Jag kommer in och värmer min kebabhamburgare i micron. Krister är på väg i säng, men han sätter på övervakningskameran innan han går. Ja vad tror ni vi ser där då?

Jo, kvigan 299 Zeline har födslovärkar. Zeline var den som jag trodde fick missfall i juni då hon plötslig fyllde upp juvret flera månader för tidigt. Tydligen var det bara en juverinflammation, för nu skulle hon helt tydligt kalva.

Ok, jag sätter mig ner framför tv,n medan jag avnjuter min kebab. Hmmm, det ser bra ut.

Så småningom sätter jag på rena kläder och beger mig ut igen. Den först köven syns och jag väntar avvaktande på att nästa ska komma fram. Nähä, nu syns plötsligt huvudet istället. Sablar,sablar, sablar. Det går inte. Båda klövarna måste fram om det ska rymmas ut. 

Jag går försiktigt fram, sätter på en skyddshandske och känner försiktigt efter hur det står till. Långt, långt där framme känner jag det andra benet som svänger in under kalven. Då måste jag alltså trycka tillbaka kalvens huvud och ena klöv för att ge rum för den andra klöven. Jag försöker först på egen hand. Jag vet ju vad som måste göras. Jag trycker tillbaka huvudet allt vad jag orkar, samtidigt som kvigan försöker krysta ut kalven. Hon tycker säkert jag är galen som försöker få kalven åt fel håll. Efter ett tag inser jag att jag inte kommer att klara av det här själv. 

Jag ringer Krister för att få hjälp. Inget svar. Han sover så djupt så han hör ingenting. Suck. Jag får gå och väcka honom helt enkelt. Jag går till ytterdörren och ringer på. Vid det här laget är jag ju igen smutsig från topp till tå.

Ingen reaktion. Jag får dra av mig dyngstövlarna och knalla in i sovrummet HALLLÅÅÅÅÅ! 

Karlstackarn hoppar upp från sängen. Jag behöver lite hjälp.

En liten parantes: I boxen bredvid står Xylvia med sina tvillingar. Gissa om jag blev glad då jag såg detta:

Tillbaka till Zeline.

Vi går gemensamt och försöker få  ut kalven. Kraften då en ko har krystvärkar är otrolig. Då man själv sätter in armen i hela dess längd så klämmer det till så otroligt så hela armen domnar. Man känner klöven man borde få fram, men fingrarna lyder helt enkelt inte. Kvigan kämpar på, men vi känner oss helt hjälplösa. I tre timmar håller vi på. Till sist orkar ingen av oss mer.

Vad gör vi nu? Nu skulle vi behöva en stark person med erfarenhet. Känner vi någon sådan? Jodå, vår goda vän Anders som har dubbelt så många djur som vi har och som har hjälpt oss i ett liknande fall en gång förr. Men klockan är 3 på natten, täcks vi ringa nu? 

Alternativet är ju att både kalven och kon dör. Ok, vi ringer.

Tack och lov svarar Anders. Jo han kommer.

Vi går igenom läget och diskuterar hur vi fortsätter.

Anders har nya krafter och efter en timmes jobb får han äntligen fram klöven. Är det sant???? Jo otroligt nog fick han det att fungera. Vi hjälps sedan alla tre åt att dra fram kalven. Vid det här laget är kon ganska torr och vi får ta i för allt vi är värda. Efter en stund kommer så äntligen kalven ut. Och den andas! Otroligt. Ansiktet är rejält svullet och både kon och kalven ligger helt utmattade i bädden. Inatt kan vi inte göra mera. 

Tvättmaskin fylls igen och jag får äntligen duscha. Då vi stupar i säng är klockan 5.

Klockan 8 i morgon bitti ska lammen stå färdigt i transporten för då är slaktaren på plats..........

Tack Anders!