Har funderat på hur jag ska strukturera upp mitt bloggande nu då ämnena varierar så väldigt från varandra och jag skulle kunna skriva låååånga romaner om allt, men ändå vill hålla någon slags ordning på torpet. Jag ödslar inte tid i detta skede på att ladda upp bilder utan fokuserar på texten, så kan jag senare lägga in ett fotoinlägg med kommentarer, Hoppas det ändå blir läsarvänligt.

Börjar med min resa, för att den är närmast i tankarna och för att detaljer fort försvinner ur mitt minne.

Jag är fortfarande lite omsvängd med dygnet. Uppstigning idag kl 5. Och det är ju inte likt mig som är en typisk kvällsmänniska. Men kanske jag kan vänja mig vid detta också, troligen inte långvarigt.

Jag har ju länge velat åka och hälsa på min mormor i Kalifornien, men inte tyckt mig kunna ta tiden att resa bort från allt och oroat mig för att ta en längre resa med Liam. Och med facit i hand, så skulle inte resan varit den samma om Liam varit med. Nu var vi på en vuxenresa där jag inte behövde hålla ordning på något annat än mina egna grejer. Så skönt! Jag behövde bara känna efter när jag själv var hungrig, sömnig eller behövde uppsöka dass. Bara föräldrar till småbarn kan relatera till detta. Men jag kom på mig själv flera gånger att jag verkligen behövde denna paus, då jag fick vara mig själv en stund och inte bara mamma. Nu orkar jag förhoppningsvis vara en bättre mamma en stund igen.

Nåväl, resan beställdes i maj. Ett specialerbjudande med Finnair med direktflyg från Helsingfors till San Fransisco. Direkt flyg är väldigt mycket lättare än med mellanlandningar. Resan blir betydligt kortare och man är inte fullständigt utmattad då man kommer fram. Och pga tidsskillnaden på 11 timmar så startade vi på söndagseftermiddagen 16.15 och var framme söndagseftermiddagen 17.20

Startade förstås med bil från Norrnäs 8.30 till tåget från Vasa till Helsingfors. Valde tåget denna gång. I november kan det både vara dimmigt i Vasa så flyget blir försenat och då vi kom hem så var det ju en ordentlig storm i Finland, så då var jag nog glad att vi inte skulle upp i någon liten plåtkråka den sista biten upp till Vasa utan fick köra bekvämt på marknivå i tåg. Beställer man biljetten i tid så är ju tåg rätt förmånligt nu för tiden också. 22 euro en väg.

Jaha, jag hinner inte längre än så här på vår resa idag. Liam är vaken och bråkar med katten. Suck.

Återkommer då jag kan.

Nu är jag här igen med bagaget full av bilder. Lovar ladda upp så småningom. 

Det har varit ett litet uppehåll här dels pga att jag haft mycket på gång och då jag är lite för stressad så klarar jag inte av att blogga. Men datorn har också haft något konstigt fel som gjort att det varit väldigt svårt att hållas på nätet och då är det hopplöst att blogga. Nu har Krister kört in windows på nytt och nu verkar det fungera. Jag var livrädd att mina foton skulle vara borta också, men jag tror att de finns kvar.

Nu är jag egentligen på väg att hämta en ny bal åt tackorna, men jag står i kö till att få använda hjullastaren så smiter mig ner vid datorn en stund.

Har fixat undan en massa måsten på kontoret idag också samt seminerat höstens första ko. Det var unga Dietrisch som blev seminerad med Hector PP. Kul att vara igång med semineringarna igen. Nu kör vi hårt fram till jul och hoppas seminera ca 20 stycken. Vi får se hur det lyckas. Det är dags att fundera på sommarens semintjurar också för de måste beställas innan jul. 

På gång under mitt uppehåll har varit fårhusbygget, kalvningar, renoveringen av huset och nu senast min resa med mina systrar till Kaliforninen. 

Bilder finns hur många som helst, men det tar ett tag att ladda upp. Så ni får vänta litet på dem.

Kycklingarna växer och mår bra. Och Dagny har börjat gala....

Hoppet står nu till Dolly och Polly. Måtte jag få åtminstone en höna

Jag är egentligen på väg i säng, men känner att jag måste skriva ner lite nu eller så hinner det försvinna ur minnesdimmorna.

Idag blev det inte riktigt som det var tänkt. Det var egentligen Päivisdag, men det blev akuten istället.

Igår kväll då vi lekte polis och tjuv så skadade Liam sin vänstra arm. Han blev lite ynklig, men det var ganska sent också, så efter en stund i famnen så sov han. Armen var varken svullen eller blå, så vi trodde inte att det var så farligt.

Men halv två på natten grät han och sa att han inte kunde böja armen. Jag tog upp honom ett varv på pottan och så lindade jag fast armen med två bandage längs hans kropp, så att den inte skulle hamna konstigt medan han sov.

Han somnade om och sov hela natten.

På morgonen började han igen gråta då jag ville ta bort bandaget. Jag ringde till Päivis och sa att han inte kan komma med på dagens utflykt med picknic till Vargberget och så ringde jag och bokade tid till akuten.

Klockan 11 fick vi komma och visa upp hans hand som hängde slappt vid sidan. Han kunde inte heller böja på fingrarna.

Läkaren förde med handen längs armen och så knäppte det till då hon tryckte till vid armbågen. 

Det var armbågen som hade gått ur led. Nästan genast kunde han böja på både arm och fingrar och smärtan försvann.

Han blev genast glad igen och vi firade med en glass i cafeterian.

Han var också nöjd att åka till Päivis på eftermiddagen, så vi for dit och väntade tills de andra kom tillbaka från utflykten tolvtiden.

Jag fick åka hem utan gråt och skrik, kändes skönt, ta lunch och sen ut och börja på med den försenade arbetsdagen.

281 Zana fick en kalv efter Unne igår kväll som inte riktigt kommit igång med drickandet, så det måste jag ta itu med först. Jag hade mjölkat och gett med flaska på kvällen, så hon var i ganska gott skick, förutom lite vingliga ben. Men hon kom ganska snabbt igång bara jag visat vägen en gång.

Sen monterade vi vågbalkarna på vår nya behandlingsbur och vägde några 365-dagars kvigor för att testa hur det fungerar.

Helt nöjd med funktionerna. Djuren rymdes bra och det var lätt att läsa av vikterna, men det var lite mer grejer att hålla reda på än i vår gamla våg. Dessutom var den MYCKET större! Det var inte många centimetrar extra då vi skulle ha in den längs skrapgången. Men det gick.

Jag fick annars den gamla vågen såld. Jag fick visserligen slänga med en bagge på köpet, men det var det värt. Den blev ju helt onödig nu då vi har den nya vågen.

Gjorde en riktigt god räkpasta till middag och sen gick Liam och jag ut för att städa undan tegelstenarna som byggarna rivit ner av väggen idag. Liam jobbade på riktigt duktigt och jag fick skynda på för att hitta söndriga tegelstenar åt honom att bära som inte var så tunga. Sen gick han in med Krister och jag fick städa upp det sista.

Sen målning av vita 6 tums plankor som ska upp på huset så småningom. Ett sista varv till kossorna, ut med hundarna och så ge nattmaten åt hästarna.

Till sist in och beställa matvaror av Gårdssmak och så nu en uppdatering av bloggen. 

Allt är tyst och stilla, endast tomten är vaken.

Men nu ska även jag söka mig till sängs.

Vad ska vi spela för nattvisa ikväll då?

Kanske lite Edith?

Nu ska jag försöka dela en länk med film och bilder då tv var och filmade Mico och Sune som kom på sjätte plats! i europeiska mästerskapen i höst. Texten är på finska, men bilder och film kan ju alla ta del av.

Hoppas detta funkar här nu

https://yle.fi/uutiset/3-10445118?utm_source=facebook-share

Idag blåste det bara 2-3m/s och vi kunde ge oss iväg ut till Märigrund för att ta hem tackorna.

Klockan 10 startade vi från sundet. Väl i hamn började gubbarna bygga upp en liten fålla av mina flyttbara grindar och jag och hundarna gav oss iväg för att söka tackorna.

Jag gick rakt söderut från minnesmärket över de saknade från Riipelälinjen, mot klipporna, och jag hann inte gå långt före jag fick ett bräkande svar på mina lockrop.

Hundarna som sprang ivrigt före mig och sökte och ändrade plötsligt stil och kröp ihop och började fösa flocken mot mig. Jag vände på klacken och började gå mot flotten. Där hade de precis fått grindarna på plats och fåren sprang rätt in. Det tog inte många minuter. MEN, det var bara 19 djur. Det borde vara 32.

Vi skulle ändå köra fåren i två omgångar, så vi lastade de 19 fåren och for iväg med första lasset.

Jag och hundarna blev ensamma kvar för att söka efter resten.

Först gick vi tillbaka där vi hittade första gruppen och så gick vi runt hela södra udden runt fyren utan att se några får. Sen gick vi tillbaka till hamnen för att se om de kanske sökt sig dit. Fortfarande ingen skymt av dem.

Vi tog en tur tvärs över ön rakt västerut och gick sedan söderut längs stranden och så tillbaka till hamnen igen. Inga får!

Nu ser jag redan att flotten syns vid Ledörens södra udde på väg tillbaka.

Jag fortsätter in i skogen norrut. Här växer mycket enrisbuskar och det är ganska besvärlig terräng att ta sig fram i, men fåren har gjort små stigar kors och tvärs som gör det lättare att ta sig fram på.

Hundarna springer kors och tvärs och söker. Plötsligt ger Nemo upp ett skall. Border collies ska inte skälla, men nu förstår jag att han hittat något. Om det är älg, hjort, björn, varg eller får vet jag förstås inte då, men jag återupptar mina lockrop och försöker ropa så högt jag kan. I skogen hörs min röst ganska bra, men vid stränderna försvinner ropen då vågorna slår mot klipporna.

Men Nemo har hittat flocken och plötsligt kommer 13 får springande mot mig. Jag svänger på klacken och skyndar mot hamnen. Där har Krister, pappa och Kalle precis tagit iland och jag får leda fåren rakt på flotten utan att ta in dem i fållan. Några missar rampen och hoppar upp på flotten från vattnet. På utsidan av fållan, men det går ju att öppna och släppa in dem.

32 får körde vi ut och 32 fina får kom hem. Det syntes bra att de betat på hela ön. I år har det ju varit extremt torrt, men jag gissar att 30-40 får är ett lämpligt antal får att sköta holmen. Man måste ju lära sig vad ett lämpligt betestryck är.

Och det kunde inte gå snabbare än vad det gjorde även om jag misströstade ett tag då jag inte trodde jag skulle hitta de sista fåren.

Klockan två var vi färdiga och hade alla djur på torra land. Då återstod bara att köra hem dem i hästtransporten de 13 km hem. Det blev 3 varv och jag hade alla hemma till klockan 4 och då fick jag bara byta bil och åka och hämta Liam till Päivis.

Nemo har koll på tackorna.

Dragbåten och Kalle.

Pappa i hjälpbåten.

Vi var nästan rädda att Yezz skulle falla i vattnet där hon låg och tog igen sig på hemfärden. Riktigt på kanten.

Skönt med ett dopp efter tuff arbetsdag. Och vad högt vatten vi har!

Och så skönt det känns att ha hem fåren. Imorgon ska vi försöka köra hem kossorna från Sjöslätan. Vi rustar inför vintern.

Gnällig unge igår visade sig utmynna i feber och spysjuka. Inte konstigt att man är gnällig om man är sjuk. Borde kanske mammor förstå......

Idag vaknar en pigg unge klockan 6 och vill genast upp och leka. Kul söndagmorgon.

Jag knäpper på en kaffepanna och försöker hänga med i svängarna. 

Nu är vi nyduschade och myskläderna är på. Första dagen jag sätter på långkalsongerna idag faktiskt.

Känner mig själv lite halvkrasslig. Inte magsjuk, men känns lite som en förkylning i starttagen. Hoppas det inte bryter ut.

Barnprogram på tv är ju underbart. Nu hålls han lugn en stund.

Ska försöka ta det lite lugnare idag. Kanske hinner jag med mitt program i nästa vecka. Till nästa helg hoppas jag kunna rapportera att alla djur är hemma och under tak. Så en hektiskt vecka väntar.  Nej, nu ska jag inte börja stressa över det. Idag ska vi leka och kramas.

För två veckor sedan for vi på en liten utflykt till Valsberget som söndagsprogram. Mitt första besök på denna vandringsled. Riktigt trevligt ställe.

Kom att tänka på att det i år är 30 år sedan jag hade min första valpkull. Vi for med vår labrador Becky ända till Kuopio för att para med någon snygg utställningshund. Ja, jag var galen redan på den tiden tydligen.

En rolig erfarenhet och en historia man får le åt idag.

Genom åren har jag då också träffat alla möjliga och omöjliga valpköpare. Jag minns en gång då jag hade en kull border collies. Jag minns inte vilket år, men det var någon gång på 1990-talet. Jag hade en osåld hanhund kvar och satte in annons i tidningen. Då ringde en fårbonde från Malax och var intresserad av att köpa. Jag blev ju ivrig, för det fanns inte så många fårbönder på den tiden som förstod sig på vallning av får med hund.

Vi kom överens om dag och tid då han skulle komma.

Nå klockan gick och ingen kom. Jag väntade i flera timmar och tänkte till slut att han nog ångrat sig.

Då ser jag plötsligt någon komma på cykel längs vår gårdsväg.

Vem är det här funderar jag en stund. Det är valpspekulanten! På cykel från Malax! Ja vad kan det vara 60-70km?

Jag pratar en stund med honom om valparna och undrar lite försiktigt hur han tänkte transportera hem valpen?

Ja han tänkte sätta den i en låda bak på cykeln och trampa hem med den.

Sväng cykeln och kom inte hit igen!

Jag blev lite uppskakad faktiskt. Tänkte han faktiskt cykla flera timmar med en valp i en låda?

Valpen fick sedan ett riktigt bra hem, men cykelgubben blev starkast kvar i minnet.

Här är en bild från Finska mästerskapen i vallning för 20 år sedan.

Jag och Chess i mitten med några av hennes valpar som hjälpte till att ställa ut fåren på tävlingen. Det var första gången jag tävlade i ett FM då. Chess fick en andra plats i unghundsklassen.

Här en bild på vinnarna i högsta klassen.

Åtminstone några av dem är fortfarande aktiva tävlande än. Bl.a Annika som sitter här på bilden. Hon var en av domarna då Yezz tog FM-guld i juniorklassen för 4 år sedan.

Saknar att ha en bunt med valpar runt fötterna, men det är inte aktuellt för tillfället. Men någon gång blir det säkert valpar igen.

Alltså jag gillar att jobba. Att bara vara hemma och leka i sandlådan passar inte riktigt mig. Jag kan sitta där och bara önska att jag skulle få gå och mocka lite skit helst. Ja, jag är lite knasig, jag vet. Men jag blir liksom helt passiv då jag inte kan jobba. Eller, då man har med barn så går det liksom inte att göra något annat helhjärtat. Man blir alltid avbruten. Och då blir jag liksom, ja jag vet inte riktigt vilket ord jag ska använda, men allt går liksom i slowmotion.

Jag borde ju rimligtvis kunna vika tvätten och dammsuga, plocka bort utemöblerna och elda i pannan så vi har varmvatten helst. Men allt blir så himla omständigt då man har med en treåring. Jag blir helt utmattad. Sen blir jag arg och frustrerad då jag inte får göra det jag borde. Och sen stänger jag av och orkar inte göra något. Och sen har jag dåligt samvete över att jag inte får någonting gjort och över att jag är en sån dålig mamma med dåligt humör och en värdelös lekkompis. Och så tröstar jag med en låda oreokex.

Och jag orkar inte tänka på allt som borde göras där ute.

Försöker muntra upp mig med att tänka på djuren.

Fast den lilla förstfödda kalvens bakben hade nog en fraktur. Vi klippte bort mitt första försök till stödbandage och satte på nytt och en pinne som stöd så att den inte behöver stiga ner och belasta klöven. Fast jag tror nog att benen kommer att växa lite snett. Jag hann inte ta hand om den i tid helt enkelt. Nu mår den nog bra och vi ger smärtstillande. Pigg och nöjd är hon. Men harmligt på en fin kokalv. Får se om det blir köttdjur istället för avelsdjur. Troligen. Suck.

Jag klara heller inte av att motivera abiturienten till att läsa inför sina tentor. Känns som om jag tjatat på läxläsningen i hundra år nu. Pojken är myndig.

Svårt att peppa då man själv knappt får igång dammsugaren.

Allt jag vill är ju att få mocka lite skit...... för mig själv.

Känslan då man byggt stängsel hela dagen och elnätet räcker nästan ända fram.

Glad är jag dock över fina Dietrisch och hennes första kalv Fischer, efter Pepper.

 Väntar ytterligare två kalvar efter Pepper i höst. Hoppas deras förlossningar går lika bra.