Förra söndagen fick vi ett samtal från sundet att en ekorre har tagit sig in i vår stuga och klänger i gardinerna.

Vi packade en kringla grillkorv att grilla och for ner för att släppa ut stackaren.

Väl nere så öppnade vi dörrar och fönster, men något spår av en ekorre hittade vi inte. Den hade säkert hittat ut samma väg den kom in.

Nå eftersom vi ändå var på skären och vädret var vackert så passade vi på att städa lite på tomten. Räfsa lite gamla löv och klippa lite kvistar. 

Liam var glad åt att få gräva lite på playan.

Klädsel enligt temperaturen.

Grillkorv och kaffe på det.

Grillkorven smakar aldrig så bra som grillad på glöden på skären.

Igår gjöt vi plattan till insamlingsfållan på betet.

Här ska också kalvarna få sig en egen kalvgömma och här kan vi stödutfodra med ensilage då betesgräset blir svagare. Så skönt att få detta klart inför säsongen. Och förhoppningsvis är det nu slut med att springa en halv dag och försöka få fast djuren. Nu är det bara att stänga grinden då de alla är inne.

Vår kära vän Anders kom och hjälpte till. Alla borde få ha en Anders att ringa till. Alla behöver hjälp någon gång.

Så mycket lättare då man är flera som hjälps åt.

Denna gång blandade vi inte cementen själva utan två bilar kom med färdig betong. Så smidigt och snabbt. Dyrare förstås, men tid är också pengar. Speciellt den här tiden på året då vårpaniken står för dörren. Extra bråttom kommer det att bli i år då våren är så sen. Det kommer inte att bli någon mellantid mellan vårsådd och första skörd av ensilage i år.

På eftermiddagen gick jag med röjsåg och började röja ner enrisbuskage på vårt nya får och hästbete.

Tyvärr fick jag inte igång sågen efter tredje påfyllningen av bensin. Orken var slut, både på mig och sågen tydligen. Men jag hade så gärna fått det färdigt på en gång. Jag vet inte när jag slipper ut igen och stängsel ska byggas, skräp ska plockas och gräset växer.

Blir nog bra då det blir färdigt, men det tar sin tid.

Alla mina bloggläsare kanske inte läser vår lokaltidning Sydin. 

Därför måste jag ju bara infoga lite bilder från förra veckans specialtemanummer om lant- och skogsbruk där Linn fick vara med och berätta om sitt liv med studier, jobb och hobbyer med djur.

Liam tar sovmorgon, så jag hinner dricka mitt kaffe i lugn och ro och kanske skriva ett litet inlägg.

För er som glömt hur det är att ha en 3-åring, eller ännu inte upplevt det, så kan jag berätta att det är en ganska jobbig tid. Han kan förstås allt, och ska pröva allt. Han kräver fullständig uppmärksamhet, eller så börjar det hända saker. Vatten över hela badrumsgolvet, viktiga papper över hela kontoret osv, osv. Med andra ord att få något vettigt gjort med honom med är ganska så tålamodsprövande. Dessutom påstår fadern att han ärvt sin mors envishet? Jag förstår inte alls vad han menar.

Men det värsta är förstås att man hela tiden ska vara orolig över att han ska hitta på något farligt. 

Vissa barn har ju lyxen att någon vuxen alltid står bredvid och tittar på allt de gör och barnens uppgift är att leka. 

Men hos oss är han ju tvungen att hänga med i vardagen. Man måste få arbetet gjort med honom med. Och man kan ju tycka att det inte tar så länge att ge lite kraftfoder och vatten åt lammen. Men ni ska veta hur långt en treåring kan hinna gå på en liten stund. Och då han inte svara då man ropar! Hjärtat har nog dunkat hårt flera gånger då jag inte hittat honom. 

Nå nu kommer han upptassande. Först en flaska saft och en stund med fåret Shaun på youtube. Sen kläderna på och till mormor och morfar. Kanske mamma får börja slå ner lite stängselstolpar idag. Betessäsongen närmar sig.

Igår var vi på skolmusikkårens första majbasar. God lunch och sen köpte vi mjöd, munkar och kokosbollar. Tittade på musikanternas marsch genum centrum genom bilfönstret då det var kallt och blåsigt ute. Stackars drillor som ska marschera med korta kjolar och bara ben.

Mjöd var ingen höjdare tyckte Liam.

Vår 70 kg kalv hade ju benfel vid födseln.

Hon åt och drack och växte bra. Men tiden gick och benen blev inte mycket bättre.

Så till sist tog vi fast henne och band benen med bandage, silvertejp och ett kort, styv svartslang frampå benet så att benen hölls raka.

Så med hjälp av detta så rätade benen ut sig och igår kunde vi ta bort stödet och äntligen, efter 3 veckor i box, släppa ut dem i flocken.

Jo min dator försvann några dagar pga att Linns skoldator sa upp kontraktet och stendog. Och eftersom hon hade bråttom att få in de sista skolarbetena i vår, så fick hon låna min. Därav några dagars tysthet på bloggen.

Nu är istället dottern på rymmen, men datorn är tillbaka. Hon är på rundresa Wien-Graz-Bratislava-Budapest. Hon for idag och kommer tillbaka 5.5

Den onämnbare sonen kommer däremot tillbaka idag från en resa till London med musiklinjen. De hade ett riktigt intressant program inplanerat. Det ska bli spännande att höra hur de haft det. De har bl.a varit på Motown musikal, Abbey road studios och på Royal Albert Hall på konsert med musik från Harry Potter filmerna. En resa jag gärna skulle ha varit med på.

Så syskonen kanske befinner sig samtidigt på Helsingfors-Vanda flygfält idag, men på väg åt olika håll.

Idag har jag fått ta emot en kalv. Filmade då den var alldeles ny, med fötterna ännu i ugnen och fast i navelsträngen. Här får inte pappan vara med och klippa av, utan den brister av sig själv.

Riktigt pigg och fin liten flicka, Räfbackens Fazer.

Hon är dotter till vår nya avelstjur Charmör, som är ersättare efter Orvar.

Jag har inte alls tyckt om Charmör lika mycket som Orvar. Charmör är inte lika kramgo, men efter att hans kalvar har börjat födas så har han växt i popularitet. Samtliga har varit plopp-hoppopp och drick sopp  kalvar. Inga bekymmer alls. Precis som det ska vara. Jag hade tänkt sälja honom vidare efter sommarens jobb, men jag har nu fått börja fundera om litet. Kanske han är värd att spara. Det är ju nog kanske en viktigare egenskap att han får fina kalvar än om han vill kramas med mig eller inte.

Nu måste jag börja på med middagen. Jag har fler bilder och filmer, så jag återkommer snart.

Trevlig valborg och första maj!

Jag skrev ju för en tid sedan att jag haft lite roligt med de som ordnar dagvården i vår kommun och begärt dagvård i egen by, eller så inte alls. Men också att jag ställt Liam i kö till den privata finskspråkiga dagvården i centrum, Päivis.

Dit är det alltid lång kö, och jag fick höra att tidigast hösten 2019 kunde det möjligtvis finnas plats.

Döm om min förvåning då de ringer idag och berättar att det pga avbokningar nu finns plats åt Liam från 1 augusti i år!

Yeiii!

Vi tar den!

Så på fredag ska vi skriva avtal.

Vi kommer, åtminstone till en början, att bara ta en halvtidsplats alltså 11 dagar per månad. Så får vi se hur det börjar fungera med skjutsande och dylikt och hur han trivs förstås.

Och jag får erkänna att det nog ska bli roligt att få lite ordning med mitt jobbande också. Nu håller jag ju nog mest på att släcka bränder typ, där läget är mest akut. Men med Liam i dagvård kanske jag kan arbeta framåt lite också. Få lite ordning på gården. Men man tror ju alltid att man ska hinna med mer än vad man egentligen gör. 

Men det blir nog bra det här. Liam får börja leka med kompisar och dessutom förhoppningsvis lägga grunden till finska språket. Det kommer han att behöva resten av livet. 

Sedan blir det ju en annan femma att få honom att bevara det han lärt sig då han börjar i skolan. Jag har hört av flera att finskan försvinner då. Är det inte otroligt? Är det något fel på undervisningen i våra skolor om finskan man lärt sig i dagis försvinner? Ska man inte lära sig finska i skolan i Finland?

Tänkt då man borde vara överallt och bestämma   

Förra veckan var vi till tandskötaren och fick visa alla 20 tänderna. Det gick bra och Liam gapade upp jätteduktigt.

Nu börjar det bli dags att beställa tid för tre-års kontroll.

Och att ta i med hårdhandskarna med potträningen. Blöjorna ska bort innan han börjar Päivis. Så vi har 3 månader på oss att öva. Går inte så bra just nu. Så det kan ju bara bli bättre.

Tänk att få vara med på dessa stunder!