Jag blir så glad då jag läser att vår kommun satsar på solenergi som en del av uppvärmningen till sina hus.

Jätte bra!

Just inkommen från sista varvet till kossorna.

Ställer klockan till 5.45 imorgon bitti. Slaktbilen kommer 6.30 och jag måste gå och sortera ur de 8 korna som får gå i höst.

Med åker bl.a Wanja, som ni kanske minns från i våras då hon ramlade och låg i tre dagar. Hon har nog skött sina kalvningar helt problemfritt, men hon har ett lite nervöst lynne som tyvärr smittar av sig till hennes kalvar. Dåligt lynne = utmönstring.

Med åker också Viivi som fick kalvningsförlamning och var i riktigt dåligt skick ett tag. Vågar inte ha kvar henne ett år till. Hon är dessutom 10 år nu.

Även Silla får åka. Hon har haft mycket bra växande kalvar och är en vänlig ko gentemot folk. Däremot kan hon vara onödigt elak med sina medsystrar i koflocken. Bråkstakar stör mig. Men utmönstringsorsaken är egentligen att hon haft lite framfall före kalvningarna de senaste två åren. Vågar inte spara det ifall det blir värre med ökad ålder.

Selina har problem med höfterna, Wilda har skruvklövar bak, Ava har horn, Antonia fick en dödfödd kalv i höst, den hade varit död några dagar i magen, och förra årets kalv har inte vuxit som jag önskat, Bazza hade livmoderframfall i våras och har inte blivit dräktig i sommar.

Ja sådär går jag igenom mina slaktdjur, för- och nackdelar.

Jag gillar inte den här delen av mitt jobb.

Alla dessa ska dö imorgon.

Och det är jag som beställt slaktbilen.......

Känner mig hemsk.

Visst kossorna vet inte vad som väntar. De oroar sig inte över morgondagen.

Men för mig är detta sista dygn fruktansvärt. Fram till att jag fått meddelande om att de är slaktade . Då släpper det.

Jag är inte rädd för döden. Det är tiden före döden som skrämmer mig. 

Fast jag litar på slakteriets hantering inför och under avlivning så önskar jag att det kunde göras på annat sätt.

Men det är ju också så att desto mer kor och tackor jag skaffar mig, desto mer djur måste jag skicka till slakt.

Så jag ska hålla kvar vid min gamla idé om att man ska ha så lite att man klarar sig.

Tyvärr är det inga självklara kandidater bland tackorna som borde mönstras ut. Nej, de är friska och välmående hela bunten. Men visst, det är bara att samla ihop dem och försöka göra en så vettig indelning som möjligt. Problemet med får på hobbynivå är ju att jag kanske väljer mer med hjärtat än med hjärnan. Vissa tackor går det ju bara inte att slakta.

Som Brumma.......

Även om hon är en ful treraskorsning som jag egentligen sparade som träningsfår åt hunden.  

Eller.......!

Så skaffar man så jäkla många så man blir avtrubbad inför slakten. Ja, det vore ju också en idé.

För det här ältandet som jag håller på med är inte hälsosamt i längden.

Det är ju inte så att jag tänker sluta äta kött.

Nej, med god aptit kommer jag att äta biffar av Ava.

Och kanske skänka henne en tacksam tanke.

Ja ja, nu ska jag försöka sova en stund.

Det blir nog bra det här.