Liam och jag genomlider för tillfället en förkylning. Jag hostar och han har näsan stockad.

Inte så lyckat att amma med täppt näsa kan jag berätta. Stackarn kämpar på med gott humör i alla fall.

Han är nu redan 6 veckor gammal.

Jag försöker nu anpassa mig till min nya roll som mammaledig.

Liam och jag har ju inga egentliga rutiner ännu, utan det blir att anpassa dagen efter hans hunger, sömn och blöjbytesbehov.

Igår kväll försökte fadern sköta medan jag fick gå på hundpromenad och titta till fåren, men efter 30 min ringde han efter hjälp.

Det är ju bara så i den här åldern att det bara är mamma som duger. 

Så medan jag sköter barn så frodas ogräset i blomrabatterna, gräsmattan förväxer och den förgrodda utsädespotatisen fortsätter gro i källaren. En bra dag så hinner jag städa och tvätta lite kläder samt ha maten färdig till kvällen. Andra dagen sitter jag med hungrig bebis mest i famnen. 

Och det är ju så det ska vara, det är bara det att det är svårt att anpassa sig från ett intensivt arbetsliv till detta. Jag gillar ju att syssla med sånt där det syns att jag gjort något, praktiskt fysiskt arbete. Och att nu gå till sängs på kvällen och "bara" skött bebis, känns ovant och lite som om jag smiter undan. Ja det låter kanske konstigt men det tar en tid innan jag anpassat mig.

Snart ska djuren på bete och då kommer jag nog att ha svårt att hålla mig undan. Vi har tre olika beten och djuren ska sorteras i olika grupper beroende på vilken tjur de ska gå med. Det innebär en hel del sorterande av djur hit och dit. Två kvigor ska i Orvars grupp och två ska i Aminoffs grupp och övriga ska semineras och flyttas över gården till en box med fångstgrindar. Rätt kalvar ska sorteras med rätt mamma och lastas i lastbilen och köras ut. Jag har gjort upp en lista åt arbetsfolket med de olika grupperna sorterade, men visst är det svårt för dem som inte känner djuren på samma sätt som mig. Jag har ju i huvudet vilka djur som står var och vart de ska, men för dem som bara får en lista med öronnummer och tvingas springa och titta i alla grupper vem som står var så kan det vara ganska svårt.

Men det är ju inte ett sådant jobb som man kan ta med en två veckors bebis på.

Blir kanske att kalla in mormor som barnvakt en stund. Kanske jag får 30 minuter till då.

Eller så kanske de andra är glada att jag hålls borta och inte står och ger order om hur de ska göra? 

Jo, jag vet att de klarar av det, men då jag har så svårt att släppa kontrollen. Det är ju mina djur.......

På söndag ska Liam och jag troligen på vår första vallningsträning. Lika bra att han får vänja sig i tid. I juli ska vi på fyra dagars kurs i Pensala. 

Jaha, dags för blöjbyte. Kanske vi vågar oss ut i vagnen efter det. Solen skiner ju för en gångs skull, fast det ser väldigt blåsigt ut.

Nu påbörjar jag en liten berättelse om vad jag vairt med om denna vår.Hur mycket jag hinner skriva var gång bestämmer lilla Liam, men just nu sover han så vi kör igång.

Graviditetens värsta fas var i höstas, då jag alltså inte visste om att jag var gravid. 

Jag blir i allmänhet rätt deppad varje höst då dagarna blir kortare. Så också i höstas, men denna gång var det värre än vanligt. Jag tyckte att allt var så tungt. Mina hundpromenader var en plåga och backen hem tog så väldigt på krafterna. Är det så här att bli gammal, tänkte jag. Dessutom grät jag i tid och otid. Mina funderingar över hur vi skulle utveckla gården resulterade ofta i gråt. Jag såg allt så mörkt och tungt. Och så fick jag ju en propp i benet. Jag sökte efter lämpliga jobb på nätet och gårdar till salu utomlands. Dessutom gick jag upp i vikt. Jag hade 2013 gått ner 13kg och var så nöjd över mig själv och plötsligt började kilona smyga sig på tillbaka. Jag försökte hålla tillbaka, men då låg vågen konstant, men neråt tillbaka gick jag inte.

På detta sätt gick de 20 första veckorna av min graviditet.

Ja jag har ju redan skrivit om hur det gick till då det gick upp för oss att vi skulle bli föräldrar igen, så den delen hoppar jag över nu.

Mina rädslor:

Ok. då jag insett att jag är gravid och att barnet väntas komma i slutet av maj kommer förstås många nya funderingar. Är det friskt? Hur kommer min gamla kropp att klara av en graviditet? Hur länge kan jag jobba? Får jag foglossningar? Blir jag inkontinent efter förlossningen? Kommer det ta länge att repa sig efter förlossningen? Orkar jag med förlossningen? Ska jag skämmas över vad jag ställt till med?

ja nu har jag svaret på alla mina frågor.

Graviditeten gick riktigt bra. Jag har haft bättre och sämre dagar, men i princip har jag kunnat jobba riktigt fram till slutet. Mina värden har varit i skick, förutom lite högt sockervärde ibland. Men bara jag skött mig med kosten, så har även det hållits inom gränserna. Jag har gått upp endast 5kg totalt, vilket gör att jag nu inte har någon extra vikt att arbeta bort. Kroppen klarade alltså galant av en graviditet.

Förlossningen:

I måndags kände jag mig redan från morgonen trött och magen kändes lite som en biogasanläggning. Jag hade sammandragningar med jämna mellanrum, men inga värkar.

På eftermiddagen började jag så småningom förstå att det nog säkert var något på gång.

Vid 16-tiden var vi vid sjukhuset och 21.30 på kvällen föddes vår lilla son.

Allt gick enligt regelboken och fast det förstås var smärtsamt och jävligt, så var det ändå en väldigt positiv upplevelse. Jag orkade med förlossningen hur bra som helst och bäst av allt är hur snabbt jag repat mig efteråt. 

Inte en enda eftervärk har jag haft och förutom lite ömhet i magen, så känner jag mig som ny.

Alla mina rädslor kom på skam.

Vår son är perfekt, och jag har genomlevt både en graviditet och förlossning som var lättare än de två tidigare för 15 och 21 år sen.

Ålder är bara en siffra och viktigare är att man håller sig i gott fysiskt skick och får vara frisk.

Så gubbar och gummor, våga pröva på bara fast ni är över 40 och tycker att det börjar bli i senare laget. Det kan bli det bästa ni gjort.

Liam   

det bästa misstag vi någonsin gjort!  

Ja, för er som inte hört det från annat håll, så nu har vi fått vår lilla aftonstjärna.

 Född 18.5.2015 kl 21.28 4000g, 52,5cm.

Skriver mer sen. Vi mår båda utmärkt

Okej, nu har jag laddat upp lite bilder här.

Vi börjar med presenterna från babyshowern:

En "tårta" gjord på blöjor och allt möjligt roligt. Sockor, nappflaska, klottlapp med får på (förstås) och diverse smått och gott.

och så världens sötaste body.

En sån måste man ju ha om man ska med på träningar och tävlingar i sommar.

Jag var annars troligen på sista rådgivningsbesöket idag. Allt är klart nu, förlossningen kan börja. Nu känns det också så i kroppen. Jag är öm och uppmjukad. Nu går det inte längre att göra vad som helst, och tiden på kökssoffan blir längre för var dag.

Bilen är tankad, väskan är packad.

Vi har ännu köttretur på onsdag, så före det behöver inget sätta igång tack, men efter det har jag tomt i kalendern.

Ja förutom två kor som ännu inte kalvat och tackorna som inte ens satt igång med lamningen än. Men förutom det så har jag inget speciellt.

Jo, förresten! Jag gick ju och köpte mig själv en biljett till 15.5 till Orphei drängar i Närpes kyrka. Men efter det finns inget i kalendern.

Nåjo, det blir som det blir, när det är som det är.

Blanketterna är klara och inlämnade, tack och lov. Utan Fazers blå hade det aldrig gått. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag gjort allt rätt och inte glömt något kryss i någon ruta, eller glömt att bifoga någon viktig bilaga. Jag har fortfarande ingen koll på hur stora stöden blir i år, men jag borde kunnna räkna ut det nu i alla fall, bara jag sätter mig ner vid kontorsbordet en dag igen. Har jag månne mera choklad på lager?

Vi har också firat Linn. 21 år och färdig med sina häststudier. Jag trodde inte jag hade så mycket saker att dekorera smörgåstårtan med, men innan jag var klar blev det nästan för mycket. Det är svårt det där att veta när man ska sluta. Då man tager lite av vad man haver.

Den söta tårtan gjorde hon själv, jag fick bara äran att dekorera. Den blev blå i år.

 Resten av bilderna tror jag att jag sparar till ett senare inlägg. Mest bara kor kvar.   

Vi höres.

Jag har märkt det förr och nu hände det igen.

Då jag igår skrev ner det jag borde göra, så blir det av någon orsak lättare att ta tag i saken. Kanske jag hade någon knut på hjärntrådarna som lossades då jag fick läsa vad jag borde göra, för plötsligt blev allt mycket enklare.

Så jag tvättade och hängde upp 4 maskiner med tvätt, jag sorterade köttet i två frysar. En inehåller nu endast nötkött och den andra innehåller gris och lammkött samt grönsaker och bär. Nu fick jag en mycket bättre översikt över vad som finns i frysen. Nu återstår bara att flytta ner allt från lilla frysen i köket och avfrosta den.

Sen hjälpte jag en svag tvillingskalv att dricka och gav kraftfoder åt ungdjuren. Efter det gick jag in och kokade enchilladas tills barnen kom hem från skola respektive jobb, hoppade i duschen och for iväg till kyrkan för information om sommarens konfirmering och konfirmationsläger.

Sen hade jag resten av kvällen ledig! Fantastiskt.

Avslutade kvällen med att titta på programmet om unga bönder i Sverige och där kom samma tankar upp. Ett ungt par som just fått veta att de har barn på gång oroade sig över hur de skulle orka och hur allt skulle fungera då hon blir mammaledig. Men som de sa; bönder har fått barn i alla tider och det har ju fungerat på något sätt.

Idag har jag hittills matat får och hönor och igen försökt stödmata tvillingen, men han vill inte ha min burkmjölk. Hoppas han får tillräckligt av sin mamma, men han ser tunn och svag ut. Jag gav i alla fall en kalv-hjälps spruta i munnen på honom. Den innehåller en coctail av vitaminer. Hoppas han piggnar i lite, för nu tänkte jag hoppa i duschen igen för att åka iväg på sista ultraljud till Vasa. De ska väl uppskatta förväntad födelsevikt idag. Bara 4 veckor kvar nu.

Avbytaren på plats idag, så vi behöver inte oroa oss för oövervakade kalvningar i alla fall.

Åh fastlagsbullar! Hur kan något vara så gott?

Igår var jag på glucosbelastning. En undersökning för att visa om jag har förhöjd risk för diabetes.

Före testet skulle man vara oäten i 12h. Sen togs ett blodprov, som visade 5,2 som tydligen var helt ok. Efter det fick jag dricka en sockerlösning och vänta i en timme, nytt blodprov, vänta en timme och ännu ett sista blodprov. Resultaten får jag nästa gång jag besöker rådgivningen.

Är tacksam för vården som erbjuds i detta land. Vi blir så väl omskötta.

Har också forskat i möjligheterna att flyga under graviditeten och Finnair tillåter att man flyger inom Scandinavien ända fram till v 38, bara man har ett läkarintyg utfärdat efter v 27 om att man är frisk och i ordning. 

27.2 är sista dagen att anmäla sig till "Future Beef Breeding in VikingGenetics" seminariet i Köpenhamn.

Åhh, jag vill ju åka. Låter det inte som om det vore ett seminarium enkom för mig? Och att få besöka auktionen i Gunnarp! Tänk har jag en tjur med mig hem! Ja Orvar börjar ju bli lite till åren.

Problemet är bara att vår kalvningssäsong har börjat då och jag har flera kor som kan kalva just de datumen som seminariet är. Jag har ju sagt att jag aldrig ska åka bort igen under kalvningstiden. Så vad är viktigare, det egna kalvningsresultatet eller rasens utveckling?

Jaja, jag borde stanna hemma   

Jag har ju tidigare nämnt att jag är värdelös som shoppare. Jag fick igår ett sms om 30% rabatt från Jotex. Och jo, jag borde köpa nya lakan och sånt. Vi har flera gäster på kommande i vår och jag skulle helst inte vilja ta fram våra gamla nötta sängkläder. Men inte tog jag mig till och beställde något denna gång heller. Jag är helt enkelt inte shoppingtypen. Däremot hittade jag en jättetrevlig sida som jag skulle kunna beställa från www.backinthesaddle.com . Inga påslakan säljer de dock, så inte blev det någon affär där heller. Men kul sida i vilket fall som helst.

Nå nu hägrar diskmaskinen igen. Hur kan den jämnt vara i behov av tömning?

Det är min födelsedag idag. Och jag fyller 23.

Ja, inte 23 år då, nej det blev visst det dubbla. Men veckor! Jo, jag är tydligen gravid i vecka 23.

Hur gick det här till då? Ja, jag är lika förvånad som ni säkert är. Och tänk att jag missat halva graviditeten.

Under hösten har jag ju varit trött, känt mig gammal och haft dålig kondition. Jag har så lätt blivit andfådd under hundpromenaderna. Ja och så var det ju den där blodproppen i benet. Men gravid, det hade jag inte en tanke på. Jag räknade helt kallt att den tiden var över för min del. Ja vad är sannolikheten för att man blir gravid vid 45 års ålder då mensen upphört? Man läser ju överallt hur svårt det är att bli gravid efter 35. Nåjo, tydligen är det inte alls svårt.

Över julen kände jag mig stinn och pösig. Jag började så småning om misstänka att jag hade något fel i magen, kanske nåt strul med tarmarna? Men ingen smärta, så jag såg ingen anledning att besöka läkare.

Så i mellandagarna började jag känna rörelser i magen. ?????????

Jag googlade på , i vilken vecka kan man börja känna fosterrörelser? Fick svaret, runt vecka 20. Hmmmmm.....

Nej, det är säkert inte det. Men för säkerhets skull köpte jag ett test från apoteket på nyårsafton. Och vad skådar mitt högra öga, positivt! Oh shit!

Ber min kära make komma och titta. Han skrattar till och säger, nä, det tror jag inte. Ja inte jag heller, men stickan visar positivt och det är garanterat något som rörs i min mage.

Nåjo, det är helg och mellandagar och först 7.1 ringer jag till mödravården och ber om att få ett ultraljud. De sätter in en akuttid åt mig på onsdagen och jag får lägga mig på britsen. Läkaren känner mig på magen och konstaterar genast att jo, visst finns där något. Shit igen, nu är det alltså bekräftat. Vi tittar på ultraljudet och kan konstatera att jag är i vecka 21+2. Hur är det möjligt att jag missat halva graviditeten??????

Beräknad tid 19.5 Alltså snart.

Ringer hem och gratulerar den blivande fadern. Ni kan tro att vi blev chockade. 

Jag köper hem pizza och berättar nyheten för de intet ont anande syskonen. Tystnad...... Va? På riktigt? Skojar ni?

Ja så där är vi nu. Nyheten börjar sjunka in.

Jag frågade om riskerna eftersom jag är lite äldre än normalt, men läkaren sa att de största riskerna är redan över. Ingen idé att ta fostervattenprov eftersom det är för sent att göra något i detta läge. Bara att tacka och ta emot nu.

Ok, men jag fick i alla fall åka på ett 4D-ultraljud till Vasa där de kunde konstatera att alla inre organ såg bra ut och vi inte har något att oroa oss för.

Känslorna har växlat från glädje till att vara alldeles skräckslagen. Vad har vi gjort? Hur ska det här gå? Hur, varför, hur ska det sluta?

Nu börjar vi så småningom landa i vad som är på gång. Alla barnkläder har vi skänkt till välgörenhet, men leksaker och böcker finns visst sparade. Vi försöker ta dagen som den kommer och hoppas på det bästa.

Visst räknas det här som en högriskgraviditet, både för mig och barnet. Men för tillfället mår vi båda bra och jag gör allt jag kan för att det ska fortsätta så. 

Enda nackdelen hittills är att jag fick tillbaka min blodtunnande medicinering, för att undvika blodpropp. Så nu sticker jag mig i magen varje kväll resten av graviditeten plus en månad efter förlossning. Men, det måste jag väl kunna leva med.

Nu kommer inte bloggen att ändras till en mammablogg.Kanske någon uppdatering då och då.

Arbetet på gården fortsätter ju som vanligt, även om mina arbetsuppgifter kanske måste anpassas lite efter situationen. Ska försöka att inte stå ivägen för varken grindar eller kossor.

Svarar på frågor gör jag fortsättningsvis, även om min graviditet.

Livet är fullt av överraskningar,

hälsningar 46 år och gravid!