Jahapp, då var det min tur att sitta och hulka över wc-stolen. Trodde jag skulle klara mig, men tydligen inte. Nu håller jag bara tummarna för att Lucas inte får smittan passligt till fredagen då han skriver sitt sista studentprov. Det skulle nog vara bedrövligt.

Jag hann tack och lov se till att dagens nyfödda kalv fick sig ett mål varm mjölk av sin mamma ikväll innan jag blev sjuk. Första kalven efter norska semintjuren Ja P av Nes. Han skulle ju ge små kalvar, men den här första är nog alldeles tillräckligt stor. Får se om jag duger till att få den vägd imorgon.

Den föddes av sig själv, men var lite ostadig i benen. Så för säkerhets skull satte jag fast modern i fångstgrinden och förde honom till spenarna. Han högg nog in ganska direkt, så jag tror nog han klarar sig själv nu.

Förstås föddes han ute i sinkoavdelningen. Jag har andra kossor instängda i väntan på kalvning, men det är nog ofta som jag tar in fel kor. Visst går det ju bra att födas i flocken också, men jag har bättre koll på att de börjar dia om de är i box. Och förstås om det skulle bli några komplikationer under förlossningen så är allt mycket enklare och säkrare i enskild box.

Men idag gick allt bra.

Förutom att jag nu då måste gå och bli spysjuk. Blä.

Liam har nu somnat i min famn mitt på eftermiddagen (läs tisdag, igår). Hoppas han vaknar pigg och frisk. Eftersom jag sitter lämpligt framför datorn så skriver jag ett inlägg till.

Jag köpte lite roliga frön på min resa i november.

Dessa frön har kylbehandlats i 20 dagar och nu flyttats upp i värmen. Hoppas på fina små plantor som så småningom kan planteras ut och om en se sådär 1000 år eller så bli riktigt stora. Jag räknar med att klimatet här borde passa dessa giganter vid den tiden. Den som lever får se   

Liam är spysjuk idag. Han är ju på Päivis varannan dag och denna vecka skulle det varit tisdag och torsdag. Då det är 48 timmars karens efter sista symtomen så betyder det att det inte blir något Päivis denna vecka.

Mitt tidschema sprack alltså totalt. Jag funderar på om jag måste ansöka om fulltid för honom till hösten för att alls få något gjort.

Fåren är utan gräs och alla andra är upptagna med sitt. Och så tänkte jag måla klart det sista i huset och så tänkte jag handla idag och så har jag två kor instängda som ser hotfullt kalvningsfärdiga ut. Men istället tittar vi på barnkanalen och torkar spyor. Bara att anpassa sig. Men det tar ett tag innan man får det inställda tempot bromsat.

Jag lärde mig på MåBra-dagen att man skulle lugna sig genom att långsamt andas in genom näsan och ännu långsammare andas ut. Och luften skulle fyllas i magtrakten inte bröstkorgen. Så nu andas jag in och andas ut.

Denna vinter har ju annars varit intressant väderleksmässigt. Vi har allt som bara kan tänkas av vinterväder. Stormar, snö, bister kyla, slask och halka många gånger om.

Jag vågar mig nästan inte ut längre utan dubbar under skorna.

Snön ställde till det för oss lite i ock med att det blev ett tjockt lager på alla tak. Vi blev rädda att uthustaken inte skulle orka med tyngden. Vi har ganska dålig taklutning på flera tak, så snön kan växa ganska tjock och måste smälta bort, det rasar inte av så enkelt.

Så första dagen så började Krister på på egen hand.

Men han kunde konstatera efter en dags arbete att han inte klarar det ensam. Så han ringde till Övermark frivilliga brandklubb och frågade om de ställer upp på snöröjning av tak. Och det gjorde de. Så nästa dag kom ett gäng raska gubbar och skottade tjurarnas tak

Men inte heller de hann få allt färdigt, så på den tredje dagen fick han kalla in reserven och då fick jag lov att klättra upp på taket. Jag är alltså extremt höjdrädd och var säker på att detta skulle vara det sista jag gjorde. Snö på plåttak i töväder och klumpig tant på. Toppenidé!

Var det det här vi lovade varandra för 27 år sedan? I vått och i torrt.

Utsikten från taket:

Det värsta var att ta sig från stegen och upp på taket och sen ner igen. Men bevisligen överlevde jag ju och taket blev snöfritt.

Hoppas att klimatförändringen skyndar på lite så vi slipper se snö igen.

utsikten från Liams rum då det var som värst:

Sitter nu på tåget på väg ner till Dickursby för simmentalföreningens årsmöte. Nu har jag mycket tid för bloggande, men skriver på telefonen, så det är inte riktigt enkelt.

Tänkte passa på att skriva lite om just våra simmental och vad som är på gång. Vårens kalvningar närmar sig och jag har många intressanta kalvningar att se fram emot. De nya semintjurarna Hector PP och norske Ja P av Nes ska bli spännande att få följa. De borde je lätta kalvningar, bra tillväxt och hornlösa kalvar

 Snart får vi se.

Höstens kalvningar gick rätt bra. Klart man måste övervaka och hjälpa till ibland, men det hör ju bara till. Tyvärr miste vi en kalv som blev sjuk av mammans mjölk. Trots veterinärhjälp så klarade vi inte den. 

Två kor fick tvillingar och vi fick hjälpa i båda fallen att få dem att komma igång med diandet. Men det lyckades i båda fallen och nu växer de bra. Två tjurar fick Axenia och en tjur och en kviga fick Veronica.

Nu ska jag se om det går att få sig en kopp kaffe och en smörgås på det här tåget tro. 

Kan hända jag tar mig till och skriver några inlägg till under resans gång. Har ju bara tagit oss till Tervajoki än.
 

Om vi nu lämnar semestern och återgår till saker vi gjort under hösten och vintern.

En stor sak var ju att mina får äntligen fick ett eget hus. Och det började från ett gammalt uthus som använts till förvaring av diverse under många herrans år. Vi köpte det då för 2-3 år sedan och Krister har nu ändrat om det till ett fungerande fårhus. Det blev ett minst sagt lågbudjet hus, men det fungerar bra. Inte den stora hall som jag kanske drömde om en gång, men kanske helt tillräckligt för de behov vi har just nu.

Då man börjar från gamla hus, så innebär det ju först och främst städning av gammal skräp. Halva golvet var gjutet, men resten var jordgolv med stora stenar, döljt av ett rejält plankgolv. Så ut med skiten, in med grävmaskin, dra in vattenledningar och gjut nytt golv.

Jag borde ju ha fotograferat medan det var fyllt med diverse skrot också, men ni kan ju föreställa er hur det såg ut innan vi började röja.

Så småningom växte ett fårhus fram.

Gjutning av nytt golv, här jämnar jag upp spåren:

Och passligt till frosten kunde fåren flytta in.

Ja det blev ju fullt direkt.

Men här är ännu slaktlammen med och fåren oklippta.

I år använde vi oss för första gången av en yrkesklippare som kom och klippte alla fåren på ett par timmar. Jag var mycket nöjd med hans jobb. Han hanterade djuren väl och han var snabb och stark. Det blir nog att anlita samma tjänst i vår igen.

Här har jag samlat fåren i väntan på klippning.

  Yezz och jag går till fåren om kvällarna och myser i lugnet bland får som tuggar gräs. Mycket rofyllt.

Nu har jag äntligen tagit mig till att ladda upp en massa bilder. Så nu blir det lättare att skriva inlägg. Vi har äntligen fått internet att fungera ordentligt i hela huset så allt går nu mycket smidigare.

Jag börjar dock med mera material från USA. Sjölejonen i Fischermans Wharf.

  Jag har sett dem flera gånger, men de är ju så härliga.

  Och så bjöd de ju oss på riktig underhållning också.

Idag har Bruce Springsteen och jag målat fönstren i nya uterummet. Roligare då man är två. Eller vi har duttat målfärg över spikarna. Finns en hel del spikhuvuden runt varje fönster. Fast nu fick vi kramp bak på låret efter att ha rantat upp och ner på stegen för många gånger, så nu är det dags för en paus.

Det funkar ju inte att jag sätter in bara 2-3 bilder om dagen från vår resa. Jag hinner ju åka på många resor då innan jag har in alla bilder. Så idag blir det många bilder och lite text, hoppas jag,

Mera San Francisco:

Chinatown, Union Square och utsikten från hotellrummet.

Vår hyrbil, Dodge Durango. Fick tyvärr inte med den hem i bagaget, även om jag köpte en ny kappsäck, modell Amirika. Min gamla med på bild som jämförelse.

Hemma igen efter att ha varit och förbättrat världen lite. Tufft det här att vara planetskötare. Men om vi alla hjälps åt lite så kanske det blir lite bättre var dag.

Och en glädjande nyhet är att slakteriet gav med sig och betalade lammpris för alla mina lamm. Puh, tack och lov. Det föll en tyngd från magen då jag fick beskedet. Det är ju inga toppenpriser för det, men bättre än halva priset i alla fall. Läser om att flera fårbönder har svåra problem med att få lammen till slakt i vinter. Det är långa köer överallt. Inte så roligt då årets lamningssänong börjar på och man har fjolårslammen kvar i stallarna. Och efter senaste sommars dåliga grässkördar dessutom. Jag är glad att jag bara satte en mindre grupp tackor med baggen i höst. Om ingen vill ha lammkött så behöver jag inte öka på överskottet. Våra fårs huvuduppgift är ju att hålla skärgården betad. För att gynna en riklig flora och fauna.

Men nu blev det ett långt mellansnack här. Vi var ju på resa i staterna!

Denna första semesterdag gick vi över 20 000 steg upp och ner i backarna i San Francisco. Och visst ser man att luftkvaliteten är dålig då man blickar ut mot Bay bridge i SF Bay pga skogsbränderna som samtidigt rasade i Paradise. Vi fick gratis munskydd i hotellreceptionen, men luften kändes faktiskt inte så fasligt dålig. Ingen röklukt. Men det var säkert inte så hälsosamt att vistas i. Men dagen var passligt varm och behaglig och vi njöt i fulla drag av att vara där. 

Jag njöt dessutom av att bara behöva tänka på mig själv. Hösten hade varit stressig och livet som småbarnsmamma kan vara rätt så intensivt. Så trots den dåliga luften så kändes livet rätt så gött.

Vi gick från Union square ner till pirerna fram till Fishermans wharf. Ett stopp för kaffe på vägen och sakta vi gå genom stan.

Här syns det ökända fängelset Alcatraz från änden av pier 39. Inga båtresor ordnades dit denna dag och inte heller de berömda cable cars körde pga dålig luftkvalitet.

Vi fortsatte vidare efter god skaldjurslunch till Girardellis på en liten glass.

Inte heller denna gång orkade någon äta upp portionen. Jag tror jag var mätt från det jag kom till USA tills vi kom hem igen. För mätt.

Nå delvis så var ju kroppen inte riktigt van med mattiderna. På morgonen var man ju faktiskt lite hungrig, för då tyckte kroppen att det var middagsdags, men på kvällen så räckte det oftast med något smått. Men hur lätt är det då man äter ute och de sätter fram gigantiska portioner med läcker mat? 

Efter middagen så ojade vi oss alla och kände oss övermätta. Vi är ju uppfostrade med att man ska äta upp allt på tallriken. Men det bara gick inte. 

Efter glassen fick vi dock känna på benmusklerna då vi sökte oss vidare till Lumbard street, världens krokigaste gata. Det gick lite uppför vill jag lova. Det blev att stanna och flåsa lite ibland och luta sig bakåt mot en trädstam. Och jag hade platta skor. Ni ska veta att allt vandrande i backarna kändes i vaderna nästa morgon.

Nej, nu måste jag bryta för ikväll. Imorgon kl 7.30 är huset fullt av byggare.

Ja, de håller på än....... Det blir en egen liten story så småningom.