Idag stormar det i knutarna. Huu.

Frassfan väckte mig före fem och sen fick jag inte sova. Har läst tidningarna och druckit mitt kaffe.

Har ett webmöte kl 8.00 men hinner blogga lite innan. Idag ska vi förhoppningsvis besluta vilka semintjurar som ska importeras. Dessutom ska vi väl komma med ett förslag till datum för vår avelsdjursshoppingresa till Sverige i januari.

Igår var jag då på information om genom-projektet för alla biffkoraser i Finland.

Jag hade då anmält mig till detta första informationsmöte och tanken var då att vi skulle skriva under och ansluta oss till projektet. men jag skrev inte under, men tog hem pappren för att fundera lite.

Som med allt annat här i världen så är det ju inte svart eller vitt. 

Projektet går ut på att vi genetiskt ska kartlägga våra kor och avelstjurar som vi har värden på. Dvs djur med avkommor som vägts, både under uppväxten mes sen förstås också slaktresultat som innehåller information om slaktvikt, dagstillväxt, köttighet och fetthalt.

De dna testade djuren med mätbara värden blir då sen referensmaterial för kommande kalvar, så att man på basen av insamlat material kan ge djuret ett förväntat värde baserat på arvsanlag redan som nyfödd.

Vissa egenskaper, som t.ex hornlöshet och konstaterande att mor och far faktiskt stämmer överens med ägarens uppgifter, kan ju konstateras med samma dna test.

Problemen som jag ser det är ju dels att för många av dessa egenskaper som nu ska testas, så inverkar arvet endast med 1/3 medan miljön inverkar med 2/3. Då är ju risken att vi förlitar oss för mycket på ett djurs förväntade värde och inte beaktar sånt som på verkar under djurets livstid.

Men med ett brett undersökningsmaterial som referens så blir ju det förväntade avelsvärdet säkrare.

Det är här som det största problemet är för Finlands del, tycker jag. För att alls kunna ha ett referenstal som ger ett sanningsenligt resultat så bör man ha åtminstone 2000 djur från varje ras. 10 000 djur vore förstås ännu bättre, men 2000 är minimi för att alls kunna använda informationen som samlas in på ett vettigt sätt.

I Finland så hör i dagsläget ca 1700 simmentalkor till kontrollen, dvs vi som väger kalvarna vid födsel, 200 dagar och ett års ålder. Så inte fast alla skulle ta prov på sina djur så skulle underlaget räcka till. Dessutom så fungerar det här projektet inte i hela landet utan endast här i mellersta Finland, vilket då gör att potentiella provtagningar blir ännu färre. Projektets tid är endast ett år, så att få ihop 2000 genomprov på ett år synes rätt omöjligt.

Jag har redan köpt öronmärken för våra kommande kalvar med inbyggt provtagningsrör för dna test. Det här är något jag efterfrågat länge. Jag tycker att samtliga stamboksförda djur borde dna testas för att fastslå släktskap. Detta då de flesta uppfödare använder sig av både semin plus en gårdstjur. Ett dna öronmärke kostar ca 5€ plus moms och en dna analys kostar 25€/djur. 

Att stamboksföra en tjur kostar nästan 100€ och för det får vi endast ett stamboksnummer för tjuren. Jag tycker gott att stamboksföringsavgiften kunde innehålla kostnaden för dna analysen. Jag menar hur svårt är det att ge ett djur ett stamboksnummer. Det kan inte kosta 100€.

Under projekttiden skulle vi få analysen för 5€/analys. Så jag måste väl nog anmäla mig till projektet. Det är ju nog betydligt förmånligare att analysera kalvarna.

Men det innebär då att jag även måste ta dna prov på resten av besättningen. Och det ska då tas genom ett prov med 30-40 hårprov tagna från svansen med hårsäckarna med. Vi ska alltså gå och rycka loss hår från alla kossors svansar, lägga i skilda plastpåsar och skicka på analys. Proven ska dessutom vara rena från annan dna, vilket innebär att proven ska tas med engångshandskar. Hmmm, jag är inte så pigg på detta. Då nyttan dessutom är ifrågasatt eftersom jag är rätt säker att vi inte kommer upp till 2000 djur som referens. 

Vi kunde ju använda resultat även från de andra nordiska länderna tycker man eftersom vi i det stora hela använder oss av samma semintjurar. Och det skulle väl göras till en viss del, men ändå ville man ha 2000 djur från Finland.

Mera jobb, till tveksam nytta. Men bara att börja på antar jag.

Jag fick annars meddelande att vår nötköttsretur kommer redan nästa onsdag, alltså 30.10 Men vi kan ju hålla det i vårt kylrum ifall datumet inte passar-

Nu dags för webmöte. Vi hörs.

Ja det är söndag morgon och huset är alldeles tyst. Ahhh.

Just me, myself and I. Och kaffe.

Nu är det höst på allvar.

Frosten kom, och tog mina blommor.

Det regnar och är blött.

Vi beställde täckdikning i april i år. Än har de inte setts till. Nu börjar det bli på gränsen om det längre går att köra med tunga maskiner på åkrarna längre.

Slaktbilen kommer imorgon. 4 stora tjurar, 2 kor och en kviga står på listan. Köttretur 31.10 Än idag kan jag ta emot köttbeställningar.

Fåren har jag inte fått något avhämtningsdatum för än. Däremot så går det i höst att få återtag även på lammen. Det var ju ett positivt framsteg.

Om det inte var för att vi i förra veckan fick brev om att vårt slakteri helt kommer att sluta med fårslakt och vi istället hänvisas till ett slakteri i Lappland. Så lammköttsproduktionen i våra trakter är nog hotad nu igen.

Vi har haft det bra med svenskspråkig slaktverksamhet hittills, men det är slut nu för fårens del.

Själv sätter jag inte på någon bagge alls i höst. Känns meningslöst. Det är tydligen bättre att importera lammkött från Nya Zeeland.

Jag får ju känna mig lyckligt lottad som har så pass liten fårverksamhet att jag kan välja. Värre är det för de gårdar som satsat på lammproduktion. Marknaden vill ha mera dikor, inte får. Men vissa gårdars marker och andra omständigheter gör att de lämpar sig bättre för får. Men det bryr sig markanden inte om.

Det är ju lite lustigt kan man tycka att det skrivs så mycket om hur viktigt det är för den biologiska mångfalden med betande djur, speciellt i skärgården för alla häckande fåglar och den speciella växtlighet som finns där, men att det i praktiken är väldigt besvärligt att hålla får. Fåren lever ju året runt, men betessäsongen är bara 4-5 månader i året. 

Jag vet att det är många fårfarmare som upplever väldig osäkerhet inför framtiden just nu.

Jag fick annars just meddelande att Lucas fällt sin första älg! 

Han är första året med i jaktlaget och denna helg är den tredje i höst som de är ut och jagar.

Han har trivts jättebra i laget och jag är tacksam för att de rutinerade jägarna tar väl hand om nykomlingar. 

Varken Krister eller jag jagar ju, så han har väl ärvt intresset av sin morfar. Därifrån har han också fått mycket hjälp med allt som är nytt. 

Så glad för Lucas skull idag.

Idi, som numera heter Didi, har fått åka på en vecka specialbehandling hos Linn i Solf. Bara de två och massa hundgodis. Didi är överlycklig. Nu är det kommandoträning som gäller. Och språkkurs. Inte så svårt att lära nytt då det inte fanns så många fungerande kommandon från förr.

Måste också visa vilka fina vinteräpplen vi fått i år.

Stora och helt utan maskhål. Kylrummet är välfyllt med äpplen och på menyn finns 50 recept på äpplen, typ.

Det är minsann inte ofta våra äpplen blir så bra som i år.

Solrosorna har frusit bort nu, men de var fina en kort stund i alla fall.

Ja och en morgon nyligen så hade vi invasion av nattfjärlilar på häbret.

Tyvärr suddig bild, men det var massor av dem.

Häbret har annars fått ny färg av flickorna i sommar.

Häbret är troligen den äldsta byggnaden på gården. Det står 1752 inristat i stockarna.

Nu dags att ta tag i dagens göromål. Stänga in slaktkorna i box, skriva färdigt köttreturblanketterna och alla dokument som ska följa med djuren. Flytta tackorna på nytt bete, jo det finns ännu lite, men slaktbilen får gärna komma nu snart. Och så kommer hästskoaren via och slår fast en ny sko på Athina som tappat en framsko.

Annars så har jag troligen ett tufft beslut att ta ganska snart. Piruett, som är 22 år, mår inte så bra. Hennes tänder klarar inte riktigt av att tugga gräset som hon ska. Det kommer ut otuggade gräsbollar då och då och det märks både på hullet och pälsen att något inte står riktigt rätt till. Veterinären kommer för att se till tänderna inkommande fredag.

Men dessutom tror jag hon har ont i ett bakben. Så när ska man dra gränsen?

Inget roligt beslut, för hon är på gott humör.

Men jag har lovat att inget djur ska gå kvar här för min skull om de inte mår bra. Jag vet ju att slutet närmar sig, men hur bråttom är det? Klarar hon en vinter eller två till, eller borde jag ta bort henne denna vecka? Ska rådfråga veterinären på fredag.

Men det är ju sånt som maler i bakhuvudet hela tiden. Vad är rätt och vad är fel beslut?

Jag tycker inte man behöver ta bort ett djur bara för att det är gammalt, men att utsätta djur för onödigt lidande vill jag inte vara med om. De döljer ju dessutom instinktivt smärta de här djuren.

Okej, men nu till jobbet och slut på funderingarna.

Imorgon ska jag annars på en kurs till Kauhajoki. Kursen handlar om genetisk kartläggning av våra dikor. Såkallat genom- projekt. 

Återkommer då jag vet mera.

Och så är det utvecklingssamtal på Päivis kl 15.

Den här hjärnan måste vara med i alla möjliga kringelkrokar.

Det har annars börjat en intressant serie på SVT om hjärnans utveckling. Den ska ni titta på om ni har möjlighet. Intressant!

Och så lite musik för hjärnan denna gråmulna dag.

Liam och jag mötte några mäktiga pjäser här om dagen på vägen till Linn.

Många vindkraftsparker på väg att byggas i våra trakter just nu. Nya tider.

Okej, nu har Idi bott med oss i snart 3 veckor och jag börjar känna honom lite.

Vi börjar med det positiva.

Idi är en snäll och trevlig hund. Han gillar att vara med folk och han kom genast bra överens med gårdens andra djur, såväl hundar som katter. Nemo blev glad att få en kompis av samma skrot och korn och de har sprungit upp och ner längs åkrarna jämsides och haft roligt. 

Yezz har varit glad att slippa Nemo och få sköta sig själv på promenaderna. Hon är ju en vuxen dam och inte som de flamsiga ungpojkarna.

Han kom till oss med bilskjuts till vallhundstävlingarna i Pensala och fick tillbringa de först fyra dagarna mest i en hundbur i bilen. Men det gick bra.

Första natten sov vi tillsammans i min systers gäststuga.

Han försökte komma upp i sängen en gång, men nöjde sig med en nedknuffning.

Jag lät honom gå i koppel bakom stora fårflocken i Pensala några gånger, men han verkade inte se fåren utan var mer intresserad av de andra hundarna. Så jag hade inte så stora förhoppningar på att han skulle kunna användas som vallhund. De tidigare ägarna hade varken tiden eller det rätta intresset och kunskapen att träna den.

Nåja, vi kom hem och kunde konstatera att de enda kommandona han förstod var SITT och VÄNTA. Inget annat.

Vilket jag ju kan tycka är lite tragiskt. Världens mest samarbetsvilliga hundras och 3 år gammal.

Jag satte på honom en lång lina och gick ut till baggarna för att se hur han reagerade. Nu verkar han faktiskt titta på fåren! Han springer lite osäkert runt och jag berömmer hans försök. Det ser lungt och fint ut.

Jag avbryter ganska snabbt, för att inte förivra mig och hålla på för länge. Glad och nöjd går jag därifrån.

Nästa dag försöker jag igen. Denna gång är baggarna långt bort på fältet och jag skickar Yezz iväg för att hämta dem.

Nu har jag då precis varit på en jättebra vallhundskurs med Yezz och just försökt förbättra hämtet. Jag har inte haft kontakten med henne på långa avstånd, vilket gjort att hon kommit med dem i allt för högt tempo. Först 100 meter från mig har hon börjat lyssna. Men det där hade vi nu då tränat på och nu skulle det sättas i praktik. Jo pyttsan!

Man skickar alltså höger eller vänster och hunden ska göra en fin djup hämtning som inte stör fåren före de lyfter flocken bakifrån i lungn takt. För att få henne att ta mina kommandon skulle jag då stanna henne några gånger då hon springer ut, för att liksom visa att jag nog är med hela vägen.

Så jag skickade Yezz höger, med Idi i koppel. Stannade henne efter 10m, LIGG!- Yezz stannar, skickar igen höger, 10 m - LIGG! Yezz stannar. Skickar igen höger, 10 m _LIGG! Yezz stannar INTE!

Istället sätter hon i högsta växeln, visar fingret åt mig (känns det som) och genomför hela hämtet.

Varpå jag springer efter i gummistövlar och med Idi i koppel efter mig, vrålande hela vägen- GÅ BORT - GÅ BORT!!!!!!!

Vilket gör att Yezz springer ännu längre bort och ser missnöjd ut.

Nåväl, Idi och jag är framme vid baggarna och jag beslutar att istället låta honom gå några varv runt flocken med bara koppelt hängande efter sig som säkerhetslina.

STORT MISSTAG!

Bagglammen som stått och förundrat tittat på då jag springer, (så fort som en medelålderskärring i gummistövlar över en blöt åker nu kan springa) sätter plötsligt iväg i full galopp då Idi försöker runda dem.

Idi tycker att detta var ju häftigt och sätter iväg i en vild jakt efter dem.

Baggarna rusar mot grinden. Jag springer ,igen, efter får och hund nu skrikandes på finska! Maahan, maahan, maahan!!!!!!!

Men Idi som bara kan sitt och vänta och som dessutom har jätteroligt lyssnar inte alls.

Yezz har jag ju skickat långt bort åt andra hållet och hon bara ligger och tittar förvånat på. Ska jag hjälpa till eller?

Nå baggarna forcerar grinden och sticker iväg hemmåt längs vägen. Idi tar till sist mitt Maahan och ligger innanför grinden. Jag pustar och stånkar och tar fast honom. Så skickar jag Yezz efter bagglammen. Hämta! Yezz far iväg efter dem.

Jag ringer till Linn som står i hästhagen tillsammans med Liam och ska sköta om hästarna. Jag vill varna dem så inte hästarna blir skrämda och springer över barna.

Men baggar och hund är redan framme. Yezz håller dem mot hästhagen. Hästarna tack och lov inte så lättskrämda.

Trött arg kärring försöker så få Yezz att lungt föra fåren tillbaka längs vägen. Men fåren var skärrade, Yezz  osäker och jag arg och frustrerad. Så hela byn märkte nog säkert denna dag att jag skaffat mig en finskspråkig hund.

Idi visste inte vad han skulle tro.

men skam den som ger sig.

Nästa dag kom långlinan på igen. Och nu visste Idi vad maahan betyder -LIGG!  

Så visst finns det hopp. Men det kräver en del träning.

Frågan nu är väl om jag ska sätta tiden på honom och få honom till en halvbra vallhund, eller ska jag försöka hitta ett nytt hem till honom?

Vilket hem skulle passa Idi då?

Nå, det bästa skulle ju vara om han fick ett hem med någon som har mycket tid för honom. Han skulle må mycket bra som innehund och som aktiv träningskompis. Någon som gillar att springa varje dag med honom eller hålla på med någon hundsport som spår, lydnad eller agility. Men de 3 första åren är ju förlorade förstås. Det är kanske lättare att börja från valp. Men alla gillar ju inte valptiden, med söndertuggade skor och piss på mattan.

Jag tror ju nog ockå att en kunnig vallhundsmännsika skulle få ordning på honom i vallningen, men idag kan jag inte sälja honom som arbetshund i alla fall.

Det som är lite speciellt med Idi är att han är väldigt sugen på mat. Mina andra hundar prioriterar inte ätandet. De äter om de hinner. Men Idi blir alldeles till sig då det är dags för mat. Det gör ju att han säkert har lätt för sig att lära sig med hjälp av godis som belöning.

Men han gillar inte att sitta i bur. Då skäller han konstant. 

Ja vi får se hur framtiden blir för Idi. Vi gillar honom, men han skulle förtjäna ett hem med tid för bara honom. Vet du någon som skulle passa åt Idi, så hör gärna av dig. Han är inte till salu åt vem som helst. Nästa familj/person ska vara för evigt.

Sitter och tittar i övervakningskameran och funderar om jag borde gå till sängs eller om jag borde hålla mig vaken? Tänker Ditte kalva inatt eller är hon nu bara lite allmänt höggravid och obekväm?

Vad tror ni?

Nåja, jag bloggar lite och tittar till henne om en stund.

Fåren kom hem från Märigrund igår. Havet låg spegelblankt då vi gav oss iväg. En ordentlig köldknäpp på natten gjorde flotten förrädiskt hal.

Ja, morgonen började med att Krister matade kossorna och storasyster förde Liam till Päivis, medan jag satt på webmöte med simmentalföreningen. 

Men vi var färdiga för avfärd kl 10.

Regnskyar syntes ut till havs, men inget som störde oss.

Hela flocken låg och sov vid stranden då vi kom,så ingen tid gick åt att söka får.

Vi stängde in halva flocken i en fålla som vi byggde upp av lösgrindar och så lastade vi på den andra hälften. Gick bra med hjälp av hundarna. Lite mankemang med grindarna, men det löste sig.

Det tar ungefär en timme att köra flotten fram och tillbaka, plus lastning och lossning. Vi har en uppsamlingshage på fastlandet där de får vänta tills vi hämtat alla och där de får stå medan jag kör hem dem i hästsläpet de 13 kilometrarna hem. 

Så det blev lite stressigt att hinna hämta Liam före kl 17. Men det gick.

Tog hem pizza till middag, för det fanns ju mera att göra denna dag än fårflytt, så det fanns inte tid för matlagning.

Krister slog av det sista gräset för i år på eftermiddagen medan jag körde skytteltrafik med fåren.

Nemo fick hjälpa mig att lasta i släpet och Yezz fick hjälpa mig flytta fåren ur transporten och in i beteshagen här hemma. Funkade kanonbra.

Jag utlovade ju film av tvillingarna Grynet och Greta, pappa Spartacus. Så här kommer den:

I söndags var jag hela dagen och hjälpte till att ställa till inför vallningstävling och kurs i Pensala inkommande helg.

Starten blevtyvärr lite fördröjd, då en tjur hade fastnat med huvudet mellan järnrören i inredningen.

Varför han stoppat in huvudet där kan jag inte förstå, men försök lämna gården bara så händer allt möjligt och omöjligt. 

Nå efter en stunds svett och tårar så fick vi loss honom och jag kunde tvätta upp mig och hundarna och åka iväg.

Det var ett heldagsprojekt innan vi var klara och det hann bli mörkt innan jag var hemma igen.

35 startande ekipage i den högsta klassen ska starta här nästa helg. Jag står med i gänget som ställer ut fåren till de tävlande.

Domaren Mosse flygs in från Scotland. Honom ska vi då gå på kurs för under måndag och tisdag. Jag har inte riktigt funderat ut vad jag vill lära mig på kursen och vilken hund jag ska satsa på. Yezz är ju min bästa hund och om jag ännu vill tävla så är det ju henne jag borde lägga krutet på. Men Nemo fyller snart 3 och han har blivit lite eftersatt. Jag har lite dåligt samvete över hans ringa träningstid. Visst, han funkar bra i det dagliga arbetet att flytta undan kossor, men en vallningstävling skulle han ju inte klara av. Stackars lilla Nemis.

Nå det är ju jag som ska lära mig nytt under kursen så att jag kan träna rätt där hemma, så kanske Yezz får vara min läromästare denna gång. Så kan jag använda det jag lär mig på Nemo då jag kommer hem. 

Ska vi hoppas.

Väderprognosen visar konstant regn från natten till lördag fram till natten till onsdag och vi ska stå ute på en åker under dygnets alla ljusa timmar. Kul.

Äsch, nu vräker jag i mig en massa ostbågar här framför datorn också. Inte så smart. Men varför lämnar de fram ostbågar på bordet?

Jag lämnar er ikväll med en blomma från betesängen.

Så får jag gå och se nudå om det blir sängen eller kalvningsboxen för mig inatt.

Hu, minusgrader på termometern alla redan.

Vi höres!

Jag har för tillfället så många ouppklarade affärer på gång, så jag har svårt att fokusera på bloggandet. Måste koncentrera mig för att hålla ordning på allt. Rädd att jag ska missa något viktigt-

Höstkalvningarna har i alla fall kommit igång lite smått. Igår kväll skulle jag egentligen varit på föräldramöte, men då fick jag istället ta emot två fina kokalvar efter Spartacus. Jag har foton och film, men de kommer med fördröjning som vanligt.

Idag blev det en tur till centralsjukhuset med sonen på magnetröntgen, svaret får vi tidigast om en vecka. Men nog tror jag han är i skick. 

Igår var sotaren förbi och i förrgår var hästskoaren hit. Det går åt så mycket tid till allt möjligt och omöjligt extra.

Imorgon hoppas jag få in de sista höstkalvande korna från bete. De ska köras med lastbil, så det tar ju sin lilla tid att ställa till och få allt att löpa.

De unga kvigorna får gå kvar ute på bete en tid än. Deras boxar behöver ses över lite innan de kan tas in.

Ikäll fuskar jag lite och värmer en burk ärtsoppa. Det är ju gott det också ibland.

Kan ju passa på att visa bilder från Liams 4 års kalas i maj......

Då fuskade jag också och köpte färdigafrysta  tårtor. De är faktiskt otroligt goda. 

Krister bror med fru var också med och min svägerska tog kort av hela familjen.

Det är ju allt för sällan man får alla samlade på samma bild.

Jag fick då en begonia av min svägerska och den har blommat vackert precis hela sommaren och den blommar än.

Tack för den!

iam och jag tillverkade en kråkskrämma i år. Hon heter Elsa.

Vi har inte haft något problem med trastar i sommar, men skatungar är inte rädda för lejon tydligen.

Och så lite mera blommor. 

Jag har ett vätskefat åt humlor och fjärilar.

Det har faktiskt varit välbesökt. Speciellt en torr sommar som denna. Stenarna fungerar som öar som insekterna kan klättra upp på så de inte dränker sig.

  Här är två som gillar blåbär.

Ja, vårt liv består ju mest av kossor. Kossor är ju inte kanske jämförbart med ett annat arbete utan de är ju på ett sätt en del av familjen. Vårt liv kretsar runt kossornas liv. Vi planerar egentligen det mesta vi gör utgående från vad kossorna behöver. Deras årsrytm påverkar våra arbetstimmar. Just nu är det ju fokus på att se till att det finns tillräckligt med foder och halm så att vi klarar vintern och snart står fokus på att ta emot de nya kalvarna.

Största delen av de höstkalvande korna tog jag ju in förra veckan. Det går bra att göra ensam med hundarna. Korna vet ju vad som är på gång och hittar hem.

De fick stanna några timmar i hästarnas hage och hjälpa till att äta upp hästarnas gräs. Två hästar klarar inte riktigt av att äta upp en hel bal innan den börjar mögla, speciellt den här tiden på året. Och då måste vi slänga en massa foder. Och det är ju rätt onödigt.

Men då de ätit färdigt så gick de vidare till grinden och sa att nu vill vi gå hem.

Mina medhjälpare efter dagens arbete-

Jag såg annars bild på en skylt som jag gärna skulle vilja ha.

Jag läste igår igen på tidningen om en skola i Vasa som ska handla "klimatsmart" och inte servera gris- och nötkött några veckor i höst.

Sucka mitt hjärta.

Tänk då det ska vara så svårt att fatta att nötkött från Finland inte kan jämföras med kött från Sydamerika, där de skövlar regnskog.

I Finland föder vi upp biffkött på gräs som binder koldioxid då det växer. För att inte tala om vilken nytta betande djur gör för den biologiska mångfalden.

Allt hänger ihop. Djur, gödsel, öppna marker, blommor som trivs endast på betesmarker, insekter som utnyttjar dessa blommor, fåglar som lever av insekterna. 

Det är egentligen inte så svårt att förstå, men stadsfolk har på bara en generation kommit så långt från landsbygd och kretslopp så man nästan blir mörkrädd.

Här gillar vi biff i alla fall.

Min lösning på klimatkrisen är enkel. Se till att familjeplaneringen fungerar i områden som inte klarar av att föda sin befolkning.

Nåja, det kommer nog väggen mot en vacker dag. Om det då är naturkatastrofer eller virussjukdomar återstår att se.

Men vi kan väl försöka tänka efter före, åtminstone lite?