Om vi alls ska ha någon möjlighet att komma fram till dagens datum så kör vi nu lite snabbspolning de två första veckorna i november.

Onsdag efter min sjukskrivning var vi på lunch för att avtacka vår mångårige veterinär.

Han har alltså jobbat som veterinär i Närpes i 47 år. Ganska svårslaget.

Han har varit en personlighet  och vi har fått många goda skratt tillsammans med honom. Lite vemodigt var det att säga adjö till honom nu. Vi har delat både glädje och sorg tillsammans.  Många goda historier fick vi även ta del av under lunchen.

På onsdag och torsdag kalvar Xelmina och Zaria utan problem varsin kokalv.

Torsdagen tänkte jag njuta av sovmorgon med anledning av min sjukskrivning. Nähäpp, av det blir det inget. Krister rusar in och säger att en kviga håller på och kalvar, det hänger ut en till synes livlös kalv halvvägs och så ligger det två nyfödda kalvar ute i rasthagen som han inte vet vem de tillhör. Ok, på med arbetskläderna och ut.

Kvigans kalv visar sig vara i gott skick,då jag hjälper henne att dra ut den sista biten och de två kalvarna där ute tillhör Polka. Vi hämtar en skottkärra och kör in kalvarna i en kalvningsbox och det visar sig att de är pigga och själva hittar spenarna. Polkas tvillingar är båda flickor och kan således sparas till avel. Polka fick ju även ifjol tvillingar, men då dog den ena i hjärtfel. I år ser det mycket bättre ut.

Nu återstår endast 3 kalvningar i höst. 23 kalvningar med resultatet 23 kalvar hittills. Två döda och två par tvillingar.

Ja nu vet jag inte om det hänt något annat speciellt. Igår hämtade slaktbilen 4 tjurar, 7 kvigor och 7 kor. Med det lyckades jag få ner antalet vårkalvande till 20 st. Det var svårt, men jag tvingade mig själv att vara hård.

Men Hirscht är kvar. Jag kunde bara inte sätta henne till slakt. Dumt kanske, men måste man alltid vara så himla förnuftig då? 

Efter slaktbilen flyttade vi djuren runt åt alla olika håll. Avskiljde de sista vårfödda kalvarna och glesade ur i kvig- och tjurboxar. Så nu har alla mer utrymme . Känns skönt att ha det klart.

Ja och mysteriet 281 Xana har löst sig. Hon hade ju beräknad kalvning i maj, men kalven kom 15 oktober. Tror jag kanske missat något där. 

I början av månaden njöt jag av att kalendern var så otroligt tom, men nu har den fyllts upp av allt möjligt konstigt. Nästa vecka ska jag på möten mån, tis, onsdag, köttretur på torsdag och följande vecka ser ut nästan på samma sätt. Det är bara att hänga med.

Jag måste snabba upp mina redogörelser om vi alls ska komma ikapp tiden. Jag släpar efter med 2 veckor nu.

Måndag -tisdag vanliga arbetsdagar fram till tisdag kväll då 320 Zerafina påbörjar sin kalvning, 5 dagar över tiden.

Bara det är ju en varningssignal.

Zerafina hade jag stora förhoppningar på. Hennes pappa är Olvert av Esered och morfar Amat av Matberga. Hennes mamma är en helt problemfri ko som jag planerar att hålla många år än. Zerafina var en klar kandidat för en ny semintjur. 

Hon seminerades således med Strabinos, blev dräktig på första försöket och allt var frid och fröjd.

Tills en dag då vi rengjorde stallarna då Krister plötsligt säger att den där 320 ska du sätta till slakt. Va? Nä, hon är en av mina mer lovande kvigor.

Hon hade skuffat till honom ordentligt då han stängde grindarna. Jag tänkte att det är väl bara en engångsföreteelse. Kanske hon var extra uppspelt av någon orsak.

Men skuffandet fortsatte och ibland gjorde hon även utfall mot mig, även om det aldrig tog i. men man började så småningom hålla ett extra öga på var hon befann sig. 

Detta är något som vi aldrig råkat ut för tidigare. Visst kan det ibland vara lite spännande i samband med kalvningar, men aldrig att en oprovocerad kviga skulle visa aggressiva tendenser.

Vid det här laget borde jag ju ha skickat henne på slakt då, men eftersom hon var dräktig med semintjur så valde jag att spara henne för en första kalv och om hon inte ändrat beteende efter det, så går hon till slakt.

Så, på tisdag ställde hon då till med förlossning. Krister var på en maskinföreläsning och jag var ensam hemma. Jag övervakade lite på avstånd, men kunde snart konstatera att det gick ovanligt långsamt framåt. Hennes temperament gjorde ju att jag inte på egen hand vågade gå in för att känna om allt stod rätt till utan jag fortsatte att observera från foderbordet. Till sist lade hon sig ner med krystvärkar. Och vad får jag se? Endast 1 klöv och dessutom en bakklöv. Suck och stön. Kalven kommer med bakfötterna först och dessutom bara en. Hur ska detta sluta?

Jag smyger försiktigt fram och trär på en draglina på klöven som syns. Hon stiger nästan genast upp och tittat misstänksamt på mig. Jag drar mig respektfullt tillbaka därifrån jag kom. Linan är i alla fall på plats.

Jag skickar sms till Krister att nu behöver jag nog hjälp. Samtidigt ringer jag till dejourerande veterinär och förklarar läget. Dejourerande veterinären talar endast finska! men jag lyckas berätta vad problemet är och hon lovar komma. Då Krister kommer så slänger jag lasso runt Zerafinas hals och får med herdestavens hjälp grimman runt nosen. Vi snurrar fast henne i järngrinden och jag vågar nu undersöka kalven närmare. 

Den andra klöven finns i öppningen, men den har bara hakat upp sig i utdrivningsgången. Lite lirkande krävs, men gansk snabbt får jag ut den andra klöven. Snabbt på med andra draglinan och nu drar vi allt vad vi orkar. Kalven ploppar ut, men den har dragit lungorna fulla med fostervatten och andas svagt. Jag ringer veterinären igen och säger att hon får vända om.

Med hjälp av en slang försöker vi suga ut vätskan ur näsborrarna och munhålan. Ganska mycket kommer ut, men andningen är fortfarande rätt svag. Vi drar upp aklven i liggbädden, masserar bröstkorgen och torkar av den innan vi släpper lös Zerafina så hon får ta hand om sin kalv.

Hon slickar den och verkar ta hand om den på bästa sätt. Vi låter de sköta om varandra i lugn och ro en stund innan vi börjar bråka med mjölkning och matning.

Vi tar natt och sover några timmar innan jag igen går upp för att försöka rädda kalven. Onsdagens program består av lammstyckning och om jag först ska hinna mata alla djur samt rädda ett litet liv så blir det att börja i tid. Kalven ser nu mycket svag ut. Jag sätter fast kon i fångstgrinden och mjölkar en flaska. Jag tar kalvens huvud i min famn och försöker få den att dricka. Några droppar först på tungan för att få den att piggna till. Jag känner att den är kall i munnen. För låg kroppstemperatur. Jag hämtar ett tjockt hästtäcke och virar in den samtidigt som jag masserar dess kropp för att få igång blodcirkulationen. Den är mycket svag nu.

Jag droppar in några droppar åt gången i munnen och ser till att den sväljer. Jag hör ett rasslande från lungorna.

Jag håller på tills flaska är tom och jag hoppas att mina åtgärder ska få den att återhämta sig. Nu måste jag iväg och stycka lammen om jag alls ska hinna med det idag.

Mor och far hjälper mig med styckningen och vi börjar få bra rutin på arbetsfördelningen. Lamm efter lamm hamnar i köttlådorna.

Efter en stund kommer ett sms från Krister: kalven e död nu.

Jaha, så gick det denna gång. Det går inte att rädda alla tyvärr. Jo kanske om man hade tillgång till klinik med kuvös och ett kris-team så hade denna också kunnat räddas. Men nu gick det inte så. Kalvens död lägger sordin på stämningen, men jobbet måste fortsätta. Då jag kommer hem igen är kalven redan nergrävd och jag noterar dödfödd i registret.

Zerafina hamnar på slaktlistan till v 46 och samtidigt stryker jag 299 Zeline som jag anmält för att jag trodde att hon var tom. Zerafina kommer att hamna i vår egen frys. Inte för att jag hyser agg till henne så att jag banne mig tänker äta upp fanskapet utan för att eftersom hon kalvat så betecknas hon som ko i registret och får därmed ett mycket sämre kilopris från slakteriet. Köttet har ju inte försämrats på något vis på ett så pass ungt djur, 24 månader, så det är hur bra som helst.

Det är väl lika för allt kvinnfolk. Efter barnafödande går värdet på köttmarknaden ner   

Detta var ju en litet tråkigare historia, ja från början till slut, men efter det här har det bara gått bra. Jag återkommer om det i nästa inlägg.

Hej så länge. 

Efter sisådär två timmars sömn tvingar jag mig upp och äter lite flingor. På med nya rena kläder och ut och titta till kalvarna. 

Alla ser bra ut förutom den nyaste som fortfarande ser väldigt medtagen ut. Jag har med en nappflaska och passar på att fylla den med råmjölk från Zeline som inte orkar stiga upp och protestera. Jag sätter flaskan i munnen på kalven, men tungan verkar gå åt fel håll och det mesta klottas bort i liggbädden. Nå, i alla fall lite gick dit det skulle. 

Nu måste jag lasta lammen innan slaktaren kommer.

Hästsläpet står utanför stallet och det går relativt enkelt att med hundens hjälp få dem att gå in i transporten.

medan jag lastar kommer Per och Isak. 

Vi går in och tar oss en kaffekopp. de har kört i 1,5 timme för att få komma och slakta hos oss. Visst är goda vänner guld värda?

Jag får föklara för dem att tyvärr kommer jag inte att hinna göra lunch åt dem idag, men de får välja av pizzerians meny så beställer jag hem pizza med dottern som lovat komma hem till 12-tiden, för hon ska hålla ridlektion till sina elever kl 13.00

Jag bokar pizzaleveransen. Hon ska dessutom hämta lillebror som spenderat natten hos en kompis i Kaskö. Döm om min förvåning då ingen pizzeria svarar! Det finns 3st pizzerior i centrum, men ingen av dem öppnar före 12 på lördagar. Panik igen. Linn får gå och banka på dörren och hoppas någon finns på plats. Hon får napp på stadens nyaste pizzeria och hon beställer 6 olika pizzor så får vi skära upp dem som buffet. 12.20 kommer pizzaleveransen och slaktarna får komma in på en välförtjänt lunch.

Själv vill jag inte vara med på själva slakten. Jag har inget obehag av döda djur, men att titta dem i ögonen strax innan skottet klarar jag helt enkelt inte av. Jag är en värdelös djurägare, jag vet. Det hör till att man borde klara av sånt, men jag har hittills anlitat andra till det värsta. Jag är en fegis.

Efter de kalla pizzabitarna går jag ut igen för att försöka få lite mjölk i kalven. Den här gången verkar han lite piggare och jag får största delen av flaskan dit den ska. Fortfarande ligger kalven raklång på liggbädden och jag måste lyfta hans huvud för att få mjölken rätt väg. Lite hoppfull blir jag.

Nu går jag in för en liten eftermiddagsvila. Jag sover en timme tills det är dags att mata alla djuren inklusive kalven. Denna gång går det ännu lite bättre och kalven gör ett försök att stiga upp. Modern står nu och äter vid foderbordet. Hon ser ut att ha klarat pärsen bra.

Slaktarna är nu färdiga och tolv kroppar hänger för mörning. 

Nu minns jag inte om det blev någon kvällsmat denna kväll. Jag matade kalven ytterligare en gång och tog en tidig kväll. Inatt ska jag sova, inga nya kalvar behöver komma nu.

I denna veva märker jag en ömmande blånad på mitt vänstra ben, men det hinner jag inte tänka desto mera på nu. På söndag måste jag få kalven på benen, annars är det kört.

Söndag morgon börjar bra då jag ser att kalven försöker resa sig upp. jag går in för att stöda hans vingliga bakdel.

Zeline står lungt bredvid och jag knuffar försiktigt kalven frammåt. Den söker spene!

Jag hjälper till och innan jag vet ordet av står kalven och dricker själv.

Vem skulle ha trott detta då man såg den nästan livlösa kalven ett dygn tidigare?

Och 10+ till Zeline som låtit mig hjälpa henne hela vägen. En klar kandidat på behåll-listan.

Efter detta har kalven klarat sig själv och allt vårt slit var värt besväret.

Nu var allt lungt fram till tisdagen då nästa felläge knackade på dörren........

Jag kommer in och värmer min kebabhamburgare i micron. Krister är på väg i säng, men han sätter på övervakningskameran innan han går. Ja vad tror ni vi ser där då?

Jo, kvigan 299 Zeline har födslovärkar. Zeline var den som jag trodde fick missfall i juni då hon plötslig fyllde upp juvret flera månader för tidigt. Tydligen var det bara en juverinflammation, för nu skulle hon helt tydligt kalva.

Ok, jag sätter mig ner framför tv,n medan jag avnjuter min kebab. Hmmm, det ser bra ut.

Så småningom sätter jag på rena kläder och beger mig ut igen. Den först köven syns och jag väntar avvaktande på att nästa ska komma fram. Nähä, nu syns plötsligt huvudet istället. Sablar,sablar, sablar. Det går inte. Båda klövarna måste fram om det ska rymmas ut. 

Jag går försiktigt fram, sätter på en skyddshandske och känner försiktigt efter hur det står till. Långt, långt där framme känner jag det andra benet som svänger in under kalven. Då måste jag alltså trycka tillbaka kalvens huvud och ena klöv för att ge rum för den andra klöven. Jag försöker först på egen hand. Jag vet ju vad som måste göras. Jag trycker tillbaka huvudet allt vad jag orkar, samtidigt som kvigan försöker krysta ut kalven. Hon tycker säkert jag är galen som försöker få kalven åt fel håll. Efter ett tag inser jag att jag inte kommer att klara av det här själv. 

Jag ringer Krister för att få hjälp. Inget svar. Han sover så djupt så han hör ingenting. Suck. Jag får gå och väcka honom helt enkelt. Jag går till ytterdörren och ringer på. Vid det här laget är jag ju igen smutsig från topp till tå.

Ingen reaktion. Jag får dra av mig dyngstövlarna och knalla in i sovrummet HALLLÅÅÅÅÅ! 

Karlstackarn hoppar upp från sängen. Jag behöver lite hjälp.

En liten parantes: I boxen bredvid står Xylvia med sina tvillingar. Gissa om jag blev glad då jag såg detta:

Tillbaka till Zeline.

Vi går gemensamt och försöker få  ut kalven. Kraften då en ko har krystvärkar är otrolig. Då man själv sätter in armen i hela dess längd så klämmer det till så otroligt så hela armen domnar. Man känner klöven man borde få fram, men fingrarna lyder helt enkelt inte. Kvigan kämpar på, men vi känner oss helt hjälplösa. I tre timmar håller vi på. Till sist orkar ingen av oss mer.

Vad gör vi nu? Nu skulle vi behöva en stark person med erfarenhet. Känner vi någon sådan? Jodå, vår goda vän Anders som har dubbelt så många djur som vi har och som har hjälpt oss i ett liknande fall en gång förr. Men klockan är 3 på natten, täcks vi ringa nu? 

Alternativet är ju att både kalven och kon dör. Ok, vi ringer.

Tack och lov svarar Anders. Jo han kommer.

Vi går igenom läget och diskuterar hur vi fortsätter.

Anders har nya krafter och efter en timmes jobb får han äntligen fram klöven. Är det sant???? Jo otroligt nog fick han det att fungera. Vi hjälps sedan alla tre åt att dra fram kalven. Vid det här laget är kon ganska torr och vi får ta i för allt vi är värda. Efter en stund kommer så äntligen kalven ut. Och den andas! Otroligt. Ansiktet är rejält svullet och både kon och kalven ligger helt utmattade i bädden. Inatt kan vi inte göra mera. 

Tvättmaskin fylls igen och jag får äntligen duscha. Då vi stupar i säng är klockan 5.

Klockan 8 i morgon bitti ska lammen stå färdigt i transporten för då är slaktaren på plats..........

Tack Anders!

Okej, ska nu försöka fortsätta där jag slutade.

Benet är bättre och sämre. I förrgår kändes det som om jag var i skick igen, men igår drabbades jag av en otrolig trötthet. Sov halva eftermiddagen. Idag känns det lite bättre igen.

Så, nu ska jag försöka minnas vad som hände för två veckor sedan.

jag avslutade ju med att berätta att Ronja fick en tjurkalv. Nåjo. Vid det här laget hade redan börjat skymma och jag måste passa på att stänga in slaktlammen så att de skulle stå redo tills nästa morgon. Jag tog in hela flocken med tackor i en hästbox och så sorterade jag ut de minsta 4 tacklammen som skulle gå till slakt. Jag sparar 5 tacklamm som inte kommer att betäckas utan som enbart ska fungera som träningsfår åt mig och hunden i vinter. Om man bara har dräktiga tackor så begränsar det ju träningsmöjligheterna. Jag har planerat att träningstackorna får bo i lösdriften med hästarna. 

Nåjo, efter sorteringen fick de övriga tackorna gå tillbaka ut i hagen.

Ni kanske minns att jag berättade att jag tidigare under dagen satt baggarna i en egen hage nära gården, utan ström i stängslet. Ledartackan har en skälla runt halsen och förstås hörde baggarna då jag drev tackorna över gården. Plötslig rusar hela flocken med baggar in i tackflocken. Där står jag mitt på gräsmattan med fullständigt kaos runt mig. Hjälp! Baggarna rusar runt och försöker hitta brunstiga tackor. En och annan försöker också hoppa på. 

In med hela flocken i stallet igen. Baggarna in i en hästbox och tackorna ut genom dörren. Tack och lov har de mycket ull så jag har något rejält att greppa då jag hivar dem åt olika håll. Så småningom har jag alla baggar i boxen. Jag går ett varv och känner efter så alla har påse baktill, så jag inte i misstag har stängt in någon tacka och slängt ut en bagge. Nej, det verkar stämma. Pust.

Jaha var är tackorna nu som jag slängt ut genom dörren?

Med Yezz hjälp hittar jag så småningom alla tackor som står lite här och var och mumsar i sig av gräsmattan. In tillbaka i hagen. Vad skulle man göra utan vallhund?

Medan jag rusar runt med får åt olika håll kommer kärestan hem från åkern och frågar: vad blir det för mat ikväll?

Ja, hmmm. Du kan ju se om det finns några kebabhamburgare i frysen som du kan värma i micron. Jag måste gå tillbaka och se till att kalvarna som kommit får den viktiga råmjölken innan jag vågar ta kväll.

Väl tillbaka till korna ser jag hur Ronja röjer runt med sin kalv på cementgolvet. Ibland får kossorna lite fel i huvudet vid kalvning och blir lite onödigt ivriga. Till sist har hon skuffat in kalven i boxen intill där det står 3 ettåriga tjurar på ca 600kg vardera. Hehe.

Jag kliver försiktigt in i boxen och skuffar tillbaka kalven till sin mor. tack och lov står ettåringarna lungt vid foderbordet och tuggar i sig kvällsmaten. Jag går till andra sidan foderbordet för att hjälpa tvillingkalvarna till ett första mål mat. den första kalven, som låg kvar i fosterpåsen, är svag och vinglig och jag inser ganska snabbt att han inte kommer att klara sig på egen hand. Jag får fast modern i fångstgrinden och föser varsamt kalven till juvret. Nu börjar det jobbiga. En drygt 40kg tung kalv ska skuffas fram till spenen. Spenen in i munnen, samtidigt som man måste se upp för kons eventuella sparkar.

jag bäddar upp med en rejäl hop med halm under kon för jag vet ju att jag kommer att få stå på knä i diverse vätskor som finns i skrapgången.

Tack och lov står kon ganska lungt i fångstgrinden medan jag kämpar på med kalven. En stor risk är också ifall kalven ramlar under kon och kon blir orolig och i misstag trampar på sin kalv, eller mig.

Svetten lackar medan jag försöker få det hela att fungera. Jag mjölkar några strålar in i munnen på kalven för att den ska få smak på den goda livsviktiga råmjölken.

Så småningom sitter spenen i munnen och kalven suger själv. Å herrejestas vad skönt det känns just då. den svaga kalven dricker ganska ordentligt och jag beslutar mig för att hämta den piggare kalven för att säkerställa mig om att även den fått råmjölk innan jag tar kväll.

Samtidigt ser jag på andra sidan foderbordet att Ronja fortsätter köra runt med sin kalv och hur den igen hamnar inne hos tjurarna. Denna gång låter jag den ligga kvar tills jag är färdig med tvillingarna, eftersom de stora tjurarna inte bryr sig ett dugg om honom. Skitko, tänker jag om Ronja, innan jag igen focuserar på tvilling nummer två.

Nu hade jag ju räknat med att det skulle gå lite smidigare eftersom den här kalven är piggare än sin bror. Tji fick jag. jag släpar fram kalven till spenen, stoppar spenen i munnen och väntar på en sugreflex. Nix, kalven vägrar suga utan kämpar istället bakåt allt han orkar. Min rygg, som redan nu börjar vara trött efter den första bataljen, protesterar och jag måste avbryta en stund för att stretcha lite. Okej, nya tag. kalven till spenen, spenen i munnen och....... ingenting. Men va f-n?

Nu börjar jag redan vara ordentligt trött och frustrerad. Jag låter kalven ligga i halmhopen samtidigt som jag håller upp ahns mun med ena handen och mjölkar kon med andra. Största delen av mjölken hamnar i alla fall i hans mun och jag håller på så en stund tills jag vet att han fått så mycket att han klarar sig till nästa morgon. Jag skuffar tillbaka kalvarna upp i liggbädden och släpper lös kon som genast går och slickar sina små. De klarar sig några timmar nu i alla fall. 

Jaha Ronja väntar oroligt på andra sidan. Vid det här laget är jag smutsig, trött, hungrig och ganska irriterad.

Jag öppnar grinden så att kalven kommer på rätt sida igen. jag härjar ordentligt med Ronja så att hon backar bort från mig och kalven och så får jag den på ostadiga ben upp på liggbädden. Denna kalv är tack och lov stor och stark och börjar själv ivrigt söka spenen så fort jag får honom till juvret. Ronja står ofattbart nog stilla medan jag hjälper till med spenarna och kalven hugger in som om han inte fått mat förr. Ja, det har han ju förstås inte heller. Åhh, så skönt det känns då det lyckas så mycket bättre än med tvillingarna.

Nu är klockan 22.00 och jag får äntligen ta kväll. Alla kläder hamnar direkt i tvättmaskin och jag luktar minst sagt pyton. Lite mat nu bara en dusch och så sängen.

Trodde jag....... 

Min plan för fredagen var att ta hem lammen från bete och stänga in dem i stallet över natten så att de är nära till hands till lördagens slakt. Dessutom planerade jag att förbereda mat åt Isak och Per som skulle komma och hjälpa oss med slakten.

Nåja, det började bra. Jag hämtade baggarna från Sjöslätan och satte dem i en hage hemma, så att jag bara kunde ta in dem sedan innan mörkret. Jag satte ju ingen ström i staketet för de skulle ju bara stå där några timmar. Tacklammen fanns ju färdigt på gården tillsammans med hästarna.

Vi tog lunch och kunde i övervakningskameran konstatera att Xylvia har krystvärkar. Nåjo, en kalvning ska jag väl nog hinna med.

Jag hinner precis ut tills kalven föds. Tyvärr ligger huvudet kvar i fostersäcken och nosen ligger i en pöl av vätska. Xylvia stiger upp och börjar slicka kalven på ryggen. nej, nej, nej. Jag rusar in, skrämmer kon, och sliter sönder säcken. Samtidigt tar jag tag i bakbenen och drar kalven ur pölen. Jag kan pusta ut då kalven ruskar kraftigt på huvudet.

Jag märker att Xylvia blivit lite upprörd av mitt tilltag och jag skyndar mig ut samma väg jag kom in.

Jag stannar kvar en stund för att se att allt går som det ska.

Xylvia kalvade första gången förra året och fick då tvillingskalvar efter Gormo. Xylvias pappa är Tiset Vagn och morfar Hedetoft United.

Efter en stund börjar jag fundera att det kanske kommer en kalv till även denna gång. Och mycket riktigt, snart sticker två nya klövar ut. Xylvia stiger upp i utdrivningsskedet och kalven faller handlöst ner i liggbädden, landar uppochner med huvudet under kroppen. jag försöker igen rusa in för att rädda situationen, men denna gång säger Xylvia tydligt med sitt kroppsspråk att kom inte nära min kalv, kärring. Jag retirerar och observerar från foderbordet. Jo, den andas, och så småningom lyckas han själv lirka sig ur sin obekväma ställning. Två tjurar i år, två kvigor i fjol. 4 kalvar på två kalvningar, ganska bra resultat. Mycket bättre än Hirscht i alla fall som bara har en levande kalv på 3 kalvningar.

Nu har klockan hunnit bli så mycket så jag bestämmer mig för att börja ge djuren kvällsmat istället för att förbereda morgondagens kalops och äppelpaj.

Då jag stänger ut korna för att skrapa gången ser jag Ronja gå med svansen utåt. Jaha, en kalvning till. Jag stänger in henne i en egen kalvningsbox och forsätter kvällsmatningen. Efter en stund föder även hon en tjurkalv.

Äsch, hinner inte skriva mer ikväll.

Fortsättning följer..........

Just hemkommen från veckans matshopping. Något jag undviker så länge det går, men är det tomt i alla skåp så är jag så illa tvungen.

Kalvar, kalvar, kalvar. I alla knutar och vrår. Allt har nu gått så mycket bättre än med Hirscht. Om hon fick en elefant så kom det en liten antilop dagen efter. Krister var på lantbruksmässa och jag hade inget annat än att sköta om djuren och matlagning till mig och sonen före jag skulle åka på hans konsert till simhallen. Allt gick fint, men på förmiddagen började jag titta på kvigan Ziesta att hon nog hade ovanligt spänt juver. Hmmm...

Kollade min lista och kunde konstatera att hon har beräknat datum till 23.10, så det är lungt inte kalvar hon ju nu då. Men tji fick jag.

Jag förde upp sonen till 16.45 Då hade jag bara kvar att halma 2 halmbalar och ge en ensilagebal. Inga problem. jag skulle ändå hinna till konserten i god tid.

Då jag kommer ut igen kan jag konstatera att Ziesta går med svansen utåt och ser bekymrad ut. nej fasiken, hon tänker visst kalva i alla fall. Okej, jag för bort de andra korna och sätter in henne i kalvningsbox. Inte går det väl så snabbt tänker jag och börjar därför skrapa gången där jag ska köra balrivaren. jag kikar in som hastigast och ser förstås två fötter sticka ut. jasså, det går så här snabbt! Jag springer in efter handdukar och draglinor för säkerhets skull. Då jag kommer ut igen har de utstängda korna lyckats få upp grinden och springer glatt skuttande omkring på min nyskrapade gång NEJ!!!!!!!! Jag hinner inte med sånt här skit nu. Fast med yttergrinden och ut med korna igen. Visst har de hunnit smutsa ner en del, men det hinner jag inte bry mig om nu. Jag går in igen till kvigan och får se då hon föder en liten, liten tjurkalv. Klockan är då 19.10 och konserten började för 10 minuter sedan. Suck. Jag halmar och kör gräs, kollar att ko och kalv har det bra. Springer en snabb tur med hundarna, duschar och kör snabbt upp till centrum. Jag hinner höra den sista låten.

Förlåt, jag hade faktiskt velat vara där.........

Bifogar också en filmsnutt av en djupt sovande liten kalv. ibland blir man ju rädd att de är allvarligt skadade.

och Mette-Marit har fått tackorna som sällskap medan Atte skolar sig på Kimito.

Vet inte hur bra de trivs med varandra, men hon behöver nu inte vara ensam i alla fall.

Nu åter till kossorna, vägning av gårdagens kalvar och instängning av blivande föderskor står först på programmet. 

Fredagskvällen fick ett sorgligt slut då vi fick en elefantunge efter många om och men ur Hirscht. En död sådan.

Det var ju så här det inte fick sluta. Jag tar varje kalvs död väldigt personligt. Vad hade jag kunnat göra bättre? Borde jag ha tagit veterinärhjälp och satt igång förlossningen redan för en vecka sedan?

Men det är ju nog meningen att korna ska klara det på egen hand. Vad berättar det faktum att Hirscht endast har en kalv i livet efter 3 kalvningar? 

Ja kalla fakta säger ju att hon borde gå på slaktlistan, men hon är en av mina absoluta favoriter. Hon kommer fram och sätter huvudet i min famn, varje gång jag går in i hagen, och vill bli kliad runt nacken. Hon är så lugn och sävlig. Jag vill gärna avla på hennes lynne, men om kalvarna blir för stora?

Tyvärr är hon också för fet. Hennes bakgrund med döda kalvar och försenade dräktigheter har gjort att all mat som skulle gå till hennes mjölkproduktion istället har satt sig på låren och ryggen. Högst antagligen är även hennes övervikt en delorsak till kalvningsproblemen. Inte första gången, men kanske denna gång.

Hur ska jag då få henne att gå ner i vikt? Ja nu borde jag då ha tillgång till flera olika fållor för att kunna ge rätt sorts mat till rätt ko. Hirscht borde ju nu få i princip bara halm och mineraler, men hon kommer att gå i samma grupp som dräktiga kvigor och de behöver betydligt bättre mat än så. Men får Hirscht bra ensilage nu så blir hon ju bara fetare och fetare och nästa kalvning blir ännu svårare.

Jag hade ju enkom valt en semintjur åt henne  i år som skulle ge mindre kalvar, men det hjälpte inte.

Suck och stön. Enklast skulle det ju vara med slaktbilen. Men då jag inte vill!!!!!!!!!!!

F-n också då man blandar känslor in i sina val. 

Kanske jag anmäler henne till programmet Biggest looser?

Min fina Hirscht