Hej!

Jaja, nu har jag försummat bloggen igen, och tusan det har hänt massor som jag så gärna skulle ha skrivit om, men när? Nu borde jag också sova egentligen, för imorgon blir en lång dag igen.

För att rabbla lite som hänt, så kan jag berätta att kalvningen nu är ungefär halvvägs. Orvars kalvar kommer som ur en pärthyvel. Inga problem med kalvningarna överhuvudtaget. Idag hade vi dock en kviga som fick en kalv efter en ungtjur och det var lite arbetsamt. Genast då jag vaknade såg jag i kameran att något var på gång. Jag slafsade i mig en skål med flingor (All Bran Choko) med jordgubbsmos, och sprang ut för att kunna övervaka bättre. Jag hann mata alla djuren i lugn och ro, men kalvningen gick inte frammåt. Sonen skulle iväg och spela i Vasa, så Krister fick övervaka medan jag hjälpte till med uniformen och skjutsade till bussen.

Då jag kom ut tillbaka syntes båda framfötterna på kalven, skönt, den vänder rätt. Men då jag såg storleken på fötterna så förstod jag att det inte kommer att gå lätt.

Jag gick in till kvigan och satte på dragband runt  benen, och så började vi dra. Och vi drog, och vi drog. Ett tag trodde jag att kalven redan var död, men plötsligt skakar han på huvudet. Då drog vi med allt vi bara hade att ge, för kalven måste snabbt ut innan han kvävs av att vara klämd i bäckenet.

Kalven kom ut och vi backade ut ur boxen för att ge kvigan lite andrum. Allt ser bra ut.

Vi går in för att duscha och ge oss iväg på majbasar i Närpes. Där äter vi lunch och lyssnar till skolmusikkårens uppvisning.

Efteråt går jag genast ut igen för att se till kalven. Då visar det sig att den inte kan stiga upp. Troligen pga att den legat trångt har bakfötterna blivit vikta åt fel håll. Den kan inte stå på bakbenen. Det innebär ju förstås att den inte kan dricka. Jag drar kalven fram till moderns bakdel där jag trycker in spenen i kalvens mun. Fast det är kons första kalv beter hon sig exemplariskt och står helt stilla medan jag försöker få spenen i kalvens mun. Det lyckas!

Kalven dricker ivrigt och jag pustar ut. Jag gick ännu en gång till och hjälpte den att dricka innan jag tog kväll. Jag hoppas den är starkare imorgon.

Ja jag skulle ju räkna upp en del av vad som hänt, men jag fastnade i den senaste kalvningen!

Kvigkalvar kommer det även mest av i år. Vad ska vi göra med alla kvigkalvar? inte vill ja ju slakta alla dessa fina flickor.

Men nu ska jag försöka rabbla litet igen; vi har haft 19-årsfest, varit på humorshow, haft möten hit och dit, skjutsat sonen fram och tillbaka på spelningar, varit på köttkvalitetskurs och på företagshälsovårdsgranskning. Allt i skick.

Tagit fästingvaccin! Det var inte en dag försent OCH den största händelsen av alla: Jag har beställt en hundvalp!

Men mera om det senare, och mera om vår resa också så småningom, vi var ju inte ens halvvägs.

Tack för att ni ännu är här, fast mina inlägg kommer väldigt ojämnt. Tyvärr kan jag inte lova att jag kommer att bli bättre, för kalendern är full av måsten.

En blomma vill jag i alla fall dela med mig av

Japanskt tulpanträd, underbart träd, tycker inte om Finland tyvärr.

Igår kom då äntligen Viivis kalv.

 Här fick jag slänga kameran och springa in för kalven landade med huvudet under kroppen. För det mesta ligger kon ner under hela födelsen, men Viivi valde att stiga upp och använda sig av jordens dragningskraft.

   Det blev en liten tjur.

Idag ska han vägas och märkas. Jag uppskattar att han väger runt 40-45kg. Ganska liten kalv alltså för en fullväxt ko.

Det tog inte länge förrän han var uppe på benen och började söka efter maten.

Nu känns det bättre. Från att ha varit en förlamad ko förra veckan till detta, jag är så glad   

Nu tog det längre tid att ta sig till Maui än vad jag tänkt. Ja inte i verkligheten utan här på bloggen :)

Det kom lite jobb i vägen.

Vädret har nu varit utmärkt för att köra ut dynga ur liggbäddarna ut på åkern. Dvs. kallt om nätterna så att vägarna hålls hårda, men plusgrader på dagen så att inte dyngan fryser fast på vagnen.

Dessutom var det nu dags att flytta om bland djurgrupperna. De äldsta kalvarna som föddes i höstas ska avvänjas nu och de vårkalvande korna ska flyttas i kalvningsgruppen. Dessutom ska dräktiga kvigor flyttas från kvigstallet ut med korna och de nyligen betäckta kvigorna ska flyttas in istället. 

Massa koflyttningar alltså. Jag började med att ta in Viivi i kalvningsboxen på tisdagen. Hon har beröknad kalvning till 6.4 men jag tyckte att hon började se lite kalvningsfärdig ut, så jag tänkte att det är lika bra att ta in henne i boxen för att lättare kunna övervaka henne. Jag stängde ut alla andra kor i rasthagen för att kunna ta in henne utan störningsmoment. Förstås smet två ystra kossor med in på samma gång och det blev lite extra spring och hopp. Inget speciellt alls tyckte jag, men jag härjade med de extra kossorna och slängde ut dem igen. Viivi blev lite uppjagad av uppståndelsen men jag kunde snabbt öppna boxdörren och hon sprang glatt in.

Nästa morgon då jag tittade i övervakningskameran såg jag att Viivi låg lungt i boxen. Skönt, jag kan äta min frukost i lungn och ro. Då jag kom ut och började utfodra tjurarna, så låg Viivi ännu. Inga varningsklockor började klinga ännu, men då jag förde mat intill hennes box ovh hon fortfarande låg ner började jag ana att något var fel.

Jag gick in i boxen och klappade henne lätt på ryggen. Viivi är en ganska reserverad ko, så i normala fall skulle hon stiga upp genast jag kommit för nära. Hon försökte ta sig upp, men bakbenen bar henne inte!

Kor kan få kalvningsförlamning i samband med förlossningen, men Viivi hade ju inte kalvat än, så detta var något annat. Jag ringde genast till veterinären som kom inom några timmar. Hans bedömmning var att hon bara domnat ut i benen och att hon skulle stiga upp inom några timmar bara vi fick henne vänd på andra sidan. Han gav en injektion med selen för säkerhets skull. Med gemensamma krafter fick vi den ca 800kg tunga kossan svängd, så att benen som legat under henne nu kom fram. Bara att vänta alltså.

Timmar gick, och hela dagen gick, Viivi kunde nu själv svänga sig från sida till sida, men då hon satte tyngden på bakbenen så föll hon hjälplöst ihop igen.

Nästa morgon hade hon slutat svänga sig själv, så Krister och jag fick hämta en vinsch och ett brett rep som vi lade längs sidan av henne för att få henne svängd igen. Hon hade då fått ena bakbenet i fel vinkel, så därför hade hon inte kunnat svänga sig själv. Jag ringde veterinären igen och han lovade komma igen. Denna gång fick vi tre olika preparat åt henne, Ketovet injektionsvätska som är smärtstillande och antiinflammatoriskt, Selevitan som innehåller selene och e-vitamin, samt Beviplex som innehåller B-vitamin. Detta skulle ges tills flaskorna var slut, 20-30ml/dag.

Viivi låg alltså tisdag, onsdag, torsdag och fredag, men då jag tittade i övervakningskameran kl 5 på morgonen natten till lördag så såg jag att hon äntligen steg upp. Pust, å vad skönt! Hennes beräknade kalvning var ju till på lördag, så jag blev så glad att hon äntligen orkade stiga upp. Annars skulle det vara väldigt svårt för henne att orka med en förlossning. Nu är det söndag och ingen kalv har kommit ännu, men hennes juver är sprängfullt och hon går omkring och vankar. Så nu är det nog inte länge kvar. Pappan till kalven är Räfbackens Xerxes första avkomma. Så nu håller vi tummarna för att allt ska gå bra.

Suck, det där var bara historien om en ko, och det har ju hänt så mycket annat!

Men jag får korta ner min historia och bara konstatera att de första lammen nu har kommit.

En svart bagge och ett vitt tacklamm. Nu är det bara resten kvar :)

Ja, och så trotsade jag vintern och inledde grillsäsongen med att grilla marinerade griskotletter.

Nu får det banne mig bli vår snart!!!!!

Vinterns betäckningsperiod för höstkalvande kor är nu över. Det betyder alltså att Orvar har fått flytta in i sin lilla enrummare igen.

Resultatet av denna period är 13 seminerade och 14 betäckta av Orvar. Det blir ju totalt 27 höstkalvande. Eftersom vi har plats för endast 20 kor/ kalvningsomgång så betyder det att några måste gå till slakt. Det blir ju då av dem som Orvar betäckt. De som seminerats har ju direkt förtur. Jag tror inte att vi skickar 7 till slakt, men några i alla fall. Jag kommer att i första hand se på hornstatus och mjölkegenskaper då jag väljer vilka som skall utmönstras. Men först och främst så blir det nu att hålla koll på om någon av dem visar ny brunst och alltså inte har blivit dräktiga.

Första beräknade kalvning i höst blir 15 september och sista blir 18 november, alltså inom ca. 2 månader ska alla vara födda.

Men först kommer förstås vårens kalvningar, som beräknas börja 6 april. Vi har lite senare kalvningar i vår p.g.a att vi tänker åka på semester i mars, mera om det senare.

Nya semintjurar som vi använt denna gång är Elit av Hällinge, Vingegaard Filius ET och General av Boogård. Elit och General är tjurar som finns i semintjänst egen seminbytta, och som alltså kan användas av vilka besättningar som helst. Vi använde dem p.g.a att vi haft fler kor som visat brunst än vad jag varit medveten om på morgonen då seminören ska beställas. Seminören tar bara med just den tjurdosen som jag betällt av egna doser, så om det då finns flera som ska semineras så måste jag använda det som finns i den allmänna byttan. 

Nu finns det en tjänst som man kan utnyttja som innebär att man har en egen kvävebytta på gården, med egna doser i. Men eftersom vi endast seminerar under juni och december, så tycker vi att det är onödigt att ha en egen bytta som behöver fyllas på med kväve en gång per månad. De oanvända doserna behöver ju hållas frysta även under tiden som vi inte seminerar.

Därför får vi nöja oss med det att det blir tjurdoser som vi inte planerat att använda.

Nog är det ju bra tjurar som används av Faba också, men t.ex Elit har Richwood Bruno i stamtavlan och jag har ganska många Richwood Bruno ättlingar, så jag skulle helst inte använda mer av den. Men vi får hoppas på fina kalvar i alla fall.

Lungt är det på avelstjursfronten. Jag har annonserat några gånger redan, men intresset har varit svalt. Vi har alltså Finlands bästa avelstjur till salu och ingen vill ha honom!

Nåja, många väntar med att fundera på avelstjurar tills det att den skall släppas ut med korna i sommar, så vi får hoppas att köparna vaknar till så småningom.

Det är annars den lugnaste tiden på gården just nu, inget åkerarbete, inga semineringar eller kalvningar. Det är nu vi måste hinna med allt det som skjuts på framtiden då det är som mest bråttom. Reparationer och service och dylikt. Dessutom hoppas jag hinna städa huset ordentligt en gång, men det är ju inget roligt. Och ja! Frysarna borde avfrostas, men usch, jag går hellre ut och borstar kossorna.

Jag har ingen aktuell bild idag, men jag bifogar en bild från höstens vallningsträningar. Det här är en grupp unga vallhundar som är på kurs i Taklax. Visst är de bruna fina? En sån ska jag ha någon dag!

Hemkommen efter två dagar på dikoseminarium i Ikalis.

Dikodagarna består av föreläsningar, möten, avelsbesättningarnas prisutdelning och mängder av god mat.

På tisdagen bestod föreläsningarna av ämnen som "Hur leder man en dikogård", "Indexberäkningarna i teori och praktik", "Ändringar i dikornas stöd för välmående", "Rasens betydelse i slutuppfödning" och diskussion. (fritt översatt från finska)

Klockan 16.00 var det tid för rasföreningarnas möten och så avslutades dagen med prisutdelning och tre rätters middag.

Följande dag berörde ämnen som "Modern teknik i dikokontrollen" , "Nordiskt samarbete inom biffdjursaveln" och så tre förelsäsare som pratade om sjukdomar, schmallenbergvirus och behandling av sjukdomar. Dagen avslutades med lunch från stående bord.

I år bestod föreläsningarna av endast finländska föreläsare. Det var kanske en orsak varför dikodagarna i år hade mindre besökare än tidigare år. Det är säkert svårt att hitta intressanta ämnen från år till år.

Förutom föreläsningarna så finns det olika utställare i salen, t.ex alla olika rasföreningar hade information om sin ras och så fanns där representanter från olika slakterier.

Vi hade i år fått rum i badhotellet där själva dikodagarna genomförs, så det blev inte så långa avstånd att springa i år som vi fått uppleva många tidigare år. Dessvärre så hade detta hotell så skarpa sängar, så jag sov inte många timmar. Det kändes som att ligga på en träbrits. Oj vad skönt det var att komma hem i går och få krypa ner i egen säng. Jag älskar min säng!

Simmentalföreningens årsmöte hade riktigt många deltagare detta år, stolarna i vårt mötesrum räckte inte till. Ja, med många menar jag ca. 20 personer. Många är det i alla fall eftersom simmental är en relativt liten ras i Finland.

Jag blev faktiskt invald i styrelsen i år. Detta är alltså en helfinsk förening, alla möten och information är finskspråkig. Tydligen förstår de vad jag säger i alla fall eftersom de ville ha med mig :)

Nu är det alltså upp till mig att se till att det finns tillgänglig information på svenska, på hemsidan och eventuella publikationer. Till mitt jobb blir också att hålla kontakten till andra simmentalföreningar i Norden. Kul!

Prisutdelning var det ju också och vi fick både pris, blommor och diplom. Simmentalföreningen hade reserverat ett eget bord till alla simmentaluppfödare, så det blev att tala finska hela kvällen, vi var de enda svenskspråkiga simmentaluppfödarna  där. Men övning ger ju färdighet. Men nog är det svårt det där språket. Och så många ord det finns!

Tänkte nu redogöra för hur det gått med det ena och det andra.

Atte som fick laxerande för sand i magen, fick inte ut någon sand. Han har fortfarande problem med lös mage. Frågan nu är då alltså om han ska få gå med sin lösa mage, eller på vilket sätt ska vi gå vidare? Ett alternativ är ju att åka till hästkliniken i Tammerfors och göra en ordentlig undersökning. Det kan ju vara sand i tarmarna eller t.ex magsår.

Han mår ju inte dåligt på något synligt sätt, utan han kan användas som vanligt, men tänk om det är något som förvärras.

Det är ibland så svårt som djurägare att avgöra hur sjuka djuren egentligen är. Ibland är det ju akutfall och då är det ju bara att ringa till veterinären, men just i ett sådant här fall med lite lös mage. Första veterinärbesöket gjorde ju ingen skillnad, men ska vi bara vänta och se eller borde vi beställa tid till Tammerfors? Det känns ju lite löjligt också om vi beställer tid till kliniken, lastar hästen och åker fram och tillbaka till Tammerfors och så säger de att det inte är något problem, fortsätt som vanligt bara. Då känner man ju sig dum och nojjig, men tänk om han har magsår och att han behöver medicineras. Ja, jag vet inte, vi får se vad vi gör.

Wilma, som har spondylos, fungerar helt symptomfri med hjälp av smärtstillande. Vi får se hur det utvecklas, men just nu mår hon bra i alla fall.

Jag hade ju tidigare lite funderingar om att åka på utställning med Orvar i sommar, men ingen annan hade tid att ställa upp så det blev till ingenting. Lite synd på ett sätt, men det besparade ju mig mycket tid och onödig spänning.

Eventuellt kommer jag att föra något djur till utställningen i alla fall. Alla biffraser brukar ju vara representerade, men vi får se hur det blir, men det blir ingen tävling inom rasen i alla fall.

I övrigt så hade vi en representant från försäkringsbolaget hit i fredags. Vi gick igenom våra försäkringar och gjorde dem lite mer up to date. Det finns ju en hel del som ska försäkras på en bondgård;byggnader, maskiner, skogen, djuren och inte minst vi själva. Vi får se hur mycket dyrare premierna blir efter denna uppdatering   

Då något händer är det ju nog roligare om försäkringarna är i skick.  Det fick vi erfara för två år sedan då vi fick vattenskada i källaren. Vi kunde ju aldrig tro vilken stor renovering som krävdes för lite vatten, men tack vare försäkringen så fick vi allt i skick som nytt.

I lördags firade vi 100 års kalas på retaurang Strand-Mölle i Molpe. Ja det var ju ingen som fyllde 100 år, men dock två som fyller 50 inom en snart framtid. Vi hade en riktigt trevlig kväll, med god mat.

Det här är förrätten, snyggt och gott.

På vägen hem fick vi bromsa för 4 rådjur som sprang över vägen i Töjby. Som tur var så hann de efterföljande bilarna bromsa i tid också. Är det bara vi som har otur med vilda djur på vägen, eller råkar någon annan ut för samma?

Vinden viner i knutarna, men det är bara att dra på halaren och ge sig ut i stormen. Ensilage skall fyllas på i utfodringshäckarna och så ska det halmas ordentligt i stallarna. Det blir så fort smutsigt i bäddarna då temperaturen ligger runt 0 grader.

Kalendern är full även denna vecka, det är två födelsedagskalas, en Bölerevy och diverse smått och gott. Lite spända inför morgondagens tv-program måste jag erkänna att vi är. Det är lite som att titta på en skräckfilm, men det lär ju bränna kalorier, så inget ont som inte för något gott med sig.

Ha det bra.

På tisdag 29.1 kl 20.00 visas ett program på Yle5 som heter Vem fixar biffen?

Det är med skräckblandad förtjusning jag nu gör reklam för ett program där vi deltar.

Vi blev filmade förra våren. Jag minns knappt vad vi diskuterade.

Jag hoppas att vi inte gör bort oss fullständigt.

Åtminstone så filmade de Orvar. Hoppas han kommer med.

Kalla dagar som dennna så föredrar jag att tillbringa så stor del av arbetsdagen som möjligt med kontorsjobb. Visst djuren måste skötas varje dag, men man behöver ju inte sätta in arbetstopparna i värsta kölden.

Så här ser jag ut efter några timmars jobb utomhus i kallt väder. Så ni har kanske förståelse för att jag inte är så värst förtjust i vintern.

Istället funderar jag idag över vilka semintjurar jag vill beställa.

Då man använder semin så får man ju välja tjurar från i princip hela världen, men det blir dyrt att importera på egen hand. Därför försöker vi simmentaluppfödare komma överens tillsammans vilka tjurar det lönar sig att importera.

Vi fick nyligen en lista på möjliga tjurar :

http://www.bar5.com/pdf/Circle3_Genetic_2013.pdf

Härifrån föll jag speciellt för tjurarna Bar5P SA Evolution-Poena 418S och JNR Gravity 813U.

Det jag söker efter är pollade tjurar, alltså medfött hornlösa. De ska ha lågt värde för födelsevikt, men höga värden för 200 dagars vikt och ettårsvikt. De här tjurarna har en helt ny släkt som inte finns i Finland från förr och borde därmed vara användbara för de flesta.

Jag skickade in mitt önskemål till den som är ansvarig för seminimporten på Faba, så nu är det bara att vänta och se om någon annan vill ha samma tjurar som mig.

Här är en bild på en av mina lovande unga kvigor. Hon heter Räfbackens Xylvia och hon är efter semintjuren Tiset Vagn.

Bilden är tagen i april ifjol då hon var 6 månader gammal. Nu är hon nyligen seminerad med Gormo.

Förstår ni hur spännande detta är att få vänta på nya kalvar med ny stamtavla?

Xylvia är en lyckad satsning och jag hoppas förstås att hennes avkomma är ännu bättre.

Det är en lång väntan från det att man beställer semindoser till att man lyckas med semineringen, får en levande kalv som växer bra, som i sin tur växer upp och får en avkomma, och först då den unga kons kalv får sin korrigerade 200-dagarsvikt så får kon sitt avelsvärde.

Detta är ingen sport för de som vill ha snabba reultat.

Alltså Xylvias mamma Victoria seminerades i januari 2011, Xylvia föddes i oktober 2011. Xylvia seminerades i december 2012 och får förhoppningsvis sin första kalv i september 2013. Då kalven vägs i mars 2014 får Xylvia sitt avelsvärde. Tre års väntan innan man vet om Tiset Vagn var så bra som man hoppades.

Så de tjurar som jag funderar på nu, ger resultat tidigast 2015, enligt sönernas ettårsvikter och 2016 enligt döttrarnas kalvningar.

Det gäller alltså att välja rätt tjur, eftersom det ger avtryck många år framåt i vår besättning.