Jag tycker det är så skönt att bara titta på ätande och idisslande kossor. Det är något så förnöjsamt över dem.

  Närmast i bild är Räfbackens Zumba. Mamma Polka av Frönshult, pappa Steinadler.

Zumba väntar förhoppningsvis sin första kalv, och vår enda kalv, efter Prostock Hickory den 5.5 Om ingen kalv kommer då så har hon blivit senare betäckt på betet. En spännande väntan. Om det blir en PH kalv så är det en helt ny linje här. Hoppas, hoppas. 

Ingen dyngdag idag fast det är måndag, för det kom en entreprenör idag för att hugga i åslänten för oss inför kommande årensning.

Vad funderar månne valpen på?

En vecka kvar till första beräknade kalvning. Först ut i vår är Viivi, seminerad med Vingegaard Filius som gav så hemskt stora kalvar i höstas. Hoppas de blir mindre i vår. Men före kalvarna kommer så ska 5 höstkalvar avskiljas, 12 kvigor flytta till kvigstallet. 8 dräktiga kvigor flyttas från kvigstallet. Tjurarna packas ihop så vi får ytterligare en ledig box tills de avskiljda kalvarna ska tas in. 24 kalvar ska beredas plats nu inom en dryg månads tid. Det kräver en del planering för att få allt att gå smidigt. Nu behövs ju alla kalvningsboxar också inför kalvningssäsongen.

Så knip igen Viivi, vi hinner inte ta emot några kalvar riktigt än.

Kidsen nuförtiden tar ju en massa bilder på sig själv, sk selfies, så jag kan ju inte vara sämre jag, tänkte jag.

Mitt första försök är då valpen och jag säger godmorgon åt varandra:

En ganska beskrivande bild. Precis sådär kaotiskt är det. Varje morgon är det som om vi inte setts på flera år. Tyvärr får man ju inte med ljud på bild. Måste kanske försöka filma någon morgon, för hon har ett så roligt språk.

Mitt andra försök blev kanske lite tydligare:

Jag ville ju ha med det jag gjort på bild också, men det är svårt att få med så mycket på en armslängds avstånd.

Nå , nu var det provat.

Då jag kom hem ur skogen igår märkte jag att korna haft lite rajtantajtan medan jag varit borta.

Pralin och Silla hade tydligen haft något otalt med varandra, så båda var genomsvettiga, flåsiga och med fradga runt munnen. Liggbädden var kolsvart av deras slagsmål och en järngrind som stod lutad mot väggen på utsidan! av huset hade vält omkull. Detta är alltså två högdräktiga damer som varit tillsammans i hela sitt liv och så plötsligt så blir det riktig catfight.

Tack och lov att jag var borta, jag hade inte klarat av att titta på.

Idag var friden återställd igen. Vem som vann vet jag inte, men huvudsaken att de har det uppklarat.

Jag tog mig friheten att ta en liten stund vallningsövning med valpen idag igen. Hon fyller snart 11 månader. Skruva ner volymen då du tittar på filmen, för jag både filmar och skriker kommandon samtidigt   

Nämnas bör att hon är lydigare då jag inte filmar, men då kan jag ju använda mitt kroppsspråk på ett annat sätt. Men hon är alltså inte ens ett år ännu! Jag tycker hon är jätteduktig.

Jag har börjat fundera över en sak. Nämligen vad är det riktigt för biffdjursras vi har?

Vi har alltid sagt att vi föder upp simmental, men är det riktigt sant?

Nu fick vi nämligen biffdjurskatalogen från semex, som jag beställt semindoser av nu. Jättefin katalog annars.

MEN, under deras rubrik simmental ser djuren ut så här:

Alltså helt svarta eller helt röda.

Och tjuren vi beställde doser av kallas Fleckvieh

Så här ser ju våra djur också, så vad betyder det här?

Jag googlar runt lite och får förklarat för mig att Simmental ursprungligen kommer från Schweiz, precis som jag alltid trott, men Fleckvieh kommer från Tyskland/Österrike och är en kombinationsras som är avlad både på kött och mjölkproduktion. Fleckvieh kommer ursprungligen från importerade simmentaldjur från Schweiz som korsats med inhemska raser. De djur som ser ut som simmental idag (INTE RÖDA OCH SVARTA) är egentligen till 98% Fleckvieh.

Slutsats: Vi borde egentligen ändra namnet på våra djur till Fleckvieh!

Men så finns det ju en linje som riktar in sig mer på Fleckvieh mjölkegenskaper och så vi då som använder den som en ren köttras.

En bättre redovisning om hur det förhåller sig hittar du här:http://www.fleckvieh.nu/rasen.htm

Men i Finland finns ju finlands simmentalförening och i Sverige den svenska simmentalföreningen och så finns då tydligen Nordisk Fleckvieh förening som verkar vara en förening för mjölkdjur, så borde vi fortsättningsvis kalla köttdjuren för simmental och mjölkdjuren för Fleckvieh för att berätta vilken inriktning vi har fast vi alla har Fleckvieh?

Den här frågan har, vad jag vet, inte kommit upp till diskussion i den finska simmentalföreningen. Borde jag fråga vad det korrekta namnet egentligen borde vara? På finska? Som om det inte vore tillräckligt invecklat på svenska!

Ursprunget till de svarta och röda simmentaldjuren har jag dock ännu inte luskat ut. Vad jag förstår så finns de djuren enbart i Nord-Amerika. Jag hittar information om att i Nord-Amerika finns det hela 4 olika typer av simmental, nämligen rena Fleckvieh med ursprung Tyskland/Österrike så finns det purebred modern simmental, fullblod simmental och straightbred simmental som är raser som uppstått genom inkorsningar med Angus och Hereford.

Ja, inte vet jag om varken jag eller ni blev klokare av det här. Jag blev i alla fall osäker på vad jag riktigt ska kalla mina djur. Simmental är ju lättast, men det är ju fel.

Det blir väl nog att försöka få iväg en fråga på finska, eller ska jag börja med svenska simmental föreningen? Ja tusan det finns ju facebook! Jag börjar där. Återkommer kanske i frågan om jag blir klokare via fb.

Efter morgonens utfodringsrunda blev det idag ett litet annorlunda program. En snabb dusch och så iväg till en radiointervju för den österbottniska lokalradion. Programmet har ett inslag då de åker runt i österbotten och tittar närmare på olika byar. Idag var det då Norrnäs tur och jag var en av dem som fick försöka berätta lite om vår by.

Länken till sändningen hittar du här, ifall du vill höra inslaget: http://arenan.yle.fi/radio/2183124

Svårt är det att svara på frågor i direktsändning då man plötsligt har en mikrofon under näsan, men det är ju inte så allvarliga saker, så det får duga.

Annars så har jag en liten filmsnutt på höstens kalvar som tycker det är så kul med ny halm i bädden. Men det ivrigaste hoppandet var ju över innan jag fick fram kameran förstås. Men vad stora de blivit plötsligt! Nu är de 3-4 månader gamla.

För övrigt har jag nu bara en tjur kvar att bjuda ut till avel i sommar. De första tjurarna flyttar nästa torsdag.

 Roligt då man får sälja dem till avel istället för slaktbilen. Och hoppas de gör sina nya ägare nöjda.

Nu ska jag dra på mig värmehalaren och stickaluvan och bege mig ut i snöstormen på kvällens hundpromenad. Det finns ju kvällar då man hellre stannat kvar i soffan, men jag får ingen förståelse från hundarna.

Det blev som befarat. Nu sitter jag och snörvlar med en kopp varm Finrexin.

Men jag ska ju få mat på lokalavdelningens styrelsemöte ikväll, så nu håller jag tummarna att jag inte får feber.

Jag har fortsatt idag med kontorsarbete, idag planering av bete och betäckning i juni 2014. Om jag var sent ute med fårregistreringen så är jag desto tidigare med avelsplaneringen. Först listar jag alla som ska ut på bete och sen delar jag in dem i grupper beroende på vilka som ska semineras, gå med Orvar, gå med ungtjur och en grupp med unga kvigor som inte ska gå med någon tjur, men som ska ut på bete i alla fall.

Resultatet blev 15 kor med Orvar, 13 kor och kvigor semineras, 5 kor och kvigor med ungtjur, 30 höstkalvande i en grupp och 16 unga kvigor i ensam grupp. De 13 som ska semineras får bli kvar inne med tillgång till rastgård tills alla blivit seminerade. Orvar går med sin grupp i hagen nedanför nötse (ladugården), ungtjur + 5 kor får gå på åbacken och Svedhagen, 30 höstkalvande till sjöslätan. Plötsligt märker jag att jag har för lite bete! Vart ska jag sätta de 16 unga kvigorna? De ska ha bra bete, tillgång till vatten och få stödutfodras. Hur gör jag nu?

Och 30 höstkalvande är för mycket. Vi har inte rum för dem i vinter. Kan inte någon köpa mina söta kossor?

Måste jag sätta ungtjuren och hans damer med de höstkalvande? Men då blir det 36 djur på 6 ha, eftersom 3 ha på sjöslätan ska förnyas i år. Blir det då regnig sommar så blir det bara skit av alltihop. Dessutom tänkte jag sätta ut de seminerade kossorna med ungtjuren efter semineringen så han ska få sköta om de som inte blivit dräktiga med semin. Dvs. Närmare 50 stora djur på 6 hektar. 5kor/ha tror jag är rekommenderat. Visst går det att stödutfodra, men det blir ju större slitage på betet.

Ja och så kunde jag konstatera att jag måste spara en av de få tjurarna jag har till salu. Pga av att vi fått mest kvigkalvar de senaste 2 åren har vi i vår endast 4 äldre tjurar  som uppfyller kraven till avelstjurar. 3 av dem är redan bokade, så jag måste spara Zolvert åt egna djur.

Han betäcker som bäst en liten grupp kvigor.

Sen har vi 4 tjurar som blir 1 år i vår, men ingen av dem kan jag använda till egna djur eftersom de alla är avkommor till antingen Orvar eller fjolårets ungtjur. Zolverts pappa är semintjuren Olvert av Esered.

Nä, men det är så typiskt att då jag har litet djur till salu så måste jag spara en själv och så verkar efterfrågan vara bättre än på många år. Klart jag kunde sälja Zolvert, men då måste jag själv köpa en ny.

Nu blev det mycket spekulerande hit och dit, men så brukar det bli med min planering.

Jaha, om man skulle börja se över var vi kunde planera mera betesmark? Hugga ner lite skog, skaffa stängsel, bygga stängsel, röja under stängsel, ordna vatten och ström, vargsäkra..........

Ja det här sättet vi har djur är ju väldigt ineffektivt. Vi har alltså många huvuden, men väldigt få som ger någon inkomst.

Jag läste härom veckan om en prisbelönt ung djurbonde i trakten som sålde 5-600 tjurar till slakt varje år.

Vi har mellan 100-120djur. Ifjol sålde vi 11 tjurar till slakt och 2 till avel + 8 kor och 3 kvigor till slakt. Totalt 24djur! Ja jag skäms ju nästan att skriva ut det här. Visserligen var det ifjol ett bottenår för oss med antalet sålda djur, men man behöver ju inte ha lång matte för att räkna ut skillnaden mellan 24 sålda djur och 600.

Jag brukar säga att man ska ha så litet så att man klarar sig, men nu börjar det nog nästan vara på gränsen.

Om man skulle börja söka jobb? Kaffe skulle jag väl nog kunna servera någonstans.

För att bygga ut för 600 tjurar, Nej.... det får man inte göra i Norrnäs.

Ja här tjänar jag inga pengar i alla fall. Ut och jobba!

Känner kanske en förkylning i antågande. Trött och kall om nosen.

Idag hittade jag en otrevlig överraskning. En av de vårkalvande korna hade visst fått missfall. En liten naken, missformad krake, som tagen ur en Harry Potter film, låg i skrapgången. Den vägde kanske 1-2kg. Det hade kommit ut i ett så tidigt skede så det syntes inte vilken av korna som var modern. Blir bara att vänta och se vilken av dem som visar brunst snart.

Till de roligare händelserna hör att jag fick en förfrågan från simmentalföreningen i Sverige. Jag hade satt in några bilder på deras facebooksida med en hälsning från djuren som vi importerade från Sverige. Senare fick jag en förfrågan om jag kunde skicka lite bilder via mail, så att de kunde visa dem på Mila-mässan nu 13-15.2 Så givetvis skickade jag iväg en bunt bilder. Så om du har vägarna via Malmö så kanske du ser mina kossor i simmentalföreningens monter. Tänk vad den här datavärlden kan leda till.

Annars har jag haft kontorsdag idag. Jag har så dålig ordning. Jag planerade att anmäla lammen som föddes ifjol! , men jag hittade inte öronmärkena. Kommer någon inspektör nu får jag sitta i skamstock på torget. Ja, och så skulle jag ju anmäla den slaktade tackan, men jag hittar ju inte lappen med hennes öronnummer. Så nu måste jag gå ut och läsa av de levande tackornas öronnummer och genom uteslutningmetoden komma fram till vilken vi ätit upp. Jojo, jag vet att jag borde gjort allt detta direkt, men mina några fårskrottar kommer inte så högt på prioriteringslistan då det kommer till skrivbordarbete. De både föds ju och dör här, så jag tycker inga byråkrater behöver bry sig i deras öronnummer, men det tycker ju inte byråkraterna förstås. Det straffar ju bara mig själv om jag blir granskad, men är man kärringen mot strömmen så är man. Men jag kan ju gnälla här förstås; JAG TYCKER INTE OM LANTBRUKSBYRÅKRATI! 

Så söta så, utan öronmärken.

Hemma efter två intressanta dagar i på dikodagarna i Ikalis. Vi har varit på föreläsning, möten, ätit gott, simmat och pratat ko i dagarna två.

Avståndet dit är ca 170km, men det består mest av kringelvägar så resan tar ca 2,5h. Och jo, jag var klar och redo att starta kl. 07.00 Festkläder hade jag slängt i två alternativ av, för jag hann inte fundera på vilket jag ville ha. Inte är det väl så noga. Vi fick ju inga pris i år så jag behövde ju inte gå upp inför publik denna gång.

Dagen började med anmälning och så fick vi våra namnlappar. kaffe med ostcroissant och så bänkade vi oss i föreläsningssalen.

Det fanns ganska mycket tomma stolar i år, men jag uppskattar att vi var ca 200 personer.

Tisdagens program började med hälsningstal av toimitusjohtaja Antti Latva-Rasku från Faba. Han hade tyvärr en lågmäld mållande röst så det mesta av vad han sa gick åtminstone mig förbi. Sedan var det en föreläsning om djurskyddsombudsmannens uppgifter, ganska lamt inslag. Jag tycker gärna att djurskydd skulle kunnas tas upp på ett mera engagerande sätt. Det här gav ingenting.

Sen lärde vi oss om en sjukdom som sprids just nu bland nötbesättningar i Finland, Mycoplasma Bovis. Det var något som jag helt missat, men som tydligen berör oss i allra högsta grad. Så det innebär nu att vi måste beställa veterinär och ta svalgprov på 20 kalvar under 6 månaders ålder och upprepa proceduren efter 6 månader. Om djuren inte visar spår av Bovis så får man ett A-intyg på att gården är fri från smitta. Men så fort man köper in nya djur till gården så ska provtagningen tas om, om djuret inte kommer från en annan gård med A-status.

 Analysen kostar 100€/gång plus veterinärens arvode.

Smitta har hittills bara hittats på 16 gårdar i hela landet och i samtliga fall har det varit gårdar som köper in förmedlingskalvar från många gårdar. Men om man får smittan till gården så är det nästan omöjligt att få bort den eftersom den överlever i inredningen.

Så nu ska vi alltså betala för att få ett intyg att vi är fria från en smitta som vi vet att vi inte har. Men då myndigheterna slår på stora trumman så går vi i raka led som vanligt. Jaja, jag vet att skydda sig från smittor är jätteviktigt, men ibland kanske det blir lite överdrivet?

Sen fortsatte dagen med olika teman som slaktindex, hållbarhetsskillnader mellan olika raser och information från limousinprojektet.

Det sista missade jag för simmentalföreningens styrelse hade möte innan rasföreningens årsmöte. Sen hade vi konstituerande möte efter årsmötet och samma styrelse fick förtroende att fortsätta. Jag fick också tack för att jag börjat skriva på svenska på föreningens hemsida och ordförande berättade att det genast hade ringt en svenskspråkig simmentaluppfödare som ville bli medlem i vår förening nu då det fanns information på svenska. Vad roligt att svenskan kan upplevas som positiv. Vi planerade också föreningens resor i år. Styrelsen har blivit inbjudna till England på en biffdjursutställning och så planerar vi ytterligare en resa till Danmark i november för att besöka en utställning och besöksgårdar där. Jag planerar att följa med på båda resorna.

Efter simmentalföreningens 3 möten, så gick sekreteraren Maarit och jag på cocktailparty med biffjursförbundet. Där fick vi presentera oss. Ganska nervöst att presentera sig på finska inför 20 främmande personer. Jag pratade på finska men poängterade att jag var svenskspråkig och i och med det tog de också upp frågan om de borde ge ut information till medlemmarna även på svenska. Det hade de inte tänkt på tidigare. Så det lönar sig nog att vara med och tala den finska man kan. Jag har bara blivit väl bemött och många finskspråkiga tar tillfället i akt och pratar den lilla svenska de kan. Jag fick också tillfälle att diskutera användningen av vallhund på dikogården. Så många givande möten på några dagar.

Efter cocktail blev det festmiddag. Vi fick en jättegod champinjonsoppa till förrätt och till min bordkavaljer fick jag slakteriets nötköttskonsulent, så det blev många givande samtalsämnen. Varmrätten var Sous Vide limousin från Snellman.

Alltså mörad nötbringa i örtsås. Mört och gott var det. Ett litet för syrligt vin för min smak serverades till.

Efterrätten bestod av en jättegod vaniljpannacotta, mmm... det var så gott så jag skulle ha velat slicka koppen efteråt, men är man på festmiddag så måste man ju behärska sig en aning.

Kvällen fortsatte med dans, men jag som helst undviker att dansa så valde att sitta vid ett bord bakom bardisken i samspråk med några årligen återkommande svenska yrkesbröder. Dans är ju nog ett konstigt beteende, tycker ni inte det?

Nästa dag inledde vi med ett besök i hotellets spa mellan klockan 7-8. Därefter hotellfrukost och så inleddes nästa dags föreläsningar kl 9.00 Borden var ännu glesare så här på morgonsidan, det fanns säkert sådana som hade firat sina priser ordentligt under natten. Mycket vatten tycktes även ha åtgång denna dag.

Föreläsningarna handlade om dikogårdens förnyade tjänster från Faba, information om avelsindexens bedömningssäkerhet, vad som är på gång inom stödpolitiken, brunstiakktagelsernas hjälpmedel Heattime, betäckningstjurens besvär och dräktighetssvårigheter i samband med användningen av avelstjur. Och så lite tips om en effektiv brunstkontroll. Dagen avslutades med en lunch från buffet bordet och mätta och nöjda körde vi den kurviga vägen hem.

Jo, vi åker nog nästa år igen. Hoppas bara att fler dikoproducenter skulle ta sig tid att komma med, nu är det mest samma gamla vanliga ansikten som återkommer år efter år. Borde man kanske ordna någon svenskspråkig information kvällen före eller något som skulle få med mera svenskspråkiga? Här finns mycket information att hämta under trevliga former och man klarar sig bra fast man inte talar så bra finska, men man borde ju förstå litet i alla fall för att få ut något av föreläsningarna. Vi måste fundera över hur vi kan locka med mera svenskar. Tips mottages gärna, så kan jag föra vidare önskemålen.

Dottern kom lyckligt fram till skolan, pust.

I byn pågår ett projekt med att gräva ner avloppsledningar. Avlopp som sedan ska ledas till ett reningsverk någonstans. Problemet med att gräva ner slangar i marken i Norrnäs är dock att marken till största delen består av sten alternativt berg. All sten kan de inte gräva ner tillbaka och då uppstår en restprodukt. Den restprodukten körs hit till vårt stup.

Så nuförtiden ser vår halmplan mest ut som, jag vet inte vad. Rum för mera sten finns det dock. Fallhöjden ligger väl på 2-3m, så hit med det bara. Kan äntligen kalla oss för stenrika.

Vill också infoga en bild på fina Xylvia som fick tvillingar i höst efter semintjuren Gormo fast det var hennes första kalvning. Att kvigor får tvillingar är ganska så ovanligt. Hon är jätteduktig mamma, men hon börjar bli lite tunn, fast jag ger henne extra kraftfoder. Xylvias mamma är RM Victoria (Hedetoft United) och pappa är Tiset Vagn. Jag hade tänkt spola Xylvia för att få mera avkommor efter henne och sätta in hennes embryon i lite sämre kor, men det gjorde jag i alla fall inte. Istället fick vi två fina kvigkalvar efter henne direkt. Definitivt i högen "spara".

Nu borde jag dra på mig pyjamasen och dra mig till lopplådan. Imorgon ska allt förberedas så att vi kan vara borta två dagar, och ja, det ska ju packas också, tusan, vad ska jag ha på mig?