Igår var vi så på möte med vindkraftverksgubbarna. Vi hade gott hopp om att komma till en lösning denna gång.

För mig personligen så hann jag uppleva många känslor på en och samma dag. På väg dit var vi peppade och hoppfulla. Nu skulle vi få ett bud som vi skulle kunna lägga fram till markägarna och hela denna rumba skulle vara över. Slutet gott allting gott. Vi hade nämligen fått en antydan till bud för några månader sedan och det tyckte vi att vi skulle kunna godkänna.

Väl på plats så börjar de pruta på budet, budet till markägarna stod fast men bygdepengen som också varit på tal var plötsligt något helt annat.

Jag eldade upp mig en aning och informerade herrarna om att vi varit redo att komma dem till mötes, men att de nu sätter hela projektet i gungning pga småsummor i sammanhanget. Vi bad dem fundera en gång till och komma med ett bättre bud nästa fredag, då vi kallar alla delägare till möte. Då ska vi ta beslut om vi godkänner deras bud eller går vi vidare med besvär mot projektet i nästa rättsinstans.

På vägen hem blev jag fundersam om jag hade gjort rätt då jag la ut texten som jag gjorde, men jag ville nu göra klart för dem hur vi såg på saken.

På kvällen hade jag svårt att komma till ro och klockan hann bli 2 på natten innan jag tog mig i säng. Alltså såna här förhandlingar tar på. Att inte veta hur det kommer att sluta och om man gör rätt eller är man bara korkad. Ingen av oss har ju någon erfarenhet av att förhandla om affärskontrakt.

Det gamla ordspråket: Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket, hann genom mitt huvud några gånger.

På fredag vet vi mera, antingen har de höjt på budet, eller så har de strukit bygdepengen helt.

Förutom att vara nervös för hur förhandlingarna med bolaget ska gå, så måste vi ju då redogöra för alla markägare vad vi förhandlat fram. Då får vi ju höra deras åsikt också. I värsta fall tycker de att vi gjort ett uselt jobb.

Nåja, hur som helst så stiger jag åt sidan efter nästa fredag. Det känns som om vi nu har kommit till vägs ände. Antingen blir det ett avtal på fredag, eller så går vi vidare med besväret, men då får någon annan ta över förhandlingarna. Jag kan inte göra mera.

Bifogar en bild på vår fastkörda plog. Lite som det känns just nu.