Lördag kväll och jag väntar på att de mina ska komma in på middag. Kållåda idag. Typisk höstmat. 

Igår hade vi köttretur så det var lite kaotiskt ett tag innan alla fått sina beställda köttlådor, men nu är allt under kontroll. Lite kvar att packa i egen frys har jag, men det tar inte så länge. 

I kylrummet finns nu förutom nötkött, även hjort- och älgkött. Kul med en jägare i familjen igen.

Förra veckan firade vi med grillad hjort ytterfile. Inte så herrans dåligt.

I förrgår kalvade Xanna. Först kom en kokalv utan problem, men sen kom en tjurkalv med bakbenen först. Jag var med och jag drog så snabbt jag kunde, men jag klarade inte livet på den. Jag försökte med hjärt-lung räddning i säkert 30minuter, men det gick bara inte. Jag har en enkom grej som ska suga ut vätska och blåsa in luft, men det tycks inte göra någon större nytta. Åtminstone har inte jag lyckats återuppliva någon kalv med den.

Nä, nu middag. 

Bild på vinrankorna i höstfärger.

Och lite stockros. Jag bara älskar dem.

Nyss inkommen efter veterinärbesök till Polka.

Veterinären tittade på livmodern med ultraljud och den var tom. Ingen kalv. Suck.

Men hon hittade också orsaken, en cysta på höger äggledare.

Tack och lov är det enkelt avhjälpt. En liten spruta i nacken så borde cystan försvinna och normal brunstcykel återkomma inom fyra veckor. Bra så.

Men detta var ju en dyr läropeng igen. Inte bara veterinär arvodet utan det att Polka kalvade senast förra hösten. Så ändrade vi ju inriktining med färre höstkalvande så att de som inte blev dräktiga under de 3 veckor en ungtjur var med i december automatiskt flyttade till vårkalvande gruppen. Där var då Polka med. Jag seminerade henne i våras, inte bara en gång, utan två gånger med den bästa (dyraste) semintjuren jag hade, Imperator och hon blev inte dräktig. Nu har hon då gått resten av sommaren med Chicago och inte heller kunnat bli dräktig.

Nu är semineringstiden över för denna säson, så nästa möjlighet för Polka är i december, då det är meningen att jag ska seminera allt själv. Igen en möjlighet till misslyckande. Och första chans till kalvning är 2 år efter senaste kalvning.

Detta är ett skolboksexempel på hur man inte ska göra inom dikoproduktion. Blir dikon inte dräktig så är det slaktlistan direkt. Men nu handlar det här ju inte bara om en diko, utom om min kära Polka av Frönshult.

Har jag släpat henne från Skåne, måste hon väl vara värd en extra insats? 

Och jag lärde ju mig något nytt. 

Och nu får jag börja planera vilken spännande semintjur jag ska använda åt henne i december!

Jo hoppsan.

Nu agerade jag utan att analysera så värst mycket igen   

Yezz löper, snabb huvudräkning, valpar i början av december, leveransklara i februari. Hmmm, jo, det kan funka. Annars om jag väntar så blir det valpar mitt i sommaren och då är jag utan fungerande vallhund om hon har smått. Så, its´now or never.

Sagt och gjort. Iväg till Seinäjoki på ögonspegling - friska ögon -  Sune! Here we come!

Oj, vi ska visst ha valpar!

Jo, det blev bra till sist.

Efter att jag konstaterat att kon inte kommer att gå i fångstgrinden frivilligt så hämtade jag ett rep och började kasta lasso. Inte en av mina främsta talanger, ännu i alla fall. Jag hade en ögla som jag slängde över huvudet på Zignhild, som skakade på huvudet direkt så att repet föll av igen. Men se jag är ganska envis.......

Och till sist fick jag repet runt halsen. Med hjälp av herdestaven så drog jag öglan över mulen och drog till. Tadaaa! Nu är du fast!

Problemet nu är ju bara att det är flera meter till låsgrinden och kon väger 800kg+. Hmm?.....

Nå först drog jag repet ett par gånger runt et stolpe så att hon skulle förstå att nu var hon nog fast. Hon tog upp till kamp och slängde sig hit och dit och upp och ner, men sakta men säkert fick jag repet kortat. Jag var livrädd att hon skulle hoppa på den lilla kalven, men jag fick henne rätt snabbt utom räckhåll för den. Så jag lät henne kämpa.

Sen då hon lugnat sig lite, tog jag försiktigt upp repet och flyttade det närmare grinden.

Nästan framme, men inte riktigt rätt.

2 timmar tog det. Men jag är ju envis och kalven är värd att kämpa för.

Nåja, till sist:

Steg ett avklarat. Nu återstår bara att få den svaga kalven till spenen. Utan att bli ihjälsparkad. Varken kalven eller jag.

Hon försökte nog, men några riktigt ordentliga hugg. Men jag höll avstånd.

Så till sist fick lyckades också steg 2. Kalven fick dricka från alla spenarna. Och kon lugnade ner sig betydligt.

jag drog upp kalven tillbaka i liggbädden innan jag släppte lös Zignhild.

Alla inblandade lika trötta, men nöjda.

Nästa morgon gick jag tillbaka för att säkerställa mig om att det nu fungerar som det ska.

Och visst. 

Fast kossan var ännu rätt så trött. Men jag visade åt kalven att man kan äta på olika sätt.

Kalven har också fått extra selene pga att frambenen är lite böjda. Men hoppet är stort att allt snart blir bra. Idag ska jag öronmärka, men de får bli kvar i enskild box någon dag till.

Ja här sitter jag i en höhop en söndagkväll i början av oktober. Idag kom en kalv med lite svaga ben. Och jag tror inte att den druckit. Förstås är modern ett rivjärn som vet exakt hur hon ska slippa åt fodret utan att fastna i låsgrinden.

Kalven kom med bakbenen först, men hon klarade kalvningen själv i alla fall. Hon ville ju inte ha hjälp då heller.

En klar kandidat på slaktlistan i vår. Kanske redan i höst ifall vi inte får i kalvstackararen mjölk snart.....