Jag funderade ju lite över hur det skulle gå i höst med kalvningsövervakningen. Nå, så här långt har det gått bra.

Jag tar kvällspasset, då alla andra sover och Krister tar morgonpasset, då jag sover.

Så igår kväll då jag gick sista rundan för att se om det var några kalvningar på gång så hittade jag 315 Zymfoni som precis hade fått en kalv i liggbädden på utsidan.

Jag har alltså fyra kor instängda i box som jag tror är först i tur, men förstås är det en som går ute med stora flocken som kalvar. Typiskt.

Nåja, jag går in och släpper ut 298 Zana, som visserligen har gått över förväntat datum, men som ändå inte ser så kalvningsfärdig ut.

Jaha, hur får jag in ko och kalv nu då?

Jag hämtar en skottkärra, som jag bäddar med lite halm, att köra kalven i. ni skulle ha sett kons min då jag kommer släpandes med en skottkärra fram till hennes kalv. Hur tänkte du nu? ser hon ut att tänka.

Hon ställer sig bredbent över kalven och visar åt mig att någon jäkla skottkärra behöver jag inte försöka med.

Jaha,jaha!?

Hmmf. jag står en stund och funderar över hur jag riktigt ska lösa situationen. Ko och kalv ser pigga ut, ska jag bara lämna dem ute och ta in dem först imorgon då jag har hjälp?

kalven stiger upp och jag beslutar mig för att göra ett försök att driva dem in i boxen.

Jag puffar kalven lätt med herdestaven i rätt riktning och kon följer med. Hon tar minsann inga extra steg utan hon står riktigt, riktigt nära sin kalv. Skyddande men ändå inte hotande mot mig. Sakta meter för meter puffar jag så ko och kalv in i rätt box. Nästan direkt jag har fått in dem svänger kalven runt och trycker huvudet upp i juvret på mamman. Skönt, han dricker. Uppdraget slutfört.

Förstås har 291 Xylvia passat på att smita ut ur sin box också medan dörren stått på glänt. Hon ser ut att vara så nära förestående, så henne vågar jag inte ha kvar ute. 

Så ut med ficklampan i högsta hugg och söka upp henne i mörkret. Vi tog några extra varv runt foderhäckarna innan hon gav med sig och masade sig in tillbaka i boxen.

Tack och gonatt. Nu får det räcka för en kväll och jag får nöjd gå in och sova.

På morgonen då jag tittar i övervakningskameran får jag se något glädjande.

Hirscht står och slickar på sin kalv!!!!! Prisa gudarna, eller  prisa Champs Bravo, semintjuren som jag använde åt henne enkom för att få en liten kalv och en lätt förlossning. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har hon nu äntligen en egen kalv igen. Och det är en tjur! Yippiii.

Då jag går ut för att betrakta underverket ser jag samtidigt att Xylvia nu har en fosterblåsa på gång. Nästa kalvning är på gång.

Xylvia har kalvat två gånger tidigare och båda gångerna har hon fått levande tvillingar, så jag misstänker ju att det är likadant i år.

Jag går in tillbaka och övervakar i kameran.

Klockan går och inget händer. tick, tack, tick tack.

Då förlossning inte gått vidare ännu kl 14, så ringer jag in barnvakten och beslutar mig för att gå in och känna efter hur kalven ligger.

Xylvia är inte särskilt medgörlig och jag beslutar snabbt att sätta fast henne i fångstgrinden.

Jag känner snabbt att det är två bakklövar som kommer först. Skit.

Jag sätter på draglinorna och känner efter lite hur kalven ligger. ????? 3 klövar? Hur ligger kalven riktigt?

Kalven är stor och vi är tre personer som hjälps åt att dra ut en stor tjurkalv efter att vi beslutat att dra i två bakklövar. Då vi börjar dra så far den tredje klöven undan och kalven slinker relativt lätt ut. Och den andas. Pust.

Nå vi enas om att hon inte kan ha tvillingar i år eftersom hon fick en så stor kalv.

Jag går in och tar hand om en nyvaken bebis.

Då jag sitter där och ammar framför övervakningskameran så börjar jag ana att, tusan, visst tänker hon få en till!

Jag ringer till Krister, men han är redan där och har märkt samma sak. Även denna kommer med bakbenen först.

Skit, barnvakten for hem redan, men tack och lov kom tonårssonen hem just då.

-Vad bra, här får du ta hand om lillebror, jag måste gå.

Ut igen, på med draglinor och ploff kommer även nästa kalv ut, lika stor den. Och även den lever! denna gång blev det en kokalv.

Jag skyndar mig in tillbaka för att rädda mina söner från varandra. Krisen avhjälpt, både inne och ute.

Under kvällen har jag hållit tvillingarna under uppsikt i kameran och kunnat konstatera att de där vingelbenen nog inte kommer att hitta maten själva.

Så då jag lagt alla pojkar, stora som små, drar jag på mig vinterhalaren och stickad mössa och beger mig ut igen på uppdrag rädda tvillingarna.

Jag lockar Xylvia igen till fångstgrinden med lite säd och hon kommer lydigt upp och äter. Jag slänger in massa halm runt hennes fötter så kalvarna ska få stadigt underlag då de dricker.

Jag börjar med kokalven som redan står upp då jag kommer. Nähäpp, hon ramlar under sin mamma och vill inte alls samarbeta. Nå ligg där då, tänker jag , och hämtar kalv nummer två. Hon är ivrig och söker spene överallt, men hans ben spretar åt alla håll och ingenting vill riktigt lyckas. till sist får jag honom i rätt position under modern och så fort jag får hans munn tryckt mot spenen så hugger han in. benen flyger och far ännu hit och dit, men han dricker i alla fall. samtidigt passar jag på att fylla en nappflaska med råmjölk, så att jag kan ge åt den andra kalven så att hon kommer igång. Även det lyckas över förväntan och då hon ivrigt druckit upp sin flaska börjar även hon söka på sin mamma och jag får henne på spenarna på andra sidan. kalvarna dricker länge och intensivt. Kon är förvånadsvärt lugn och då jag tycker att kalvarna fått tillräckligt puffar jag tillbaka dem upp i liggbädden och släpper lös Xylvia.

Nu ska ni se att de klarar sig själva imorgon.

In i duschen och blogga medan håret torkar en aning. Klockan visar lite efter 01 och jag kan trött och nöjd börja söka mig till sängen.

4 kalvar detta dygn. Får se hur många som kommer imorgon?

Idag hade vi köttretur.

Men dagen började redan kl 5.

Krister gick upp 4 för att se till de kalvande korna och då han startade bilen och for till övermark för att kolla torken blev jag plötsligt klarvaken. Vad gör man kl 5 om man är klarvaken. Jo plötsligt kom jag på att jag borde städa kylrummet innan köttet kommer och det hinner jag ju inte då Liam vaknar. Så sagt och gjort, upp och städa kylrum. Samtidigt hängde jag upp en tvätt och då jag nu ändå var uppe så tömde jag och fyllde diskmaskin igen. Tänk vad effektiv man kan vara medan bebisen sover. Vid 6 tiden kryper jag till sängs igen och somnar lite lugnare och nöjdare.

Klockan 7 ringer chauffören och meddelar att köttet finns i Närpes för avhämtning. Ok. Hopp i byxorna, släng i sig en flingtallrik, väck bebis och kör iväg. Vi for med båda bilarna för att få med allt kött. Krister for och levererade fram till dörr till dem som var hemma och kunde ta emot och jag tog köttet som skulle förvaras i kylrum till kvällen. 

På samma gång sprang jag in och handlade en kärra mat. Ni vet, på samma gång, som vanligt.

Liam han hänger med han bara. Tack och lov så somnade han på vägen hem, så jag kunde bära in alla lådorna i kylrummet genast jag kom hem.

På eftermiddagen förde jag Liam till mommo igen så att jag och Yezz kunde gå och avskilja bagglammen från tacklammen. Det börjar bli aktuellt med brunster på dem nu och jag vill ju inte riskera tjyvbetäckningar nu då jag har en dorperbagge på gång. Nog skulle det vara snopet det om de redan var dräktiga.

Jag gjorde en avskiljning mellan dem med hjälp av flyttbara grindar. De är alltså kvar på samma åkrar, men med metallgrindar som håller dem åtskilda. Jag måste nog gå ner och kontrollera imorgon så att de fortfarande är kvar på varsin sida.

7 kor har kalvat nu, 8 fina, pigga små gullungar.

Jag har även anmält nästa gäng till slakt. Årets sista åker v.46 Så sista chancen till köttretur blir 19 november. Inga kvigor denna gång, enbart tjurar och en gammal ko. Det är Victoria som ryker nu. Victoria som vi vunnit pris för tre år i rad. Men hon har en gammal juverinflammation som ser så besvärande ut och hennes bakklövar är inget att hurra för längre, så motvilligt så anmälde jag henne nu. Hon är en jättestor ko. Ska bli intressant att få veta hennes slaktvikt, även om jag helst hade haft henne kvar.

Låter som om det är storm på gång inatt. Nå ingen snö än i alla fall.

Ja, jag har ett litet bekymmer. 

Linn har renoverat stallet. Lagt nya panelbräder och målat vitt bl.a Det har blivit så fint.

Så nu är mina hönor portförbjudna i vinter. Inga smutsiga hönor i hennes fina stall. Nähäpp.

Hur gör jag nu?

Lekstugan som de bor i nu är visserligen isolerad, men med enkel dörr och enkla fönster. Ingen el finns där ännu heller, så någon uppvärmning är inte i dagsläget möjlig. En mild vinter klarar de nog sig där, men jag har på känn att vi får en riktig dundervinter detta år. Och då är det inte roligt att vara en liten höna i en lekstuga.

De värper riktigt bra nu också, så jag vill helst inte ta bort dem. Ingen stor efterfrågan på gamla hönor så här till vintern heller.

Ja, det är ett sånt där bekymmer som jag kommer att skjuta upp tills det inte går att stjuta upp längre.

Det mesta brukar ju lösa sig av sig själv av någon konstig anledning. Jag får hoppas på det denna gång.

Nu ska jag anmäla de senaste kalvarna till nötkreatursregistret. Ja, och så borde jag anmäla lammen också. Suck och stön då det ska vara så mycket anmälningar hit och dit hela tiden.

Ska vi spela något ikväll då?

Kanske lite Timbuktu?

Blev att börja dagen med att föra Liam till mormor för 3 nya kalvar hade kommit under natten. Xelmina fick tvillingar efter Champs Bravo och Ziesta fick en stor tjurkalv efter Orvar. Tvillingarna var pigga och hittade själva snabbt maten, men den stora tjurkalven var lite vinglig i benen och halvslö. 

Då vi stängt in dem i separata kalvningsboxar hämtade jag hem Liam tillbaka för lite tankning medan mormor tränade på gymet.

Då hon kom tillbaka gick jag och hjälpte kalven att hitta spenen. Nix, vill inte ha, sa han. Så jag fick stå med en hand i kalvens mun och hålla upp den medan jag mjölkade kon med den andra och försökte pricka rätt in i munnen. Jag fick mjölka alla spenar på kon och hon stod så snällt och lät mig hjälpa. Då jag var säker på att kalven fått i sig några deciliter lät jag dem vila en stund. Det kan ta en stund innan råmjölken "går upp i huvudet" så att säga och kalven blir så pass pigg att den självmant börjar söka juvret.

Jag avlöste igen min mamma över lunchen och körde sen ner en utvilad baby till henne en tredje gång samma dag. Samtidigt tog jag med morfar för att hjälpa mig med fåren. Vi stängde in alla fåren i en fålla och så släppte vi ut mammafåren och behöll lammen i fållan. Sen minskade vi på fållan så att det blev trångt så att inte lammen skulle rusa runt medan vi fångade och öronmärkte dem. Vi hade hästtransporten redo och förde sedan på tackorna med hundens hjälp på transporten.

Hunden fungerade inte alls lika bra idag som häromdagen med korna. Det var som om hon plötsligt inte förstod mina kommandon. Helt konstigt. Men efter en rejäl utskällning skärpte hon sig och vi fick tackorna lastade.

Sen körde vi tackorna till betet bredvid mina föräldrar. Jag for hem och kopplade ur transporten, släppte tillbaka lammen ur fållan ut på betet och så for jag ner och matade bebis igen. Sen hem igen och se efter hur kalven klarar sig. Denna gång var han mycket piggare och jag behövde bara föra honom fram till juvret och stoppa spenen i munnen så åt han själv. Pust, skönt.

In i duschen innan jag igen hämtar hem liten bebis.

Hur skulle jag klara mig utan mina föräldrar? Dessutom bjöd de på kaffe och nybakad kaka. Och igår fick jag två burkar med lingonsylt levererad hem. Vilken lyx.

Tack för att ni finns där för oss   

Sonen har förresten varit och vurpat med sin moped. Han skulle öva sig på att köra på bakhjulet då något gick snett och han och mopeden damp i backen.

Skrubbade ben och armbågar blev resultatet. Ledigt från gymnastiken i två veckor efter är ju inte helt fel.   

Nu börjar pojken vara i skick igen men inte mopeden. Den har visst sämre läkkött.

Dagen kan räknas som mycket lyckad då alla betesdjur nu är lyckligt inne.

Jag och Yezz blev inkallade i tjänst för att hjälpa till med de sista ca 15 djuren som inte riktigt ville låta sig fångas.

Och den där hunden! Hon är fantastisk.

Vallning består till stor del av psykologi. Korna, eller fåren, måste inse att de inte hinner springa ifrån hunden, utan det är bäst att gå undan den.

Det tog en stund innan dessa kossor fattade det, men Yezz var omutbar. Varje gång de försökte springa igenom vårat led så skickade jag hunden för att stoppa dem och ge dem på trynet. Det var främst en ko som nog trodde att hon var smartare än hunden, men hon fick nog ge sig.

Jag trodde ju inte att Yezz ensam skulle orka hålla hela flocken, men tusan det gjorde hon   

Hon är dyr idag.

Men tusan vad mycket knott det var i hagen! Jag blev biten hur många gånger som helst. Fy tusan.

Och då jag kom hem hittade jag en älgfluga i håret. Det värsta med sommaren är allt som bits.

Idag känner jag för att spela en lycklig video. Vad ska vi ta? Ja kanske den här:

Det har varit ett händelserikt dygn med djuren. Igår kom slaktbilen och hämtade 8 tjurar och 3 kvigor. Vi skickade tjurarna vid en yngre ålder än vanligt pga utrymmesbrist och för att vissa av dem var riktiga bråkstakar som alltid hade något bråk på gång. Så denna gång var vi riktigt glada att få bli av med dem. Egentligen skulle de ha fått vara kvar i två månader till, men denna gång fick det bli så här.

Efter att slaktdjuren lastats så rengjorde Krister och vår nya avbytare åt alla djuren och körde in ny torvströ. Torv sätter vi in en gång i veckan, medan vi halmar i liggbäddarna varje dag. Torv har bra uppsugningsförmåga och hjälper till att hålla liggbädden torr. Samtidigt vägde de hälften av de 1-år gamla tjurarna.

Till sist märkte Krister att den första höstkalven var på väg. Så vi fick skynda oss att stänga in kossan i kalvningsbox. Det var riktigt i sista minuten som slaktdjuren kom iväg, annars skulle vi inte ha haft någon ledig box åt de kalvande korna.

Idag 6.30 var nästa djurtransport på gården. Denna gång var det 4 avelskvigor som flyttade till södra delen av landet. Jag har ju tidigare klagat på att Faba, avelsföreningen, inte lyckats förmedla några avelsdjur åt oss. Men denna gång var det faktiskt de som ordnade allt. Konsulenten var hit och bedömde dem och så fixade de med köpekontrakt och transport. Riktigt bra känns det att sälja via dem, men det kunde ju vara lite oftare bara så att vi skulle få bättre utdelning på allt arbete vi sätter ner på att vara godkänd avelsbesättning. 

Men det gäller ju att få in en fot, så kanske efter detta det börjar löpa på bättre ska vi hoppas.

Slaktresultaten på djuren som for igår finns redan nu i min dataskärm och jag måste säga att det var en trevlig överraskning. Klassningen och fettklassen var överraskande bra och den bästa tjuren hade en tillväxt på 999gkött/dag.

Så just nu känns det riktigt bra att vara djurbonde. Glad över att ha kunnat uppnå dessa resultat med bra foder och bra avelsmaterial.

Idag ska vi ställa upp grindar och slaktbilen och försöka ställa till för att få hem de sista betesdjuren från Sjöslätan. Där går en varierad grupp med kvigor i olika åldrar samt Orvars döttrar med sina vårfödda kalvar. Det knepiga är ju att få hem rätt kalv med rätt mamma så att de inte börjar springa runt i panik. Den senaste tidens regnande har gjort att det är rätt geggigt där vi ska lasta så den kan bli besvärligt på många sätt. Alla ryms inte in i vår djurtransport på samma gång, så några kommer att bli kvar då en grupp åker iväg, så får se då hur de reagerar. Åkern är så stor, så om de börjar springa från oss är vi chanslösa. Jag har ju hunden, men i denna situation skulle jag behöva en eller två till......

Har jag berättat att jag ska para hunden i januari? Jepp, då blir det valpar ska vi hoppas.

Idag fick korna och kvigorna som ska kalva i höst komma in från betet. Fast de tycker att det är jätteroligt att komma ut på betet på försommaren, så vill de nog gärna hem igen då betet börjar ta slut och det blir mörkt och vått ute.

Det gick ju bra att ladda upp musik här. Tror jag kommer att fortsätta med det och spela lite musik som jag gillar. 

Jag har nu sett över höstens planerade kalvningar och ser fram emot en spännande höst. Den första väntas kalva 28.9 så vi tar in dem från betet nu på torsdag. De första fem kalvningarna är efter Orvar, men sen kommer det huller om buller med Champs Bravos och Worldwides kalvar och sen i slutet av oktober börjar vi få kalvar efter vår egen ungtjur Aminoff. 28 kalvningar har jag på listan. Den sista är beräknad till 30.11 Ska bli spännande att se hur vi får det att fungera med bebis och nattvak i kalvningsboxar. Problem kan det ju bli ifall vi får någon besvärlig förlossning som vi båda måste hjälpas åt med mitt i natten. Hur gör vi då? Vi kan ju alltid ha på babyradion, men det tar ju en tid innan man tar sig in från att ligga och dra ut kalv, få av sig slemmiga kläder och bli så ren att man kan trösta gråtande barn.

Nåja, kanske vi inte får några kalvningsproblem i höst. Onödigt att oroa sig på förhand, inget vi kan göra åt det nu i alla fall. 

Speciellt intressant i höst är förstås min söta Hirscht som fått 2 döda kalvar på 3 kalvningar och trots det fortfarande är kvar. Nu väntar hon en kalv efter Champs Bravo. Hoppas, hoppas, hoppas att det ska gå vägen denna gång. Annars måste jag väl nog skicka henne till slakt. Fast de tror säkert de fått in en val på slakteriet. Säkert ordentligt med späck under skinnet på henne.

Ja annars är det väl inte någon kalvning som är särskillt intressant. 8 kvigor ska kalva för första gången och det är ju alltid lite extra spännande. Hirschts enda levande kokalv är en av dem och så har jag flera kvigor efter semintjurar som ska bli intressanta att följa, bl. a efter Elit av Hällinge och General av Boogård.

Elit är den ljusare och General den mörka.

Jaha, vad ska vi spela för musik idag då? Tror det får bli lite Pink Floyd.

Det blev en dramatisk start på lördagsmorgonen.

Liam och jag vaknar som vanligt och sitter och gosar en stund i favoritfåtöljen. 

Då ringer Krister och jag hör direkt på hans röst att nu är det allvar. En ko har fastnat i foderhäcken och håller på att kvävas. -jag kommer!

Jag sätter ner Liam i babygymmet, byter till arbetskläder och bankar på tonåringens dörr att nu måste han passa lillebror, jag måste ut!

Väl ute hittar jag kvigan som ligger i en onaturlig ställning, andas svagt och med tömda tarmar. Nu är goda råd dyra.

Det som troligen hänt är att då gräset tagit slut i häcken har kvigan sträckt sig efter ett sista grässtrå, varpå hon med sin tyngd fått häcken att stjälpa framåt. Den här kvigan har horn och har därför säkert fastnat och följt med häcken i fallet. Så nu ligger hon med huvudet fast under järnstolparna och håller fast sitt huvud med egen tyngd.

Krister kör in hjullastaren och vi funderar en stund hur vi kan lyfta häcken utan att bryta nacken av kvigan. Det går inte. Han springer efter en bulttång och försöker knipa av skruvarna som håller ihop häcken, men det lyckas inte heller. Sen springer han efter skarvsladdar och vinkelslip och skär av skruvarna så vi får upp grinden så att hon kan dra bort huvudet. Det lyckas!

Kvigan stiger upp och ser förvånandsvärt pigg ut. Tack och lov!

Ett knäckt horn är allt som visar vad hon varit med om.

Och jag får gå in tillbaka och fortsätta gosa. Tonåringens dörr fortfarande stängd.......