Jag måste snabba upp mina redogörelser om vi alls ska komma ikapp tiden. Jag släpar efter med 2 veckor nu.

Måndag -tisdag vanliga arbetsdagar fram till tisdag kväll då 320 Zerafina påbörjar sin kalvning, 5 dagar över tiden.

Bara det är ju en varningssignal.

Zerafina hade jag stora förhoppningar på. Hennes pappa är Olvert av Esered och morfar Amat av Matberga. Hennes mamma är en helt problemfri ko som jag planerar att hålla många år än. Zerafina var en klar kandidat för en ny semintjur. 

Hon seminerades således med Strabinos, blev dräktig på första försöket och allt var frid och fröjd.

Tills en dag då vi rengjorde stallarna då Krister plötsligt säger att den där 320 ska du sätta till slakt. Va? Nä, hon är en av mina mer lovande kvigor.

Hon hade skuffat till honom ordentligt då han stängde grindarna. Jag tänkte att det är väl bara en engångsföreteelse. Kanske hon var extra uppspelt av någon orsak.

Men skuffandet fortsatte och ibland gjorde hon även utfall mot mig, även om det aldrig tog i. men man började så småningom hålla ett extra öga på var hon befann sig. 

Detta är något som vi aldrig råkat ut för tidigare. Visst kan det ibland vara lite spännande i samband med kalvningar, men aldrig att en oprovocerad kviga skulle visa aggressiva tendenser.

Vid det här laget borde jag ju ha skickat henne på slakt då, men eftersom hon var dräktig med semintjur så valde jag att spara henne för en första kalv och om hon inte ändrat beteende efter det, så går hon till slakt.

Så, på tisdag ställde hon då till med förlossning. Krister var på en maskinföreläsning och jag var ensam hemma. Jag övervakade lite på avstånd, men kunde snart konstatera att det gick ovanligt långsamt framåt. Hennes temperament gjorde ju att jag inte på egen hand vågade gå in för att känna om allt stod rätt till utan jag fortsatte att observera från foderbordet. Till sist lade hon sig ner med krystvärkar. Och vad får jag se? Endast 1 klöv och dessutom en bakklöv. Suck och stön. Kalven kommer med bakfötterna först och dessutom bara en. Hur ska detta sluta?

Jag smyger försiktigt fram och trär på en draglina på klöven som syns. Hon stiger nästan genast upp och tittat misstänksamt på mig. Jag drar mig respektfullt tillbaka därifrån jag kom. Linan är i alla fall på plats.

Jag skickar sms till Krister att nu behöver jag nog hjälp. Samtidigt ringer jag till dejourerande veterinär och förklarar läget. Dejourerande veterinären talar endast finska! men jag lyckas berätta vad problemet är och hon lovar komma. Då Krister kommer så slänger jag lasso runt Zerafinas hals och får med herdestavens hjälp grimman runt nosen. Vi snurrar fast henne i järngrinden och jag vågar nu undersöka kalven närmare. 

Den andra klöven finns i öppningen, men den har bara hakat upp sig i utdrivningsgången. Lite lirkande krävs, men gansk snabbt får jag ut den andra klöven. Snabbt på med andra draglinan och nu drar vi allt vad vi orkar. Kalven ploppar ut, men den har dragit lungorna fulla med fostervatten och andas svagt. Jag ringer veterinären igen och säger att hon får vända om.

Med hjälp av en slang försöker vi suga ut vätskan ur näsborrarna och munhålan. Ganska mycket kommer ut, men andningen är fortfarande rätt svag. Vi drar upp aklven i liggbädden, masserar bröstkorgen och torkar av den innan vi släpper lös Zerafina så hon får ta hand om sin kalv.

Hon slickar den och verkar ta hand om den på bästa sätt. Vi låter de sköta om varandra i lugn och ro en stund innan vi börjar bråka med mjölkning och matning.

Vi tar natt och sover några timmar innan jag igen går upp för att försöka rädda kalven. Onsdagens program består av lammstyckning och om jag först ska hinna mata alla djur samt rädda ett litet liv så blir det att börja i tid. Kalven ser nu mycket svag ut. Jag sätter fast kon i fångstgrinden och mjölkar en flaska. Jag tar kalvens huvud i min famn och försöker få den att dricka. Några droppar först på tungan för att få den att piggna till. Jag känner att den är kall i munnen. För låg kroppstemperatur. Jag hämtar ett tjockt hästtäcke och virar in den samtidigt som jag masserar dess kropp för att få igång blodcirkulationen. Den är mycket svag nu.

Jag droppar in några droppar åt gången i munnen och ser till att den sväljer. Jag hör ett rasslande från lungorna.

Jag håller på tills flaska är tom och jag hoppas att mina åtgärder ska få den att återhämta sig. Nu måste jag iväg och stycka lammen om jag alls ska hinna med det idag.

Mor och far hjälper mig med styckningen och vi börjar få bra rutin på arbetsfördelningen. Lamm efter lamm hamnar i köttlådorna.

Efter en stund kommer ett sms från Krister: kalven e död nu.

Jaha, så gick det denna gång. Det går inte att rädda alla tyvärr. Jo kanske om man hade tillgång till klinik med kuvös och ett kris-team så hade denna också kunnat räddas. Men nu gick det inte så. Kalvens död lägger sordin på stämningen, men jobbet måste fortsätta. Då jag kommer hem igen är kalven redan nergrävd och jag noterar dödfödd i registret.

Zerafina hamnar på slaktlistan till v 46 och samtidigt stryker jag 299 Zeline som jag anmält för att jag trodde att hon var tom. Zerafina kommer att hamna i vår egen frys. Inte för att jag hyser agg till henne så att jag banne mig tänker äta upp fanskapet utan för att eftersom hon kalvat så betecknas hon som ko i registret och får därmed ett mycket sämre kilopris från slakteriet. Köttet har ju inte försämrats på något vis på ett så pass ungt djur, 24 månader, så det är hur bra som helst.

Det är väl lika för allt kvinnfolk. Efter barnafödande går värdet på köttmarknaden ner   

Detta var ju en litet tråkigare historia, ja från början till slut, men efter det här har det bara gått bra. Jag återkommer om det i nästa inlägg.

Hej så länge.