Idag stormar det i knutarna. Huu.

Frassfan väckte mig före fem och sen fick jag inte sova. Har läst tidningarna och druckit mitt kaffe.

Har ett webmöte kl 8.00 men hinner blogga lite innan. Idag ska vi förhoppningsvis besluta vilka semintjurar som ska importeras. Dessutom ska vi väl komma med ett förslag till datum för vår avelsdjursshoppingresa till Sverige i januari.

Igår var jag då på information om genom-projektet för alla biffkoraser i Finland.

Jag hade då anmält mig till detta första informationsmöte och tanken var då att vi skulle skriva under och ansluta oss till projektet. men jag skrev inte under, men tog hem pappren för att fundera lite.

Som med allt annat här i världen så är det ju inte svart eller vitt. 

Projektet går ut på att vi genetiskt ska kartlägga våra kor och avelstjurar som vi har värden på. Dvs djur med avkommor som vägts, både under uppväxten mes sen förstås också slaktresultat som innehåller information om slaktvikt, dagstillväxt, köttighet och fetthalt.

De dna testade djuren med mätbara värden blir då sen referensmaterial för kommande kalvar, så att man på basen av insamlat material kan ge djuret ett förväntat värde baserat på arvsanlag redan som nyfödd.

Vissa egenskaper, som t.ex hornlöshet och konstaterande att mor och far faktiskt stämmer överens med ägarens uppgifter, kan ju konstateras med samma dna test.

Problemen som jag ser det är ju dels att för många av dessa egenskaper som nu ska testas, så inverkar arvet endast med 1/3 medan miljön inverkar med 2/3. Då är ju risken att vi förlitar oss för mycket på ett djurs förväntade värde och inte beaktar sånt som på verkar under djurets livstid.

Men med ett brett undersökningsmaterial som referens så blir ju det förväntade avelsvärdet säkrare.

Det är här som det största problemet är för Finlands del, tycker jag. För att alls kunna ha ett referenstal som ger ett sanningsenligt resultat så bör man ha åtminstone 2000 djur från varje ras. 10 000 djur vore förstås ännu bättre, men 2000 är minimi för att alls kunna använda informationen som samlas in på ett vettigt sätt.

I Finland så hör i dagsläget ca 1700 simmentalkor till kontrollen, dvs vi som väger kalvarna vid födsel, 200 dagar och ett års ålder. Så inte fast alla skulle ta prov på sina djur så skulle underlaget räcka till. Dessutom så fungerar det här projektet inte i hela landet utan endast här i mellersta Finland, vilket då gör att potentiella provtagningar blir ännu färre. Projektets tid är endast ett år, så att få ihop 2000 genomprov på ett år synes rätt omöjligt.

Jag har redan köpt öronmärken för våra kommande kalvar med inbyggt provtagningsrör för dna test. Det här är något jag efterfrågat länge. Jag tycker att samtliga stamboksförda djur borde dna testas för att fastslå släktskap. Detta då de flesta uppfödare använder sig av både semin plus en gårdstjur. Ett dna öronmärke kostar ca 5€ plus moms och en dna analys kostar 25€/djur. 

Att stamboksföra en tjur kostar nästan 100€ och för det får vi endast ett stamboksnummer för tjuren. Jag tycker gott att stamboksföringsavgiften kunde innehålla kostnaden för dna analysen. Jag menar hur svårt är det att ge ett djur ett stamboksnummer. Det kan inte kosta 100€.

Under projekttiden skulle vi få analysen för 5€/analys. Så jag måste väl nog anmäla mig till projektet. Det är ju nog betydligt förmånligare att analysera kalvarna.

Men det innebär då att jag även måste ta dna prov på resten av besättningen. Och det ska då tas genom ett prov med 30-40 hårprov tagna från svansen med hårsäckarna med. Vi ska alltså gå och rycka loss hår från alla kossors svansar, lägga i skilda plastpåsar och skicka på analys. Proven ska dessutom vara rena från annan dna, vilket innebär att proven ska tas med engångshandskar. Hmmm, jag är inte så pigg på detta. Då nyttan dessutom är ifrågasatt eftersom jag är rätt säker att vi inte kommer upp till 2000 djur som referens. 

Vi kunde ju använda resultat även från de andra nordiska länderna tycker man eftersom vi i det stora hela använder oss av samma semintjurar. Och det skulle väl göras till en viss del, men ändå ville man ha 2000 djur från Finland.

Mera jobb, till tveksam nytta. Men bara att börja på antar jag.

Jag fick annars meddelande att vår nötköttsretur kommer redan nästa onsdag, alltså 30.10 Men vi kan ju hålla det i vårt kylrum ifall datumet inte passar-

Nu dags för webmöte. Vi hörs.

Ja det är söndag morgon och huset är alldeles tyst. Ahhh.

Just me, myself and I. Och kaffe.

Nu är det höst på allvar.

Frosten kom, och tog mina blommor.

Det regnar och är blött.

Vi beställde täckdikning i april i år. Än har de inte setts till. Nu börjar det bli på gränsen om det längre går att köra med tunga maskiner på åkrarna längre.

Slaktbilen kommer imorgon. 4 stora tjurar, 2 kor och en kviga står på listan. Köttretur 31.10 Än idag kan jag ta emot köttbeställningar.

Fåren har jag inte fått något avhämtningsdatum för än. Däremot så går det i höst att få återtag även på lammen. Det var ju ett positivt framsteg.

Om det inte var för att vi i förra veckan fick brev om att vårt slakteri helt kommer att sluta med fårslakt och vi istället hänvisas till ett slakteri i Lappland. Så lammköttsproduktionen i våra trakter är nog hotad nu igen.

Vi har haft det bra med svenskspråkig slaktverksamhet hittills, men det är slut nu för fårens del.

Själv sätter jag inte på någon bagge alls i höst. Känns meningslöst. Det är tydligen bättre att importera lammkött från Nya Zeeland.

Jag får ju känna mig lyckligt lottad som har så pass liten fårverksamhet att jag kan välja. Värre är det för de gårdar som satsat på lammproduktion. Marknaden vill ha mera dikor, inte får. Men vissa gårdars marker och andra omständigheter gör att de lämpar sig bättre för får. Men det bryr sig markanden inte om.

Det är ju lite lustigt kan man tycka att det skrivs så mycket om hur viktigt det är för den biologiska mångfalden med betande djur, speciellt i skärgården för alla häckande fåglar och den speciella växtlighet som finns där, men att det i praktiken är väldigt besvärligt att hålla får. Fåren lever ju året runt, men betessäsongen är bara 4-5 månader i året. 

Jag vet att det är många fårfarmare som upplever väldig osäkerhet inför framtiden just nu.

Jag fick annars just meddelande att Lucas fällt sin första älg! 

Han är första året med i jaktlaget och denna helg är den tredje i höst som de är ut och jagar.

Han har trivts jättebra i laget och jag är tacksam för att de rutinerade jägarna tar väl hand om nykomlingar. 

Varken Krister eller jag jagar ju, så han har väl ärvt intresset av sin morfar. Därifrån har han också fått mycket hjälp med allt som är nytt. 

Så glad för Lucas skull idag.

Idi, som numera heter Didi, har fått åka på en vecka specialbehandling hos Linn i Solf. Bara de två och massa hundgodis. Didi är överlycklig. Nu är det kommandoträning som gäller. Och språkkurs. Inte så svårt att lära nytt då det inte fanns så många fungerande kommandon från förr.

Måste också visa vilka fina vinteräpplen vi fått i år.

Stora och helt utan maskhål. Kylrummet är välfyllt med äpplen och på menyn finns 50 recept på äpplen, typ.

Det är minsann inte ofta våra äpplen blir så bra som i år.

Solrosorna har frusit bort nu, men de var fina en kort stund i alla fall.

Ja och en morgon nyligen så hade vi invasion av nattfjärlilar på häbret.

Tyvärr suddig bild, men det var massor av dem.

Häbret har annars fått ny färg av flickorna i sommar.

Häbret är troligen den äldsta byggnaden på gården. Det står 1752 inristat i stockarna.

Nu dags att ta tag i dagens göromål. Stänga in slaktkorna i box, skriva färdigt köttreturblanketterna och alla dokument som ska följa med djuren. Flytta tackorna på nytt bete, jo det finns ännu lite, men slaktbilen får gärna komma nu snart. Och så kommer hästskoaren via och slår fast en ny sko på Athina som tappat en framsko.

Annars så har jag troligen ett tufft beslut att ta ganska snart. Piruett, som är 22 år, mår inte så bra. Hennes tänder klarar inte riktigt av att tugga gräset som hon ska. Det kommer ut otuggade gräsbollar då och då och det märks både på hullet och pälsen att något inte står riktigt rätt till. Veterinären kommer för att se till tänderna inkommande fredag.

Men dessutom tror jag hon har ont i ett bakben. Så när ska man dra gränsen?

Inget roligt beslut, för hon är på gott humör.

Men jag har lovat att inget djur ska gå kvar här för min skull om de inte mår bra. Jag vet ju att slutet närmar sig, men hur bråttom är det? Klarar hon en vinter eller två till, eller borde jag ta bort henne denna vecka? Ska rådfråga veterinären på fredag.

Men det är ju sånt som maler i bakhuvudet hela tiden. Vad är rätt och vad är fel beslut?

Jag tycker inte man behöver ta bort ett djur bara för att det är gammalt, men att utsätta djur för onödigt lidande vill jag inte vara med om. De döljer ju dessutom instinktivt smärta de här djuren.

Okej, men nu till jobbet och slut på funderingarna.

Imorgon ska jag annars på en kurs till Kauhajoki. Kursen handlar om genetisk kartläggning av våra dikor. Såkallat genom- projekt. 

Återkommer då jag vet mera.

Och så är det utvecklingssamtal på Päivis kl 15.

Den här hjärnan måste vara med i alla möjliga kringelkrokar.

Det har annars börjat en intressant serie på SVT om hjärnans utveckling. Den ska ni titta på om ni har möjlighet. Intressant!

Och så lite musik för hjärnan denna gråmulna dag.

Liam och jag mötte några mäktiga pjäser här om dagen på vägen till Linn.

Många vindkraftsparker på väg att byggas i våra trakter just nu. Nya tider.

Sitter och tittar i övervakningskameran och funderar om jag borde gå till sängs eller om jag borde hålla mig vaken? Tänker Ditte kalva inatt eller är hon nu bara lite allmänt höggravid och obekväm?

Vad tror ni?

Nåja, jag bloggar lite och tittar till henne om en stund.

Fåren kom hem från Märigrund igår. Havet låg spegelblankt då vi gav oss iväg. En ordentlig köldknäpp på natten gjorde flotten förrädiskt hal.

Ja, morgonen började med att Krister matade kossorna och storasyster förde Liam till Päivis, medan jag satt på webmöte med simmentalföreningen. 

Men vi var färdiga för avfärd kl 10.

Regnskyar syntes ut till havs, men inget som störde oss.

Hela flocken låg och sov vid stranden då vi kom,så ingen tid gick åt att söka får.

Vi stängde in halva flocken i en fålla som vi byggde upp av lösgrindar och så lastade vi på den andra hälften. Gick bra med hjälp av hundarna. Lite mankemang med grindarna, men det löste sig.

Det tar ungefär en timme att köra flotten fram och tillbaka, plus lastning och lossning. Vi har en uppsamlingshage på fastlandet där de får vänta tills vi hämtat alla och där de får stå medan jag kör hem dem i hästsläpet de 13 kilometrarna hem. 

Så det blev lite stressigt att hinna hämta Liam före kl 17. Men det gick.

Tog hem pizza till middag, för det fanns ju mera att göra denna dag än fårflytt, så det fanns inte tid för matlagning.

Krister slog av det sista gräset för i år på eftermiddagen medan jag körde skytteltrafik med fåren.

Nemo fick hjälpa mig att lasta i släpet och Yezz fick hjälpa mig flytta fåren ur transporten och in i beteshagen här hemma. Funkade kanonbra.

Jag utlovade ju film av tvillingarna Grynet och Greta, pappa Spartacus. Så här kommer den:

I söndags var jag hela dagen och hjälpte till att ställa till inför vallningstävling och kurs i Pensala inkommande helg.

Starten blevtyvärr lite fördröjd, då en tjur hade fastnat med huvudet mellan järnrören i inredningen.

Varför han stoppat in huvudet där kan jag inte förstå, men försök lämna gården bara så händer allt möjligt och omöjligt. 

Nå efter en stunds svett och tårar så fick vi loss honom och jag kunde tvätta upp mig och hundarna och åka iväg.

Det var ett heldagsprojekt innan vi var klara och det hann bli mörkt innan jag var hemma igen.

35 startande ekipage i den högsta klassen ska starta här nästa helg. Jag står med i gänget som ställer ut fåren till de tävlande.

Domaren Mosse flygs in från Scotland. Honom ska vi då gå på kurs för under måndag och tisdag. Jag har inte riktigt funderat ut vad jag vill lära mig på kursen och vilken hund jag ska satsa på. Yezz är ju min bästa hund och om jag ännu vill tävla så är det ju henne jag borde lägga krutet på. Men Nemo fyller snart 3 och han har blivit lite eftersatt. Jag har lite dåligt samvete över hans ringa träningstid. Visst, han funkar bra i det dagliga arbetet att flytta undan kossor, men en vallningstävling skulle han ju inte klara av. Stackars lilla Nemis.

Nå det är ju jag som ska lära mig nytt under kursen så att jag kan träna rätt där hemma, så kanske Yezz får vara min läromästare denna gång. Så kan jag använda det jag lär mig på Nemo då jag kommer hem. 

Ska vi hoppas.

Väderprognosen visar konstant regn från natten till lördag fram till natten till onsdag och vi ska stå ute på en åker under dygnets alla ljusa timmar. Kul.

Äsch, nu vräker jag i mig en massa ostbågar här framför datorn också. Inte så smart. Men varför lämnar de fram ostbågar på bordet?

Jag lämnar er ikväll med en blomma från betesängen.

Så får jag gå och se nudå om det blir sängen eller kalvningsboxen för mig inatt.

Hu, minusgrader på termometern alla redan.

Vi höres!

Jag har för tillfället så många ouppklarade affärer på gång, så jag har svårt att fokusera på bloggandet. Måste koncentrera mig för att hålla ordning på allt. Rädd att jag ska missa något viktigt-

Höstkalvningarna har i alla fall kommit igång lite smått. Igår kväll skulle jag egentligen varit på föräldramöte, men då fick jag istället ta emot två fina kokalvar efter Spartacus. Jag har foton och film, men de kommer med fördröjning som vanligt.

Idag blev det en tur till centralsjukhuset med sonen på magnetröntgen, svaret får vi tidigast om en vecka. Men nog tror jag han är i skick. 

Igår var sotaren förbi och i förrgår var hästskoaren hit. Det går åt så mycket tid till allt möjligt och omöjligt extra.

Imorgon hoppas jag få in de sista höstkalvande korna från bete. De ska köras med lastbil, så det tar ju sin lilla tid att ställa till och få allt att löpa.

De unga kvigorna får gå kvar ute på bete en tid än. Deras boxar behöver ses över lite innan de kan tas in.

Ikäll fuskar jag lite och värmer en burk ärtsoppa. Det är ju gott det också ibland.

Kan ju passa på att visa bilder från Liams 4 års kalas i maj......

Då fuskade jag också och köpte färdigafrysta  tårtor. De är faktiskt otroligt goda. 

Krister bror med fru var också med och min svägerska tog kort av hela familjen.

Det är ju allt för sällan man får alla samlade på samma bild.

Jag fick då en begonia av min svägerska och den har blommat vackert precis hela sommaren och den blommar än.

Tack för den!

iam och jag tillverkade en kråkskrämma i år. Hon heter Elsa.

Vi har inte haft något problem med trastar i sommar, men skatungar är inte rädda för lejon tydligen.

Och så lite mera blommor. 

Jag har ett vätskefat åt humlor och fjärilar.

Det har faktiskt varit välbesökt. Speciellt en torr sommar som denna. Stenarna fungerar som öar som insekterna kan klättra upp på så de inte dränker sig.

  Här är två som gillar blåbär.

Ja, vårt liv består ju mest av kossor. Kossor är ju inte kanske jämförbart med ett annat arbete utan de är ju på ett sätt en del av familjen. Vårt liv kretsar runt kossornas liv. Vi planerar egentligen det mesta vi gör utgående från vad kossorna behöver. Deras årsrytm påverkar våra arbetstimmar. Just nu är det ju fokus på att se till att det finns tillräckligt med foder och halm så att vi klarar vintern och snart står fokus på att ta emot de nya kalvarna.

Största delen av de höstkalvande korna tog jag ju in förra veckan. Det går bra att göra ensam med hundarna. Korna vet ju vad som är på gång och hittar hem.

De fick stanna några timmar i hästarnas hage och hjälpa till att äta upp hästarnas gräs. Två hästar klarar inte riktigt av att äta upp en hel bal innan den börjar mögla, speciellt den här tiden på året. Och då måste vi slänga en massa foder. Och det är ju rätt onödigt.

Men då de ätit färdigt så gick de vidare till grinden och sa att nu vill vi gå hem.

Mina medhjälpare efter dagens arbete-

Jag såg annars bild på en skylt som jag gärna skulle vilja ha.

Jag läste igår igen på tidningen om en skola i Vasa som ska handla "klimatsmart" och inte servera gris- och nötkött några veckor i höst.

Sucka mitt hjärta.

Tänk då det ska vara så svårt att fatta att nötkött från Finland inte kan jämföras med kött från Sydamerika, där de skövlar regnskog.

I Finland föder vi upp biffkött på gräs som binder koldioxid då det växer. För att inte tala om vilken nytta betande djur gör för den biologiska mångfalden.

Allt hänger ihop. Djur, gödsel, öppna marker, blommor som trivs endast på betesmarker, insekter som utnyttjar dessa blommor, fåglar som lever av insekterna. 

Det är egentligen inte så svårt att förstå, men stadsfolk har på bara en generation kommit så långt från landsbygd och kretslopp så man nästan blir mörkrädd.

Här gillar vi biff i alla fall.

Min lösning på klimatkrisen är enkel. Se till att familjeplaneringen fungerar i områden som inte klarar av att föda sin befolkning.

Nåja, det kommer nog väggen mot en vacker dag. Om det då är naturkatastrofer eller virussjukdomar återstår att se.

Men vi kan väl försöka tänka efter före, åtminstone lite?

Vi firade inte villaavslutning vid skären i år, utan istället firade vi Linns examen med familjen här hemma.

Vi är 13 personer då jag och mina systrar med familj och våra föräldrar samlas. Nästan så att den nybyggda salongen redan är för liten   

Jag måste ju bara få visa vårt nya bord som jag lät en hantverkare i byn fixa åt mig av några gamla golvplankor som stått i vårt garage i många herrans år. Till bordsben satte vi gamla symaskinsunderreden från förr.

Runt borde ryms 12 stolar ( eller 13).

Vi åt middag och så gjorde jag för första gången i mitt liv en glutenfri karuselltårta. Det var spännande att göra.

Jag gjorde den med en lemoncurd och med vaniljgrädde och hallon på. Men man kan ju fylla den med vad man haver.

Så här blev den.

Jag har i samband med vår renovering återbrukat lite gamla möbler.

Det här gamla skåpet har stått hos Kristers farbror och inte blivit använt på årtionden. Jag blev förälskad i skåpet första gången jag såg det, men inte haft någonstans att sätta det förrän nu.

I nya farstun har jag gjorte en hatthylla av en gammal sits från en hästkärra som funnits här på gården. Den är nytillverkad, alltså den har aldrig hunnit användas på någon hästkärra. Tillverkare lite oklar, men troligen är det min farfars morfar som tillverkat den.

Stråhatten hittade jag också på vinden. Den är tillverkad i början av 1900-talet i Finland, men vem som använt den är lite oklart.

Jag har också burit in min farfars Olofs gamla Amerikatrunk.

Den är lite spännande tycker jag. I lådorna finns gamla fotografier och brev som skickades mellan Amerika och hemlandet i början av 1900-talet. Där har jag ett projekt att gå igenom då snön yr runt knutarna i vinter.

Jag gillar trunken, dels påminner den mig om min familjs historia med många Amerikaemigranter och dels är den en påminnelse om att man ska våga drömma.

Tänk vilket äventyr att för 100 år sedan ge sig iväg på hästkärra genom Finland och Sverige för att gå ombord på båten till Amerika.

Jag tycker ju att det är jobbigt nu att resa fast det bekväma flyget tar mig direkt från Helsingfors till San Fransisco på 11 timmar.

Ja, jag kan inte föreställa mig de mödor de gått igenom. Det måste ha varit oerhört spännande.