Idag har Bruce Springsteen och jag målat fönstren i nya uterummet. Roligare då man är två. Eller vi har duttat målfärg över spikarna. Finns en hel del spikhuvuden runt varje fönster. Fast nu fick vi kramp bak på låret efter att ha rantat upp och ner på stegen för många gånger, så nu är det dags för en paus.

Det funkar ju inte att jag sätter in bara 2-3 bilder om dagen från vår resa. Jag hinner ju åka på många resor då innan jag har in alla bilder. Så idag blir det många bilder och lite text, hoppas jag,

Mera San Francisco:

Chinatown, Union Square och utsikten från hotellrummet.

Vår hyrbil, Dodge Durango. Fick tyvärr inte med den hem i bagaget, även om jag köpte en ny kappsäck, modell Amirika. Min gamla med på bild som jämförelse.

Hemma igen efter att ha varit och förbättrat världen lite. Tufft det här att vara planetskötare. Men om vi alla hjälps åt lite så kanske det blir lite bättre var dag.

Och en glädjande nyhet är att slakteriet gav med sig och betalade lammpris för alla mina lamm. Puh, tack och lov. Det föll en tyngd från magen då jag fick beskedet. Det är ju inga toppenpriser för det, men bättre än halva priset i alla fall. Läser om att flera fårbönder har svåra problem med att få lammen till slakt i vinter. Det är långa köer överallt. Inte så roligt då årets lamningssänong börjar på och man har fjolårslammen kvar i stallarna. Och efter senaste sommars dåliga grässkördar dessutom. Jag är glad att jag bara satte en mindre grupp tackor med baggen i höst. Om ingen vill ha lammkött så behöver jag inte öka på överskottet. Våra fårs huvuduppgift är ju att hålla skärgården betad. För att gynna en riklig flora och fauna.

Men nu blev det ett långt mellansnack här. Vi var ju på resa i staterna!

Denna första semesterdag gick vi över 20 000 steg upp och ner i backarna i San Francisco. Och visst ser man att luftkvaliteten är dålig då man blickar ut mot Bay bridge i SF Bay pga skogsbränderna som samtidigt rasade i Paradise. Vi fick gratis munskydd i hotellreceptionen, men luften kändes faktiskt inte så fasligt dålig. Ingen röklukt. Men det var säkert inte så hälsosamt att vistas i. Men dagen var passligt varm och behaglig och vi njöt i fulla drag av att vara där. 

Jag njöt dessutom av att bara behöva tänka på mig själv. Hösten hade varit stressig och livet som småbarnsmamma kan vara rätt så intensivt. Så trots den dåliga luften så kändes livet rätt så gött.

Vi gick från Union square ner till pirerna fram till Fishermans wharf. Ett stopp för kaffe på vägen och sakta vi gå genom stan.

Här syns det ökända fängelset Alcatraz från änden av pier 39. Inga båtresor ordnades dit denna dag och inte heller de berömda cable cars körde pga dålig luftkvalitet.

Vi fortsatte vidare efter god skaldjurslunch till Girardellis på en liten glass.

Inte heller denna gång orkade någon äta upp portionen. Jag tror jag var mätt från det jag kom till USA tills vi kom hem igen. För mätt.

Nå delvis så var ju kroppen inte riktigt van med mattiderna. På morgonen var man ju faktiskt lite hungrig, för då tyckte kroppen att det var middagsdags, men på kvällen så räckte det oftast med något smått. Men hur lätt är det då man äter ute och de sätter fram gigantiska portioner med läcker mat? 

Efter middagen så ojade vi oss alla och kände oss övermätta. Vi är ju uppfostrade med att man ska äta upp allt på tallriken. Men det bara gick inte. 

Efter glassen fick vi dock känna på benmusklerna då vi sökte oss vidare till Lumbard street, världens krokigaste gata. Det gick lite uppför vill jag lova. Det blev att stanna och flåsa lite ibland och luta sig bakåt mot en trädstam. Och jag hade platta skor. Ni ska veta att allt vandrande i backarna kändes i vaderna nästa morgon.

Nej, nu måste jag bryta för ikväll. Imorgon kl 7.30 är huset fullt av byggare.

Ja, de håller på än....... Det blir en egen liten story så småningom.

Ja nu är jag här på bloggen igen, efter en liten svacka. 

Klockan är lite efter 3 på natten och jag har just kommit ur duschen. Hmmm. 

Jo det ligger till som så att jag de senaste månaderna faktiskt har kunnat sova rätt så bra om nätterna och då har jag inte hunnit blogga, för dagarna räcker inte riktigt till för det. Det finns ju alltid annat jobb som behöver göras vid datorn om man sätter sig ner där och då får jag dåligt samvete om jag bloggar istället för att använda datorn till något nyttigare. Och visst borde jag översätta några sidor från finska till svenska för simmentalföreningens årsmöte nu också, men nätterna ger jag mig tillåtelse att inte jobba. Det blir sällan ett bra resultat heller det man gör då man egentligen borde sova.

Nå varför sover jag inte inatt då?

Ja egentligen borde jag sova som en stock, för jag har en arbetssam dag bakom mig, men Liam kröp upp i min säng halv 3 tiden och snurrade några varv, och då vaknade jag ordentligt och började fundera över jobbiga saker och så var jag plötsligt klarvaken och beslöt mig för att gå i duschen, som jag borde ha gjort redan innan jag gick till sängs, men inte orkade.

Så, nu är jag vaken och kan hälsa på här. Hej!

Mitt senaste inlägg handlade ju om vår resa till Kalifornien, så jag borde ju fortsätta där, så det inte glöms bort. Samtidigt har det hänt så mycket den senaste tiden som jag så gärna vill berätta om, så nu vet jag inte in eller ut i vilken ända jag ska börja tråkla upp allting. Så nu blir jag stressad över detta också......

Men jag vet att jag själv har nytta att skriva ner sånt som oroar mig, så är det sedan lättare att dra vettiga slutsatser då man får det ner i text.

På tal om stress....., så var vi tidigare i höst på en Må bra dag, för bönder. En riktigt trevlig dag med föreläsningar och mat och lite skratt. Bra ordnad dag.

Nåväl, en sak som jag tog med mig därifrån var att man ska undvika att använda ordet stressad. Man ska undvika att använda det för att det är ett negativt ord, som i sig leder till mera stress.

Man kan istället säga att man har mycket att göra. Det är inte farligt på något vis att ha mycket att göra.

Det var faktiskt en liten ögonöppnare för mig. Jag överanvänder kanske ordet stress. Och det tror jag många andra gör också.

Ja, jag har ibland mycket att göra, men det är inget farligt med det. Jag gillar att ha mycket att göra. Och skulle jag av någon orsak ha lite mindre att göra, så är jag säker på att det inte tar länge innan jag hittat på nåt nytt fanskap.

Men inatt känner jag mig lite stressad, inte över för mycket jobb utan över lammen som vi skickade till slakt denna vecka.

Det tycks alltid vara ett himla sjå med dessa får.

Nåväl för att göra en lång historia inte alltför lång, så var det så att jag i månadsskiftet november-december anmälde 4 tjurar, 2 kor och 25 lamm till slakt. Nöten ville jag skicka till slakt i början av året för då får man en liten säsonghöjning på priset efter hösten då största delen vill få sina djur till slakt. Ett sätt att jämna ut utbudet.

Lammen började vid anmälningstillfället alla bli slaktmogna. Viktgränsen för det bästa priset ligger på en slaktvikt på 18kg, så man siktar ju på att ha alla i gruppen över den vikten, vilket innebär att de borde ha en levande vikt på 45-50kg. Men då man skickar en hel grupp så väger ju inte alla exakt lika.

Men jag ville ju göra det så lätt för transportplanerarna som möjligt, så jag sa att lammen får ju hämtas på samma gång som nöten, alltså i början på januari så behöver de inte komma ut ända till Norrnäs en extra gång bara för 25 lamm.

Nå i början på januari kom de och hämtade nöten, precis som planerat, men det var slaktkö på lamm, så det skulle ta en tid ännu innan de kunde ta dem.

Nå veckorna gick och lammen fortsatte växa. I onsdags hämtade de då äntligen lammen.

Jag hade då ringt till transportplanerarna och frågat hur det går då några av de äldsta tacklammen kommer att hinna bli över 12 månader. Får de då ännu lammpris, eller klassas de som får och får bara halva priset?

Nej, han kunde inte se några krav på åldern, utan han antog att så länge de inte fått egna lamm så räknas de som lamm. 

Nå, jag var nöjd med svaret, då jag ju såg att några precis skulle hinna bli över 12 månader.

(Det var de där överraskningslammen som kom i januari i fjol om ni minns.)

Nå nu kom slaktresultaten.

Alla tacklamm som hunnit bli 12 månader är klassade som får. Halva priset.

Alla baggar, utom 3, är över viktgränsen på 30 kg. Halva priset.

2 baggar är dessutom i fettklass 5 = halva priset av halva priset.

Baggarna har jättebra köttklass och de har ju vuxit jättebra. det handlar alltså om jättebra kött!

Men pga av att de gått över 30kg, så rasar priset.

Är det vi då som ska ta emot smällen för att det är kö till slakteriet? 

Har någon av er sett det billiga köttet av för tunga djur i butiken?

Jag blev så frustrerad så jag skrev till slakteriet att om ni inte betalr fullt pris för mina djur, så kommer jag och hämtar dem och säljer köttet själv, till ett pris som de är värda.

Men nu är jag rädd att de ska svara att kom och hämta dem då.   

Hur ska jag få 25 lamm sålda hux flux? Och hur ska jag få hem 750kg lamm från slakteriet?

Då måste jag annonsera och ringa runt till butiker och restauranger och gamla kunderoch truga ut. Det var inte riktigt vad jag hade planerat göra inkommande vecka.

Nå inte hjälper det ju att ligga osovandes och fundera. Inget jag kan göra åt innan jag får svar från slakteriet nästa vecka heller.

Men en knut i magen blir nog kvar tills jag har det här utrett. Halva priset har jag inte råd att sälja dem till. Då inte fullt pris räcker till för att få någon lönsamhet.

Och det som också retar mig att det ju är bästa tänkbara kött. 

Nej, att vara fårbonde är inte lätt. Finns inget bättre än att få vara med då nya lamm föds, men resten kunde jag kanske leva utan.

Och Brumma-gullet som alltid kommer och ska ha en kram   

Har funderat på hur jag ska strukturera upp mitt bloggande nu då ämnena varierar så väldigt från varandra och jag skulle kunna skriva låååånga romaner om allt, men ändå vill hålla någon slags ordning på torpet. Jag ödslar inte tid i detta skede på att ladda upp bilder utan fokuserar på texten, så kan jag senare lägga in ett fotoinlägg med kommentarer, Hoppas det ändå blir läsarvänligt.

Börjar med min resa, för att den är närmast i tankarna och för att detaljer fort försvinner ur mitt minne.

Jag är fortfarande lite omsvängd med dygnet. Uppstigning idag kl 5. Och det är ju inte likt mig som är en typisk kvällsmänniska. Men kanske jag kan vänja mig vid detta också, troligen inte långvarigt.

Jag har ju länge velat åka och hälsa på min mormor i Kalifornien, men inte tyckt mig kunna ta tiden att resa bort från allt och oroat mig för att ta en längre resa med Liam. Och med facit i hand, så skulle inte resan varit den samma om Liam varit med. Nu var vi på en vuxenresa där jag inte behövde hålla ordning på något annat än mina egna grejer. Så skönt! Jag behövde bara känna efter när jag själv var hungrig, sömnig eller behövde uppsöka dass. Bara föräldrar till småbarn kan relatera till detta. Men jag kom på mig själv flera gånger att jag verkligen behövde denna paus, då jag fick vara mig själv en stund och inte bara mamma. Nu orkar jag förhoppningsvis vara en bättre mamma en stund igen.

Nåväl, resan beställdes i maj. Ett specialerbjudande med Finnair med direktflyg från Helsingfors till San Fransisco. Direkt flyg är väldigt mycket lättare än med mellanlandningar. Resan blir betydligt kortare och man är inte fullständigt utmattad då man kommer fram. Och pga tidsskillnaden på 11 timmar så startade vi på söndagseftermiddagen 16.15 och var framme söndagseftermiddagen 17.20

Startade förstås med bil från Norrnäs 8.30 till tåget från Vasa till Helsingfors. Valde tåget denna gång. I november kan det både vara dimmigt i Vasa så flyget blir försenat och då vi kom hem så var det ju en ordentlig storm i Finland, så då var jag nog glad att vi inte skulle upp i någon liten plåtkråka den sista biten upp till Vasa utan fick köra bekvämt på marknivå i tåg. Beställer man biljetten i tid så är ju tåg rätt förmånligt nu för tiden också. 22 euro en väg.

Jaha, jag hinner inte längre än så här på vår resa idag. Liam är vaken och bråkar med katten. Suck.

Återkommer då jag kan.

Nu är jag här igen med bagaget full av bilder. Lovar ladda upp så småningom. 

Det har varit ett litet uppehåll här dels pga att jag haft mycket på gång och då jag är lite för stressad så klarar jag inte av att blogga. Men datorn har också haft något konstigt fel som gjort att det varit väldigt svårt att hållas på nätet och då är det hopplöst att blogga. Nu har Krister kört in windows på nytt och nu verkar det fungera. Jag var livrädd att mina foton skulle vara borta också, men jag tror att de finns kvar.

Nu är jag egentligen på väg att hämta en ny bal åt tackorna, men jag står i kö till att få använda hjullastaren så smiter mig ner vid datorn en stund.

Har fixat undan en massa måsten på kontoret idag också samt seminerat höstens första ko. Det var unga Dietrisch som blev seminerad med Hector PP. Kul att vara igång med semineringarna igen. Nu kör vi hårt fram till jul och hoppas seminera ca 20 stycken. Vi får se hur det lyckas. Det är dags att fundera på sommarens semintjurar också för de måste beställas innan jul. 

På gång under mitt uppehåll har varit fårhusbygget, kalvningar, renoveringen av huset och nu senast min resa med mina systrar till Kaliforninen. 

Bilder finns hur många som helst, men det tar ett tag att ladda upp. Så ni får vänta litet på dem.

Kycklingarna växer och mår bra. Och Dagny har börjat gala....

Hoppet står nu till Dolly och Polly. Måtte jag få åtminstone en höna

Jag är egentligen på väg i säng, men känner att jag måste skriva ner lite nu eller så hinner det försvinna ur minnesdimmorna.

Idag blev det inte riktigt som det var tänkt. Det var egentligen Päivisdag, men det blev akuten istället.

Igår kväll då vi lekte polis och tjuv så skadade Liam sin vänstra arm. Han blev lite ynklig, men det var ganska sent också, så efter en stund i famnen så sov han. Armen var varken svullen eller blå, så vi trodde inte att det var så farligt.

Men halv två på natten grät han och sa att han inte kunde böja armen. Jag tog upp honom ett varv på pottan och så lindade jag fast armen med två bandage längs hans kropp, så att den inte skulle hamna konstigt medan han sov.

Han somnade om och sov hela natten.

På morgonen började han igen gråta då jag ville ta bort bandaget. Jag ringde till Päivis och sa att han inte kan komma med på dagens utflykt med picknic till Vargberget och så ringde jag och bokade tid till akuten.

Klockan 11 fick vi komma och visa upp hans hand som hängde slappt vid sidan. Han kunde inte heller böja på fingrarna.

Läkaren förde med handen längs armen och så knäppte det till då hon tryckte till vid armbågen. 

Det var armbågen som hade gått ur led. Nästan genast kunde han böja på både arm och fingrar och smärtan försvann.

Han blev genast glad igen och vi firade med en glass i cafeterian.

Han var också nöjd att åka till Päivis på eftermiddagen, så vi for dit och väntade tills de andra kom tillbaka från utflykten tolvtiden.

Jag fick åka hem utan gråt och skrik, kändes skönt, ta lunch och sen ut och börja på med den försenade arbetsdagen.

281 Zana fick en kalv efter Unne igår kväll som inte riktigt kommit igång med drickandet, så det måste jag ta itu med först. Jag hade mjölkat och gett med flaska på kvällen, så hon var i ganska gott skick, förutom lite vingliga ben. Men hon kom ganska snabbt igång bara jag visat vägen en gång.

Sen monterade vi vågbalkarna på vår nya behandlingsbur och vägde några 365-dagars kvigor för att testa hur det fungerar.

Helt nöjd med funktionerna. Djuren rymdes bra och det var lätt att läsa av vikterna, men det var lite mer grejer att hålla reda på än i vår gamla våg. Dessutom var den MYCKET större! Det var inte många centimetrar extra då vi skulle ha in den längs skrapgången. Men det gick.

Jag fick annars den gamla vågen såld. Jag fick visserligen slänga med en bagge på köpet, men det var det värt. Den blev ju helt onödig nu då vi har den nya vågen.

Gjorde en riktigt god räkpasta till middag och sen gick Liam och jag ut för att städa undan tegelstenarna som byggarna rivit ner av väggen idag. Liam jobbade på riktigt duktigt och jag fick skynda på för att hitta söndriga tegelstenar åt honom att bära som inte var så tunga. Sen gick han in med Krister och jag fick städa upp det sista.

Sen målning av vita 6 tums plankor som ska upp på huset så småningom. Ett sista varv till kossorna, ut med hundarna och så ge nattmaten åt hästarna.

Till sist in och beställa matvaror av Gårdssmak och så nu en uppdatering av bloggen. 

Allt är tyst och stilla, endast tomten är vaken.

Men nu ska även jag söka mig till sängs.

Vad ska vi spela för nattvisa ikväll då?

Kanske lite Edith?

Gnällig unge igår visade sig utmynna i feber och spysjuka. Inte konstigt att man är gnällig om man är sjuk. Borde kanske mammor förstå......

Idag vaknar en pigg unge klockan 6 och vill genast upp och leka. Kul söndagmorgon.

Jag knäpper på en kaffepanna och försöker hänga med i svängarna. 

Nu är vi nyduschade och myskläderna är på. Första dagen jag sätter på långkalsongerna idag faktiskt.

Känner mig själv lite halvkrasslig. Inte magsjuk, men känns lite som en förkylning i starttagen. Hoppas det inte bryter ut.

Barnprogram på tv är ju underbart. Nu hålls han lugn en stund.

Ska försöka ta det lite lugnare idag. Kanske hinner jag med mitt program i nästa vecka. Till nästa helg hoppas jag kunna rapportera att alla djur är hemma och under tak. Så en hektiskt vecka väntar.  Nej, nu ska jag inte börja stressa över det. Idag ska vi leka och kramas.

För två veckor sedan for vi på en liten utflykt till Valsberget som söndagsprogram. Mitt första besök på denna vandringsled. Riktigt trevligt ställe.

Kom att tänka på att det i år är 30 år sedan jag hade min första valpkull. Vi for med vår labrador Becky ända till Kuopio för att para med någon snygg utställningshund. Ja, jag var galen redan på den tiden tydligen.

En rolig erfarenhet och en historia man får le åt idag.

Genom åren har jag då också träffat alla möjliga och omöjliga valpköpare. Jag minns en gång då jag hade en kull border collies. Jag minns inte vilket år, men det var någon gång på 1990-talet. Jag hade en osåld hanhund kvar och satte in annons i tidningen. Då ringde en fårbonde från Malax och var intresserad av att köpa. Jag blev ju ivrig, för det fanns inte så många fårbönder på den tiden som förstod sig på vallning av får med hund.

Vi kom överens om dag och tid då han skulle komma.

Nå klockan gick och ingen kom. Jag väntade i flera timmar och tänkte till slut att han nog ångrat sig.

Då ser jag plötsligt någon komma på cykel längs vår gårdsväg.

Vem är det här funderar jag en stund. Det är valpspekulanten! På cykel från Malax! Ja vad kan det vara 60-70km?

Jag pratar en stund med honom om valparna och undrar lite försiktigt hur han tänkte transportera hem valpen?

Ja han tänkte sätta den i en låda bak på cykeln och trampa hem med den.

Sväng cykeln och kom inte hit igen!

Jag blev lite uppskakad faktiskt. Tänkte han faktiskt cykla flera timmar med en valp i en låda?

Valpen fick sedan ett riktigt bra hem, men cykelgubben blev starkast kvar i minnet.

Här är en bild från Finska mästerskapen i vallning för 20 år sedan.

Jag och Chess i mitten med några av hennes valpar som hjälpte till att ställa ut fåren på tävlingen. Det var första gången jag tävlade i ett FM då. Chess fick en andra plats i unghundsklassen.

Här en bild på vinnarna i högsta klassen.

Åtminstone några av dem är fortfarande aktiva tävlande än. Bl.a Annika som sitter här på bilden. Hon var en av domarna då Yezz tog FM-guld i juniorklassen för 4 år sedan.

Saknar att ha en bunt med valpar runt fötterna, men det är inte aktuellt för tillfället. Men någon gång blir det säkert valpar igen.