Hej,

Liam fick åka ner till mommo och moffa en stund, så jag fick lite extra tid idag. Meningen var att jag skulle uttnyttja tiden till att köra in lite ved och gå genom lite stängsel inför kommande betessläpp, men nu haglar det!?  Usch.

Passar istället på att förbereda middagen lite. Har tinat upp en bit nöt ytterfilé så här tisdagen till ära. Jag vet inte riktigt hur jag ska tillreda den idag. Det är ju inte precis grillväder. I förrgår grillade jag annars hamburgare. Ojoj, så gott det var! Det är nog en av mina favoriträtter att grilla på kolgrillen.

Men, vet ni vad. Jag har ju förbannat dessa datorer så mången gång, men igår plötsligt så fick jag flera saker att fungera. Jag har inte kommit in på min gamla epostpå säkert ett halvår, men igår prövade jag för femtioelfte gången att köra in programmet och då gick det som en dans. Det sa bara tjoff och så började inkorgen fyllas. Jag försökte samma sak på datorn i kontoret idag också och tjoff, så fungerade det där också!? Nu börjar jag misstänka att felet nog inte legat hos mig, utan till epostprogrammet. Varför skulle det annars plötsligt bara fungera?

Dessutom fick jag äntligen in virusprogrammet i laptopen. Förut har jag bara fått in det i kontorsdatorn. Men igår stod datorgudarna vid min sida.

Igår tog vi nya Mycoplasma Bovis prov på vårens alla kalvar. I det stora hela så gick det nog smidigt. Men man blir ganska döv av att stå i en box bredvid oroliga komammor som tror att vi tänker skada deras små bebisar. Vår gård har A-status i M.Bovis programmet som är den högsta nivån man kan ha, men för att upprätthålla den och om vi vill sälja djur till andra gårdar med samma status så får proverna inte vara äldre än 12 månader. Så varje vår samma visa.

Jag börjar nog bli rätt trött på allt extra jobb med det här avelsarbetet. Vi kommer nog att seminera kossor ännu i år, men sen vete fåglarna om vi orkar fortsätta. Det går ju att köpa en tjur också och låta den sköta allt och bara märka kalvarna och skicka till slakt efter 20 månader. Låter som en betydligt enklare lösning.

Nu har vi förstås äntligen köpt en vettig behandlingsbur med en dyrbar våg, men kanske det går att sälja den vidare.

Men, men inte var det meningen att sitta här och spekulera om framtiden. Jag tänkte ju börja berätta om vår husrenovering som skulle ta 3 månader men pågår än.

Vi börjar från början. Nu har jag ju faktiskt före och efter bilder. Eller alla efter bilder har jag ju inte än, eftersom det ännu inte är 100% färdigt. Men ni får se vart det barkar i alla fall.

Så här såg alltså huset ut före renoveringen. 50 år gammalt hus, bara taket som bytts ut.

I augusti 2018 påbörjades så vår lilla renovering och utbyggnad av matsal och farstu.

Fönstren byttes ut och grunderna byggdes.

 Cementbilar kom och golv gjöts.

Det var gubbar i varje fönster.

Det är ganska ansträngande att bo i en renovering. Och vi får väl inse att både byggaren och vi gjorde en missbedömning över renoveringens omfattning. 

Vi var utan utgång från huset i 3 månader. Liam var orolig att tomten inte skulle kunna hitta in, men så fredagen före julafton fick vi dörr!

Den var efterlängtad. Och julbocken slapp in. Vi hade ju nog räknat med att renoveringen skulle vara färdig till jul, men det var den inte alls.

Nå, jag frågade om det fanns någon möjlighet att mitt hus skulle vara färdig till min 50-årsdag i slutet på januari, men jag visste ju nog själv svaret på den frågan. 

Så det blev att beställa en sista minuten resa till Gran Canaria istället. Återkommer till den resan så småningom.

Min insats i renoveringen var förstås materialval och målning samt restaurering av de balkar som jag ville ha i taket i matsalen.

Vi hittade balkarna i uthus i Övermark.

Som jag sedan sprapade och målade hemma i verkstaden.

Svettigt värre.

Och så på plats i den blivande matsalen:

Men sen återstod massor. Eldragning, golvvärmesystem, golvläggning, väggar, tak.

Det här är ju ett viktigt arbete som inte ska synas att man gjort det om man gort det bra. Spackling över skivkanter och spikhuvuden. Jag var själv målarmästare för att spara lite.

Och jag vet inte hur många vita bräden jag målat om kvällarna i verkstaden i vinter. Trodde ett tag att hela huset blir vitt om det behövs så förbaskat med vita bräder.

Så jag målade och jag målade och jag målade. Men sen ska ju allt målas igen i sommar då det är upp på väggen, för nu syns ju alla spikhuvuden. Så jag tror inte den här renoveringen någonsin blir klar.

Men nu lite bilder på hur det börjar se ut så småninom. Sakteligen.

Matsalen:

Södra gavelfönstret byttes ut till franska dörrar.

Det blev trossar till taklist för att undvika besvärliga hörn på vårt sneda tak.

Terapirum för mig och lekrum för Liam.

Okej, det här får räcka för idag. Vi kan väl inte gå igenom ett års renovering på bara ett inlägg heller.

Vi fortsätter någon annan dag. Nu ska jag återgå till ytterfilèn.

Vi ses.
 

Denna vår har varit ovanligt intensiv. Det känns som om vi inte gjort just annat än jobbat från morgon till kväll, och så lite nattskiften till.

Jag är nu egentligen på väg att gå och ta in några av de största halvårstjurarna som är avvanda från sina mammor men ännu går kvar ute. Korna som fått kalv i vår så har redan börjat visa nya brunster och då vill det bli sådant kaos att ha med snart könsmogna tjurar som övar hoppteknik för kung och fosterland.

Vi har haft ovanligt mycket strul med kalvningarna i vår. Stora kalvar plus fellägen och alla möjliga tänkbara problem. Jag vet inte när jag senast har varit så här trött. Arbetet tar aldrig slut då kalvningarna har tagit så mycket extra tid, så har allt annat skjutits på framtiden, så man är jämt försenad. 

Nåja, nu har vi dessutom fått bakslag på våren. Man kan nog inte tro att vi är inne i maj.

Äsch, jag hade filmat snöstormen igår kväll, men det här j-vla bloggprogrammet påstår att jag inte har rätt att ladda upp filmer. Jo, jag vet det är någon inställning man ska söka upp och kryssa för, men det orkar jag inte söka nu.

Jaja, ni vet att vi lever och bilder finns från massa olika roliga och mindre roliga saker som hänt. Men vi hoppas på bättre tid framöver.

Konstigt, jag tror hela tiden att jag ska hitta mer tid, men det vill aldrig lyckas. Men jag slutar aldrig hoppas.

Nu e vi på gång!

Natten till idag sov jag riktigt ordentligt och idag är första dagen som maten smakat gott igen efter förra veckans magsjuka. Så ikväll tar jag mig tid att skriva ner lite om senaste dagarnas händelser innan det blir övermäktigt att minnas. 

Vi har lagt oss imagsjuka i tur och ordning. Först Liam, sedan jag, så Krister och till sist Lucas. Lucas tack och lov först på fredag kväll, efter skrivningarnas slut. Då Krister blev sjuk så blev jag tvungen att föra Liam till mommo och moffa och det gjorde tyvärr att smittan fördes vidare i nästa hus. Det var ingen vidare bacill det här. 

Nå nu hoppas vi att det är över för denna gång.

Jag blev ju sjuk onsdag kväll, var sjuk hela natten och låg utslagen hela torsdagen och natten till fredag. Tills klockan 4 på morgonen då Krister kommer in och vill ha hjälp att dra ut en stor kalv.

Ja ni kan ju föreställa er hur stark man kände sig efter ett dygn i magsjuka. 

Men vi fick ut kalven och jag gick tillbaka in och sov några timmar till,

Krister var tidigt uppe för att mata djuren, men jag tog det lite lugnare och förde Liam till mommo. Då jag kommer ut till Nötse ser jag att nästa kalvning har börjat. Jag meddelar Krister, men då säger han  att nu börjar han må dåligt. Så han går in.

Jag tar in den kalvande kon i kalvningsbox, men det börjar bli fullt i alla boxar så jag får sätta dem två och två i varje box. Den stora kalven som kom på natten behöver hjälp för att komma igång med diandet och jag får jobba ganska länge inna  jag får någon mat i honom. Han väger drygt 60kg och har ingen styrsel på benen så jag måste lyfta och stöda honom till juvret. Då jag redan är svag åga av magsjukan så fick jag nog ta i med allt jag hade att ge. Men till sist drack han i alla fall. 

Kon som håller på att kalva verkar gå långsamt framåt. Jag beslutar att sätta henne i de stora kalvarnas kalvgömma så att hon får vara ensam och där jag har en bra låsgrind ifall det skulle behövas. Framklövarna och lite av nosen sticker ut men kalvningen tar allt för länge tycker jag. Kossan är orolig och reser sig varje gång jag försöker komma nära för att hjälpa till. Till sist kan jag smyga mig nära medan hon krystar och ta ett stadigt tag i kalvens ben. Jag drar allt jag orkar i nästa krystvärk och huvudet ploppar fram. Då märker kon vad jag håller på med så hon reser sig igen. Men kalven kommer ut medan hon står. Den andas och ser bra ut. Det är en vecka innan förväntad tid och kalven är rätt liten så jag förstår ju att det är en till på väg, men jag låter henne vara ifred med första kalven en stund och går in för en liten paus.

Då jag kommer ut igen så har ingenting hänt med kalvningen ännu. Kon bryr sig inte så mycket om sin lille utan verkar lite plågad. Jag kan ju inte närma mig henne utan jag sätter i låset i fångstgrinden och hoppas hon ska gå dit. Istället börjar jag skrapa drivgångarna och halma och mata de andra djuren.

Då Lucas kommer hem från studentskrivningarna så ber jag honom komma och hjälpa mig att sätta fast kossan. Jag sätter ett rep runt hennes huvud och ger repet åt Lucas genom fångstgrinden ut på foderbordet. Själv går jag bakom kossan och driver henne framåt. Efter lite jobb får vi fast kossan. Jag börjar med att mjölka ur lite råmjölk och ge åt den förstfödde. 

Sedan börjar jag känna efter om jag hittar någon kalv och visst finns det en till. Men svansen kommer först. Det betyder att jag måste försöka puffa in kalven tillbaka och på något sätt få fram bakklövarna i kanalen. Jag puffar och drar och puffar och drar. Jag lyckas inte. Till sist orkar jag inte mer. Jag ringer in till Krister och undrar om han tror att han orkar hjälpa till, men nej han är nog så dålig att han inte kan.

Jag ringer då till dejourerande veterinär som tack och lov kan komma inom 45 minuter. Medan jag väntar så ser jag till att de andra kalvarna som kommit under fagen får några flaskor mjölk. Jag har ännu inte hunnit ge kraftfoder åt tjurarna eller halma i det sista huset. Dessutom behöver kvigorna få en bal gräs. Vilken tur att jag inte är hungrig i alla fall! 

Jag får meddelande att Liam somnat hos mommo. Nå skönt att jag inte behöver stressa iväg efter honom i alla fall. Han får sova hos mommo över natten helt enkelt. 

Veterinärskan får jobba ganska länge, men tack och lov får hon fram båda bakklövarna och jag kan lägga på draglinorna och så hjälps vi åt att dra ut kalven. Den är död förstås. Det har gått allt för länge. Men en lever i alla fall och kossan överlevde! Jag tackar veterinären och går in och byter till renare kläder för att kunna köra traktorn. Då är klockan lite över 22. 

Då får jag meddelande av Lucas att han åkt på bio men nu börjat må dåligt. Han hade fått skjuts av en kompis så jag lovade komma och hämta honom från centrum. Så iväg och hem tillbak. Det stormar och snöar småspik då jag kör upp tillcentrum, så jag beslutar att gå och lägga täcke på gamla hästen Piruett så hon inte börjar frysa stackarn.

Klockan 23 börjar jag halma åt kossorna och mata ungdjuren. Jag städar upp rep och hinkar och den döda kalven lindar jag in i ett använt ensilageplast innan jag tar natt. Klockan 1.15 kommer jag in. En skön varm dusch och så i säng vid tvåtiden. 

Då och där kanske det nog kom en tanke om att man kanske kunde ha ett annat jobb. Då kroppen och huvudet var helt slut och man kämpat i motvind och resultatet blev en död kalv.

På lördag kalvar Brittney en fin kokalv efter Hector. Hon kalvar helt utan hjälp och kalven är pigg och börjar dricka själv. Skönt. Jag väger och märker de kalvar som klara sig själva nu och släpper ut dem i stora flocken. Samtidigt passar jag på att avskilja några kossor som kalvade i höstas. Någr av dem har jag anmält till slakt. Zeline har både dåliga klövar och dåligt juver. Bonnie lider av inkontinens och Bettan har en ful böld på sidan. De kommer att hämtas nästa vecka. 

På söndag kom inga kalvar, men istället hade jag samfällighetens årsstämma på kvällen. Det blev nog bråttom i alla fall innan jag var klar och 3 åring har inte mycket förståelse för att mammor kan ha bråttom.

Stämman var intressant, kan man väl säga. Inget jag kan skriva om här. Det bör upplevas live, annars tror ni inte det är sant. Vi var ändå färdiga vid 21.tiden med stämman, så jag fick åka hem och gå ut och kontrollera kalvningar och motionera hundarna ett varv innan läggdags.

Det var väldigt svårt att hitta sömnen efter mötet. Sådan pulshöjamde möten inverkar nog på nattsömnen. Nå efter att ha snurrat några timmar så somnar jag äntligen och sover några timmar. Vaknar någon gång efter 3 och kan konstatera att nästa kalvning har börjat. Zazza som har ett juver som skulle göra vilken mjölkko som helst avundsjuk har äntligen börjat kalva. Jag går ut och övervakar, men hon sköter sig nog helt själv.

I säng 5.30 och 6.05 sätter sig Liam upp i sängen och vill stiga upp. 

-Öhhhh.....

Okej, måndag morgon upp och igång. Liam till Päivis och jag får gå min kalvnings och mjölkrunda. Och fåren måste ju tittas till. De har tiden ute och kan börja lamma precis när som helst. Men inget ännu i alla fall.

Zazzaz kalv som såg så pigg och dujtig ut kan inte stå på frambenen och har dåligt med balansen. Jag ger selene och vitaminer och en flaska mjölk. En till i 60 kilosklassen som ska lyftas och stödas några gånger om dagen. Tycks vara ett sådant år i år då alla behöver lite hjälp för att komma igång. 

Idag var det meningen att jag skulle vara i ordförandens ställe på ÖSP´s förbundsfullmäktige i Solf. Liam var inbokad till mommo. Men nu var det hennes tur att vara sjuk, så det mötet fick jag inhibera. Och tur var väl det för idag kalvade Anja en tjur som inte kom igång själv, utam som skulle lyftas och hjälpas till spenen. Kofan var dessutom nervös och riktade några riktigt fula sparkar mot mig som jag dock lyckades undvika.

Istället gick jag och hämtade örontången och tryckte i ett nytt öronmärke i kossan eftersom hon hade tappat ett. Jag läste en liten ramsa över fanskapet också. Men kalven är mätt och nöjd i alla fall. Jag satte på ett kalvtäcke åt honom ikväll för att han inte ska börja frysa. Storskillnad för en liten kalv att komma från +37 grader till minus 8 grader nu redan. Förhoppningsvis sista riktigt kalla natten i natt.

Nå nu ska jag söka mig i säng. Måste bara kolla övervakningskameran över kalvningsboxarna ett sista varv, och hålla tummarna för att det ser lungt ut s¨att jag får krypa ner under täcket och inte måste dra på dynghalaren mer ikväll.

Jahapp, då var det min tur att sitta och hulka över wc-stolen. Trodde jag skulle klara mig, men tydligen inte. Nu håller jag bara tummarna för att Lucas inte får smittan passligt till fredagen då han skriver sitt sista studentprov. Det skulle nog vara bedrövligt.

Jag hann tack och lov se till att dagens nyfödda kalv fick sig ett mål varm mjölk av sin mamma ikväll innan jag blev sjuk. Första kalven efter norska semintjuren Ja P av Nes. Han skulle ju ge små kalvar, men den här första är nog alldeles tillräckligt stor. Får se om jag duger till att få den vägd imorgon.

Den föddes av sig själv, men var lite ostadig i benen. Så för säkerhets skull satte jag fast modern i fångstgrinden och förde honom till spenarna. Han högg nog in ganska direkt, så jag tror nog han klarar sig själv nu.

Förstås föddes han ute i sinkoavdelningen. Jag har andra kossor instängda i väntan på kalvning, men det är nog ofta som jag tar in fel kor. Visst går det ju bra att födas i flocken också, men jag har bättre koll på att de börjar dia om de är i box. Och förstås om det skulle bli några komplikationer under förlossningen så är allt mycket enklare och säkrare i enskild box.

Men idag gick allt bra.

Förutom att jag nu då måste gå och bli spysjuk. Blä.

Liam har nu somnat i min famn mitt på eftermiddagen (läs tisdag, igår). Hoppas han vaknar pigg och frisk. Eftersom jag sitter lämpligt framför datorn så skriver jag ett inlägg till.

Jag köpte lite roliga frön på min resa i november.

Dessa frön har kylbehandlats i 20 dagar och nu flyttats upp i värmen. Hoppas på fina små plantor som så småningom kan planteras ut och om en se sådär 1000 år eller så bli riktigt stora. Jag räknar med att klimatet här borde passa dessa giganter vid den tiden. Den som lever får se   

Liam är spysjuk idag. Han är ju på Päivis varannan dag och denna vecka skulle det varit tisdag och torsdag. Då det är 48 timmars karens efter sista symtomen så betyder det att det inte blir något Päivis denna vecka.

Mitt tidschema sprack alltså totalt. Jag funderar på om jag måste ansöka om fulltid för honom till hösten för att alls få något gjort.

Fåren är utan gräs och alla andra är upptagna med sitt. Och så tänkte jag måla klart det sista i huset och så tänkte jag handla idag och så har jag två kor instängda som ser hotfullt kalvningsfärdiga ut. Men istället tittar vi på barnkanalen och torkar spyor. Bara att anpassa sig. Men det tar ett tag innan man får det inställda tempot bromsat.

Jag lärde mig på MåBra-dagen att man skulle lugna sig genom att långsamt andas in genom näsan och ännu långsammare andas ut. Och luften skulle fyllas i magtrakten inte bröstkorgen. Så nu andas jag in och andas ut.

Denna vinter har ju annars varit intressant väderleksmässigt. Vi har allt som bara kan tänkas av vinterväder. Stormar, snö, bister kyla, slask och halka många gånger om.

Jag vågar mig nästan inte ut längre utan dubbar under skorna.

Snön ställde till det för oss lite i ock med att det blev ett tjockt lager på alla tak. Vi blev rädda att uthustaken inte skulle orka med tyngden. Vi har ganska dålig taklutning på flera tak, så snön kan växa ganska tjock och måste smälta bort, det rasar inte av så enkelt.

Så första dagen så började Krister på på egen hand.

Men han kunde konstatera efter en dags arbete att han inte klarar det ensam. Så han ringde till Övermark frivilliga brandklubb och frågade om de ställer upp på snöröjning av tak. Och det gjorde de. Så nästa dag kom ett gäng raska gubbar och skottade tjurarnas tak

Men inte heller de hann få allt färdigt, så på den tredje dagen fick han kalla in reserven och då fick jag lov att klättra upp på taket. Jag är alltså extremt höjdrädd och var säker på att detta skulle vara det sista jag gjorde. Snö på plåttak i töväder och klumpig tant på. Toppenidé!

Var det det här vi lovade varandra för 27 år sedan? I vått och i torrt.

Utsikten från taket:

Det värsta var att ta sig från stegen och upp på taket och sen ner igen. Men bevisligen överlevde jag ju och taket blev snöfritt.

Hoppas att klimatförändringen skyndar på lite så vi slipper se snö igen.

utsikten från Liams rum då det var som värst:

Sitter nu på tåget på väg ner till Dickursby för simmentalföreningens årsmöte. Nu har jag mycket tid för bloggande, men skriver på telefonen, så det är inte riktigt enkelt.

Tänkte passa på att skriva lite om just våra simmental och vad som är på gång. Vårens kalvningar närmar sig och jag har många intressanta kalvningar att se fram emot. De nya semintjurarna Hector PP och norske Ja P av Nes ska bli spännande att få följa. De borde je lätta kalvningar, bra tillväxt och hornlösa kalvar

 Snart får vi se.

Höstens kalvningar gick rätt bra. Klart man måste övervaka och hjälpa till ibland, men det hör ju bara till. Tyvärr miste vi en kalv som blev sjuk av mammans mjölk. Trots veterinärhjälp så klarade vi inte den. 

Två kor fick tvillingar och vi fick hjälpa i båda fallen att få dem att komma igång med diandet. Men det lyckades i båda fallen och nu växer de bra. Två tjurar fick Axenia och en tjur och en kviga fick Veronica.

Nu ska jag se om det går att få sig en kopp kaffe och en smörgås på det här tåget tro. 

Kan hända jag tar mig till och skriver några inlägg till under resans gång. Har ju bara tagit oss till Tervajoki än.