Kidsen nuförtiden tar ju en massa bilder på sig själv, sk selfies, så jag kan ju inte vara sämre jag, tänkte jag.

Mitt första försök är då valpen och jag säger godmorgon åt varandra:

En ganska beskrivande bild. Precis sådär kaotiskt är det. Varje morgon är det som om vi inte setts på flera år. Tyvärr får man ju inte med ljud på bild. Måste kanske försöka filma någon morgon, för hon har ett så roligt språk.

Mitt andra försök blev kanske lite tydligare:

Jag ville ju ha med det jag gjort på bild också, men det är svårt att få med så mycket på en armslängds avstånd.

Nå , nu var det provat.

Då jag kom hem ur skogen igår märkte jag att korna haft lite rajtantajtan medan jag varit borta.

Pralin och Silla hade tydligen haft något otalt med varandra, så båda var genomsvettiga, flåsiga och med fradga runt munnen. Liggbädden var kolsvart av deras slagsmål och en järngrind som stod lutad mot väggen på utsidan! av huset hade vält omkull. Detta är alltså två högdräktiga damer som varit tillsammans i hela sitt liv och så plötsligt så blir det riktig catfight.

Tack och lov att jag var borta, jag hade inte klarat av att titta på.

Idag var friden återställd igen. Vem som vann vet jag inte, men huvudsaken att de har det uppklarat.

Jag tog mig friheten att ta en liten stund vallningsövning med valpen idag igen. Hon fyller snart 11 månader. Skruva ner volymen då du tittar på filmen, för jag både filmar och skriker kommandon samtidigt   

Nämnas bör att hon är lydigare då jag inte filmar, men då kan jag ju använda mitt kroppsspråk på ett annat sätt. Men hon är alltså inte ens ett år ännu! Jag tycker hon är jätteduktig.

Det här var ju ett speciellt sportlov. Inte en flinga snö så långt ögat kan nå. Nå vem är nu gladare än jag? Nu får vintern vara slut. När blir det +15 grader?

I brist på skidor att valla så kan man ju valla med hunden!

Bilden är tagen i söndags i Taklax. Då var vi 4 damer, 5 hundar och 5 får på en åker i 5 timmar, sen en timme prat med kaffe och fastlagsbullar. Ja fåren var inte de samma i 5 timmar, utan vi växlade om med fräscha får emellanåt.

Vi pratar finsk/svenska, dvs alla pratar lite huller om buller. Funkar jättebra. Värre är det för hundarna som snart är tre-språkiga. Instruktören pratar svenska, hunden engelska och matte kanske finska, ja då blir det ibland till vad som helst. Viktigast är dock tonfalllet, så då ligger hunden då instruktören bestämt säger LIGG fast den hemma kanske lärt sig ligga med DOWN.

Själv har jag mer och mer övergått till svenska med Yezz. Bara för att det är enklare så. Jag blir så yr i skallen av att blanda flera språk, samtidigt som man ska hålla reda på var man själv står, vad fåren gör och vad tusan hunden håller på med.

Söndagens vallning gick så bra, så vi tog en övning igen redan på onsdag. Fast då begränsade jag mig till endast 3 timmar. Jag måste ju jobba ibland också.

Idag for 2 avelstjurar och en kviga till sina nya hem. En lugn chaufför bidrog till att lastningen gick bra, fast kvigan tyckte det var jätteläskigt att gå på bilen ensam. Vi tog med en stödkviga som följde med fram till bildörren så gick det bra.

I tisdags var jag med till skogs. 6 timmar med röjsåg känns skönt i kroppen. Imorgon ska jag med ut igen. Jag hoppas få mitt område klart då, om bara sågen håller ihop.

Ja det är ju bara ett område, det finns flera. Eftersom ån ska rensas i byn nästa höst, så har vi en hel del att ta vara på. Bara att börja på.

Sonen firar sportlov framför datorn. Nog har de tråkiga liv dagens ungdomar. Jovisst, jag sitter ju här själv, men bara för att jag egentligen borde diska ungsplåtar och kastruller. Därför beslöt jag att det nog var alldeles viktigt att skriva ett blogginlägg istället.

Ja, hur gick det med simmental/fleckvieh diskussionen kanske ni undrar. Jag frågade på svenska simmentalföreningens facebooksida, men fick rådet att ta kontakt med ordföranden. Det har jag ännu inte gjort, men kanske snart. Däremot ledde det till att jag fick kontakt med en annan avelsgård i Finland. Vi har chattat flera dagar nu redan. Det finns andra galenpannor än mig, som kan prata ko från morgon till kväll   

Som utlovat kommer här en liten film från söndagens vallningsträning.

Det syns ju att hon ännu är en valp. I början siktar hon in sig på fel djurgrupp och plötsligt börjar hon lukta på en sten.

Det är ju såna barnsligheter som kommer att försvinna av sig själv då hon blir äldre.

Men jag tycker hon lyssnar bra och hon visar goda anlag för att bli en bra arbetshund så småningom. Kanske även tävlingshund om bara jag tar mig tiden att träna och åka på kurser. För det behöver jag verkligen. Visst har jag hållit på med vallhundar i över 20 år, men en riktig tränare kan ge så goda tips, och så ser de med andra ögon gamla ovanor som man dras med.

 
Kan ni förstå hur roligt denna "sport" är?

Då man får se sin lilla valp utföra det som den är avlad till att göra. Känna att man arbetar tillsammans.

Jag har inget större intresse av att springa på all slags hundsporter som är populära nu, men att se en vallhund arbeta är bland det bästa som finns. Och de är all olika. Visst beror det till stor del på att alla hundförare är olika också, men man ser så många typer och stilar av hundar då man åker på träningar och tävlingar. Vissa är allt för intensiva och stressar fåren, medan andra har för lite "tryck" dvs. får inte fåren att röra sig ur fläcken.

Men så finns det såna hundar som är riktigt lagom, med tillräckligt tryck utan att driva för hårt.

Sån hoppas jag Yezz kommer att bli. Eller sån tror jag hon blir. Min lilla bebis <3

Vaknar för tidigt efter en mardröm om att jag sett ett Air France plan störta i vattnet utanför Nämpnäs!

Huadå, tror inte jag ska flyga på ett tag. Jo, jag är ju lite flygrädd fast jag flyger kors och tvärs med jämna mellanrum.

Nåja, försöker skaka av mig den obehagliga känslan.

Igår kom slaktbilen. 4 kor, 2 kvigor och 3 tjurar fick åka iväg på en åktur. De står väl just nu och väntar på sin tur i slakteriet........

Jag börjar bli för blödig för det här yrket.

Igår for en av mina favoritkor. Jenny, den första renrasiga simmentalko vi köpte för 12 år sen. Hon har varit så snäll och förståndig och gett oss många fina kalvar, alla utan problem. Men nu börjar hon ha värk i höfterna och problem att bli dräktig, så slakt var enda vägen. Men en gammal trotjänare som henne känns det nog hemskt att skicka till slakt.

Usch och fy och blä. Jag bara önskar att det är över. Så länge jag vet att hon står där och kanske är rädd och inte vet vad som händer, så länge mår även jag dåligt. Då jag vet att hon är död så släpper även min ångest. Att vara död är ju inte farligt. Dö ska vi ju alla. Fast förhoppningsvis inte i ett slakthus, eller i en flygplanskrasch.

Forsätter på ett trevligare tema.

Efter lastningen for jag iväg på vallningsträning. Ett par timmar försenad, men iväg kom jag.

Mina lilla valp är så duktig. En liten film har jag också, lovar ladda upp den inom kort.

Tills vidare bjuder jag på några foton.

Snö och hårda vindar stör ingenting då man har roligt. Ett litet gäng knasiga vallentusiaster hade samlats för att stå på en åker på lillajul och träna hund. I love it!

Samtidigt tog jag hem en ny avelsbagge. Endast till låns, fina gotlandsbaggen Gottfrid. Så tackorna har roligt idag hoppas jag. Ska försöka fånga honom på bild.

Trevlig decembermorgon till er. Nu ska jag äta jullimpa med festleverpastej och saltgurka till frukost. Det bästa med julentiden är ju maten förstås.

Jaha, klockan har passerat tolvslaget och här sitter jag.....

Jag börjar känna mig lite stressad. Flyget går kl. 06.00 på torsdag morgon från Vasa och jag har inte ens sökt fram kappsäckarna ännu. Idag har jag dock tvättat alla kläder som fanns i tvättkorgarna. Nu börjar det vara brist på platser att hänga allt. Ingen idé att hänga ut och torka eftersom det utlovas 20mm regn imorgon.

Idag har jag även varit via banken och handlat hundmat och diverse som bör finnas i lager medan jag är borta.

Klänningen jag beställde var snygg, men för liten :( Så den är redan returnerad.

Istället for jag tillsammans med mamma till Vasa i fredags och handlade en klänning där. Den första klänningen jag satte handen på passade och den blev det. Vi fick ändå dagen i stan att gå till diverse handlande.

Igår var jag på vallningsträning till Kauhajoki. 5 damer och 8 hundar stod hela dagen på en blöt åker och med varierande framgång tränade vi på oinvallade får. Jag hade med Wilma för att hon har mest erfarenhet, men hon var helt stressad och gjorde ingen nytta. Då jag satte henne i bilen kunde jag träna valpen i lugn och ro. Då gick det bättre.

På vägen hem mötte vi en liten terriertyp hund som sprang längs mittlinjen på stora vägen. Bilar körde 80km/h åt båda hållen. Vi stannade och jag försökte locka den till mig, men den var helt skärrad och sprang undan. För att inte ställa till med någon större olycka i den livliga trafiken så måste vi fortsätta. Jag stod ju mitt på vägen utan reflex och viftade som en galning för att trafiken skulle sakta ner, men jag vet inte om det gjorde någon nytta.

 Jag vet inte hur det gick för hunden, men jag misstänker att det slutade dåligt. Usch, vilken obehaglig känsla då man inte kunde göra något. Knasig hund också för den delen som sprang mitt på vägen på en så livligt trafikerad väg.

Ja, det jag egentligen skulle säga idag var att jag nu inte vet om jag kommer att ha möjlighet att uppdatera bloggen på ett tag. Jag är hemma igen den 25.11, så efter det någon gång ska jag väl publicera något om vår resa. De två dagarna som återstår nu före jag far så kommer att vara stressiga så det här är nog mitt sista inlägg på ett bra tag.

Imorgon ska vi rengöra åt kossorna och väga en grupp avvanda kalvar. Jag hoppas även hinna packa litet imorgon. Ja så har jag ju min lektion imorgon kväll. Inte har jag övat något denna vecka heller. Ännu ett misslyckat projekt. Alltså jag vill kunna spela ukulele, men jag hinner ju inte. När ska jag lära mig att inte dra på mig mera projekt?

Alltså är det någon annan som upplever att tiden inte vill räcka till för allt man vill och måste göra?

Jag känner mig så tudelad på många plan. Alltså om jag fick göra som jag ville så skulle jag bara var hemma och jobba med mina djur och så skulle jag åka ut ibland och träna mina hundar och hästar. Allt annat skulle jag helst vilja stryka.

Har man en gång ställt upp i en förening eller organisation av något slag så är det så svårt att ta sig ur. Visst jag förstår att man måste ställa upp i det ena och det andra för att samhället ska fungera. Om ingen gör något så händer ju inget, så enkelt är det. Men nu känner jag att jag gärna skulle rå om mitt eget en stund. Ta en timeout. Får man tycka så? Eller är jag egoistisk, oengagerad och lat?

Trött är jag nu i alla fall. Borde kanske luta mig mot kudden en stund. Snart är det jobb igen. Och ja! jag hoppas verkligen att Tarja och Wilhelmiina hinner få sina kalvar nu de här två dagarna innan jag far. För jag ska ju hinna flytta några ungdjur ännu efter att de har kalvat och så ska kalvarna märkas och vägas. Så hepp-hepp flickor, tryck ut dem nu för jag hinner inte vänta längre.

Gonatt, vi ses om några veckor.

Tack och lov för pomfrites och länkkorv då man inte orkar koka mat!

Idag tog vi då in de sista korna från betet. Det var 6 kvigor och 5 höstkalvande kor. Det tänkte gå nästan för bra, så det gjorde det inte.

Då vi backat in bilen mot fångstfållan så gick nästan hela gruppen rakt in i fållan. Bara 3 blev kvar utanför. Ska vi ta dem som är i fållan, frågade Krister? men jag ville ju försöka få med alla på 1 försök. Förstås, svängde alla om och sprang ut tillbaka då jag försökte fösa in de sista. 3 st hann vi få instängda. Vi satte in dem i bilen och körde hem dem. Lossade och for ut igen, denna gång utrustade med kornkross och Wilma. Vi strödde ut lite kross på marken och så gick jag och Wilma bakom dem. De försökte göra några små utbrytningsförsök, men då de märkte att Wilma hann före dem så gav de med sig och knallade snällt in i fållan. Det gick väldigt lungt och fint till. Vi stängde fållan och de resterande 8 fick komma hem. det känns skönt att ha dem inne nu, även om det är mycket mindre jobb medan de ännu går på bete.Vi sorterade ut 4 kvigor som vi ska spara och resten får gå till slakt.

Efter djurflyttningen hann vi ännu väga ettårsvikten på kvigorna som gick på naturbete i sommar. De var nog betydligt mindre än de vi vägde i våras som fått äta mat från foderbordet. Jag har ännu inte räknat något medeltal, men det syns nog på vikterna att de varit för länge på för svagt bete. Den missen ska vi inte göra om.

De gick riktigt bra att väga dem idag. Ettåriga kvigor brukar annars vara svårast att väga för de yrar på fram och tillbaka och de ger gärna en spark om man kommer för nära. Men idag uppförde de sig exemplariskt. Man kunde nästan inte tro att det var samma kvigor som vi kämpat med för att få att gå över en bro tidigare i sommar.

Tackorna tog jag in i vinterhagen idag också. Dem ska jag försöka hinna klippa denna vecka. Pappa är ju hemma igen nu så har jag tur så kommer han och klipper några också.

Baggarna ska jag försöka få in i stallet ikväll. Dit har de inte varit förr, så det blir en utmaning för hundarna att ändra deras invanda rutt. Det borde jag annars göra nu innan det blir riktigt mörkt. Hej så länge!

Åhhhhh, är så slö idag.Krister är på lantbruksmässa till Jyväskylä hela dagen och jag har tusen saker att göra, men då jag är så laaaaaaat.

Känner av mina käkar nu redan fast jag bara varit ute ett par timmar. men det gör att hela jag inte orkar göra något. Jag vill inte äta smärtmedicin alla dagar,eller dricka sprit, så jag biter ihop och tycker synd om mig själv istället.Tycker synd om dem som är sjuka på riktigt, lite värk i käken och jag blir helt värdelös. Ja och lat.

Jag älskar att ha nystädat och fint, blänkande arbetsbänkar och golv som doftar liljekonvalj. Det är bara det lilla kruxet att jag inte tycker om att städa. Tidningshögen rinner över och jag orkar inte göra något åt det.Och jag har ett problem. Tydligen så är Lucas allergisk mot valpen. Han är testad och ger utslag på katt och häst, men nu är han återmurad i näsa och ögon varje morgon och den enda som varit inomhus är valpen. Hur gör jag nu?Jag ville så gärna att den här hunden skulle få bo inne hos oss, för att lättare kunna lära den alldagligt folkvett.Heter det månne så då det handlar om en hund? Hundvett?Nåja, skit samma. Wilma bor i källaren och Walle bor i sadelkammaren, så var sätter jag valpen nu då? Jag kan testa att flytta ut Wilma i sadelkammaren nästa vecka då Walle far ner med Linn till Ypäjä, så får valpen bo i Wilmas rum. Det kommer ju nog att bli gråt och gnäll, ja från valpen då, inte så mycket av mig. Men jag kan ju inte plåga stackar Lucas heller. Kanske jag får sätta en madrass åt mig också bredvid vedlagret så får jag sova med min lilla Yezzzzzzz.

Wilma är en gammal sur tant så hon kan inte bo med någon av de andra hundarna därav utplaceringen av sovplatser.Skulle ju säkert inte vara sämre för Lucas allergi om jag dammsög ibland förstås.

På tal om det så behöver jag köpa nya dammsugarpåsar. Det är nu ett evigt problem. Varför i hela världen finns det 1000 olika sorter av dammsugarpåsar? Säkert någon annan än de som använder dammsugare som planerar utformningen av dammsugarna. Varför inte en allround modell?

Ja här blir inget städat! Ha en bra dag alla, nu ska den här latmasken dra arslet upp ur stolen och göra något vettigt.

Drömmer om sommaren i Norrnäs....

Jag är inte alls intresserad av sport. Allra minst på tv. Men någon match har jag ju sett delar av.

Och jag förundras över hur t.ex på en fotbollsmatch så reagerar fullvuxna människor med en så otrolig entusiasm över att få en boll mellan två stolpar!? What???

Tänk om jag i mitt vanliga arbete skulle kunna bli lika glad över då jag lyckas med det jag håller på med. Skrika rakt ut och knyta nävarna i luften. Kanske dra av mig skjortan och springa runt och hoppa. Bli omkramad av mina medarbetare.

Idag hade jag ett sådant tillfälle. En uppgift som lyckades t.o.m bättre än jag väntade mig. Och visst blev jag glad, även om mina glädjeyttringar kanske hölls sig på en sansad nivå. Men jag ringde i alla fall hem och berättade hur bra det hade gått.

Ja, nu blev det en lång inledning innan jag kom fram till orsaken till mitt glada rop. Jag fick nämligen äntligen den sista kvigan att våga sig över bron över ån idag. Hon har gått ensam i skogen i tre dagar och blivit skyggare för var dag som gått. Igår fick jag höra att vargar dödat en 10 dagar gammal kalv i grannbyn i lördags och då beslöt jag mig för att verkligen göra ett ordentligt försök till att få kvigan närmare hem tillsammans med de andra kvigorna. Ett ensamt djur är ju ett så mycket lättare offer om vargen tar sig in i hagen.

Jag har varje dag försökt locka henne med säd, men det har inte lyckats. Jag har även lockat över de andra 11 kvigorna tillbaka på hennes sida av ån för att hon skulle följa med de andra tillbaka. Jag har även försökt driva över dem med min 11 år gamla hund Wilma, men Wilma har inte längre kvar sin ork på samma sätt som förr. Hon försökte bra, men det gick bara inte.

Idag så beslöt jag mig för att ta med Walle också som stöd åt Wilma. Walle är nästan döv nu så att valla med honom har varit ganska besvärligt på sistone. Men nu har jag skaffat en lång spårlina som jag satte fast honom i för att kunna visa honom hur jag ville att han skulle gå. Detta har jag inte testat förut, utan idag var första gången. Jag tänkte inte ta med valpen, men då jag lastade de andra i bilen så stod hon bredvid och hoppade så ivrigt, så jag slängde in henne i bilen också. Jag tänkte att om det inte funkar så åker vi bara hem igen.

Jag gick först och satte säd på bron som vanligt, men jag såg inte till någon kviga. Sen körde jag runt hagen med bilen och så tog jag ut hundarna längst bort i hagen och så började vi söka. Ungefär 100 meter från bron låg kvigan ensam och sov. Jag kopplade Walle och satte fast Yezz i andra änden av den långa linan och så höll jag fast på mitten. Wilma fick gå längst fram och driva upp kvigan. Hon steg upp och tog några steg från oss men så stannade hon och stirrade en stund på oss liksom för att avgöra lite att vad tusan är på gång nu.

Wilma gick långsamt mot henne. Kvigan svängde runt och började småspringa i riktning mot bron. Tryggheten fanns trots allt hos de andra kvigorna på andra sidan. Walle och yezz blev ivriga och skulle säkert ha satt av i full galopp om de inte haft mig som bromskloss. Jag skickade Wilma till höger för att förhindra att kvigan skulle vika av och springa bakom oss. Så gick vi på ett brett drev bakom kvigan tills vi kom fram till bron. Då kvigan stannade för att äta av säden så stannade även vi, så att hon skulle lugna ner sig. De andra kvigorna såg att det var något kul på gång och kom vandrande över bron. Bra! tänkte jag, nu får hon stöd och går över med de andra tillbaka. Men nej.

De andra kvigorna tyckte det var roligt att leka lite med hundarna och de tog några galoppsprång rakt mot oss. Jag drev på hundarna och kvigorna fick sig några nyp i näsan för att de skulle förstå att vi menade allvar.

Och Yezz! Hon var så duktig!

Hon blev jätteivrig och visade ingen rädsla alls för dessa vimsiga hoppkvigor. Tack och lov att jag hade linan på henne annars slulle hon väl ha drivit kvigorna hur långt som helst. Yezz hade ju ingen aning om vad vi försökte göra och vi har ju ännu inte övat in några kommandon utan hon tyckte ju bara det var jättehäftigt att få gå på kvigorna. Hon är alltså 5 månader!

Nåja, kvigorna svängde på klacken och sprang tillbaka över bron. Alla utom en! Inte ännu heller vågade hon sig över. Istället gjorde hon ett utbrytningsförsök och sprang genom vår linje med mig, Walle och Yezz, så jag fick skicka Wilma igen för att stoppa henne. Och Wilma lydde till 100% idag. Oj vad hon är duktig ibland. Hon förstod precis vad jag ville att hon skulle göra. Kvigan vände om och kom tillbaka till bron där vi hade förflyttat oss för att ta emot henne och hindra henne att springa om igen. Nu kom kvigorna på andra sidan fram till brokanten igen och då äntligen tog hon några försiktiga steg ut på bron. Jodå, bron höll, och hon gick försiktigt hela vägen över. Vi följde sakta efter i bredd. JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!! DET LYCKADES!!!! Duktiga, duktiga hundar!!!! Oj vad jag berömde dem då och alla blev alldeles vimsiga av glädje då matte blev så glad. Vi var som ett fotbollslag jag och hundarna idag och Wilma var Zlatan    Totalt tog matchen ungefär en timme, utan paus :)

Vi är ensamma nu hundarna och jag på våra promenader. Linn började sin skola idag, drygt 3 timmars bilfärd rätt in i Finland. Vi måste klara oss utan henne och hon måste klara sig utan oss. Tack och lov finns det telefoner och facebook. Hon kommer att klara sig bra. Hon är tuff min Linn även om hon inte vet om det själv. Snart kan hon finska också och då kommer hon att kunna leva i detta land som en fullvärdig medborgare och inte som många av oss andra som lever med detta handikapp att bara prata knagglig finska.

Mina lagkamrater.

Måste bara bifoga denna bild också då Yezz för första gången tittar på korna. Då är det tryggt att ha stora starka Walle framför