ihop igen.

Då veterinären åkt läste vi på flaskan att dosen var för en 500kg ko. Dessutom rann en hel del av medlet ner på halsen. Jag påpekade detta för vet, som bara sa att jo, det är något fel på nålarna från leverantören.

Jaha! Först får en 800kg ko en för liten dos som dessutom hälften rinner fel. Alltså bara halv dos. 

Är det konstigt att hon ännu ligger?

Nästa morgon ringer jag igen och säger att hon måste komma och ge mera. Hon kommer, ger en flaska i blodet och en under huden.

Viivi äter och dricker och försöker under dagen hela tiden stiga upp men benen bär helt enkelt inte.

Vi tänker nu att kanske det är som de två tidigare fallen att hon tappat tron, eftersom det misslyckats så många gånger och att om hon får vila så stiger hon snart upp.

Från onsdag till torsdag rörs hon inte alls.

På torsdag beslutar vi oss för att svänga henne med hjälp av hjullastaren för att blodcirkulationen i benen inte helt ska stanna av.

Veterinären ringer mig i ett annat ärende, men hon frågar inte ens hur Viivi mår. Jag säger heller inget.

Någon timme efter att vi svängt henne på torsdag, lägger hon sig igen raklång, helt oförmögen att röra sig.

Då jag nattat alla pojkar går jag ut och tar farväl av Viivi. Ber om ursäkt för att jag misslyckats. Ger henne några flaskor vatten som hon gärna dricker. Jag tömmer vattnet i mungipan och hon suger i sig allt jag ger.

F-n, att det ska sluta så här tänker jag och önskar att jag inte höll på med djur överhuvudtaget. Det känns så skit då man inte klarar av att hålla sina djur vid liv. Jag ska sluta med djuren och börja jobba med något helt annat. Det är för tungt. Jag orkar inte.......

Nästa morgon är vi säkra på att Viivi redan är död.

Men då jag går närmare ser jag att hon försöker ta sig upp. Benen rycker och Viivi kämpar. Jag hämtar mera vatten och ger åt henne och hon dricker tacksamt.

Om du orkar kämpa Viivi, så ska också jag kämpa!

Jag ringer en annan veterinär. Han som kom en kväll och hjälpte oss då vi hade livmoderframfall på en förstföderska.

Han frågar: Varför du ringer först nu om kon har legat sedan i måndags? Jag försöker försvara mig med att veterinär har varit två gånger redan, men att inget hjälpt.

-jag kommer, säger han.

Lång väntan, till efter middagstid då han äntligen dyker upp.

Jag berättar vad vi gjort och vilka mängder hon fått.

-det är som att ge karameller till elefant! -säger veterinären och börjar rada upp flaskor och sprutor i mängder.

_Varför har ni gett soda, frågar han? Det är ju om vommen är sur, inte om den stannat av kalvningsförlamning!

Ja, men den andra veterinären sa......

Han ger  kalcium, glucos, askorbinsyra och multivitamin.

- Om 4 timmar ska hon få en chock. Skräm upp henne så hon får fart och tar sig upp!

- Då hon äter och dricker, ge 1/2 liter vodka med 1 tsk chilipulver, blandat i mycket vatten.

Vi väntar 4 timmar. Jag går med hunden och försöker skrämma upp henne - ingen reaktion.

Vi hämtar hjullastaren och drar upp henne i rätt liggande ställning.

Nu börjar jag känna hopp.

Hon dricker nu flera ämbar vatten då hon kan dricka själv. Hon äter några strån ensilage.

Efter en stund reser hon sig upp och går några steg, men ramlar sen handlöst igen på sidan. Suck!

Efter en sen middag kör vi in hjullastaren igen och drar upp henne ännu en gång i liggande läge. Mera vatten, mera ensilgae.

HON STIGER UPP!

Vinglig, men stående. Jag lovprisar veterinären. Skickar bild och sms med ett stort tack!

Hon står , hon dricker, hon äter. Efter kanske en timmes tid, lägger hon sig försiktigt ner igen. På rätt sätt denna gång.

Idag på morgonen mår hon nästan som vanligt igen. Veterinären kommer körande förbi för att se hur hon mår.

Vi har inte gett vodka, men det tycker han nog att vi ska ge. Och färskt gräs, det innehåller mycket vitaminer.

Sagt och gjort, jag hämtar en stor skottkärra med nyslaget gräs. Viivi mumsar ivrigt i sig.

Men vodka har hon ännu inte fått. Hur tusan skulle vi få i henne det?

Ikväll hämtade jag in hennes kalv som hon inte träffat sedan måndag.

Ahhhhh..........

Ojojoj. Nu känns det bra igen. Vi lyckades!

Men vilken skillnad på veterinärer!

Tror inte jag ringer vår veterinär igen. Jag har gett henne flera chanser och hon har misslyckats varje gång.

Men tack och lov verkar vi nu ha hittat en riktigt bra veterinär. Hoppas han stannar i trakterna i många, många år.

Tack Vytautas! Det känns så skönt att kunna få kompetent hjälp då man behöver det.

Och mycket annat har hänt, men nu är klockan snart 1 på tidig söndag morgon och klockan 8 ska några tjurar stå klara för transport till Kokemäki och Eura. Det blir en kort natt.

Men en mycket trevligare natt än den vi fick i torsdags.