Alla inlägg den 18 november 2012

Av Cindi Groop - 18 november 2012 18:15

Ja, min ton på bloggen har väl kanske gått lite i moll på sistone. Detta är dock en normal spegling av mitt humör denna årstid. Jag tycker alltid att livet är som tyngst under den mörkaste tiden. Denna depression brukar kulminera under julhelgen. Det värsta jag vet är den påtvingade glädje man "måste" uppleva under julen. Åhhh, allt är så fint med ljus och glitter och julklappar   

Själv skulle jag helst göra som Pippi Långstrump och sova med fötterna på huvudkudden och huvudet långt under täcket. Fira ni andra bara, men låt mig deppa ifred. Jag blir inte gladare heller av att folk försöker muntra upp mig, snarare tvärtom.

Jag tinar nog upp igen, om inte förr, så i alla fall då flyttfåglarna återvänder.


 

Så här gick det förrästen med vindruvorna. Ingen hann ta vara på dem innan frosten kom. Nåja fjolårets vin finns ju ännu kvar. Hög promillehalt måste det innehålla i alla fall, märkte jag igår kväll då jag beslöt att tvinga i mig ett glas. Smakade inte så dumt faktiskt. Påminner kanske en aning om sherry.


Oj, nu är bastun varm och jag måste ännu hinna ut ett varv med hunden i regnet före.


 


 


Längtar efter soooool.........


ANNONS
Av Cindi Groop - 18 november 2012 12:47

Idag tog vi oss friheten att ta en sovmorgon. Inga kalvningar är på gång och semineringarna börjar först i december. Eftersom alla har mat fritt tillgängligt så gör det inte så mycket fast vi kommer en dag först kl. 10.00. 

Då semineringarna börjar, om två veckor, så måste jag se till djuren många gånger om dygnet. Då får man ingen sovmorgon minsann. Anmälningen till seminören ska vara gjord senast kl 8.00. 

Om djuren ligger eller äter så kan man fort missa en brunst. Om man missar brunsten så är det 3 veckor till nästa chans att få djuret dräktigt.

Vi kommer nu att seminera alla kor som visar brunst inom december månad. Efter nyår får Orvar gå ut och betäcka de som inte blivit dräktiga.

Idag borde jag göra upp en seminplan. Det går alltså ut på att jag läser info om de semintjurar jag har i lager och ser på deras för- och nackdelar och försöker para ihop med de som bäst passar ihop med mina kor. Om man t.ex har en ko som brukar ge stora kalvar, så söker jag efter en semintjur som ger små kalvar. Givetvis måste man också hålla koll på att de inte har någon gemensam släkt, så att det blir inavel.

Jag har fått några presentkort från Faba på gratis användning av valfri semintjur. Jag beställde således en ny tjur för några månader sedan som jag tänkte betala med dessa presentkort. Men den tjuren har inte kommit fram till seminören ännu. Suck. Det är så harmligt då sådant inte löper. Då går tid åt att ringa runt och söka. Och hinner den alls komma fram till december då jag behöver den? Jag får för säkerhets skull sätta in en reservtjur i seminplanen ifall Vingegård Filius inte hinner fram.


Imorgon har Faba( www.faba.fi) årets sista resultatkörning. Det innebär alltså att alla årets vikter körs i datorn och jämförs med alla gårdar i hela Finland som har samma ras.  Detta resultat används för tävlingen om de bästa djuren i landet.

Jag är lite orolig för årets körning. Delvis för att vi kanske hamnar i en annan grupp i år. Förra året tävlade vi i gruppen stora besättningar, men i år kommer vi att slakta bort flera kor samtidigt som vi haft rekordmånga kvigor som kalvat in i höst. Dessa ungkor får inget avelsvärde förrän deras kalvar vägts vid 200 dagar och räknas därför inte med i totala djurantalet i jämförelsen. I gruppen små gårdar finns en besättning som har mycket högre avelsvärde än alla andra. Så om vi hamnar i den gruppen så har vi ingen chans på titeln bäst i landet. 

Om vi ändå stannar i gruppen stora besättningar så har vi lite större chans. Vårt medeltal torde ha förbättrats en aning från förra året, men  det kan det ju ha gjort på de konkurrerande gårdarna också. Spännande alltså.


Varför är det så viktigt att bli bäst i landet då?

Givetvis har det sina fördelar att synas med bra avelsvärden då man konkurrerar om att få sälja avelsdjur. Som jag sagt tidigare så är ju avelstjuren en dikobesättnings viktigaste djur. Då dikogårdarna då ser att det finns avelstjurar till salu från Finlands bästa besättning så är det ju klart att det kan ha inverkan på valet av gård. Det finns mer avelstjurar till salu än vad som behövs, så konkurrensen är hård.

T.ex har jag nu anmält två tjurar med mycket högt avelsvärde till slakt, den ena har +16 till avelsvärde och den andra +22. Harmligt som sjutton.


I år däremot så har vi ju fått så otroligt lite tjurar. Det betyder ju att vi har lite avelstjurar att sälja nästa sommar. Dessutom kommer ju inte alla som fötts att uppfylla alla kriterier en bra avelstjur ska ha, så vi får se hur det går då. Kommer vi att ha fler köpare nästa år än vi har tjurar?


Kalven med de dåliga frambenen har fått stödskenor och två doser e-vitamin och selen.

 

Det vill säga isoleringsmaterial från en vattenledning, en träbit och jesustejp runt om :)

Första försöket misslyckades. Det ena stödet var borttrampat nästa morgon och det andra hade hamnat snett, men nu har vi förnyat det och nu verkar det hållas bättre. Hungrig är hon i allafall och det är ju ett gott tecken, men vi får se om hon någonsin blir "till folk".

På bilden står hon ju ändå någorlunda, men hon kan också stå med sista leden pekande 90grader bakåt.


Usch vilket gråväder det är ute idag. Ingen lust att göra något faktiskt.


Slaktbilen borde komma denna vecka och köttreturen nästa vecka. Slakteriet har passat på att höja slaktkostnaden för dem som säljer köttet vidare med 50cent/kg. Visst förstår jag att de måste få betalt för sina kostnader, men igen är det ju så att vi måste höja priset till konsumenten, men det är inte bonden som får ta del av denna höjning. Vi täcks ju inte sätta på mer än 50cent/kg i höjning, men vi kan ju inte själva betala den extra kostnaden heller.

Det här med att sälja närproducerat kött är knepigt. Det finns inga små slakterier i närheten där vi bor, utan vi är tvungna att utnyttja de stora slakteriernas tjänster. Och eftersom vi är en så pass liten gård, så får vi bara vara tacksamma så länge de ids köra så här långt för att hämta våra slaktdjur. Jag misstänker att det snart kommer en dag då de säger att de bara hämtar djur om slaktbilden blir full. Den dagen får vi stänga.

Det går ju mot bara större och större besättningar. Jag läste just i tidningen åkerbirka om en bonde som hade 600 slakttjurar på sin gård. Han menade att man antingen skulle ha "tillräckligt" många djur, eller inga alls.

Från oss kommer ca 30 slaktdjur i året, så ni förstår ju att vi är en utrotningshotad art.


Vi har ingen möjlighet att bli större på den plats vi befinner oss. Grannar på båda sidorna om produktionsbyggnaderna, bostadshuset på den tredje sidan och ett stup på den fjärde. Vi har varit bönder i över 20år och hoppas att vi klarar oss med den produktion vi har tills vår tid är slut.

Ett liv är ju nog så otroligt kort i alla fall.

Jag tittar på de gamla byggnaderna som finns på vår gård, den äldsta från 1752. Hur såg det månne ut då? Det skulle vara roligt att ha en tidsmaskin och åka tillbaka för att se hur vardagen såg ut på gården då.


Tyvärr har jag ingen större framtidstro för framtida bönder på vår gård. Inte för att det inte finns intresse i nästa generation, men för att förutsättningarna för att vara djurbonde är så väldigt svåra. I vår by finns massor med små skiften, ibland t.o.m med öppna diken. Steniga små åkrar som är utplacerade på ett stort område. De insatser som skulle behövas för att skapa en framtid för nästa generation bönder finns inte här. Viljan blan markägarna finns troligen inte heller.

De priser som nu betals för åkermark i vår kommun är huvudlösa. Tror att många bönder glömt lågstadiets matematik så de köper åkermark. Det kan inte gå att få lönsamhet i jordbruket om man betalar dessa överpriser, det går inte!


Och varför skulle man behöva stanna, där man växt upp? Javisst, gården har drivits av samma släkt i flera hundra år, det ger en starka rötter och ett ansvar att driva gården vidare. Men det kan väl inte vara värt att plåga en människa med ett helt liv av motgångar, bara för att inte bryta kedjan. Missförstå mig inte, jag har inga större plågor, men finns det någon framtid här?


Jag älskar den plats jag växt upp på, men ibland skulle jag ha lust att sätta hela fanskapet på tidningen och flytta till en annan plats. Börja om, med kunskapen jag fått med mig från denna plats och förhoppningsvis inte göra om samma misstag en gång till. Men är gräset månne grönare på andra sidan?

Mina känslor är minst sagt tudelade, ska jag puffa mina ungar ur boet och uppmana dem att söka sig ett liv någon annanstans eller ska jag jobba hårt för att försöka ge dem förutsättningar att kunna fortsätta här om de vill?


Den som arbetar för att förändra något möter ofrånkomligen på motstånd. Vet inte om jag orkar ta den kampen.

Vet inte heller om jag behöver ta den kampen. Vi klarar som sagt oss nog, så vem behöver fundera över framtiden?

Det blir som det blir, när det är som det är, eller?



ANNONS

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ rafbackensranch med Blogkeen
Följ rafbackensranch med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se