Just inkommen från sista varvet till kossorna.

Ställer klockan till 5.45 imorgon bitti. Slaktbilen kommer 6.30 och jag måste gå och sortera ur de 8 korna som får gå i höst.

Med åker bl.a Wanja, som ni kanske minns från i våras då hon ramlade och låg i tre dagar. Hon har nog skött sina kalvningar helt problemfritt, men hon har ett lite nervöst lynne som tyvärr smittar av sig till hennes kalvar. Dåligt lynne = utmönstring.

Med åker också Viivi som fick kalvningsförlamning och var i riktigt dåligt skick ett tag. Vågar inte ha kvar henne ett år till. Hon är dessutom 10 år nu.

Även Silla får åka. Hon har haft mycket bra växande kalvar och är en vänlig ko gentemot folk. Däremot kan hon vara onödigt elak med sina medsystrar i koflocken. Bråkstakar stör mig. Men utmönstringsorsaken är egentligen att hon haft lite framfall före kalvningarna de senaste två åren. Vågar inte spara det ifall det blir värre med ökad ålder.

Selina har problem med höfterna, Wilda har skruvklövar bak, Ava har horn, Antonia fick en dödfödd kalv i höst, den hade varit död några dagar i magen, och förra årets kalv har inte vuxit som jag önskat, Bazza hade livmoderframfall i våras och har inte blivit dräktig i sommar.

Ja sådär går jag igenom mina slaktdjur, för- och nackdelar.

Jag gillar inte den här delen av mitt jobb.

Alla dessa ska dö imorgon.

Och det är jag som beställt slaktbilen.......

Känner mig hemsk.

Visst kossorna vet inte vad som väntar. De oroar sig inte över morgondagen.

Men för mig är detta sista dygn fruktansvärt. Fram till att jag fått meddelande om att de är slaktade . Då släpper det.

Jag är inte rädd för döden. Det är tiden före döden som skrämmer mig. 

Fast jag litar på slakteriets hantering inför och under avlivning så önskar jag att det kunde göras på annat sätt.

Men det är ju också så att desto mer kor och tackor jag skaffar mig, desto mer djur måste jag skicka till slakt.

Så jag ska hålla kvar vid min gamla idé om att man ska ha så lite att man klarar sig.

Tyvärr är det inga självklara kandidater bland tackorna som borde mönstras ut. Nej, de är friska och välmående hela bunten. Men visst, det är bara att samla ihop dem och försöka göra en så vettig indelning som möjligt. Problemet med får på hobbynivå är ju att jag kanske väljer mer med hjärtat än med hjärnan. Vissa tackor går det ju bara inte att slakta.

Som Brumma.......

Även om hon är en ful treraskorsning som jag egentligen sparade som träningsfår åt hunden.  

Eller.......!

Så skaffar man så jäkla många så man blir avtrubbad inför slakten. Ja, det vore ju också en idé.

För det här ältandet som jag håller på med är inte hälsosamt i längden.

Det är ju inte så att jag tänker sluta äta kött.

Nej, med god aptit kommer jag att äta biffar av Ava.

Och kanske skänka henne en tacksam tanke.

Ja ja, nu ska jag försöka sova en stund.

Det blir nog bra det här.

Så var det den tiden på året då det börjar bli dags att avgöra hur många som ska gå till slakt i år.

Detta år har vi fler lamm än vad vi kan förmedla själva, så en del kommer att gå via slakteriet.

Ja bagglammen är ju klara. De är all möjliga korsningar så 16 baggar till slakt är klart. Av dem slaktas cirka 10 här hemma. 

Men sen var det tackorna.

Vi har 20 äldre tackor och, jag tror det var, 15 tacklamm. 

Jag har fantiserat att jag sparar alla tacklamm och kanske 15 äldre tackor också. Så får de varsin dorperbagge i slutet av november.

Problemet här är ju att jag inte har något fårhus. Jag har bollat olika lösningar fram och till baka, men någon riktigt bra slutsats har jag inte kommit fram till.

Alltså 30 tackor är ju inga problem bara man har ett vettigt boende åt dem.

Men det har vi som sagt inte.

Dessutom räcker inte betet på vår ö åt 30 tackor med lamm.

Alltså behöver vi stängsla in nya områden till nästa betessäsong.

Allt det här är ju roligt och bra, bara man hade de där prima fårbetet plus en luftig hall.

Vilket vi inte har. Hur gärna jag än vill.

Jag har försökt undvika det slutliga beslutet i väntan på en mirakulös lösning.

Någon som ringer och frågar om vi vill köpa en hall och lite betesmark.

Ingen har ringt.

Ingen lösning har jag.

Alltså borde jag ta ner tackantalet till 20 som senaste vinter. 10 ungtackor och 10 gamla.

Hmmmm.....

Låter vettigast.

Men vem hamnar på dödens lista då?

Vill ju ha alla mina fina tackor!

Vem tusan var det som kom på den dumma idén att köpa två avelsbaggar då?

Ja jag minns inte. Korkat var det i vilket fall som helst.

Jaja, fram med listan. Spara - Slakta

Eller har du en ledig hall åt mig?

Sitter vid kontorsdatorn nu för att sitta säkert på linjen. 

Ja, mycket har hänt den senaste månaden. Jag minns ju säkert inte hälften, som vanligt.

Kalvningssäsongen pågår för fullt. Vi ligger ungefär halvvägs nu. Därför har vi dygnet lite i otakt maken och jag. Han och Liam somnar vid 9-tiden, då jag går ut sista varvet med hundarna och kollar läget med de nya kalvarna som fötts samt kollar om någon ny kalvning är på gång. 

Ikväll verkar det lungt. Nästa på listan är Polka, med beräknad kalvning 22.10 Kalvningsboxarna är för tillfället fulla, annars skulle jag stänga in henne redan nu för säkerhets skull. Förhoppningsvis kan jag släppa ut Zeline och hennes kalv imorgon, så får jag ta in Polka istället.

För mig passar det utmärkt att ta nattpasset. Jag har alltid varit en nattuggla, men kom inte med några svåra frågor på förmiddagen, då snurrar det långsamt i maskineriet.

Det som jag skrev om senast, då internet skar, så var i stora drag det att vi har äntligen fått allt skördat från åkrarna. Alla har fått hjälpa till i mån av möjlighet. Mina föräldrar har skött Liam, jag har skött djuren och kört hem balar, dragit på plasthuvor, staplat balar. Linn har fått vara Kristers högra hand, helt konkret, eftersom han hade handen i gips. Hon har kört traktor och skött om torken, kopplat i och ur maskiner. Den onänmbara studerande tonårssonen har kört balar över helgerna. Och på något vis så klarade vi av skörden även i år. Tack och lov har vi haft vackert uppehållsväder under hela september. Augusti var ju desto regnigare.

Årets halmlager. Förhoppningsvis ska det räcka fram till nästa höst.  

Förra veckan hade vi en skola, klass 4-6, på besök. De fick titta på alla djuren och så berättade vi om den dagliga skötseln.

Det mest spännande som hänt är dock att Xylvia fick trillingr i lördags. Efter att jag delat bilden på facebook, så fick tidningen reda på det och så fick trillingarna figurera både i Sydin och Wasabladet. 

Kalvarna är jättesöta och Xylvia fantastisk. Tyvärr fick hon juverinflammation i somras, så ena spenen är förstörd. Men hon har ju trots allt 3 spenar kvar. Vi får hoppas att det räcker. Hon ser nog mager och eländig ut nu, men hon får stanna inne med sina små och få extra mycket gott.

Ja, och så är filmen om ekologisk odling klar som spelades in här i mitten av sommaren. Ska försöka länka in den här:

Ja resten måste jag väl fortsätta med en annan dag.

Roligt att några av mina läsare ännu finns kvar, ännu om mina bloggningsinlägg kommer lite stötvis.

Ha det bra!

Nejnejnej!!!!!!!

Nu har jag suttit här mitt i natten och skrivit ett jättelångt inlägg och tror ni inte internet brakar av just då jag börjar bli färdig.

Förbannat!

Varför lär jag mig aldrig att spara efter varannan mening?

Arrrggggghhhhhh......