Idag har vi vägt 200-dagarsvikter och ettårsvikter.

Vi börjar ju få rutin på vägningen och vi vet vad som ska göras och hur det ska ställas till för att löpa enklast. 

Vi började med ettårstjurarna. De är ju tyngst, men faktiskt nästan lättast att hantera. Förstås så har de varit med om vägning förr, men också har de blivit mera självsäkra och lugna. Värst brukar unga kvigor vara att hantera. De kan stressa upp sig så till den milda grad att de försöker bryta sig ut genom minsta lilla hål. Då gäller det att ha utrustning som håller och att kunna hålla nerverna i styr.

Vägningen är troligtvis det farligaste arbetet vi har. Risken att bli översprungen eller sparkad finns alltid, så det gäller att vara förberedd på alla tänkbara scenarion.

Idag gick allt bra, och alla djur blev vägda. Samtidigt sorterade vi bort kossorna som har kalvar äldre än 6 månader till sinkogruppen. Så nu kommer det att ropas några dagar på backen igen. Hoppas på blåsiga dagar, så råmandet inte hörs i hela byn.

Jag passade samtidigt på att fotografera några av tjurarna som ännu finns till salu till sommarens betäckningssäsong.

Får det lov att vara en liten tjur till sommaren?

Ikväll ska vi på födelsedagsfest/inflyttningsfest till Linn som fyller 24! och har flyttat från hus till lägenhet. Nu endast 900m härifrån.   

Eftersom hon är upptagen alla dagar med skola, kurser och jobb så erbjöd jag mig att ta med tårta.

Liam och jag har varit sugna att få smaka länge nu redan. När blir det kväll?

Jag livar som sagt upp då vintern övergår i vår och timmarna utomhus blir betydligt fler.

Det är så roligt att kunna röra sig utan att frysa eller riskera att bryta benen i halkan.

Roligt är det också att vara snart 3 år och utforska världen.

Storebrors trädkoja finns kvar.

Att klättra i träd är toppen.

Liam har inga restriktioner gällande märkning av kalvar. Han skulle gärna hjälpa till om han fick.

Lycka är att mysa med storasyster och lammen!

Vi har funderat mycket fram och tillbaka hur vi ska ordna med dagvård åt Liam. Han blir 3 år i maj och mitt hemvårdsstöd avslutas. Vi blir sedan tvungna att föra honom till någon annan by till dagis.

Så  nu har vi lämnat in anhållan om dagvård, men enbart om det kan ordnas i Norrnäs. Om ingen ansöker om dagvård i byn så vet de ju inte om att behovet finns.

Vi är ju ändå 6st vuxna runt Liam och vi får turas om att sköta för att få allt att fungera. Visst, huvudansvaret ligger på mig, men det kommer nog att gå, tror jag. Visst är det frustrerande ibland då det finns tusen saker som borde göras och man sitter fast med grinig unge, men fördelarna överväger.

Jag har honom på kölista till finskspråkiga dagvården i centrum, och för den fördelen att få ha honom i finskt språkbad kan jag tänka mig att köra honom, men inte för vanlig dagvård. Jag inbillar mig att han har bästa möjliga dagvård just här hemma. Silly me.

Jag skrev ju sist att mina bilder var borta. Nå nu har jag hittat dem.

Förra gången jag kollade igenom mina bilder från viltkameran så skapade jag en egen mapp för att spara mina bilder från den. Så tydligen så sparades de nya telefonbilderna i samma mapp.

Jag började med att gå igenom varje fotomapp bakåt till 2010 för att söka mina borttappade bilder och till sist föll ögonen på viltkameramappen. Kanske där?!

Och förstås, där fanns de.

Slutet gott allting gott.

Så idag kan jag infoga bilder. Vi kan väl börja med att titta på alla monster i viltkameran.

En och annan kråka fanns också. Och Nemo. Men jag hittar säkert bättre foton på honom än i viltkameran.

Återkommer till andra bilder.

Alltså vad är det här?

Jag fick en uppmaning att ta mig upp ur soffan nu och skriv nya inlägg. Men nu då jag ska ladda in bilder från senaste veckan så hittar inte bloggen mina bilder!? What? Teknikskit. Jag ser ju att bilderna är sparade på datorn, men då jag ska öppna dem via bloggen så syns bara äldre bilder. Hur kan det vara så? Bilderna finns ju i samma mapp! Börja bloggandet med frustration kanske inte är så lyckat. Nu borde det vara den där dataexperten i lådan igen.

Min epost verkar dessutom ha fått virus eller något. Jag kan ta emot post, men inte skicka. Det är ju också aningen frustrerande. Jag har skickat förfrågan till min webmaster, men inte fått svar. Så bara att vänta. Eller skaffa ny epostadress. Att göra en ny adress är ju inte så svårt, men innan man har fått alla kontakter att byta till rätt adress, så kan det ju vara lite struligt. Nå, jag ska ge det några dagar än innan jag byter. Nu använder jag Kristers epost då jag ska skicka något, så det går ju.

Igår var jag på ÖSP,  producenternas vårmöte i Vörå. Intressant dag som vanligt. Jag var egentligen kallad som medlem i SLC´s fullmäktige, men delegaterna från västra Närpes fick förhinder, så jag fick hoppa in som delegat på samma gång. Vargen, djurskyddsövervakningen och stöden kom till diskussion förstås.

Jag har också denna vecka fått skriva en artikel om simmental i Finland för den norska simmentalföreningens tidning. Det var ju lite spännande. Vi har ju nordisk simmentalträff här i sommar, så de ville väl ha lite info om Finland därför. Ska bli intressant att se det i tryck.

Resultatet på köttdjurens högsta vikter kom i senaste Nauta-tidning. Räfbackens Doris var tyngst i landet 2017! Yeiii!

Doris bor i östra Finland nu och har fått sin första kalv. Det var faktiskt 4 av de 10 tyngsta kvigorna som kom från Räfbacken. Bara en tjur dock.

Jag sålde ju samtliga kvigor till avel förra året, så ingen av dem finns längre kvar här, men roligt i alla fall.

Ute kommer kalvar och lamm i ganska passlig takt.( Jo, här skulle jag haft gulliga foton.....)

Den sista seminerade kossan fick en kokalv på 71kg! Hon hade gått en vecka över tiden av någon anledning. Men kalven kom rätt väg, så inte vet jag vad hon väntade på. Vi fick hjälpa till och dra, men inte var det så speciellt tungt. Tyvärr är hennes framben böjda lite fel. Vi trodde det skulle räta ut sig så småningom, men nu måste vi nog börja hjälpa till. Linda med bandage och stöda med en slang och Jesustepj runt om.

Och de två första kalvarna efter vår nya egna avelstjur Räfbackens Charmör har ploppat ut. Båda kalvningarna gick utan assistans. Pigga små kalvar. Precis som jag ville att Charmörs kalvar skulle vara. Nu får vi hoppas att resten av kalvarna bara ploppar ut och skuttar runt.

Idag ska jag avvänja överraskningslammen. Japp de börjar redan bli 3 månader. Och denna gång ska de inte hinna betäcka några tackor. Banne mig.

Ha en bra dag. Det är VÅÅÅÅÅÅÅR!!!!!!!

Ja! och min mormor fyllde 101 år igår! GRattis Amirika-mommo!     

Ja jag är förpassad till soffan. Det går inte alls att inta horisontellt läge. Då kommer hostattack på hostattack. Så jag får sova sittandes. Och så finns det ju en möjlighet att någon annan i huset får sova då jag är lite längre bort. Liam börjar snart vara frisk. Visst hörs det att han är hes än och han hostar ibland. Men humöret och matlusten är åtminstone återställt och det är full rulle igen.

Försöker nu planera hur vi ska komma igång idag. Jag borde märka lamm och klippa tackor. Alla andra är borta och min bil är på service, bara Liam och jag hemma. Ute är det regnigt och blött. 

Hästarna ska ha en ny höbal och deras täcken behöver säkert bytas. 

Räcker det med en kaffekopp tro eller ska det vara en kopp Finrexin också om det här ska gå?

Liam och jag orkade ut på förmiddagen och leka lite med de små. Visst blir man lite friskare av dessa sötnosar?

Dessvärre så fick vi också tråkiga nyheter idag. En av Yezz valpar, Nemos fina syster dog idag på veterinärklinik. Dödsorsaken inte riktigt klar så hon har skickats på obduktion.

Så otroligt onödigt och orättvist! Det var en så älskad och lovande unghund. Vi är många som sörjer henne, men värst är det förstås för hennes familj.

Finner inte ord.

Nu ska jag inte luras, trots att det nästan är tillåtet.

Liam och jag fortfarande sjuka. Liam har haft feber från förra måndagen, och ingen matlust. Han är piggare nu än i slutet av veckan, men som ni förstår så är det mest famnsittande som gäller.

Men man kan ju bli glad av påskägg även om man är sjuk. Det blev inget påskhäxande i byn förstås.

Igår på eftermiddagen gick vi och sova som vanligt och Krister tog med sig Yezz och for på skidtur till skären. Det tog länge innan han kom hem, men vädret var vackert så jag oroade mig inte särskilt. Då han kom hem var han utan hund!

Han hade skidat 11km och hunden hade sprungit minst det dubbla, så hon var trött och sträckte ut sig i snödrivan i solskenet medan han gick in och grillade lite korv. Då han kom ut med hennes korv så var hon borta. Han lockade på henne, men ingen kom. Så han fick spänna på skidorna och bege sig ut och leta. Inte ett spår av hunden och ingen han mötte hade sett någon hund.

Han fick köra hem utan hund. Djuren skulle ju matas.

Jag skrev ett meddelande på facebook ifall någon såg något. Och så klädde jag och Liam på oss och satte oss i bilen och for ner för att söka. På vägen ner får jag ett samtal från sundet att en okänd hund sprang bredvid en okänd ung man på skidor ut över isen. Ahaa! Hon har inte kunnat behärska sig då hon sett en annan skidåkare utan följt efter. Jag tackar för tipset och beslutar mig ändå att åka ner till vår parkering och titta. Jag hinner bara sätta på luren så skickar Krister meddelande att jag har en tacka som lammar. Det är Brumma, som jag var så arg på förra året då hon bara skötte ett av sina 3 lamm.

Nå jag far ner till skären i alla fall och tittar. Jag hinner bara stiga ur bilen så kommer Yezz glatt springande från tomten. Åhhhh, tack och lov! Vargen har inte tagit henne. Ja, vare sig man vill det eller inte så hinner ju sådana tankar komma upp i dessa tider då vargar syns på var och varannan gård.

Hem med hunden, Krister in för att sköta Liam och jag gick ut och tog emot lamm.

Brumma är 50% gotländskt pälsfår.

Då hon krystat duktigt en god stund sätter jag in handen och hjälper till. Jo, två klövar och en nos, bara att dra fram.

Ut kommer en pigg liten flicka som genast börjar söka mat. Så ska det se ut. Brumma sköter om exemplariskt. Men jag ser ju att det är mera lamm på kommande.

Nästan samtidigt kommer nummer 2 och 3. jag drar fram dem åt Brumma och förklara allvarligt att de här är dina också. Jag är vittne! Du är ensam instängd i en box. Ingen annan kan vara mamma till dessa Brumma!

Och Brumma tackar och tar emot. Hon har lärt sig att räkna till 3.

Och idag sköter hon om sina små så bra så. Samtliga är runda om lilla magen. Och så fick jag ta emot två lamm till i boxen bredvid inatt. Där behövde jag inte hjälpa till alls. Nu är riktiga lamningen på gång på allvar!

Och hönorna har fått komma ut i solskenet. Vi plockar ägg nu också varje dag.

Ja, och då jag var ner till skären kom en flock svanar trumpetande över mitt huvud. De har återvänt! Jag ropade välkomna, förstås.

GLAD PÅSK!

PS! Jag läser på nätet att en hund fått sätta livet till åt vargarna idag i Oravais. Det var inte min hund denna gång, men risken kvarstår. Det är inte så roligt med varg just nu.

Ja, bara för att man gått och blivit förkyld så stannar ju inte livet av med djuren. Det är högtryck i kalvningstiden och kor ska stängas in, övervakas, kalvar ska vägas, märkas och släppas ut. För det mesta går det ju bra, men inte alltid. Förstås inte denna vecka. Kon som fick en dödfödd kalv förra veckan flyttades till sinkoavdelningen för att få svagare foder och förhoppningsvis gå tillbaka på mjölkproduktion utan åtgärder. Hon såg lite hängig ut och spenarna pekade rakt ut på det överfulla juvret.

Och så en morgon såg hon ut så här:

Kalvningsförlamning. Ring veterinär!

Veterinären kom och gav kalcium i blodet och under huden plus en vitamininjektion. Vi försökte skrämma upp henne på benen, men ingenting fungerade. På kvällen ringde jag igen och bad honom komma med mera kalcium. Då låg hon upp så pass att hon kunde dricka ett ämbar vatten. Då jag gick sista rundan så stod hon upp igen. Vinglig, men uppe. Sen tog det några dagar innan magen fungerade igen och hon började knapra i sig lite gräs. Vi klarade det! Det är aldrig roligt då kossor blir sjuka, men roligt att det går att åtgärda ibland i alla fall.

Sen kalvade en ko en konstig kalv. Alltså beteendet var konstigt. Då han skulle stiga upp så slängde han sig bakåt på rygg så alla benen hamnade i luften. Såg helt knasigt ut. Jag försökte stöda bakdelen, men så slängde han sig bakåt igen. Då slängde han sig så kraftigt bakåt att han slog käken i grinden. Blodet flödade ur munnen och jag fick vicka loss två tänder. En till kändes också lös, men den fick jag inte bort.

Jag gav selenpulver i munnen och ketovet antiinflammatoriskt och smärtstillande. Vi mjölkade kossan och fick ner lite mjölk.

Tempade honom och kunde konstatera att han var lite kall.

Jag gick ut och mjölkade kon och gav honom i flaska. Då han kommit upp till normaltemp drog jag ut honom igen.

Jag upprepade behandlingen och passade på att dra kalven till juvret medan kossan låg ner.

  Alla sätt är bra.

Dagen efter kunde han dricka själv.

Efter denna föddes en kalv till med liknande symtom. Direkt med selen i munnen och lite extra vitaminer. Mjölk i magen. Han var inte lika dålig utan började äta själv ganska snabbt.

Selenbrist är ganska vanligt på ekologiska gårdar då våra marken inte innehåller så mycket selen och vi inte tillför selen med konstgödseln. Vi har nog gett mineraler åt korna som innehåller selen, men tydligen inte tillräckligt. Det blir att ge en extra giva selen nu åt alla kor och tackor och hoppas att det inte kommer mera vingelkalvar.