Bloggar lite medan jag förväller bönorna jag fick igår av mamma.

3 av 4 sjuka kvigar är nu inne.

Jag gick ensam ner till hagen, strödde ut säd i fångstfållan, smög mig sakta ut tillbaka och gick försiktigt bakom kvigorna. Medan jag pratade lugnande med dem tog jag sakta ett steg i taget mot dem för att pressa dem mot fållan.

De stirrade misstänksamt på mig, men började backa åt rätt håll.

Planen var att åtminstone få dem att gå in och äta, så kunde jag vänja dem sakta litet åt gången.

Den ena svängde plötsligt åt rätt håll och gick in i fållan.

Ok, bara lugn. Ska jag bryta här och försöka igen en ny dag?

Nej, jag tar sakta ett steg till mot den mörka kvigan. Gå in nu ditt dumma kräk.

Här står hon och överväger: ska jag springa iväg eller följa den andra in i fållan?

Jag närmar mig sakta med blicken vänd mot de andra kvigorna, som står på andra sidan stängslet och intresserat tittar på, för att inte sätta för stor press på kvigan.

I den gruppen finns nu den sista kvigan som rymde iväg vid vårt förra misslyckade försök.

Jag närmar mig sakta grindarna. Nu gäller det att vara snabb, men inte skrämmas.

Oj, vad avståndet mellan grindarna kan kännas långt då man behöver få dem stängda.

Yeiiiiiiii

Veterinär tillkallades och nu får de antibiotika mot inflammationer i benen samt effektivare smärtstillande. De blev genast mycket lugnare och mera lätthanterliga då de kom in. Tänka sig att de kan lida av frihetsstress. Allt ska man då vara med om.

Nu gäller det bara att få in den sista sjuklingen så också hon kan börja behandlas.

Nu är bönorna färdiga.

Vi hörs.