De senaste veckorna har djurantalet på backen minskat med drygt 20st. Det är höst och slakttider. En vemodig avslutning på denna sommar. 12 grisar slaktades förra veckan, 1 tupp fick gå och igår var det dags för 11 lamm.

Ännu kvarstår 8 tjurar, 4 kvigor och 4 kor som är anmälda till slakteriet till vecka 47.

För oss är detta förstås en del av vardagen. Vi är köttproducenter, för att få kött måste ett djur dö. Så enkelt är det. Man kanske inte tänker på det när man som konsument plockar runt bland köttpaketen i butiken, men för oss är det väldigt konkret. Vi ska döda våra djur.

Jag har väldigt blandade känslor inför detta. Dels är jag mycket glad över att själv veta att köttet som vi äter kommer från djur som har haft det bra under sin relativt kort livstid.

Men vad är då ett gott liv för ett djur?

Då jag studerade till agrolog, så specialiserade jag mig på djurens naturliga beteenden. D.v.s jag har läst om djurens instinkter och hur de beter sig om de får leva i frihet. Dennna kunskap har jag som grund i mitt "tänk" då det kommer till djurhantering. Det här är känsliga saker förstås att diskutera eftersom alla har sin egen åsikt om vad som är rätt och fel. Som köttproducent måste man ju förstås komma till någon slags lösning som fungerar både för djur och för djurskötare. Oj, nu finns risk att detta blir en roman. Jag ska försöka hålla mig kort.

Det finns så många experter där ute som utgår kanske från Disneyfilmer eller på sin egen övertygelse att djur tänker precis som människor. Tyvärr är dessa människor nästan lika farliga som de männsikor som inte alls bryr sig om på vilket sätt djur hanteras. 

Produktionsdjur kommer alltid att finnas. Därför tycker jag att det är så synd att så mycket energi ska gå åt att diskutera med folk och organisationer som vill förbjuda alla slags djurnäringar. Varför inte diskutera på vilket sätt djuren ska hanteras i stället? Det finns alltid plats för förbättringar, inom alla näringar, men det är ju kanske lite synd att de flesta "experterna" finns i huvudstadsområdet.

Men förstås om vi gör all produktion omöjlig i Finland, så får vi ju importera från andra länder och hoppas på att deras djurhållning är bättre än den vi kört i botten i Finland. För det är ju kanske lite svårare att påverka hur produktionen går till utomlands. Man kan ju också tänka som så att det man inte vet något om, så lider man inte av. En enkel och smärtfri lösning på problemet alltså.

Vi kan köpa våra köttpaket i butiken som vanligt och inte tänka på hur djuren haft det, för det är ju inget vi kan göra något åt heller, eller. Du är konsument, du avgör.

Med hopp om att du väljer svanenmärkta produkter i köttdisken. Alltid. Det har betydelse för mig, för dig och inte minst för djuren. 

Svanenmärket är en garanti att köttet i produkten är 100% inhemskt.

En liten allhelgona hälsning från oss på Räfbacken till er alla.

Den senaste tiden kan betäcknas som smått kaotisk. Det är så mycket olika saker på gång samtidigt. Idag har jag däremot lovat mig själv att försöka ta det lite lungt mellan djurskötarturerna. Dock ligger ju en massa kontorsjobb och väntar på mig, så lite sånt kan man väl kanske sköta samtidigt som man vilar   

Och ja, vår fina tupp Arthur blev nackad för någon dag sedan. Han har ju dragits med benproblem nästan hela sommaren och nu blev han så dålig att det inte fanns någon återvändo. Jag ringde till far min som kom och gjorde processen kort, men jag blev tvungen att agera ihållare. Inte min favoritsysselsättning, men då djur mår dåligt så är man så illa tvungen.

En ersättare till Arthur har jag sökt länge, och så ordnade det sig så fint, att en av de tuppar som jag sålde tidigare kom tillbaka hem eftersom han var inblandad i så mycket slagsmål där. Så nu är vår nygamla Udo högste chef i hönshuset.

Lite dåligt med stjärtfjädrar har han, men han blir nog snygg igen till nästa sommar. Speciellt fina tycker jag hans svart-gula nackfjädrar är som bildar en fin krans runt nacken.